“Smarta robotar hotar den växande nätpokern“. Under den rubriken uttalade sig i våras Sara Larsson på data mining-företaget ICU Intelligence. Det handlar om att program för att spela poker på nätet når allt större framgång på de kommersiella sajterna, som i sin tur nödgas lägga allt större krut på att försöka upptäcka vilka spelare som uppvisar mönster motsvarande hur robotspelarna brukar spela. Ett upptrappningskrig mellan algoritmerna, med andra ord.
Uppmärksamheten kring pokerrobotar är inte ny. Bilden man får som utomstående observatör är dock att år 2007 kan bli året då en avgörande gräns passeras och algoritmerna går om de allra bästa mänskliga pokerproffsen.
Följande passage förbryllar:
Sara Larsson berättar att robotprogrammen redan förstört marknaden för schack på nätet och att det även riskerar att hända med poker.
Förstört? Vore inte “besegrat” ett lämpligare ord? Visst stämmer det att “marknaden för schack på nätet” (jaså, en sådan har funnits?) torde vara ganska hopplös. Spelets komplexitet är för låg, i förhållande till dagens datorers beräkningsförmåga.
Betyder det alltså att alla de skarpsinnade matematiker som utvecklat schackspelande datorprogram har gjort sig skyldiga till att “förstöra en marknad”. Borde vi kanske betrakta matematikvetenskapen som ett hot mot marknadsekonomin? Självklart inte. Om datorer blir bättre än människor på att spela schack – eller poker – är det strikt talat inte märkvärdigare än att maskiner nuförtiden är bättre än människor på att tvätta tvätt. Visst kan vi hävda att tvättmaskinen “redan förstört marknaden för tvätterskor”, men få skulle mena att detta i sig utgjorde något negativt.
När algoritmer kan vinna över människor i ett visst formaliserat spel, då har spelet i någon bemärkelse redan dött – och det är bara att inse.
Schack har dött! Så mycket insåg en av världens främsta schackspelare någonsin, Bobby Fischer: “I’m finished with the old chess, it’s rotten to the core“. Faktumet tycks ha förbittrat honom enormt. (Frågan om i vilket mån det bidragit till att skruva upp hans patologiska antisemitism kan överlåtas åt psykiatrin.)
Vissa läsare invänder säkert mot dödförklaringen av schack. Och det ska sägas, att den gäller ju endast spelets diskreta topologi, alltså de aspekter som är går att reducera till icke-kontinuerliga värden. Vad som återstår är det psykologiska dramat som pågår vid ansikte-mot-ansikte-spelande kring ett hederligt gammalt träbord. Spelet schack har dock sedan urminnes tid handlat om att minimera allt sådant, till förmån för skönheten i en högt driven abstraktion.
Poker har av tradition ett klart större inslag av psykologi. Nätpoker, där kommunikationen har reducerats till textmediet (och blivit frivillig), abstraherar dock det hela rejält – vilket inbjuder drivna matematiker att ta upp striden.
It is a curious struggle, one that has pitted bespectacled geeks against hardened gamblers. But the strangest thing is that poker intellectuals exist at all.
Så skriver Tim Harford, i en gedigen artikel om pokerrobotar och spelteori. Slutsatsen är simpel:
it is only a matter of time before anyone will be able to download a free poker robot that will outplay the world champion. At that point, people may not care to risk money online against unidentified opponents.
Naturligtvis står det alla fritt att fortsätta försöka tjäna pengar på en så prekär marknad, med hjälp av kontraalgoritmer för att upptäcka och stänga av robotdrivna spelare.
Pokersajterna har nu tydligen börjat “bygga in program som söker igenom spelarens hårddisk vid installationen”, vilket förstås är betydligt mer tvivelaktigt (tankarna går till Sonys ökända rootkit), men i princip OK, så länge var och en som utsätts har fått en rimlig chans att säga ja eller nej till att låta sin hårddisk genomsökas. Bara inte pokerföretag nu börjar ropa på lagstiftning mot robotspelare – vilket dock inte framstår som otänkbart, nu när kassakon Svenska Spel har gett sig in på pokermarknaden.
