Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen

Börja gärna med att läsa följetongens första inlägg:
Georges Bataille, del I: Presentation

Döden är onödig. Vilken tanke! Nej, Bataille talar inte om kryonik eller annat räddhågset livsuppehållande. Tvärtom. Han talar om döden som en lyx. Lyx?
“Lyxen” är för Georges Bataille en uppsättning sätt genom vilka den allmänna ekonomin, den levande materien i allmänhet, låter förspilla sina överskottsresurser. Mer eller mindre ärorikt.
Vi återkommer dit. För att göra denna läsning av Den fördömda delen begriplig, måste den börja vid energins källa – solen.

Solenergin är, skriver Bataille, “principen för livets ymniga utveckling”. Solen utger sin energi till jorden utan motprestation, så att här alltid råder överflöd av energi. Detta skapar ett biologiskt “tryck” som först resulterar i rumslig utbredning, sedan – oundvikligen – i genuint onödigt slöseri och lyx.

Jag skall utgå från ett elementärt faktum: i den situation som bestäms av energispelen på jordytan, mottar den levande organismen i princip mer energi än som är behövligt för att uppehålla livet: överskottet på energi (på rikedom) kan brukar för att få ett system (till exempel en organism) att växa till; om systemet inte kan växa mer, eller om överskottet inte helt och hållet kan absorberas i tillväxten, måste det med nödvändighet gå förlorat utan vinst, utges, frivilligt eller ej, ärofullt eller i annat fall på ett katastrofalt sätt. /…/

en serie vinstgivande operationer i själva verket inte kan ha någon annan effekt än ett fåfängt bortslösande av vinsterna, vägrar de inse som är vana att se produktivkrafternas utveckling som slutmål för handlandet. /…/
Ett överskott måste förslösas genom förlustbringande operationer: det slutliga bortslösandet kan inte undgå att fullborda den rörelse som är den drivande kraften bakom den jordiska energin. /…/

För den levande materien i allmänhet finns energin alltid i överflöd på jordens yta, frågan ställs alltid i termer av lyx, valet är inskränkt till sättet att förslösa rikedomarna. Det är för den enskilda levande varelsen, eller för begränsade mängder av levande varelser, som nödvändighetens problem inställer sig. Men människan är inte bara en avskild varelse, som tvistar om sin del av tillgångarna med den levande världen och de andra människorna. Hon drivs av den ständiga rörelsen mot utsvettning (förslösande) av den levande materien och skulle aldrig kunna hejda denna rörelse; även då hon står på sin höjdpunkt är hon genom sin härskarställning i den levande världen identisk med denna rörelse. Hon är på förhand utkorad till den ärofulla handlingen, den meningslösa konsumtionen. /…/

Bortom våra omedelbara mål fullföljer dess gärning i själva verket universums onödiga och oändliga fullbordan.

När Bataille skiljer på två olika slags ekonomisk logik, en enskild och en allmän ekonomi, är han noga med att understryka att bägge är legitima. Affirmationen av slöseriet har inte en negation av hushållandet som sin baksida, och Bataille är minst av allt “tillväxtfientlig”.
Däremot varnar han för konsekvenserna att, i “nyttans” namn, förneka den allmänna ekonomins fundamentalt slösaktiga karaktär. Delvis skyller han på den protestantiska etiken och kapitalismens anda, men som lika goda kålsupare betraktar han arbetarrörelsen, som inte varit förmögen att kräva lyx utan fortsatt att strida i “rättvisans” namn.
De bägge världskrig som Bataille just hade genomlevt – det första som from tonåring, det andra som surrealistisk aktivist – framställs i Den fördömda delen som “orgier i förödande av rikedom och människor”, som en “överkokning”, det katastrofala resultatet av mänsklighetens oförmöga att förslösa sin överskottsenergi på luxuöst vis. Kriget är ekonomins fortsättning med andra medel.

Människan har genom tekniska innovationer skapat betingelser för en fantastisk tillväxt. Varje ny innovation bidrar inledningsvis till att förbruka en del av det ständiga överskottet av resurser, men övergår alltid med tiden till att skapa ännu större överskott – så kravet på förslösande kan inte undgås, bara skjutas upp. Georges Bataille drar därav slutsatsen – och vi kan än en gång påminna om att detta är åren direkt efter andra världskriget:

vad som i fortsättningen framför allt kommer att vara viktigt är inte att utveckla produktivkrafterna, utan att luxuöst slösa bort produkterna av dem.

Fortfarande bör vi komma ihåg att Bataille anser att den enskilda ekonomin är fullt legitim för individers och kollektivs angelägenheter. Helheter är dock mer än summorna av sina delar, och därför krävs också en allmän ekonomi. Med det menas en ekonomi i direkt relation till sina egna utsidor, från fysik via ekologi till psykologi.
Spelet mellan det enskilda och det allmänna, som i dialektik driver fram en väldig, singulär världsrörelse, är förvisso ett tema så hegelskt det kan bli.

