Entries from July 2007 ↓

Börja gärna med att läsa följetongens fyra första inlägg:

• Georges Bataille, del I: Presentation
  
• Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen
  
• Georges Bataille, del III: Begreppet utgift
  
• Georges Bataille, del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori
  

Varken överflöd eller brist kan tänkas bort ur det vardagliga handlandets kraftfält. Ömsom handlar vi produktivt, för att tillgodose brister eller ackumulera resurser. Ömsom hänger vi oss åt att förslösa det alltid ofrånkomliga överflödet, genom “improduktiva utgifter” i stort och i smått. Ömsom gör vi kanske bägge saker samtidigt, eller intalar oss själva diverse externa motiv till våra handlingar. Växelspelet mellan de bägge rörelserna – de som Bataille kallar den klassiska nyttoprincipen respektive den allmänna ekonomin – är alltid alltför komplext för att kunna greppas ur en objektiv position som utomstående betraktare.

C-M Edenborg sammanfattar i sitt förord till Ögats historia:

Enligt Bataille /…/ har människans tillvaro en dubbel natur, och hennes liv måste fortgå inom två olika sfärer. Den ena är överlevandets förnuftiga och nyttoinriktade dimension, där planeringen och vardagsmoralen har sin givna och nödvändiga plats, men alltid som blotta medel. Den andra är njutningens och överträdelsens heliga sfär, där våra liv förverkligar sin mening, i extasen, offret, förslösandet.

Hur högupplöst kan tudelningen göras? Går det att dela upp allt mänskligt handlande, ner på nivån av varje liten muskelrörelse och varje litet ord eller blick? Å ena sidan ett instrumentellt handlande som utgör medel för att uppnå mål som ligger utanför själva handlingen, å andra sidan ett suveränt handlande som i någon mening är ett självändamål?
Vissa författare har förfinat sig i de sinnestillstånd där detta växelspel framträder i särskilt skarp upplösning. Nietzsche, förstås, i Morgonrodnad, i Mänskligt, alltförmänskligt och inte minst i Den glada vetenskapen. I dennes efterföljd måste vi nämna Robert Musil och de egensinniga psykologiska observationer som Mannen utan egenskaper vecklar in sig i. Kanske återfinns något av samma känslighet hos Jünger. Ur en helt annat synvinkel genomsyrar detta växelspel även Burroughs skildringar av junkierationaliteten. Mänskligt handlande sönderdelat ner till minsta moment av nytta och förslösning.

George Bataille vill, som redan konstaterats, inte “ersätta” tanken på brist med tanken på överflöd. Att bägge rationaliteterna har sin plats är självklart – Batailles poäng är att de rättfärdigas utifrån två olika perspektiv, som förtjänar att hållas i sär: En “begränsad ekonomi” som utgår från knapphet och nyttig produktion, en “allmän ekonomi” som sätter överflödet och dess förslösning i centrum. Tillsammans animerar de det vardagliga handlandets kraftfält.

Sedda var för sig kan såväl den enskilda som den allmänna ekonomin framstå som nihilistiska fenomen. Den ena känner bara en tom nyttoprincip, den andra bara ett urskillningslöst förslösande. Först genom det alltid paradoxala växelspelet mellan enskilda och allmänna drivkrafter, mellan nyttigt handlande och förslösande, blir kommunikation och mänsklig samvaro möjlig. Bataille skrev någonstans: “Vi finner det mänskliga inte i något definitivt tillstånd utan i det nödvändigtvis oavgjorda kriget när man vägrar det givna, vad det än är, så länge det är det som är givet“.

Redan i följetongens första inlägg nämndes Batailles distinktion mellan soliditet och suveränitet, som två skilda kunskapsformer. (Så länge vi blott betraktar dem som kunskapsformer, ligger begreppen mycket nära Henri Bergsons dualism mellan intelligens respektive intuition.)

Suveränitet kan definieras som medel utan mål. Så skriver Michael Richardson i sin Bataille-biografi, och framhåller: “Surrealismens allmänna strävan är verkligen riktad mot det generella gäckandet av målen, vilka de än är.”
Vidare skriver han att Batailles suveränitetsbegrepp “kan sägas ha sin utgångspunkt i markisen de Sades verk”, dock “var faktiskt Bataille emellertid inte alls speciellt överens med markisen”. Detta eftersom Bataille varken vill förneka döden eller möjligheten till kommunikation med den andre. Han är ytterst tydlig med att suveränitet kan inte kan existera i ett moraliskt tomrum, utan en värld av soliditet, lika lite som överträdelsen kan bibehålla sin mening utan att tabut förblir.
För att delvis upprepa Michael Richardsons sammanfattning av Bataille:

Soliditetens värde är att hindra objektet från att glida undan; /…/ konservera det som fokus för opartisk analys. Suveräniteten å andra sidan vägrar konservera och grundar sig i en måttlös slösaktighet. /…/
[Suveräniteten blir] ett kvalitativt förverkligande av soliditetens kvantitativa fynd. Det är på detta vis som kunskap uppnår sin smittsamhet.
Övergångsvis är det möjligt att kalla denna verksamhet subversiv gentemot etablerad praxis, men i så fall bara i en särskild bemärkelse. Den försöker inte undergräva lärdomen, utan göra bruk av den genom att införliva dess resultat i den generella ekonomins sfär

Kunskap är inte skild från handling. Därför måste soliditet och suveränitet också förstås som etiska kategorier. Bloggen Limited, Inc. – som också kör Bataille-följetong i sommar – är inne på samma spår: Batailles idé om att vetenskapen har en homogeniserande tendens är “inte bara en epistemologisk utsaga, utan en existensiell”.
Här stöter vi på ännu en av Batailles dualismer: heterogenitet kontra homogenitet som två möjliga poler för samhällslivet. Homogeniteten tenderar till att underordna alla slags samvaro och alla slags handlande ett gemensamt mått, och är på så vis förbunden med soliditeten, “de fasta föremålens specifika verklighet”.

Homogenous society is productive society, namely useful society. Every useless element is excluded, not from all society, but from its homogenous part. In this part, each element must be useful to another without the homogenous activity ever being able to attain the form of activity valid in itself. A useful activity has a common measure with another useful activity, but not with activity for itself.

Bataille-citatet (från 1933) återges i ett annat inlägg på Limited, Inc., som förtydligar: Homogenitetens “gemensamma mått” utgörs idag först och främst av pengar, och tendensen till homogenitet förkroppsligas av den klassiska nationalekonomins homo economicus.
Heterogeniteten beskrivs däremot av Bataille snarast som en slags elektrisk laddning, som i vissa lägen kan tilldela delen samma värde som helheten. Vari den består har, som Bataille försöker analysera i Den fördömda delen, varierat betydligt.
Bataille understryker att homogeniteten är samhällsupplösande, ohållbar i längden – inte tvärtom. Alla mänskliga samhällen har kombinerat homogenitet och heterogenitet, och allt annat är i princip otänkbart. Ändå har vårt nutida samhälle en oöverträffat stark dragning mot den homogena polen. Med andra ord lever vi i en tid där handlandet i mycket hög grad görs till medel för externa mål, även om det universella behovet av onyttig förslösning självfallet fortsätter att hitta en uppsättning av olika utvägar. (Utan dessa utvägar hade det slutgiltiga alternativet, enligt Bataille, bara kunnat bli storskaligt krig och folkmord.)

Popkulturgurun Simon Reynolds – ännu en bloggare som ägnar sig åt Bataille denna sommar – återpublicerade nyligen en recension där han kommer till den tillspetsade slutsatsen att Batailles suveränitet förkroppsligas i heroinisten: “a return to the invulnerable, solipsistic self-sufficiency of life-in-the-womb, a total escape from the servile ignominy of the productive world, the purest form of wasting your life”.
Återigen denna association från Bataille till heroin (nämnde ju tidigare hur den gjorts av min österrikiske vän Martin)… Men nej, just det djupa opiatberoendet framstår om något som ett praktexempel på motsatsen: ett liv som i sällsynt hög grad styrs av ackumulation och brist. Växelspelet mellan nytta och förslösning urarmat till mer eller mindre regelbundna fluktuationer av en signalsubstans – snarare den ultimata homogeniteten.
Visst, när Bataille pratar om heterogenitet – eller om suveränitet, eller om den allmänna ekonomin – så är det som någonting larger than life och därför ofrånkomligen som någonting ganska vagt, som inbjuder till missförstånd. Limited, Inc.-posten sammanfattar elegant:

This perhaps too broad and ad hoc view of the heterogeneous has proved to be amazingly suggestive, even if Bataille is often not acknowledged in various intellectual genealogies, since he goes to far. He always goes too far.