Vore jag riskkapitalist, skulle jag inte investera ett öre i poker (eller schack, eller backgammon, eller luffarschack). Åtminstone inte så länge affärsmodellen var beroende av att på lång sikt kunna upprätthålla en “robotfri” marknad. För till syvende och sist, är gränsen mellan människa och robot inte så skarp som vissa kanske vill tro, utan i slutändan helt och hållet imaginär.
Tänk er, för tydlighets skull, en spelare som sitter med två datorer på sitt bord. En internetdator där hon spelar poker (eller annat spel) och gör varje drag “för hand”. En speldator där alla drag matas in, och algoritmiskt beräknade motdrag kommer upp på skärmen. Det analoga hålet.
Fast i första hand ligger ju det ekonomiska intresset i pokerrobotar – precis som i tvättmaskiner, för att återknyta till det tidigare exemplet – i att så långt som möjligt rationalisera bort behovet av mänsklig arbetskraft. Vilket faktiskt driver forskningen om artificiell intelligens framåt!
Även de motåtgärder som företräds av Sara Larsson driver en viss programmeringskonst till sin spets, vilken mycket väl kan leda till oväntande tillämpningar på helt andra områden än nätgamlingens. Upptrappningskriget har helt klart positiva sidor. Däremot är det svårt att tänka sig att den mänskliga aktiviteten att spela poker på nätet uppgraderas. Snarare tvärtom, väl.
Om schackspelet har “dött”, och pokern står på tur, betyder det då att datorernas utveckling urvattnar vår mänskliga tillvaro genom att steg för steg ödelägga alla de formaliserade spel som under tusentals år berikat den? Knappast. Snarare blir spelen, av nödvändighet, mer komplexa. Detta kan ske på två sätt.
Antingen satsar man på komplexitet inom spelets diskreta topologi. Go är oändligt mycket mer komplext än schack – till den grad att datorerna är långt, långt från att slå mänskliga go-spelare. Även jag, som är en ganska erfaren men fortfarande medioker spelare, kan besegra go-robotarna. Fast naturligtvis kommer en vacker dag datorerna att besegra människor även i go. (Eftersom go-spelare på det hela taget är vid sundare vätskor än schack-spelare, så kan nog en lösning hittas. Genom att exempelvis göra om brädet till en torus (bagel-form) utan kanter, borde komplexiteten drivas upp så mycket att en rejäl respit uppnås innan datorerna åter kommer i kapp.)
Det andra möjliga sättet är att garantera komplexiteten via faktorer utanför spelets diskreta topologi, med andra ord genom att bibehålla ett öppnare system, där psykologi och annat “analogt” eller “mänskligt” kan fortsätta spela en avgörande betydelse. Som i brädspelet Diplomacy – eller i den klassiska formen av poker, den där man sitter kring ett faktiskt bord.
Tim Harfords skriver:
One ironic possibility looms large: eventually, online poker will be dominated by the only poker players able to master John von Neumann’s game theory, the computers. Meanwhile, the humans will retreat back to the flesh-and-blood world of the casinos, where a nervous tic can tell more than a thousand calculations.
Las Vegas kasinoägare jublar förstås över att robotarna dränerar nätpokern på nerv.
Kan vi kanske se samma tendens inom spel som inom musik? En funktionell parallell, alltså, mellan kasinopoker och livemusik? Tanken är högst spekulativ, men ändå: Att digitaliseringen, när den passerat en viss kritisk linje, visserligen fullständigt dränerar en viss simulering på värde och “nerv”, men samtidigt uppvärderar platsspecifika praktiker? Om det ligger något i den tanken – håller den då för ett vidgat spelbegrepp?
Brasklapp: För det första har jag aldrig spelat poker, eller ens lärt mig reglerna. För det andra är jag en klåpare på matematik.
Förhoppningsvis kommer poker- och/eller matematikintresserade läsare att ha en del att invända, och dela med sig av dessa invändningar (och vidare spekulationer kring spel och spelrobotar) i kommentarsfältet.
15 kommentarer ↓
Jag har varit såväl poker som schackspelare och skall snart börja läsa teknisk fysik så jag är inte helt lost på matematikdelen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med i allt du skriver. Jag kommer jubla och festa dagen datorer konsistent klår erfarna spelare.
