Kulturpolitik? På med autopiloten!

När vi nu än en gång blivit blåsta på nöjet att läsa den statliga “lagliga tjänster”-utredningen, kanske direktivet för den kommande kulturpolitiska översynen kan tjäna som surrogat.

Kulturministerns kommittédirektiv säger strikt talat varken bu eller bä, vilket är legio inom det område som kallas kulturpolitik, och i detta fall antagligen ganska vettigt, om man nu verkligen vill ha den breda översyn av målsättningarna som man talar om. (Folkpartistiska direktiv hade exempelvis varit klart sämre.)
Två saker är egentligen intressantare än själva direktivtexten. Dels vad som inte står i texten. Dels de bedrövligt förutsägbara kommentarer som ordet “kulturpolitik” utlöser i högervänsterbloggeriet.

Angående den första saken, kan vi helt kort konstatera att direktiven avstår från att nämna alla de verkligt knepiga kulturpolitiska frågorna: Filmpolitik, upphovsrätt, med mera. Å andra sidan nämns “den s.k. upplevelseindustrin” bara en gång, vilket lyckligt nog visar att kulturministern i vart fall inte drabbats av någon “innehållsindustriell” hybris á la Blair-England.

Så till frågan om bloggosfärens respons, som väl snarare gäller artikeln på DN Debatt än själva direktiven, som nog fanska få bloggare tagit sig tid att läsa. Större delen av bloggosfären nöjde sig med att slå på autopilot.

En ovetenskaplig kvantitativ studie med hjälp av knuff.se visar på en nästan rörande symmetri, bland de bloggar som på något sätt kommenterar tillsättandet av en kulturpolitisk utredning: 40 procent ger uttryck för en borgerlig hållning, 40 procent för en socialdemokratisk. (Återstående femtedelen uttrycker mest en stark skepsis, utan att bekänna sig till endera blocket.)

Sossebloggeriet anförs av Peter Gustavsson som påstår att en “privatiseringskommitté för kulturen” har tillsatts. Något som knappast har grund i direktiven, och inte heller i sammansättningen av ledamöter – har t.ex. svårt att tro att Riksteaterns VD Birgitta Englin (den enda av ledamöterna som jag träffat, kring Gotland förra sommaren) skulle gå med på att verka i en så ensidig riktning.
Märk väl att de enda från något slags vänsterfält som bloggat kring den kulturpolitiska utredningen är socialdemokrater. Övriga vänstern är frånvarande.

Bland det borgerliga bloggblocket framstår hälften som liberalt allmänborgerliga, andra hälften som ideologiskt nyliberala. (Rent konservativa perspektiv är lika frånvarande som radikalare vänsterperspektiv.) Samtliga hejar på för neddragning av statliga subventioner till kulturverksamheter, sådär i största allmänhet, men de flesta uttrycker mer eller mindre otålighet.
Som “nyliberala” räknades i sammanhanget de bloggar som uttryckte ett principiellt motstånd mot att det alls finns något som kallas “kulturpolitik”. Inställningen är enfaldig, eftersom den medvetet förtränger att kulturpolitik bedrivs på fler departement än kulturdepartementet. Om denna naivitet, med mera, skrev jag i en artikel i Neo [pdf].)

Bloggosfären på autopilot, alltså. DN:s ledarsida, däremot, försöker vara konstruktiv genom att hitta på en egen idé. Vilket inte lyckas särskilt bra.

Om man i stället ger kraftiga skattelättnader för royaltyinkomster skulle antalet konstnärer och författare som kan leva på sitt arbete öka. Visst skulle det ge stora summor i fickorna på kommersiellt framgångsrika artister och författare, men det skulle också betyda att ett antal mindre kommersiellt inriktade kulturarbetare skulle stödjas direkt av den publik som uppskattar dem.
Skattelättnader på royalties är naturligtvis ingen universallösning. Kulturpolitik omfattar så många olika områden att det krävs en rad skiftande och ömsesidigt kompletterande styrprinciper. Men om kulturen ska få skatteprivilegier bör dessa tillfalla skaparna och inte storföretagen.

Antagligen har DN:s ledarskribent tänkt ungefär så här: Att behandla konstnärer som “kulturarbetare” är mossigt. Därför måste det vara modernt och framsynt att behandla dem som upphovsmän.
Kategorifel. Långt ifrån alla konstnärligt yrkesverksamma är, i särskilt hög grad, “upphovsmän”. Kompositören är det, spelmannen är det inte. Fotografen är det, skådespelerskan är det inte. Författaren är det, föreläsaren är det inte. Alla förtjänar de sitt levebröd på en mängd olika sätt, varav royalties sannerligen inte hör till de viktigaste. Bland musiker, där royaltysystemet tack vare musikupphovsrättens kollaktivisering är extremt omfattande, är det visserligen många som varje år får en slant från STIM och/eller SAMI, men mycket, mycket få som får så mycket att det betyder mer för livssituationen än lite extra julklappspengar.
(Själv hör jag till dem som kanske skulle kunna tjäna en tusenlapp på att slippa skatt. Jag har nämligen pengar innestående hos SAMI – om de nu vill släppa in mig.)

DN:s förslag om skattebefriade royalties skulle med andra ord slå extremt snett. Reduceringen av kulturekonomin till en royaltyekonomi är fruktansvärt okunnigt. Vill man vara nytänkande krävs ett pluralistiskt synsätt: Musiklivet har sina villkor, som inte har särskilt mycket att göra med frågan om statens relation till den svenska filmen, eller med fotografers situation i förhållande till de massmedier som köper deras tjänster. Komplexiteten går inte att reducera!

När vi nu än en gång blivit blåsta på nöjet att läsa den statliga "lagliga tjänster"-utredningen, kanske direktivet för den kommande kulturpolitiska översynen kan tjäna som surrogat. Kulturministerns kommittédirektiv säger strikt talat varken bu eller bä, vilket är legio inom det område som kallas kulturpolitik, och i detta fall antagligen ganska vettigt, om man nu verkligen vill ha den breda översyn av målsättningarna som man talar om. (Folkpartistiska direktiv hade exempelvis varit klart sämre.) Två saker är egentligen intressantare än själva direktivtexten. Dels vad som inte står i texten. Dels de bedrövligt förutsägbara kommentarer som ordet "kulturpolitik" utlöser i högervänsterbloggeriet. Angående den första saken, kan vi helt kort konstatera att direktiven avstår från att nämna alla de verkligt knepiga kulturpolitiska frågorna: Filmpolitik, upphovsrätt, med mera. Å andra sidan nämns "den s.k. upplevelseindustrin" bara en gång, vilket lyckligt nog visar at