Härom veckan [när detta inlägg egentligen skrevs] så softade jag en stund i solskenet uppe på Tantoberget, tillsammans med Elin och Emil. Bägge hade nyligen läst Jung, som där i några ögonblick tycktes möta Bataille. Well, samtalet var inte riktigt så teoretiskt som det nu kan låta. Vi talade just då, vill jag minnas, om det som vanligtvis kallas ytlighet.

Om hur en estetisering av ens eget jag, genom ett nästan tvångsmässigt uppvisande av “rätt” attityd” i utelivet, för vissa blir ett sätt att fylla en brist på något eget, blir till medel för ett nervöst värnande av bilden av att “vara lyckad”. (Heidegger skulle väl tala om ett “oautentiskt liv”. Kan tänka mig att Jung uttrycker sig i liknande termer, även om jag aldrig själv har läst en rad av honom.)
När bristen får styra, förvandlas självändamålen till medel, heterogeniteten stöps om till homogenitet. All prål, yta, excess, lyx, lek och dans reduceras då från att vara genuint slösaktiga utgifter, med en egen ära, till blotta medel för att uppnå mål, vilket sprider en missunnsamhet som omintetgör suveräniteten.
Kort sagt gäller det kanske att skilja på yta och yta.

En människa som vill visa att hon är fri är naturligtvis inte fri. Det man missförstod, redan då man tog sina första yviga steg bort från de strikta reglerna, är att dans är behärskning. Dansens njutning är att låta kroppen genomfaras av en rytm som man avhåller sig ifrån eller bara bitvis, med sin egen kropp, uttrycker.

Citatet kommer från Stig Larssons insiktsfulla analys av diskoteket (1979). På sätt och vis påminner det oss ännu en gång om varför suveräniteten inte kan fattas som lösryckt från soliditeten, av att snarare se hur växelspelet mellan produktivt och improduktivt handlande konstituerar vår existens.

Georges Bataille ger ingen slutgiltig formel för hur detta växelspel ska förstås, utan är – i konsekvens med sin hela livsåskådning – djupt paradoxal. Å ena sidan påpekar han att skillnaden mellan nyttoinriktad produktion och improduktivt förslösande är en abstraktion som inte förekommer i ren form. Å andra sidan insisterar han på vikten av att separera, att i vart och ett av livets moment göra ett val mellan soliditetens och suveränitetens handlande- och kunskapsformer.

Visst kan man försöka lappa samman allt det paradoxala i något som man sedan kan etikettera som “Batailles dialektik”, som Asger Sørensen i en ny artikel. (Tackar Mothugg-Johan för tipset.) Frågan är bara om man uppnår särskilt mycket med det.
Under sommarsolen har jag själv hunnit fundera på en massa olika sätt att förstå nytta/onytta-separationen. Först roade jag mig med tankar kring universaldatorns binära logik. Sen föreställde jag mig rytmer och analoga ljudkurvor, det musikaliska balanserandet mellan symmetri och assymetri. Därefter lekte jag med skapelseberättelsens mystiska idé om det firmament som skiljer himmel från hav.
Allt detta funderade jag på att skriva om. Sen skrev jag om helt andra saker i stället. Insåg att vad det handlar om – ur den allmänna ekonomins perspektiv – är inte vad som skrivs, inte om att hitta den rätta definitionen av växelspelet, utan om att det skrivs, att vi människor har för vana att fördriva vår tid på så genuint onyttig tankeverksamhet.

Asger Sørensen beklagar sig över att Bataille är oanvändbar för kollektiva politiska projekt. Klart han är! Ingen har kritiserat själva användbarheten så intensivt som Bataille.
Så vad är egentligen Bataille ute efter? Ett återkommande frammanande av (snarare än fasthållande vid) känslan av överflöd. Denna känsla av överflöd, förslösande och lyx är, antar jag, oupplösligt förknippad med vad han kallar heterologi.
Tveklöst är den även djupt förbunden med Nietzsches syn på estetiken, så som den utmärkt sammanfattats i en avhandling av Anna-Lena Carlsson.

Viljan till makt är den vilja som vill sig själv.

Nietzsche drar en linje mellan “livsförnekande konst”, som är född ur en känsla av brist, och “livsbejakande konst” som resulterar ur känslan av överflöd (hos såväl konstnär som betraktare, i den mån de kan skiljas åt). Någonstans skriver Nietzsche: “In all philosophy hitherto the artist is lacking“, en mening som åtminstone i sin engelska översättning (har tyvärr inte funnit originalet) kan låna sig till en småkul dubbeltydighet.
Snart ska vi återkomma till frågan om hur den allmänna ekonomin hänger samman med mer dagsaktuella frågor om estetik och kulturekonomi.

Börja gärna med att läsa följetongens fyra första inlägg: Georges Bataille, del I: Presentation Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen Georges Bataille, del III: Begreppet utgift...

Som sagt drog jag, för ungefär en vecka sedan direkt från nordserbiska Exit-festivalen till ett hotell i Budapest, då jag var inbjuden att föreläsa lite om Piratbyrån och medverka i ett möte. Bakom inbjudan stod Open Society Institute (OSI), den ytterst omfångsrika organisation som grundats av finansmannen George Soros. Närmare bestämt OSI:s informationsprogram, en gren av organisationen som på olika sätt arbetar för en öppnare informationsinfrastruktur.
Soros, Soros – mannen är sjukt mytomspunnen. Ta bara uppsättningen av folk som verkligen avskyr honom. Till höger finns inte minst det republikanska partiets högerflygel i USA, som mer och mer skruvar upp tonläget när de talar om hur de menar att “vänsterradikalen” George Soros vill undergräva alla former av kristna värderingar. Till vänster bland andra Slavoj Zizek som finner Soros liberaldemokratiska agenda “farligare än råa marknadsprofitörer”. Och i hela spektrat av mer svårplacerade tokstollar frodas konspirationsteorierna om hur Soros vill ta över världen – i Sverige inte minst i de kretsar som Expressens ledarsida nyligen utnämnde till “knarkdebattens fundamentalister“.
Well, själv ser jag mig knappast föranledd att ha någon särskilt åsikt om George Soros samtliga projekt, men kan konstatera att just OSI:s informationsprogram har bidragit till att finansiera en del upphovsrättskritiska sammankomster nere på kontinenten. (Dock, kan förtydligas, inga med någon koppling till kretsarna kring Piratbyrån. Sverige hör förresten inte till de 45 länder där OSI har aktivitet.)

Så förra måndagen var vi väl ett knappt tiotal personer – från Albanien, Kroatien, Ungern med flera länder – som bänkade oss kring ett bord hos OSI (eller närmare bestämt Open Society Archives) i Budapest. Arrangörernas mål med detta, och ett till motsvarande internationellt möte i New York, var att få input kring informationsteknologiers globala inverkan, för att senare i år omvärdera organisationens arbete kring ungdomar. Alla presenterade sina erfarenheter utifrån några mycket öppet ställda frågor. Vissa mer intressanta, vissa mindre.

En journalist från ungerska Index.hu gav en utförlig bild av hur han uppfattade den situationen i landet, med såväl politisk apati och polarisering, ekonomisk segregering som medial diversifiering. Yngre ungrare överger i påfallande hög grad envägsmassmedierna till förmån för bloggar och fildelningsnätverk. En intressant uppgift var att Ungerns DC-hubbar tydligen nyligen gått samman i en rättslig strid för sin överlevnad, gentemot antipiratlobbyn.