För övrigt måste jag säga att jag beundrar din förmåga att skriva så pass långa och väl genomarbetade artiklar, så pass ofta. Det är verkligen imponerande. Själv har jag försökt dra igång en seriös blogg många gånger men kör snabbt slut på saker att skriva om :p
Torusformer i sällskapsspel bör alltid premieras! Det är kanske dags att fundera på hur TT (Torustanken) kan anpassas till det överlägset mest stimulerande spelet som människan i all sin visdom fått fram: Uno. Eller frågan kanske snarare hur Uno ska anpassas till torustanken.
Förhoppningsvis kommer Uno- och/eller matematikintresserade läsare dela med sig av sina tankar kring detta.
Pokerbots kommer att bli bättre, men en bot lär knappast bli världsmästare i no-limit hold’em inom en överskådlig framtid – poker är ju inte deterministiskt. I och med att det alltid finns dolda och okända variabler på bordet (i motsats till t ex schack) måste man spela mot människan, inte handen. Hur mycket höjning krävs för att den här mannen skall lägga sig? Bluffar han eller sitter han verkligen på nian? Har han verkligen gått in i den här handen med 2-7 off suit? Människor är irrationella och en dator lär få problem att läsa av beteendet. Schackdatorer behöver däremot aldrig bry sig om hur spelaren beter sig, den behöver bara ta pjäsernas position i beaktning.
“Spelet schack har dock sedan urminnes tid handlat om att minimera [det psykologiska dramat som pågår vid ansikte-mot-ansikte-spelande], till förmån för skönheten i en högt driven abstraktion.”
Hm, den här erfarenheten delar jag inte. Får man fråga vad som gett dig det här intrycket?
Min bild är nästan den motsatta: många världsmästare (inte minst Fischer) har ju försökt pusha för nya varianter av schack (“Fischer random chess” är en) för att lösa problemet med att schack blivit så tråkigt och ofta bara går ut på att memorera flest dragsekvenser och dess försvar. FRC tyckte Fischer t.ex. kunde lösa problemet med att själva öppningen är så viktig, men även den på senare tid kommit att bero helt av hur många färdiga öppningar spelarna lyckats memorera.
Är det inte bara folk som inte är primärt intresserade av schackspel, utan just av den abstrakta matematiken kring schack (Douglas Hofstadter känner ni väl igen), som försökt “minimera [det psykologiska dramat som pågår vid ansikte-mot-ansikte-spelande], till förmån för skönheten i en högt driven abstraktion”?
Anonym:
Till viss del har du säkert rätt i att jag fallet för den beskrivning av schack som ren matematik, som givits av Douglas Hofstadter med flera. Fast jag vill nog fortfarande hävda att ansikte-mot-ansikte-komponenten är ganska redundant. Om inte annat visas väl det av hur populärt det har varit att spela schack per korrespondens (en uppgift som jag, ska erkännas, enbart grundar på romaner av Maria Gripe och Gabriella Håkansson…).
Minimeringen av det psykologiska dramat – som jag menar kännetecknar både schack, go och backgammon – har många fördelar. Exempelvis låter det en föra avslappnade och spirituella samtal medan man spelar, i stället för att ägna all sin energi åt att uppehålla en viss mask. Ibland är det förstås också kul med sällskapsspel där man ska sitta och psyka varandra (spelade själv Junta senast för en vecka sedan), men man orkar liksom inte köra sånt hela tiden. Var på denna skala som de olika pokervarianterna hamnar ska jag däremot inte uttala mig om.
Fischers desperata försök att hålla schackspelet vid liv är kanske intressanta som någon slags skymningsfenomen, men som du påpekar lyckades de ju bara framkalla en kortvarig illusion av nytt liv. (Härnäst: Fischer nazi chess – målet är att döda miljontals bönder och sedan ihärdigt förneka att de har dött – delar av schackvärlden skulle säkert fortsätta att applådera, trogna sin tragiske hjälte.)
