Franz Kafka: “Intellektuell egendom”. (Svensk premiär!)

I morse höll jag som sagt i en högläsningsfrukost på urmysiga Kafé Rotundan i Halmstad. Efter en kort inledning, som närmade sig frågan om plagiarism som kreativ praktik via bland andra Lautréamont och Luther Blissett, läste jag upp följande novellskiss av Franz Kafka. Det handlar om en dagboksanteckning, aldrig tänkt för publicering och formulerad i en stil som lämnar en hel del saker hängande i luften. Likväl berör utkastet den fascinerande kopplingen mellan upphovsmannaskap och paranoia. Texten spelar också en roll i projektet The Oil of the 21st Century, som kommer att kulminera med en händelse i Berlin senare i år.
Aldrig tidigare har novellskissen publicerats på svenska. Översättningen har jag själv gjort, från tyska originalet, med viss hjälp av en engelsk översättning.

Franz Kafka: Intellektuell egendom
(Dagboksanteckning, 28 februari 1912)

Medan han tvättar sig på söndagmorgonen kommer han på att han ännu inte har läst Dagbladet. Han slår upp den på måfå, händelsevis blir det kulturbilagans första sida. Första artikelns rubrik, “Barnen som skapare”, faller honom i smaken, han läser de första raderna – och börjar gråta av glädje. Det är hans artikel, bokstavligen hans egen artikel. För första gången har han alltså fått något i tryck, han rusar till mamman och berättar det. Vilken glädje! Den gamla kvinnan, hon är diabetiker och skild från fadern – som, för övrigt, är i sin rätt – hon är så stolt. Hennes ena son är redan virtuos, nu blir den andra en författare!

Efter första stundens uppspelthet, tänker han igenom saken än en gång. Hur hamnade uppsatsen i tidningen? Utan hans medgivande? Utan författarens namn? Utan att han får någon betalning? Det rör sig verkligen om ett förtroendemissbruk, ett bedrägeri. Denna fru Durège är sannerligen en djävul. Och kvinnor har ingen själ, säger Muhammed (ofta upprepat). Man kan ju enkelt föreställa sig hur plagiatet gick till. Det var en förnämlig uppsats, sådana hittar man inte i första taget. Då har alltså fru D. traskat upp till Dagbladet, slagit sig ned med en redaktör, bägge överlyckliga, och nu har de påbörjat bearbetningen. Naturligtvis måste man bearbeta den, dels för att inte plagiatet ska upptäckas vid första anblick och dels för att den 32 sidor långa uppsatsen var alltför lång för tidningen.

Som svar på min fråga om han inte ville visa mig de ställen i artikeln som är identiska med uppsatsens text, eftersom det skulle intressera mig särskilt och eftersom jag först då kan ge honom ett gott råd, så börjar han läsa sin uppsats, slår upp en annan sida, bläddrar utan att hitta och säger slutligen att alltsammans är kopierat. Det står t.ex. i tidningen att barnets själ är ett oskrivet blad och “oskrivet blad” förekommer också i hans uppsats. Eller uttrycket “efternamnad”, också kopierat, för hur kommer man annars på ett ord som “efternamnad”? Men enskilda passager kan han inte jämföra. Visserligen beskriver han alltihop som kopierat, men på förtäckt sätt, avskrivet i annan ordningsföljd, förkortat och med små främmande tillsatser.

Jag läser högt ur några enstaka av de mer signifikata passagerna i tidningsartikeln. Förekommer detta i uppsatsen? Nej. Detta? Nej. Detta? Nej. Ja, men just dessa är ju mellanpassagerna. Till sitt inre är däremot allt avskrivet. Men bevisningen, fruktar jag, lär bli svår. Hur som helst, han tänker bevisa det med hjälp av en klipsk advokat, det är ju därtill som advokater finns. (Han ser fram emot detta bevis som en helt ny och från denna angelägenhet fullständigt avskild uppgift, stolt över att han själv förväntar sig att bemästra den.)