En annan journalist, från Transitions Online, återgav intressanta forskningsresultat kring Rysslands mycket stora LiveJournal-community, och dess sociala och politiska implikationer. Bland de mest omdiskuterade nyhetshändelserna på de ryska LiveJournal-bloggarna fanns förra året ett antal kontroversiella politiska händelser som inte fick någon större täckning i mainstreammedia, och i den så kallade Novgorod-affären uppväcktes nyligen en nationell diskussion om det ryska rättssystemets brister. Vidare förenas olika politiska riktningar i en gemensam infrastruktur för kommunikation, vilket han ansåg principiellt viktigt.
Journalisten underströk att LiveJournal inte är en ren bloggplattform, utan har mer gemensamt med Facebook än med Blogger. Olika subcommunities, som saknar ägare, används av ryssarna för allt från att diskutera specialintressen och dela länkar till att i stor skala köpa och sälja begagnade varor. Bildcollage med politisk satir, som vore otänkbar i massmedierna, har också blivit populära. YouTube används för lagring av filmer, men de sprids som inbäddade objekt i LiveJournal-sidor. När politiska kampanjsajter sätts upp, består de i praktiken ofta mest av länkar in i LiveJournal.
LiveJournal har mycket låg grad av sammanlänkning med övriga bloggosfärer och communities. Det är så en stor ö, vilket uppgavs ligga i dess arkitektur (draget finns inte bara hos den ryska LiveJournal-sfären, utan även bland de amerikanska tonåringar som utgör LiveJournals andra stora användargrupp).

För övrigt uppges att den vitryska regimen har startat ett slags eget YouTube, där material från statstelevisionen får spridas fritt, allt för att hålla medborgarnas nätanvändande inom sfärer som staten i någon mån kan kontrollera.

Intressantast var att lyssna på den kroatiske hacktivisten och kopifajtern Marcel Mars, drivande kring klubben MaMa i Zagreb som bland annat huserar initiativ kring fri mjukvara, urbanism, nördkultur och elektronisk musik. Han är även organisatör bakom möten för hackers från hela Balkan. Ett skönt koncept för vissa av dessa möten är “Nothing will happen”, vars huvudsakligen sociala inriktning har sammansvetsat en kärna på ett sextiotal personer.
Vidare delgav han personliga erfarenheter från vad han huvudsakligen såg som missriktad politisk aktivism i Kroatien under tiden efter kriget, som länge mest handlade om culture jamming riktad mot multinationella företag, och hur denna aktivism med tiden ersatts med mer konstruktiva verksamheter. “Korruptionen, inte de multinationella företagen, är den verkliga fienden”, menade han. Vi hade ett givande samspråk kring skillnaden mot den antikorruption som nöjer sig med att attackera enstaka exempel på korrumperade politiker och affärsmän, och den antikorruption som tar tag i vad jag skulle vilja kalla “produktionen av korruption” (ett begrepp som vi kanske kan återvända till).
Marcel Mars hävdade, i sin inspirerade och ostrukturerade presentation, att en “schizofren situation” råder vad gäller kroatiska ungdomars politiska attityder. Å ena sidan hemfaller de i allt högre grad åt “subversiva” livsstilar, å andra sidan har de ett grundmurat förtroende för nationella institutioner som kyrkan, presidenten och televisionen. Bara omkring två tredjedelar av Kroatiens ungdomar uppger i undersökningar att de menar att demokrati förutsätter existensen av politisk opposition, och ännu färre anser att oppositionens uppgift är att kritisera sittande styre.
Enligt Marcel Mars är en delförklaring att den allmänna debatten i landet fortfarande, något förenklat, utspelar sig mellan “nazister” och “liberaler”, emedan de ekonomiska frågor som ungdomar faktiskt känner sig berörda av är frånvarande.

Själv höll jag en presentation på ungefär 25 minuter, kring Piratbyråns historia och idéer, de svenska kopieringskonflikternas dynamik under senaste år och de högaktuella frågorna om filtrering av internet. I vilken mån detta kan ha tillfört OSI som institution något för deras arbete kring ungdomar, vilket ju var mötets syfte, ska jag låta vara osagt. Hur som helst kändes det bra att delge lite förstahandserfarenheter från den skandinaviska kopifajt som de flesta av de huvudsakligen östeuropeiska mötesdeltagarna var välbekanta med genom andrahandsberättelser.

Som sagt drog jag, för ungefär en vecka sedan direkt från nordserbiska Exit-festivalen till ett hotell i Budapest, då jag var inbjuden att föreläsa lite om Piratbyrån och medverka i...

Som jag nu ändå befann mig i södra Frankrike, bara en vecka efter finalen på magnifika Exit-festivalen i Serbien, var det ju lika bra att bevista endagstillställningen Electromind i Montpellier – inriktad på i stort sett samma slags elektronisk dansmusik som dominerade på Exit – och dessutom skriva ner några rader. Jämförelser blir oundvikliga, fast utläggningarna här blir inte på långa vägar lika omfattande och yviga.

Topologiskt är det inte så mycket att säga. Ett stort slätt fält med fyra scener med olika musikalisk inriktning. Återkommer till musiken strax.
Antropologiskt kan tyvärr inte lika mycket sägas om fransmän, som sist kunde observeras kring engelsmän. Dels för att det här inte fanns någon campingplats att idka studier på, dels för att stammen i fråga talar ett närmast helt obegripligt språk, och ogärna kommunicerar på andra sätt. Ett par fördomar kan visserligen bekräftas: Det är sant att fransmän går runt viftande på baguetter, och det är sant att de i hög grad intar en allmänt arrogant attityd till andra människor.
Allra mest slående – och en observation för vilken det inte behövdes några kommunikativa färdigheter utan räckte med en näsa – var frågan om fransmännens (i det här fallet en stor och bred population, huvudsakligen 20-35 år) val av rusmedel, som skilde sig betydligt från de som i förra inlägget observerades hos britterna i Serbien.
Fransmännen röker alldeles kopiösa mängder cannabis. C’est grotesque! I stort sett alla festivalbesökare, tusentals och åter tusentals, tycktes ägna mer tid med en joint i munnen än utan. Området insveptes i en haschrök som slog allt vad Amsterdam heter. Öppet accepterat av franska polisen, som höll sig till att dirigera trafiken utanför området.
Då jag själv inte konsumerade några andra rusmedel än en högst symbolisk mängd mellanöl, kände jag mig ofrånkomligen lite som en UNF:are på storögt studiebesök. Sådana studiebesök vore kanske något, ty om fransmännen hade ägnat sig med alkoholkonsumtion med samma iver som de nu rökte, hade festivalområdet omedelbart blivit en helt livsfarlig plats. Nu var den inte bara någorlunda dräglig, utan folk lyckades på något mystiskt sätt både stå på benen och dansa. (Själv var det nätt och jämnt ett tag. Fy vilken tröttma.)

Så, nu kan vi övergå till en kort resumé över musiken, scen för scen.
Drum n’ bass-scenen höll onekligen hög klass. DJ Krust framstod som kompetent men steril, tills han efter ett tag fick sällskap av en MC, då det blev riktigt fett, på ett sätt som väl egentligen förändrades föga när han sedan avlöstes av legendariske DJ Hype. Även nattens senare akter fick med onekligen sig den franska publiken. Livebandet TC Evolution körde något som nog mest motsvarar d’n'b-scenens svar på power metal, vilket ärligt talat blev tröttsamt rätt snabbt.
Den stora scen som kallades “Electro Tech” gav faktiskt ett rätt intetsägande intryck. Sen fanns det en “Hardcore”-scen, som faktiskt var kul i liten dos, men förstås heeelt sinnessjuk i längden.

Stora scenen, slutligen. Missade precis KRS-One, som lustigt nog stått där rätt tidigt under kvällen, och anlände lagom till David Guetta, en sån där urfransk house-DJ. Hans grej var kort sagt riktigt cheesy, och han behärskade den till fullo. Ska alltså inte klaga på att folk i denna genre har för vana att mixa in en och annan poplåt, däremot fann jag det irriterande att han inte kunde stå för det, utan efter en refräng eller så genast drog sig tillbaka in i housebeatsen. Då fick jag större respekt för Danny Tenaglia på Exit, som vågade hålla kvar och mixa in de mest ostiga låtar, så att osten hann både smälta och droppa!
Visst, jag är ingen housekille. Bevistade såklart ändå en stund av Carl Cox set. Den mannen är fet – framför allt i bokstavlig bemärkelse, men även bildligt då han använde sin enorma kroppshydda i DJ:andet på ett rent kungligt sätt. Vilket imponerade åtminstone en stund.
Allra sist efterträddes han av Detroit techno-legenden Jeff Mills, en både betydligt tanigare och subtilare man, känd från Underground Resistance och ur mitt perspektiv festivalens lätt största namn. Hans grej var knappast populistisk. I nästan två timmar malde det på, hårt och minimalistiskt. Först de allra sista 10-15 minuterna släppte han lös de mer lekfullt melodiska analogsynthgrejer som hans och UR:s klassiska releaser ju flödar över av. Elegant tajming, om än lite torr. Fransmännen älskade det, hur som helst. Just då, vid sextiden när festivalen punktligt avslutades, ljusnade det. Om gryningen har dock allt redan sagts, i förra festivalrapporten.