Att söka igenom en dators innehåll (RAM + Hårddisk) efter pokerbottar hjälper föga. Man kör helt enkelt botten på en annan dator uppkopplad via en fjärrstyrningsmjukvara exempelvis VNC…
Ex_Libris:
En kompis till mig har testat en sådan setup med två datorer. Han gav sin bot några dollar på kvällen innan han gick och lade sig, och stängde av den på morgonen. Oftast var den lite fattigare, vissa kvällar hade den gnetat till sig ett par dollar men en pokerbot som spelar på sannolikheter skulle aldrig vinna en turnering. Det är bara att straffa den i höjningarna: om man som motspelare höjer lite mer än vad potten egentligen är värd (många gör så utan att ens tänka på det) så tänker den “det är inte värt det” och slänger sina kort. Ställer man upp det värdet går den istället in med dobbarna före i dumma situationer. För att lyckas i poker måste du kunna läsa motspelarna, och med en tillräckligt avancerad algoritm och gott om tid för att lära sig (dvs spela på samma bord och observera andra spelares mönster) skulle en bot nog kunna få till ett hyfsat game. Men det är än så länge inte realistiskt – människor gör idag slarvsylta av även de mest avancerade robotarna.
Rasmus: Frågan kokar kanske ner till huruvida korrespondens-schack är en renodling av schack eller ett missbruk av schack. (Dock hade Antonius Block i en nyinspelning säkert utmanat Döden på poker istället.)
Johan: Det var precis sådär man slog Samantha Fox!
Schackspelare här. Skulle aldrig våga mig på seriöst nätpoker. Jag tycker faktiskt det är kul att matematiken till slut kommer att knäcka kommersialismen i de här sammanhangen. Själv spelar jag inte om pengar och jag tycker faktskt om att få stryk av robotarna. Testa gärna http://www.freechess.org
Bästa hälsningar.
Jag retar mig något enormt på formen… rsms.. BAGEL!? Munkformad? Du är sån ljude/storstadsbo. För bara några år sen fanns inte ens baglar (bagels? bageler?).
Och om Schack har du helt rätt. När jag gick i mellanstadiet spelade vi massa schack för att fördriva tiden i skolbiblioteket. Det tog några månader sen visste alla att X går inte att spela mot och Y är skitdålig. Så då gjorde vi lite egna regler ett tag och provade. Sen gav vi upp och började snatta godis på ICA istället. Men det är en annan historia…
Kärnan är iaf att jag är klart för re-assemblandet av spelplanens räfflade rum till det mindre statiska.
Endast en marginel liten reflektion kring ordval.
Jag tycker inte det är “datorer” som besegrar “människor” i spel. Snarare programmerare och algoritmforskare som med hjälp av digitaltekniker och halvledarforskare som besegrar andra människor med ett mer klassiskt angreppsätt.
En kraftig dator gör inget självmant, och den är ju också byggd av mänsklig hand.
Nu har du ju den synvinkeln i delar av artikeln, och du är ju insatt nog att se det så, men jag tycket det är ganska vanligt att automagiska system ses som något kallt och omänskligt (i en negativ bemärkelse), att datorer på något sätt skulle göra saker själva.
Var jag ville komma med den här kommentaren vet jag inte riktigt längre :p.
Markus: Absolut! Jag tänkte skriva “programmerare” flera gånger, och gjorde det säkert någon, men kom sedan fram till att “datorer” kunde tolereras som en retorisk tillvässning, även om den inte pekar 100 % rätt.
“Is that a Ming Mecha chip?”
Dagen när aktiemarknaden besegras ser datorerna ut såhär:
http://www.cincinnati.com/freetime/movies/mcgurk/img/pi_rev_175x265.jpg
Håller med om att Rasmus verkar ha utmärkt koll på ämnet trots brasklappen.
Men jag håller inte med i Markus kommentar. Det finns ingen anledning att beröva datorerna och programmen äran av att kunna spela spel bara för att de är skapade av människor. Att inte vilja erkänna att maskiner kan besegra människor är bara sentimentalt trångsynt.
Kommentarfältet är lite trångt för att argumentera om detta så jag har i stället skrivit ett eget blogginlägg som beskriver vad jag menar.
Kommentera