Att det är hans uppsats, det visar för övrigt redan det faktum att den trycktes på två dagar. Annars dröjer det åtminstone sex veckor innan en antagen text kommer i tryck. Men här var naturligtvis all hast av nöden, så att han inte skulle kunna hinna emellan. Därför fick två dagar räcka. – För övrigt heter tidningsartikeln “Barnet som skapare”. Det är en tydlig anspelning på honom och dessutom är det en pik. Med “barnet” menas nämligen han själv, ty man har tidigare hållit honom för ett “barn” och som “dum” (egentligen var han det bara under sin militärtjänst, som varade i 1,5 år) och vill nu med detta epitet säga att han, barnet, uppnått något som bra som denna artikel, att han alltså visserligen håller måttet som skapare, men samtidigt förblivit dum som ett barn och därför låter sig luras så. – Barnet som det talades om i hans uppsats syftade på en kusin från landet, som nu bor hos sin mor. – Särskilt övertygande bevisas dock plagiatfallet genom en omständighet, som han förresten kom underfund med först efter en längre stunds överläggande: “Barnet som skapare” är tryckt på kulturbilagans första sida, och på den tredje finns en liten berättelse skriven av en viss “Feldstein”. Kvinnans namn är en uppenbar pseudonym. Man behöver inte läsa hela berättelsen, det räcker att skumma igenom de första raderna och man inser genast att det rör sig om en oförskämt imitation av Lagerlöf. Berättelsens helhet gör det ännu tydligare. Vad betyder detta? Det betyder att denna fru Feldstein eller vad hon nu heter, är fru Durèges kreatur, att hon hemma hos henne läste det exemplar av En herrgårdssägen som han hade givit till fru Durège, och att hon i skrivandet av sin historia tog användning av vad hon hade läst, så att alltså bägge dessa fruntimmer hade utnyttjat honom, en på kulturbilagans första sida och en annan på den tredje. Naturligtvis kan vem som helst på eget initiativ läsa och imitera Lagerlöf, men just här är hans inflytande alltför uppenbart. (Han fortsätter att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna.)

Vid middagstid på måndagen, just efter att banken stängde, gick han naturligtvis till fru D. Hon öppnar bara en liten glipa i lägenhetsdörren, hon är påtagligt ängslig: “Men, herr Reichmann, varför kommer ni hit vid middag. Min man sover. Jag kan inte släppa in er nu.” – “Fru D, ni måste ovillkorligen släppa in mig. Det handlar om en viktig angelägenhet.” Hon ser att jag menar allvar och låter mig komma in. Mannen var bestämt inte hemma. Jag ser mitt manuskript ligga på ett bord i ett sidorum och ger genast tillkänna vad jag har att säga. “Fru D., vad har du gjort med mitt manuskript. Utan min tillåtelse lämnade du det till Dagbladet. Hur mycket betalde de dig?” Hon skälver, hon vet inget, har ingen aning om hur det har hamnat i tidningen. “J’accuse fru D.”, säger jag, halvt skämtande men ändå så att hon märker min sanna sinnesstämning och detta “j’accuse fru D.” upprepar jag hela tiden jag uppehåller mig där så att hon verkligen märker det och vid avskedet säger jag det i dörren upprepade gånger. Hennes rädsla förstår jag mycket väl. Om jag gör saken bekant eller stämmer henne, skulle hon ju hamna i en omöjlig position, hon skulle behöva utträda ur Progressiva Kvinnoklubben, och så vidare.

Från henne går jag sedan direkt till Dagbladets redaktion och låter kalla fram redaktör Löw. Han kommer ut alldeles blek, såklart, kan knappt gå. Trots det vill jag inte genast gå in på mitt ärende utan tänker först sätta honom på prov. Jag frågar honom alltså, “Herr Löw, är ni sionist?” (För jag vet att han brukade vara sionist.) “Nej”, svarar han. Nu vet jag tillräckligt, han förställer sig alltså för mig. Nu frågar jag om artikeln. Mera osäkert pratande. Han vet inget, har inget med kulturbilagan att göra, tänker hämta den berörda redaktören om jag så önskar. Kom hit Herr Wittman, ropar han och är glad att själv kunna ta sig därifrån. Herr Wittman kommer, än en gång helt blek. Jag frågar: “Är ni redaktör för kulturbilagan?”. Han: Ja. Jag säger bara “j’accuse” och går därifrån.