Som jag nu ändå befann mig i södra Frankrike, bara en vecka efter finalen på magnifika Exit-festivalen i Serbien, var det ju lika bra att bevista endagstillställningen Electromind i Montpellier...

(Uppdaterad, förbättrad, korrad version. Förhoppningsvis tillkommer fotografier senare.)

Antropologi, topologi, musik, lyrik och heliotropism blandas med diverse episoder. Den här festivalberättelsen, skriven för hand under hemresan, blev visst lång och krokig…

Vi flög till Budapest, jag och mina vänner Nils och Daniela. Satte oss framåt midnatt på ett tåg fullt av britter. Nästa morgon – tisdagen den tionde juli – tömdes så nästan hela tåget i Novi Sad, en nordserbisk stad av Malmös storlek, som annars sägs vara hyfsat sömnig men denna vecka skulle husera en tillställning helt utan motstycke i Europa.

EXIT-festivalen, som förresten nästan inga svenskar verkar ha hört talas om, är STOR. Smaka på besökssiffran: 150000, etthundrafemtio tusen människor samlas i ett enormt gammalt fort på en klippa ovanför Donau, som sammanlagt inrymmer tjugofem scener och dansgolv.

När festivalen först ordnades, år 2000, var den kvantitativt sett förstås betydligt mindre – men dess kvalitativa betydelse ska inte underskattas. Exit tillkom nämligen som en politisk protest mot Milošević stagnerande regim. Sedan har den vuxit, och vuxit, och vuxit.

Skandinaviska rockfestivaler, ett fenomen som jag utgår från att läsaren är någorlunda bekant med, anordnas på släta ytor.
Ett fort är något helt annat. Höjdskillnader, flaskhalsar, tunnlar och massor av vallgravar erbjuder – förutom en bedårande skönhet när solen stiger upp – unika möjligheter, men också vissa problem. Första kvällens trängsel kring insläppet vid niotiden, då alla ville lösa in sina biljetter för att komma in och se The Prodigy på stora scenen, var rätt obehaglig. Till slut insåg arrangörerna den potentiella faran, och valde att släppa in oss alla utan att ens kolla biljett. (Fast att det inte gjordes tidigare var faktiskt oansvarigt – köttmassor av denna storlek är inte att leka med.)
Resten av festivalen förlöpte däremot desto smidigare, utan allvarliga trängselproblem kunde på något sätt hundratusentalet människokroppar flyta runt via fortets alla räfflor, tunnlar och trappor.

Om artisterna på stora scenen – som verkligen var stor – behöver vi inte ödsla många ord. Prodigy imponerade föga och kunde inte riktigt dölja sin trötthet i uppskruvat punkrockskrammel. Andra artister som tog plats där i år var, bland andra, Beastie Boys, Lauryn Hill, Snoop Dogg och Wu-Tang Clan.
Nästan lika stor kändes stora dansarenan, belägen nere i en gigantisk vallgrav, vars rent mytologiska skönhet i den uppstigande morgonsolen jag inte ens ska försöka beskriva. Där dominerade housemusiken, i dess olika varianter. Även den store Richie Hawtin (Plastikman) körde där – vilket vi dock missade på grund av att det helt enkelt var överfullt (shit happens).
Majoriteten av de (över hundratusen) serbiska festivalbesökarna rör sig mest mellan stora scenen och stora dansarenan. De vill ha massiv valuta för pengarna, efter att ha fått spara i månader för att ha råd med den biljett, vars pris på omkring tusen kronor snarare framstår som löjligt billigt ur vår svenska synvinkel.

Till detta kommer en uppsjö av större och mindre scener, flertalet belägna nere i olika vallgravar (det tog ett par dagar innan vi hittade alla, om vi nu ens gjorde det). Många scener är specialiserade på så skilda musikstilar som salsa, metal, reggae och world music. Minst lika många är rena dansplatser där DJ’s avlöser varandra.
För även om det knappast råder någon brist på “rockband” är Exit sannerligen ingen “rockfestival” – och det är befriande att slippa vandra runt i den ljudsörja av gitarrackord och ylande sång som flertalet skandinaviska festivaler svämmar över av. Här dominerar beats, av allehanda slag. Ljudet av ett black metal-bands dubbla baskaggar eller någon enstaka ska-saxofon blir snarare kryddor i den hastigt varierande ljudbild, dominerad av repetitiva rytmer, som framträder vid vandringen mellan de olika delar av det akustiskt räfflade fortet.
Nog om musiken, för en stund. Nu över till det reella – campingen!

Faktum är att vi, tillsammans med den övriga tåglast vi åkt med från Budapest, kom först av alla till campingområdet (och följaktligen knep den bästa/skuggigaste tältplatsen). Särskilt gigantisk är nu inte campingen, belägen på andra sidan Donau, med utsikt mot fortet. Endast en bråkdel av festivalbesökarna, sammanlagt några tusen, campar.
Av dessa är jag tämligen säker på att vi (Nisse, Dani och jag) var de enda skandinaverna. Resten var britter, främst engelsmän. Uppskattade deras andel till cirka 98 %, fram till torsdagen då festivalen skulle börja och även en del juggar började slå upp sina tält på de eländiga markplättar som återstod. Lustig är dock den nästan totala frånvaron av andra européer på Exit. Man skulle ju kunna tänka sig att åtminstone märkbara mängder tyskar och italienare dök upp, men icke! Än mindre skandinaver, som sagt.
Med ögat vore det svårt att skilja campingen från Hultsfredsfestivalens dito, bortsett från att medelåldern på festivalcamparna lär ha varit ett antal år högre här.

Britternas invasion av Novi Sad var ytterst intressant. Själv har jag nämligen – slog det mig – aldrig tidigare mött några större grupper av britter. Faktum är att jag aldrig ens satt min fot i Storbritannien (med undantag för en tripp till nån nordengelsk håla med en orkester från Halmstads Kommunala Musikskola, någon gång i mina tidiga tonår). Snart lär det nog bli ändring på den saken, för när festivalen var över hade vi lärt känna ett galet skönt Londongäng.
Omedelbart efter att tältet slagits upp intogs följaktligen läget “deltagande observation” (Nisse är dessutom socialantropolog!), en närgående studie i beteendet hos detta märkliga släkte: unga festande britter.

Nej, det var inte vidrigt på det sätt som skådats på TV. Inte alls, faktiskt. Folk tog hand om varandra. Stämningen var rakt igenom vänlig. Men låt oss gå rakt på sak.
Britternas favoritdroger är, i tur och ordning: 1) “Pills“, som förhoppningsvis ska innehålla MDMA; 2) Alkohol, här huvudsakligen i form av mellanöl från festivalens huvudsponsor Tuborg; 3) Ketamin.
Tätt efter dessa kom tobak, ganja och valium. Övriga substanser märktes åtminstone inte av för utomstående.
För att förtydliga: Denna kvasivetenskapliga studie baseras främst på vad öronen råkade snappa upp under vistelsen på campingområdet – britterna älskar att prata om knark – men även förstås på vad som kunde synas med ögonen. Tro dock inte att knarkandet skedde helt öppet. Diskretionen var stor om man exempelvis jämför med barcelonska Sónar, där spanska polisen öppet verkar tolerera såväl rökverk som pulver. Det gör inte deras serbiska kollegor. Enstaka britter greps och åkte på saftiga böter.

Ursäkta mig! I förra stycket drog jag alla britter över en kam, vilket var djupt orättvist. Alla dessa individer skilde sig förstås åt i såväl skönhet och intelligens som vad gäller festvanor. Som statistiskt faktum kvarstår dock att “pills” var ett av de mest hörda engelska orden om man satte sig på valfri plats, blundade och lyssnade.
Kulturvetare har försökt förklara britternas särdeles starka sug efter empatogener med att det helt enkelt suger, rent socialt/kulturellt, att leva i Storbritannien. Någon sanning kanske ligger i detta. (Studenter från Manchester tycks dock – återigen baserat på intryck från campingområdet – skilja sig från överiga genom att helt enkelt stormtrivas med sitt vardagsliv.)