Hegel – vars tänkande Bataille tidigare, under tjugotalet, hade grundmurat ett genuint motstånd mot – har helt klart hunnit smyga sig djupare in i Den fördömda delen (1949), än i Begreppet utgift (1933). Fast hur djupt, eller exakt hur, är inte helt lätt att fastställa.

Låt oss återgå till frågan om överskottet. Georges Batailles beskrivning av den sjudande energi som “besjälar världen” kan med fog kallas naturromantisk. Det tidigare nämnda trycket omsätts dels genom hur livsformernas mångfald tillägnar sig jordytan.

Men livet tillväller sig snabbt luftens domän. Det gällde att i första hand mångfaldiga ytan av växternas gröna substans, som absorberar solstrålningen. Överlagringen av blad i luften utökar denna substans på ett märkbart sätt: det är i synnerhet trädens struktur som utvecklar denna möjlighet långt över gräsets nivå. Å sin sida kommer de bevingade insekterna och fåglarna att i dammets följd invadera luften.

Jordklotet sätter dock en rumslig gräns för den fysiska tillväxten. Ytterligare överskottsenergi måste därför gå till spillo genom “utvecklandet av lyxen, produktionen av alltmer kostsamma livsformer”.
Evolutionsprocessen i sig vore omöjlig utan döden och den sexuella reproduktionen, vilka i sig utgör två av “naturens tre lyxer”. Den tredje utgörs av köttätandet, som ju i princip alltid är ett mer energikrävande sätt att producera ätbara kalorier än vad som är “nödvändigt”.

Arternas uppslukande av varandra är den enklaste formen av lyx. /…/ Den minst kostsamma livsformen är den gröna mikroorganismens (som genom klorofyllet absorberar solenergin), men växtligheten är generellt sett mindre kostsam än djurlivet. /…/ Här utgör vilddjuret höjdpunkten: dess ständiga plundring av plundrare representerar ett oerhört förslösande av energi.

Sex är, som naturfenomen, en intensivt stegrad energikonsumtion. Parningsakten “är i tiden vad tigern är i rummet”, skriver Bataille i en lustig mening. Tänk dagsländor, påfåglar, Sargassohav.
Och döden, som vi redan varit inne på: också en slags onödig lyx, ur den allmänna ekonomins synvinkel betraktat. Michael Richardson sammanfattar Batailles resonemang:

Döden är inte oundgänglig för livet. De enklaste livsformerna, som förökar sig genom delning, dör kanske inte utan lever i ett slags evighet. Det kan till och med vara inadekvat att tala om fortplantning eftersom allt tyder på att den varelse som delar på sig bara kopierar sig själv och den resulterande varelsen är identisk med den varelse den kommit från.
Även om döden inte är oundgänglig för livet på den grundläggande nivån så tycks det som livet måste negera sig för att utvecklas: för att livet ska bli komplext verkar det nödvändigt att det begränsar sig; det behöver alltså döden. Samtidigt, av samma orsaker, behöver det könsdifferentiering. För att utvecklas behöver livet åtskillnad och sedan beblandning av det åtskilda i en skillnadernas omfamning. /…/ Döden bryter kontinuiteten och inför fräckt diskontinuitet i universums struktur. Dock bekräftar döden samtidigt existensens ännu större kontinuitet, en kontinuitet som vi ryckts ur när vi föddes och kastades ut i vår värld av differentiering.

Efter att ha etablerat den allmänna ekonomins grundprinciper, tar Bataille med dem ut på en sällsam historisk-antropologisk upptäcktsfärd. Första anhalten är hos aztekerna.

Soldyrkande, pyramidbyggande, människooffrande – så beskrivs aztekerna av Bataille. På toppen av pyramiden slet prästen ut offrets hjärta med en kniv och lyfte det mot solen, efter att offret (oftast en krigsfånge) först behandlats med stor generositet i sin fångenskap. Här någonstans anar Bataille religionens ursprung, och ett sätt att kanalisera samhällets slöseri i andra riktningar än till den militära expansionens anonyma slakt.
Michael Richardson pekar i sin Bataille-biografi, utifrån dagens antropologiska forskningsläge, på vissa brister i det aztekiska exemplet, men understryker att de idéer som Bataille försöker framhäva likväl behåller sin kraft.
I två av de följande fallstudierna, kontrasterar Bataille det tidiga islam (“det erövrande samhället”, som förnekar slöseriet och kanaliserar allt överflöd i militär expansion) mot den tibetanska buddhismen (“det avväpnande samhället”, där överflödet slukas av klosterlivet, vilket effektivt förhindrar tillväxt).

Deleuze & Guattari skulle senare, på grund av denna schematiska framställning, beskylla Bataille för att sprida antiislamiska fördomar. Trots att vare sig Anti-Oedipus eller Mille Plateaux annars knappt innehåller några referenser alls till Bataille, finns Den fördömda delen med som något formlöst i bakgrunden. (Både som direkt influens, och förmedlat via Lacan, som hämtade sitt egenartade begrepp om det reella direkt från Bataille, utan att nämna källan.)