Från banken låter jag genast telefonera till tidningen Bohemia. Jag vill överlämna historien till dem för offentliggörande. Men ingen fungerande telefonförbindelse går att upprätta. Vet ni varför? Dagbladets redaktion ligger ju alldeles bredvid växelstationen, då kan alltså de från Dagbladet enkelt behärska förbindelserna efter eget godtycke, avbryta och koppla dem. Och faktiskt så hör jag från luren otydliga viskande stämmor som uppenbarligen kommer från Dagbladets redaktörer. De har ju ett stort intresse i att inte släppa fram denna telefonförbindelse. Sen hör jag (väldigt otydligt, förstås) hur den ena av dem säger till en kvinna att hon inte ska upprätta förbindelsen, medan de andra redan är i kontakt med Bohemia och försöker uppehålla dem så att de inte ska kunna nås av min historia. “Kvinna!” skriker jag i telefonluren, “om ni inte genast sätter mig i förbindelse, kommer jag att klaga vid Poststyrelsen”. Mina kollegor på banken står i ring om mig och skrattar åt att jag hörs tala så energiskt med en telefonist. Slutligen upprättas en förbindelse. “Koppla mig till redaktör Kisch. Jag har ett ytterst viktigt meddelande till Bohemia. Om de inte tar emot mitt samtal, så koppla mig genast till en annan tidning. Det är mycket bråttom.” Men när Kisch inte är där, lägger jag på luren, utan att ha delat med mig av något.

På kvällen går jag till Bohemia och låter kalla på redaktör Kisch. Jag berättar historien för honom, men han vill inte offentliggöra den. “Bohemia kan inte göra något sådant”, säger han, “det vore en skandal och det kan vi inte riskera, för vi är inte ekonomiskt oberoende. Ge fallet åt en advokat, det är det bästa.”

Efter att jag lämnat Bohemia träffade jag er och frågade alltså er efter råd.

“Jag råder er att låta udda vara jämt och lämna saken i godo.”

Jag har ju också tänkt att det vore bättre. Hon är ju en kvinna. Kvinnor har ingen själ, säger Muhammed med rätta. Att förlåta vore också mänskligare, goethiskare.

“Sannerligen. Och då behöver ni inte heller avstå från recitationsaftonen, vilken annars vore förlorad.”

“Men vad ska jag göra nu?”

“Ni går dit imorgon och säger att du godtar det som att de har upptagit ett omedvetet inflytande.”

“Det låter mycket bra. Så ska jag verkligen göra.”

“För den skulle behöver ni inte heller avstå från hämnden. Ni låter helt enkelt publicera artikeln på annat håll och skickar den sedan till fru D. med det finaste tillägnande.”

“Det blir det bästa straffet. Jag låter trycka den i Kvällsbladet. Då är jag tillfredsställd. Jag kräver helt enkelt ingen betalning.”

Sedan pratar vi om hans skådespelartalang. Jag menar att han borde låta utbilda sig. “Ja, där har ni rätt. Men var? Vet ni möjligtvis var man kan lära sig det?” Jag säger: Det är svårt. Jag känner inte till det där. Han: Det gör inget. Jag tänker fråga Kisch. Han är journalist och har många kontakter. Han kommer ge mig ett bra råd. Jag tänker helt enkelt telefonera honom, så slipper både han och jag transporten, och få höra allt.

Och med fru D. gör ni som jag har rått er?

“Ja, jag har bara glömt bort; vilket råd gav ni mig?” Jag upprepar mitt råd.

“Bra, så ska jag göra.” Han går till Café Corso, jag hem med erfarenheten av hur uppfriskandet det är att tala med en fullkomlig narr. Jag skrattade knappt, utan var bara alldeles uppväckt.

I morse höll jag som sagt i en högläsningsfrukost på urmysiga Kafé Rotundan i Halmstad. Efter en kort inledning, som närmade sig frågan om plagiarism som kreativ praktik via bland andra Lautréamont och Luther Blissett, läste jag upp följande novellskiss av Franz Kafka. Det handlar om en dagboksanteckning, aldrig tänkt för publicering och formulerad i en stil som lämnar en hel del saker hängande i luften. Likväl berör utkastet den fascinerande kopplingen mellan upphovsmannaskap och paranoia. Texten spelar också en roll i projektet The Oil of the 21st Century, som kommer att kulminera med en händelse i Berlin senare i år. Aldrig tidigare har novellskissen publicerats på svenska. Översättningen har jag själv gjort, från tyska originalet, med viss hjälp av en engelsk översättning. Franz Kafka: Intellektuell egendom (Dagboksanteckning, 28 februari 1912) Medan han tvättar sig på söndagmorgonen kommer han på att han ännu inte har läst Dagbladet. Han slår upp den på måfå,