Ett slående och något oroande drag som framkom vid observationerna av detta folkslag är att de inte skrattar. Britterna flabbar till på rutin, eller småskrattar lite nervöst som vi alla gör ibland, men så snart ett genuint glädjegapskratt hördes visade det sig komma från en serb (eller svensk). Så kändes det, tills undantagen började framträda, de britter som verkligen kunde det hjärtliga skrattandets konst.

Generellt så var de brittiska (ofta rätt stora) gäng som åkt tillsammans till Novi Sad påfallande blandade: Kvinnor och män (sällan i explicita parformationer), svarta och vita, proletärer och studenter, umgicks i kluster.
Faktiskt: de var sig själva i förbluffande hög utsträckning, jämfört med det nervösa fastklängande vid yttre subkulturella markörer som är så närvarande på skandinaviska rockfestivaler.
Fast det kan förstås också helt enkelt bero på att Exit-campingens medelålder var aningen högre än Hultsfredscampingens. Och på att Exit-festivalens musikutbud är kliniskt rent från allt som kan kallas “emo”.

Som ni nog märker blev jag, särskilt inledningsvis, genuint kvasiantropologiskt fascinerad över den bokstavliga invasionen av britter i staden. Inte minst som Storbritannien faktiskt bombade Novi Sad för bara åtta år sedan, i ett krig som väl ingen längre riktigt minns vad det skulle vara bra för. Kanske, kanske, kan Exit bidra till att, för allas bästa, städa undan vad som återstår av den intensiva demonisering av allt serbiskt som då ägde rum i Västuropa.

Alldeles nedanför campingområdet ligger en strand – bokstavligt talat an der schönen blauen Donau – som vi på några dagar såg gradvis förvandlas från pittoresk idyll till något som knappast kan beskrivas utan användande av ordet “Ibiza”.
Där softade, badade, festade och socialiserade serberna, britterna och vi andra typ större delen av dygnet. När folk återvände från festivalfortet i den gassande gryningssolen föll det sig naturligt att slå sig ner där och inmundiga sin del av Tuborgtsunamin. Så gick det några timmar och plötsligt var klockan ett på dagen, tiden då festival-DJ’s började pumpa olika former av house på strandens feta ljudsystem. För de som då inte redan somnat i sanden (förhoppningsvis under en parasoll som skydd för den blekröda britthuden) föll det ju sig då gärna för gott att helt enkelt konstatera att det inte blev någon sömn den natten. (Heller.)

En av dessa morgnar vid Donaus ibiziga strand, gav jag och Dani en intervju rörande vissa aspekter av Piratbyråns idéer. En av de mer galna intervjusituationer jag hamnat i, må jag säga. Måste spola tillbaka en liten sväng för att ge bakgrunden:
I juni kontaktades jag av Vlidi, en serbisk videokonstnär, musiker och creative commons-aktivist på besök i Stockholm. Han ville intervjua mig och så skedde i all hast, en morgon i det rum som han tillfälligt disponerade på konstinstitutionen IASPIS nya lokaler nära Tantolunden.
Intervjukontexten var sant sober: över en kopp kaffe i ett kalt vitt rum. Frågorna var ungefär de mest stimulerande jag någonsin fått i en intervju: Vlidi gick loss kring Piratbyråns Valborgsritual och försökte utveckla just de punkter i vårt Performance-föredrag som verkligen lämnats öppna, halvtänkta. Kruxet var bara, visade det sig, att ljudupptagningen under delar av intervjun varit så undermålig att bara vissa av mina svar gick att använda. Too bad, konstaterade Vlidi.

Men – våra vägar skulle mötas igen, oväntat snart. Vid avskedet i Stockholm hade Vlidi stuckit en CD i min hand: “här är lite musik jag har gjort, inget speciellt“, sade han blygsamt. Några dagar senare när jag satte in skivan i datorn kom bandnamnet upp: Darkwood Dub. Hmm, det där lät lite bekant, tänkte jag, och kollade upp saken närmare.
Så visade det sig att Darkwood Dub, Vlidis blygsamhet till trots, står i en klass för sig i Serbiens alternativa musikscen, grundade redan 1988! De har sin självskrivna roll i historien över samtida serbiska demokratirörelser, har spelat på varje upplaga av Exit-festivalen och skulle återkomma i år. Så vi stämde helt enkelt träff på nytt, strax innan Vlidi måste rusa upp till fortet för att sounchecka med Darkwood Dub, för att repetera de frågor som inte fått ordentligt ljud förra gången.
Jag slår vad om att det kommer bli bisarrt om Vlidi väljer att klippa samman de två intervjuerna till en (planen är en kortfilm som ska läggas ut på nätet). Första intervjun: Ett vitt rum. Andra intervjun: En lössläppt fest på en solig strand. Första intervjun: Kaffedrickande, nyduschade Rasmus. Andra intervjun: En Rasmus som knappt sovit något, har håret på ända, är åtminstone småfull och entusiastiskt men ryckigt lägger ut allehanda festivalrelaterade tankebanor. Hoho, jag ser fram emot att se detta!
Tyvärr missade vi däremot att se Darkwood Dub inne på festivalen. Vi hittade helt enkelt inte till scenen i tid, bland fortets alla scener.

En slumpmässig nyupptäckt från en av de mindre scenerna var Dunkelbunt, eller Ulf Lindemann som denne Wien-baserade DJ egentligen heter. Hans mix från dub till klezmer och tillbaka till dub igen var makalös. Från dessa bägge musiktraditioner rörde han sig sedan med finess ut mot såväl det latinamerikanska som det indiska, och inte minst körde han välkända serbiska/balkanska folkliga brasslåtar, som återigen fogades in i dub/reggae-ramverket. Allt detta hade kunnat landa i en reorientalistisk världsmusiksörja. Det gjorde det inte. Dunkelbunt byggde i stället genomtänkta geomusikaliska axlar, som framför allt var sjukt dansanta. På något sätt bör han lockas till Stockholm – vi växlade några ord med honom och fick hans promoskiva. (Slänger upp MP3:a här sen.)

Någon lista över all musik vi upplevde ska inte upprättas här. Morgnarna får räcka. Ögonblicken då solens första strålar föll över större eller mindre dansgolv, förtärande tusentals ögonblick i sällsamma fläckar av ren kommunikation.
Första morgonen: Stanton Warriors, två laptopnördar och en MC som gick loss på de mest utstuderade sätt och vägrade sluta förrän himlen var helt klarblå. Första promenaden från fortet till stranden, i största fridfullhet.
Andra morgonen: På den lilla reggaescenen körde en DJ från Stockholm (vars namn jag inte har tillgängligt just nu) intensiv dub tillsammans med en ettrig MC. I synk med första solstrålarna gled det över i tokintensiv drum’n'bass som gjorde alla dansande vilda. Men nej, vi nöjde oss inte där utan gled efteråt vidare ner till stora dansarenan som kryllade av partygalna serber dansande till Danny Tenaglia. Visst, själva musiken är väl egentligen rätt cheesy – han mixade till och med in Losing my religion. Men just där, i en serbisk vallgrav, just då, under den uppstigande solen bland tusentals och åter tusentals andra … love, peace and nihilism!
Tredje morgonen: Ed Rush & Optical representerar en form av d’n'b som jag i sig kan uppleva som aningen för kylig och metallisk. Den maler på och på utan att omväxla med de där enstaka stegen tillbaka mot dub-rötterna. Där i kylan skulle också känslan kunna stanna, så länge himlavalvets stjärnklara mörker eller klubblokalens artificiella himlavalv håller den innesluten.
Än så länge rådde vallgravens mörker. “Vi trampade hastigt, utan att vare sig skratta eller prata, i skamlöshetens, trötthetens och meningslöshetens samfällda isolering” (Bataille). Men med en outtröttlig MC som bara manar framåt, framåt, och en outtröttlig hop som låter sina muskler fortsätta trampa vidare i repetitiva rörelser som inte kan meddela annat än glömskan kring varje slags “mål”, som gradvis går upp i ett heligt fördrivande av tid och förslösande av kraft – i sådana tillfällen sker underverk.
Människorna, musiken och platsen är densamma, men världen är en annan, går upp i ett utdraget, förtärande ögonblick. Samtidigt (orsak? verkan?) – gryningen! Basen maler vidare, men nu badar vi i ljus. Ser en förskräckt formation fåglar fly förbi, skrattar – tillsammans med det underbart skrattförmögna Londongäng som solen åter sammanstrålat oss med – men utan att för ett ögonblick släppa de repetitiva och genuint onödiga muskelrörelser som vi kallar danssteg, och som nu lekande lätt synkroniseras i blixtar av kommunikation, en kommunikation som inte ens behöver ett budskap att kommunicera. Bara en stund till.

