Georges Bataille, del III: Begreppet utgift

Börja gärna med att läsa följetongens två första inlägg:

• Georges Bataille, del I: Presentation
  
• Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen
  

Om förra inläggets resumé av Den fördömda delen fick en viss slagsida mot Ewige Blumenkraft, så förklaras den saken inte bara av att det formulerades i midsommartid. Framlyftandet av Batailles breda intresse för överflöd, slöseri och – i slutändan – soldyrkan, var också ett sätt att kontrastera mot de Bataille-läsningar som främst fixerar vid den individuella “överträdelsen”. Därvid följer vi delvis Michael Richardsons biografi, som betonar Georges Bataille som samhällsfilosof (och surrealist).
Här är det tänkt att idéerna om den allmänna ekonomin ska konkretiseras en smula, genom att vi går tillbaka till Begreppet utgift. I denna essä från 1933, prövade George Bataille för första gången att vända upp och ned på det gängse sättet att föreställa sig “ekonomi”, genom att utgå från överflöd i stället för från brist.

Vad menas med utgift? Bataille reserverar begreppet för vad han kallar improduktiva utgifter, “till skillnad från alla de former av konsumtion som tjänar som mellanled i produktionen”. Som exempel nämner han, bland annat:

lyxen, sörjandet, krigen, kulterna, uppgörandet av kostnadskrävande monument, spelen, skådespelen, konsterna, den perversa sexuella aktiviteten (utan fortplantning som mål)

Gemensamt för dessa improduktiva utgifter är att de i någon bemärkelse har sig själva som mål, menar Bataille (något förenklat). De är inte medel för att uppnå ett separat mål, eller kan åtminstone inte helt reduceras till medel. Framför allt är dess mening oskiljbar från själva förlusten. Ja, förlusten “måste vara så stor som möjligt för att handlingen ska få sin verkliga innebörd”.
Det räcker inte att ett smycke är vackert och blänkande – smyckets värde är omöjligt att skilja från det slöseri som det manifesterar. Gäller inte i grunden detsamma för alla performative arts; “skådespelen, konsterna”, all kultur som är “live“? Den frågan återkommer vi till i ett senare avsnitt.

Slöserierna anses, enligt rådande samhällsmoral, ofta som acceptabla njutningar. Ändå har de ingen plats inom vad Bataille kallar “den klassiska nyttoprincipen”, och är i princip uteslutna från alla ekonomiska resonemang som grundar sig på denna nyttoprincip. Bataille intresserar sig därför för “motsättningen mellan dagens sociala ideéer och samhällets reella behov”.

Njutningen – det må gälla konsten, den tillåtna utsvävningen eller spelet – reduceras /…/ till en eftergift, dvs till en förströelse vars betydelse enbart skulle vara en bisak. Den största delen av livet framställs som en betingelse /…/ för den produktiva sociala handlingen.

Så framstår ekonomi ur det perspektiv som utgår från brist och från slutna system. Ur den allmänna ekonomins perspektiv, däremot, är det ackumulationen som reduceras, till endast “en frist, en reträtt inför den oundvikliga slutliga tidpunkt då den hopade rikedomen endast har värde för ögonblicket.”
Ögonblicket, “där tillvarons helhet förtärs” (med Michael Richardsons ord), kan men behöver inte vara extatiskt. Förra inlägget visade att Bataille kom att se en helt odramatisk overksamhet som den enklaste formen av förbrukning. En förbrukning som alltså, ur den allmänna ekonomins perspektiv, kan ses som ett funktionellt alternativ till t.ex. krig och konst.

På ett eller annat sätt måste energin förslösas. Övertygad om att det finns “ett måttlöst behov av att förlora”, inleder Bataille sin undersökning av förlustens positivitet. “Offret [sacrifice] är till sin etymologiska betydelse ingenting annat än produktion av heliga [sacré] ting.”

Inför nästa del i Copyriots Bataille-följetong, ska vi särskilt citera det avsnitt i Begreppet utgift som i största hast berör vad vi kan kalla kulturekonomi:

Konsten bör ur utgiftssynpunkt delas upp i två stora kategorier där den första utgörs av arkitekturen, musiken och dansen. Denna kategori medför verkliga utgifter. Skulpturen och måleriet – för att inte tala om brukandet av platserna för ceremonier eller skådespel – inför emellertid själva principen för den andra kategorin – den symboliska utgiftens kategori – i arkitekturen. Musiken och dansen kan å sin sida med lätthet laddas med yttre betydelser.
I sin stora form framlockar litteraturen och teatern, som utgör den andra kategorin, ångest och skräck genom symboliska framställningar av tragisk förlust (undergång eller död); i sin lilla form framlockar de skratt genom framställningar vars struktur är analog men utesluter vissa förförelseelement. Termen poesi, som används på de minst degraderade, minst intellektualiserade formerna för att uttrycka ett tillstånd av förlust, kan betraktas som synonym med utgift: den betecknar i själva verket på ett oerhört exakt sätt en skapelse med hjälp av förlust. Dess betydelse ligger nära offrets [sacrifice] betydelse.

Som författare (och pornograf) intresserade sig Georges Bataille främst för hur litteraturen kan bli till sitt eget förverkligande – hur författarskap och läsande gemensamt kan affirmera litteraturens fundamentala onyttighet, som ett storslaget slöseri med mänsklig tid.
Uppdelningen mellan “verkliga utgifter” och “symboliska utgifter” framstår i stort som högst relevant. Att teatern, till skillnad från musiken, hamnar i den andra kategorin är rätt svårbegripligt. I vart fall anas en dynamik som kanske ytterligare kan belysa musikekonomin i ett historiskt perspektiv.
Vad är inspelad musik? En symbolisk utgift, vars karaktär av (improduktiv) utgift dock tenderar att urlakas i takt med den allmänna tillgängligheten, och vars konsumtion inte förutsätter ett slöseri med tid utan kan ske parallellt med produktiva aktiviteter. Levande musik, i kontrast, är däremot en verklig utgift.

Bataille använder det franska ordet dépense. Tyska översättningen heter Der Begriff der Verausgabung, men Batailles ekonomiska tänkande förknippas (enligt mina uppgiftslämnare) än mer med begreppet Verschwendung. Ett ord som jag tror många associerar till begreppet Verschwende deine Jugend (imperativ av “att kasta bort sina ungdomsår”), som givit namn till i tur och ordning en tuff DAF-låt, en kul bok och en film. Min österrikiska vän Martin, som är filosofistudent, förklarade därför att det var omöjligt för honom att läsa Bataille i tysk översättning utan att ständigt associera ordet Verschwendung till tanken på heroinpundande träskpunkare.
(Detta sista stycke nämnt bara som ett exempel på hur översättningar kan dra iväg åt sina egna håll.)

Fortsätt gärna med att läsa följetongens återstående inlägg:

• Georges Bataille, del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori
  
• Georges Bataille, del V: Vardagsetik och heterologi