Den fördömda delen kanske gör sig extra svårrefererad genom sina delvis underliga vridningar in i efterkrigstidens världspolitiska situation, där Bataille försöker applicera sin allmänna ekonomi på sovjetisk industrialisering och amerikansk Marshall-plan. Dessförinnan har Marx framställs som en dialektisk fulländning av Luther, på ett sätt som inte är helt enkelt att följa: “det var /…/ genom att gå till de yttersta konsekvenserna av den rörelse som reducerar människan till ett ting, som Marx ville reducera tingen till människan.”
Med Hegels hjälp slirar Bataille, i löjlig fart, in i ett försvarstal för Stalins Sovjet, som han ville se samexisterande i en “dynamisk fred” med USA, i en argumentation vars vändningar vi knappast behöver återge här. Den fördömda delen slutar därför i ett otillfredsställande läge, som gärna får en att vilja bläddra tillbaka till den tidigare, kärnfullare essän om Begreppet utgift (som inleder den svenska utgåvan).

Slutkapitlens parollmarxism känns – likt i Benjamins skrift om den tekniska reproducerbarheten – påklistrad, framkrystad i ett språk som stämmer illa med de egna resonemangens utmynningar. Dessa mynnar hos Bataille visserligen i en klart antiborgerlig riktning, men har inte mycket med en socialistisk samhällsomdaning att göra.

En framställning av en allmän ekonomi förutsätter helt visst ingrepp i det offentliga livet. Men vad den först, främst och djupast syftar till är medvetandet: vad den från första början vill komma fram till är ett ordnande av självmedvetandet, som människan slutligen skulle kunna förverkliga i form av en klar bild av hur hennes historiska former länkats samman.

Uppgiften handlar om att hitta samhälleliga former för glädjefyllt slöseri. Ett samhälle med den obegränsade ackumulationen som ideal har etablerat förstoppningen som princip – dess överskott kommer likväl att slösas bort, bara under potentiellt katastrofala former.

Att praktisera allmän ekonomi förutsätter ett erkännande av den universella vanmakten. Förslösandet kan inte inte integreras “i en ekonomi av kalkylerade mål. Betoningen ligger på förstörandet av mål i allmänhet”, skriver Michael Richardson. Med Batailles ord:

Olycka över den som ända till slutet skulle vilja ordna en rörelse som går utöver honom, med den inskränkta inställningen hos en mekaniker som byter ett hjul.

Overksamhet är den enklaste metoden för förbrukning, skriver Bataille. “Den overksamme förstör lika fullständigt som elden de produkter som är nödvändiga för hans uppehälle. /…/ Men arbetaren som arbetar med att bygga en pyramid förstör dess produkter på ett lika fåfängt sätt.”
Vi förbrukar alltid. Men alltför ofta på ett missunnsamt sätt, med en baktanke om att förbrukningen i slutändan ska leda till en vinst. Nästan omärkbart kan overksamhet förvandlas till rekreation. Valet att utge resurser på lyx och skådespel kan instrumentaliseras, bli till målinriktade aktiviteter som dräneras på den mening som är oskiljaktig från själva utgiften.
Samtidigt tycks Bataille varna oss för alltför för att härifrån dra alltför förhastade slutsatser. Han påpekar att skillnaden mellan produktiva och improduktiva utgifter är en abstraktion. Bland de mänskliga aktiviteterna förekommer kanske ingendera i helt ren form.

I sin biografi gör Richardson en poäng av att Bataille utvecklade sin allmänna ekonomi i ungefär samma tid som Hayek lade fast grunderna för sin marknadskapitalistiska syn på ekonomi. Bägge ifrågasatte de keynesianska teorier om social planering och välfärd som började dominera:

Hayek och Bataille [var] överens om att kalkylerandet i varje form av planekonomi var dömt att misslyckas, liksom om att marknaden måste öppnas upp och tillåtas bestämma sin egen natur. Men Hayek har en rent ekonomisk utgångspunkt som är grundad i en psykologisk determinism /…/ För Bataille är det cirkulationen av gods och inte tillgången på pengar som bestämmer ekonomins natur /…/ [Bataille] är på väg mot ett helt annat begrepp om ekonomin, ett som skulle kullkasta nyttoinriktade postulat och skapa nya möjligheter till heterogenitet med utgångspunkt i behovet att ge.

Dessa möjligheter till heterogenitet ska vi försöka närma oss i nästa inlägg. Där lämnar vi Den fördömda delen och går tillbaka till Begreppet utgift. Tills dess blir det spännande att se vart kommentarerna kan dra iväg.

(Här har använts Symposions svenska översättning av Den fördömda delen (1991), vilken endast består av vad som i engelska utgåvan kallas vol. 1: Consumption. Existensen av en vol. 2 & 3: The History of Eroticism and Sovereignty antyds inte ens i utgåvan. Ej heller refereras dessa senare volymer i Richardsons biografi.)

Fortsätt gärna med att läsa följetongens återstående inlägg:

• Georges Bataille, del III: Begreppet utgift
• Georges Bataille, del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori
  
• Georges Bataille, del V: Vardagsetik och heterologi