Sträckte armarna mot himlen i en gest som kan uttrycka en känsla av makt, en känsla av kärlek eller inte minst en känsla av tacksamhet. Ibland kan de där tre känslorna inte på något meningsfullt sätt kan skiljas åt, och om vi är ute efter en definition av lycka kanske det är här, i gryningen, vi ska leta.
Är ni med på skillnaden mellan att dansa från dag till natt, och att dansa från natt till dag? Därför vore det helt intetsägande att länka till något av de YouTube-klipp från årets Exit som visar folk dansande i solsken, för er som inte var där alltså. Ha!

Med händerna sträckta mot solen, tvangs jag ta farväl av Exit (trots att ytterligare en natt återstod) och av vännerna. En tredje andäktig promenad i morgonsolen, ut ur fortet, över den långa bron över Donau – men denna gång inte ner till stranden, utan bort till Novi Sads superöststatliga tågstation för en sex timmars färd uppströms till Budapest.
Väl där och inkvarterad på det fyrstjärniga hotell som mina värdar (för den kommande dagens möte) bokat och betalt, kom som väntat overklighetskänslan över mig med full kraft. Ensam i ett hotellrum, efter att inte ha sovit i en säng på en vecka, ja för övrigt inte sovit så överdrivet mycket alls.
Framför allt: En nästan total tystnad, efter en hel vecka omgiven av människoröster och dansmusik. Sådan tystnad fylls gärna upp av ett svagt sorl i huvudet. Inget direkt obehagligt, jag visste att jag bara behövde sova lite, och jag var – och är – fortfarande positivt överväldigad av veckan i Novi Sad. Men ändå, visst kan man känna sig ganska liten, i ett sådant läge?
Och då, på hotellrummet i Budapest, började nonsensrösterna i huvudet gradvis att övertonas in i en sång, en så jävla vacker liten sång av Future Bible Heroes:

The world is a disco ball
and we’re little mirrors
one and all
Remember when you feel very small
the world is a disco ball
From Havanna to Hong Kong
someone’s dancing all night long

Future Bible Heroes – The World Is a Disco Ball.mp3

(Uppdaterad, förbättrad, korrad version. Förhoppningsvis tillkommer fotografier senare.) Antropologi, topologi, musik, lyrik och heliotropism blandas med diverse episoder. Den här festivalberättelsen, skriven för hand under hemresan, blev visst lång och...

För en gångs skull tipsar Copyriot helt enkelt om två ledarartiklar. Dessa bör ni läsa!

• Sakine på Expressens ledarsida om “knarkdebattens fundamentalister”. Smaka på det skamlösa kvinnoförakt och de (i ordets korrekta betydelse) totalitära attityder som uttrycks av sekten i fråga. Samma sakt som Copyriot skrev om för två år sedan och som alltså, med hjälp av skattepengar och sponsring från statens spelmonopol, skaffat sig en särskilt stark bas på Gotland.
• “Rör inte internet” lyder den raka titeln på en ledarkolumn i DN, där Karin Rebas på ett alldeles utmärkt sätt tar ställning mot den pågående blockeringsivern. Hon tar upp en rad exempel, varav flera redan avhandlats här på Copyriot, inklusive den nya lobbygruppen Filmfolket – som alldeles just förresten fått en motpart i Nya Filmfolket

För en gångs skull tipsar Copyriot helt enkelt om två ledarartiklar. Dessa bör ni läsa! Sakine på Expressens ledarsida om “knarkdebattens fundamentalister”. Smaka på det skamlösa kvinnoförakt och de (i...

Någon slags tekniskt trubbel verkar hemsöka bloggen.

Nu är inte detta orsaken till att Copyriot inte uppdaterats på halvannan vecka. Snarare beror det på att jag, ett par vänner och sisådär etthundrafemtio tusen(!) andra människor drog till Novi Sad i norra Serbien på EXIT-festivalen. Oh my gosh vilken makalös tilldragelse – vi återkommer snart till den med ett längre inlägg.
Därefter drog jag – bokstavligt talat direkt från dansgolvet i gryningen – vidare till Budapest, för att delta i ett litet möte jag bjudits in till. Presenterade Piratbyrån, samt tog del av intressanta erfarenheter från bland annat Ungern, Kroatien och Ryssland. Aterkommer nog aven till detta på bloggen inom kort.
Och tro mig, Bataille-projektet kommer tillbaka med förnyad styrka, laddat med nya erfarenheter av förslösande och tidsfördriv. Ska bara ta mig hem till Sverige efter att först försöka överleva ännu en eftermiddag här i Budapest, i uppemot fyrtio graders jävla hetta.

Men först av allt vill jag be er läsare om hjälp att utröna vad som knasar.
Vissa verkar bara komma åt bloggens forstasida. Nar de klickar på länkar till enskilda inlägg, hamnar de på en vit sida. Vad detta kan bero på har jag själv inte den blekaste aning om. Har testat på ett antal olika datorer utan problem.
Dessutom verkar inte RSS-flödet fungera särskilt bra. Syndikeringstjänster som Technorati snappar helt enkelt inte upp inläggen, vilket känns rätt trist. (Technorati har märkligt nog börjat syndikera Copyriots kommentarer i stället!)
Skulle bli jätteglad över att få era kommentarer här. Funkar det för er att ta er till tidigare inlägg genom högerspalten, eller funkar det inte? Vilka webbläsare och operativsystem använder ni i så fall?
Och kan någon med lite större RSS-skillz våga sig på en gissning om vad som är felet på flödet?

Någon slags tekniskt trubbel verkar hemsöka bloggen. Nu är inte detta orsaken till att Copyriot inte uppdaterats på halvannan vecka. Snarare beror det på att jag, ett par vänner och...

Blockeringsyran hugger vilt mot det nätverk vi lärt oss kalla internet. Veckan har varit smått bisarr. Av de tre exempel som jag här nämner, antar jag att den tredje kommer att förorsaka mest uppmärksamhet.

Först menar EU:s justitiekommissionär Franco Frattini att man bör förbjuda bombrecept på internet. Nej förresten, inte förbjuda utan blockera. Han vill se ett EU-direktiv om att varje internetleverantör ska tvingas att blockera sina kunder tillträde till sajter som innehåller instruktioner om hur man tillverkar bomber. “Detta har inget att göra med yttrandefrihet”, hävde Franco Frattini ur sig. På fullt allvar.

Sen var det IFPI:s seger i Belgien, där en domstol fattade det prejudikat de suktat så efter. Belgiska internetleverantörer blir skyldiga att inom sex månader börja blockera otillåten kopiering i fildelningsnätverk. Hur det ska gå till förblir förstås oklart, men IFPI tänker sig förstås att det ska blockera själva infrastrukturen som gör fildelningen möjlig – och tycker förstås lika lite som Franco Frattini att sådant kan ha någonting med yttrandefrihet att göra.

Värst av allt är att i stort sett ingen ställer de stora frågorna kring vart det epidemiska skrikandet efter internetblockering kommer att leda. Om konsekvenser i andra, tredje hand. Om vilka principer som ska styra blockeringslistorna. Om vad det vi kallar “internet” är. Om inte något så viktigt som ansvar ska fördelas med lite större genomtanke när vi nu råkar sitta här med ett världsomtäckande datornätverk som ingen riktigt hade förutspått. Sådant pratas det inte om. Situationen är rätt sjuk. Så många långsiktiga intressen det finns att inte gå in på det smygande godtyckets väg. Så många som logiskt sett borde fatta sina egna akuta intressen i saken, men som ändå föredrar att prata om närliggande, men oviktigare frågor.

Allt detta är sjukt. Sjukast av allt är dock följande information, som kom till kännedom under fredagskvällen: Från nästa vecka så planerar Rikspolisstyrelsen att tvinga Sveriges internetoperatörer att blockera The Pirate Bay.
Följande är ett citat ur ett nyhetsbrev som går ut bland folk i telekombranschen:

Stoppet kommer att ske i samband med att rikskriminalpolisen i nästa vecka kommer med en uppdatering av den lista som filtrerar sajter som innehåller barnpornografiskt innehåll. I Sverige har 14-15 Internetoperatörer tecknat ett samarbete med polisen, där de förbundit sig att stänga av de sajter som polisen anser innehåller barnporr, bland dessa finns Bredbandsbolaget, Glocalnet och Telia.
“Internetsidan Piratebay kommer att finnas i listan. Anledningen är att de medverkar till spridning av barnpornografi och uppfyller kriterierna för de som ska finnas i listan. Beslutet är taget på mycket hög nivå“, skriver Per-Åke Wecksell i det brev som skickats till operatörerna.
/…/
– Man kan inte välja vilka sajter på polisens lista som vi vill, och inte vill stänga ner. Om man inte vill stoppa trafiken till en speciell sajt så får man helt enkelt bryta det kontrakt som har skrivits med polisen, säger Patrik Hiselius, jurist på TeliaSonera /…/
– Vi kommer att stänga trafiken till de sajter som finns med i den filterlista som polisen levererar till oss i nästa vecka.

Alla förstår att detta är rent sabotage. Att det inte har med barnporr att göra. Polisen har hittills inte pekat på något konkret fall av barnpornografi, än mindre har de vänt sig direkt till The Pirate Bay för att ge dem möjlighet att agera. The Pirate Bay är infrastruktur, precis som MSN eller Hotmail, och om den infrastrukturens servrar ska blockeras utifrån vad slutanvändarna kan använda den till, måste i konsekvensens namn även barnporrparadis som MSN och Hotmail blockeras.

Vad som kommer att hända under den närmaste veckan blir mycket, mycket spännande.

Uppdatering, lördag kväll: Under det senaste dygnet har Copyriot haft besöksmängder utan motsvarighet sedan förra sommarens försök att stänga The Pirate Bay. Vi råkade ju vara “först” med att skriva om detta, men kommer inte hinna följa det särskilt noggrant. Mycket annat klokt har skrivits – en vända i bloggosfären kan t.ex. börja hos Beta Alfa.
Absolut obligatorisk läsning hos Oscar Swartz: Polisens hämnd mot Pirate Bay: nya fakta!

Blockeringsyran hugger vilt mot det nätverk vi lärt oss kalla internet. Veckan har varit smått bisarr. Av de tre exempel som jag här nämner, antar jag att den tredje kommer...

Förra sensommarens Berlinkonferens Wizards of OS (som Copyriot skrev om här och här och här och här) verkar djupt ha influerat danska kopifajtdokumentären Good Copy Bad Copy (TPB | Google Video).
På en timme hinner de med såväl Nigerias filmbransch som Brasiliens musikliv, såväl som Lawrence Lessig som Peter Jenner. Plus en massa andra (män), inklusive ett par av The Pirate Bay-killarna i intervjuer stulna från Steal This Film.

Filmen är välklippt, upplägget både pedagogiskt och snyggt. Lite för undervisande kanske. Inslagen där diverse amerikaner pratar om upphovsrättsproblematik känns mestadels helt redundanta. Och återberättandet av The Grey Album-historien gav inget nytt. Ett förslag för likasinnade är då att skippa första halvan, och börja titta från ungefär 25 minuter in i filmen, då berättelsen förflyttas till Nigeria.
Nigeria har världens största filmindustri (Nollywood producerar årligen fler filmer än såväl Bollywood som Hollywood), däremot ingen fungerande upphovsrättslag.
Filmerna produceras och släpps direkt på video och piratmarknader är en självklar del av distributionen. Filmproducenten Charles Igwe, som intervjuas i Good Copy Bad Copy, säger ganska, eh, lustiga saker:

Everybody is looking to Hollywood. They’re selling a lot of sex and violence. We don’t make movies like that. We make movies that have genuine human stories, real family values, respect for elders, love for one another.
We don’t celebrate killing, we make movies who make a difference. /…/

There’s a huge chunk of that American market that’s right in our ballpark. That’s the African American market. /…/
there are genes in our bodies that responds to each other, that respond to our stories our songs our music. That community is a market waiting to connect with this Nigerian community.

Well, något närmare skildras tecno brega-scenen i norra Brasilien – med vilt samplande producenter, väldiga dansfester och en ekonomi där piratspridningen ses som det självklara sätt att marknadsföra sitt sound system.

Brasilien-avsnittet funkar klart bäst i dokumentären. Synd bara att det ska avrundas med britten Peter Jenner som i expertroll får babbla ur sig luddigheter kring “nya affärsmodeller” och “alternativa kompensationssystem”. Ännu meningslösare är dock en fransk reggaedistributör, som verkligen har nada att tillföra.

Dan Glickman (MPAA) säger lite halvfestliga saker:

We recognize and we know that we will never stop piracy. Never. We just have to make it as difficult and tedious as possible. /…/

Clearly, people will not do things for free. It just defies human nature to believe that people would paint a picture or do a statue and just give it away. I mean, there might be a few people like that but they probably don’t eat very well.

Ett litet collage med klipp ur de roligare bitarna av Good Copy Bad Copy (klicka för större version):

Förra sensommarens Berlinkonferens Wizards of OS (som Copyriot skrev om här och här och här och här) verkar djupt ha influerat danska kopifajtdokumentären Good Copy Bad Copy (TPB | Google...

När vi nu än en gång blivit blåsta på nöjet att läsa den statliga “lagliga tjänster”-utredningen, kanske direktivet för den kommande kulturpolitiska översynen kan tjäna som surrogat.

Kulturministerns kommittédirektiv säger strikt talat varken bu eller bä, vilket är legio inom det område som kallas kulturpolitik, och i detta fall antagligen ganska vettigt, om man nu verkligen vill ha den breda översyn av målsättningarna som man talar om. (Folkpartistiska direktiv hade exempelvis varit klart sämre.)
Två saker är egentligen intressantare än själva direktivtexten. Dels vad som inte står i texten. Dels de bedrövligt förutsägbara kommentarer som ordet “kulturpolitik” utlöser i högervänsterbloggeriet.

Angående den första saken, kan vi helt kort konstatera att direktiven avstår från att nämna alla de verkligt knepiga kulturpolitiska frågorna: Filmpolitik, upphovsrätt, med mera. Å andra sidan nämns “den s.k. upplevelseindustrin” bara en gång, vilket lyckligt nog visar att kulturministern i vart fall inte drabbats av någon “innehållsindustriell” hybris á la Blair-England.

Så till frågan om bloggosfärens respons, som väl snarare gäller artikeln på DN Debatt än själva direktiven, som nog fanska få bloggare tagit sig tid att läsa. Större delen av bloggosfären nöjde sig med att slå på autopilot.

En ovetenskaplig kvantitativ studie med hjälp av knuff.se visar på en nästan rörande symmetri, bland de bloggar som på något sätt kommenterar tillsättandet av en kulturpolitisk utredning: 40 procent ger uttryck för en borgerlig hållning, 40 procent för en socialdemokratisk. (Återstående femtedelen uttrycker mest en stark skepsis, utan att bekänna sig till endera blocket.)

Sossebloggeriet anförs av Peter Gustavsson som påstår att en “privatiseringskommitté för kulturen” har tillsatts. Något som knappast har grund i direktiven, och inte heller i sammansättningen av ledamöter – har t.ex. svårt att tro att Riksteaterns VD Birgitta Englin (den enda av ledamöterna som jag träffat, kring Gotland förra sommaren) skulle gå med på att verka i en så ensidig riktning.
Märk väl att de enda från något slags vänsterfält som bloggat kring den kulturpolitiska utredningen är socialdemokrater. Övriga vänstern är frånvarande.

Bland det borgerliga bloggblocket framstår hälften som liberalt allmänborgerliga, andra hälften som ideologiskt nyliberala. (Rent konservativa perspektiv är lika frånvarande som radikalare vänsterperspektiv.) Samtliga hejar på för neddragning av statliga subventioner till kulturverksamheter, sådär i största allmänhet, men de flesta uttrycker mer eller mindre otålighet.
Som “nyliberala” räknades i sammanhanget de bloggar som uttryckte ett principiellt motstånd mot att det alls finns något som kallas “kulturpolitik”. Inställningen är enfaldig, eftersom den medvetet förtränger att kulturpolitik bedrivs på fler departement än kulturdepartementet. Om denna naivitet, med mera, skrev jag i en artikel i Neo [pdf].)

Bloggosfären på autopilot, alltså. DN:s ledarsida, däremot, försöker vara konstruktiv genom att hitta på en egen idé. Vilket inte lyckas särskilt bra.

Om man i stället ger kraftiga skattelättnader för royaltyinkomster skulle antalet konstnärer och författare som kan leva på sitt arbete öka. Visst skulle det ge stora summor i fickorna på kommersiellt framgångsrika artister och författare, men det skulle också betyda att ett antal mindre kommersiellt inriktade kulturarbetare skulle stödjas direkt av den publik som uppskattar dem.
Skattelättnader på royalties är naturligtvis ingen universallösning. Kulturpolitik omfattar så många olika områden att det krävs en rad skiftande och ömsesidigt kompletterande styrprinciper. Men om kulturen ska få skatteprivilegier bör dessa tillfalla skaparna och inte storföretagen.

Antagligen har DN:s ledarskribent tänkt ungefär så här: Att behandla konstnärer som “kulturarbetare” är mossigt. Därför måste det vara modernt och framsynt att behandla dem som upphovsmän.
Kategorifel. Långt ifrån alla konstnärligt yrkesverksamma är, i särskilt hög grad, “upphovsmän”. Kompositören är det, spelmannen är det inte. Fotografen är det, skådespelerskan är det inte. Författaren är det, föreläsaren är det inte. Alla förtjänar de sitt levebröd på en mängd olika sätt, varav royalties sannerligen inte hör till de viktigaste. Bland musiker, där royaltysystemet tack vare musikupphovsrättens kollaktivisering är extremt omfattande, är det visserligen många som varje år får en slant från STIM och/eller SAMI, men mycket, mycket få som får så mycket att det betyder mer för livssituationen än lite extra julklappspengar.
(Själv hör jag till dem som kanske skulle kunna tjäna en tusenlapp på att slippa skatt. Jag har nämligen pengar innestående hos SAMI – om de nu vill släppa in mig.)

DN:s förslag om skattebefriade royalties skulle med andra ord slå extremt snett. Reduceringen av kulturekonomin till en royaltyekonomi är fruktansvärt okunnigt. Vill man vara nytänkande krävs ett pluralistiskt synsätt: Musiklivet har sina villkor, som inte har särskilt mycket att göra med frågan om statens relation till den svenska filmen, eller med fotografers situation i förhållande till de massmedier som köper deras tjänster. Komplexiteten går inte att reducera!

När vi nu än en gång blivit blåsta på nöjet att läsa den statliga “lagliga tjänster”-utredningen, kanske direktivet för den kommande kulturpolitiska översynen kan tjäna som surrogat. Kulturministerns kommittédirektiv säger...

Börja gärna med att läsa följetongens tre första inlägg:

• Georges Bataille, del I: Presentation
  
• Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen
  
• Georges Bataille, del III: Begreppet utgift
  

Alf Rehn är professor i företagsekonomi, med inriktning på organisationsteori, vid såväl KTH som Åbo Akademi. På sin blogg postade han för inte länge sedan en ytterst läsvärd essä: “Organization as Luxury and Excess“.
Redan titeln osar av Georges Bataille, och vad han gör är inget mindre än att tillämpa idén om den allmänna ekonomin på det organisationsteoretiska fältet – efter några eleganta varv in i filosofin, teologin, biologin och antropologin. Som fjärde avsnitt i följetongen kommer här ett referat av de mycket relevanta anmärkningar kring Bataille som Alf Rehn formulerar i sin essä.

Samhällsvetenskapen har som ett a priori accepterat en ursprungsmyt om hur den sociala organiseringen växer fram som en reaktion på en ursprunglig brist och nöd. Ur biologins hårda kamp om knappa resurser reser sig långsamt homo economicus, organiserande en rationell arbetsdelning som befriar henne från naturens torftighet. Organisationsteoretiker utgår från att organisation är av nöden. Den alternativa förklaringen – organisation som lyx och överflöd – tas sällan på allvar.

Kring 1970 lanserade antropologen Marshall Sahlins sin teori om “the original affluent society“, i en artikel som ifrågasatte att mänsklighetens “urtillstånd” skulle ha präglats av brist på resurser.
Stenåldersmänniskan levde ett liv främst präglat av sömn och vila, då hon bara behövde ägna fyra timmar om dagen åt att tillfredsställa sina materiella behov.
Impulsen till att börja organisera sig för gemensamma syften kom sig inte av en brist på något, eller från någon specifik impuls över huvud taget, utan av ren uttråkning!
Viss sociobiologisk forskning pekar i samma riktning:

As Richard Wrangham and Dale Peterson (1996) show in their study of chimpanzees, organizing among these normally takes place not due to any specific stimulus, but as a reaction to boredom. All of a sudden, a chimpanzee may start beating on the ground with some branches, screeching and jumping around. After a while, others will join in, until a critical mass is reached. This can then lead to a war-party, which will attack neighboring flocks of apes, killing and raping with some abandon. In such a manner, even our animal cousins can create at the very least a temporary organization, but not out of any rational reason or distinct necessity. /…/
Obviously, this kind of diversion takes on many forms. Chimpanzees play, engage in frivolous sexual activity, fling dung at each other for fun, and so on. None of these have clear-cut evolutionary advantages, and as socio-biologists invent evermore fanciful explanations regarding such behavior, the great apes seem to find new ways to simply amuse themselves.

Primatologen Craig B. Stanford kom fram till att “jaktens energibalans sällan lutar över åt näringsmässiga motiv”. Jaktlagets medlemmar får oftast så lite kött i utbyte per individ, att det med tanke på hur mycket tid och möda som chimpanser lägger på jakt, bara kan ses som ett enormt slöseri med kalorier. Återstår att förklara våra förfäders köttätande i termer av skoj, lyx, lättfärdighet och överflöd.

Och här anländer Alf Rehns essä till Georges Bataille, som han läser omsorgsfullt men kritiskt. Han beklagar att Bataille aldrig formulerar en egentlig teori om den allmänna ekonomin, utan nöjer sig med att påvisa dess existens. Om och om igen skisserar Bataille konturerna till underskönt stilfulla argumentationslinjer, utan att föllfölja eller utveckla dem.

Or, this is at least one reading. Another possible reading, one that would keep more to the holistic view of Bataille – and one that would overlook certain troublesome passages in his works – would be one where the notion of a general economy is read as an economy of the general. /…/ Put somewhat less obscurely, we could read him as saying that it was waste and expenditure that created economies as we know them, and that the general economy is not the creator but the creation of excess.

Utifrån den antropologiska omvärderingen av samhällsorganiseringens ursprung går det uppenbart att dra ganska radikala slutsatser även på det fält som den samtida, företagsekonomiska organisationsteorin intresserar sig för. Organisering som en ytterst sett “överflödig” men förhoppningsvis praktfull process – snarare än som en logisk nödvändighet.

Admittedly, the fields of organization theory, organizational behavior and management have incorporated many conceptualizations that would fit well with an idea of organizing as frippery. /…/
For instance, although only very few would protest the existence of play in organizations, /…/ this is still done in a manner that suggests such phenomena to be additions, even marginal, to some original purpose of the organization. The excessive, the frivolous, the playful, all are thus seen as additional and thus logically (if not practically) non-essential to organizational existence. In this way, the primacy of modernist rationality is continuously upheld.

Alf Rehn menar att en omorientering, från brist mot överflöd, framför allt skulle kunna “göra organisationsteori roligt igen”.

Fortsätt gärna med att läsa följetongens återstående inlägg:

• Georges Bataille, del V: Vardagsetik och heterologi
  

Börja gärna med att läsa följetongens tre första inlägg: Georges Bataille, del I: Presentation Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen Georges Bataille, del III: Begreppet utgift...