Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik

Svensk kulturpolitik syftar bland annat till att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Så har det varit sedan 1974, då en enig riksdag lade fast de nya riktlinjerna för kulturpolitiken. Frasens innebörd har varit så oklar, att inte heller borgerliga majoriteter (som den nuvarande) brytt sig om att avlägsna den.
Därför är det knappast särskilt banbrytande att folkpartiets förslag till nytt kulturpolitiskt program har satt som första punkt (av 21) att dumpa den antikommersiella ordalydelsen till förmån för “ett positivt anslag”. Särskilt som programförslaget, några sidor senare, likväl talar om det kulturpolitiska behovet av “att skapa icke-kommersiella mötesplatser i samhället”.
Försöket att formulera ett positivt anslag, må vara luddigt (likt alla kulturpolitiska måldokument), men särskilt den sista av de tre punkter som folkpartiet lyfter fram är intressant att analysera:

En liberal kulturpolitik måste formulera nya målsättningar där kulturens frihet, utveckling och professionalism lyfts fram. /…/
Den tredje utgångspunkten är att kulturpolitiken ska prioritera nytänkande, kvalitet och professionalism. /…/
Att skapa utrymme för kvalitetskultur för människor i hela landet, oaktat vilken region man bor i, är en viktig kulturpolitisk uppgift. Det offentliga ekonomiska kulturstödet, framför allt det nationella, bör främst riktas mot det professionella kulturlivet.

“Prioritera kvalitet och professionalism”, sammanfattar folkpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp sitt program, där ordet “amatör” alls inte nämns, och där ordet “deltagande” endast förekommer i anslutning till “utvecklingsstörda”.
Folkpartiets nya kulturprogram skiljer sig därmed distinkt från moderaternas dito, vilket tvärtom gjorde en poäng av att framhålla att “en stor del av kulturskapandet i Sverige sker i den tredje ideella sektorn mellan stat och marknad (‘amatörerna’), till exempel med körsång som en av de största folkrörelserna“. Moderaterna framhåller amatörismen ett levande exempel på att god kultur existerar även utanför de subventionerade institutionerna, men ger även det breda deltagandet ett egenvärde.

Folkpartiets tal om att prioritera “professionalism” kan däremot bara förstås som en kulturpolitisk nedprioritering av alla målsättningar om “deltagande”. Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.

Jazzen är ett exempel. Under 1920- och 30-talen bedrev Svenska Musikerförbundet en facklig kulturpolitik som mycket tydligt syftade till skärpt professionalisering. I princip var deras linje att endast fackligt anslutna heltidsmusiker hade rätt att spela musik mot betalning. Amatörorkestrar sattes i blockad, med argumentet att de pressade ner lönerna och sänkte kvaliteten. Arbetstillfällena skulle i första hand gå till de skolade och erfarna heltidsmusiker, menade facket.
Problemet var bara att amatörer tenderar att vara bättre på att tillägna sig nya musikstilar än vad de redan etablerade proffsmusikerna kunde vara.

Musikerförbundet stängde ute unga pigga jazzmusiker (och utländska musiker) från folkparkerna, och ersatte dem med sina egna medlemmar – vilka ofta var gamla militärmusiker, som förvisso var välskolade på notläsning och på sina instrument, men knappast på den nya jazzmusikens stilistiska krav. För det ökänt usla resultatet myntades uttrycket “fanjunkarsynkoper“.
Vid jazzens genombrott var det uppenbart att amatörerna – alltså musiker med “brödjobb”, som mest spelade på helgerna – som (tillsammans med utländska artister på turné) som stod för kvalitet inom de nyare musikstilarnas domäner. Samma sak vid popens genombrott på sextiotalet, då en ny våg av amatörer trängde undan många av de jazzmusiker som då hunnit bli etablerade proffs. Proggrörelsen är ytterligare ett intressant exempel.
Så har vågor av amatörisering och professionalisering böljat fram och tillbaka, berikande genom nittonhundratalets musikliv. Någon entydig rörelse mot ökad professionalisering kan knappast beläggas. Ett “fullständigt professionaliserat” musikliv, där envar som en gång börjat försörja sig som musiker också fortsätter att vara heltidsmusiker fram till sin pensionsdag, vore ett förlamat musikliv. Sambandet mellan professionalism och kvalitet är alltså långt mer komplext än vad folkpartiet antyder.

Nära nog alla håller med om att det är önskvärt med ett kulturliv som faktiskt ger vissa kulturutövare möjlighet att, under en betydande del av sina liv, ha kulturutövandet som sitt yrke. Ett samhälleligt konsensus råder om att t.ex. musiker bör ha viss möjlighet (om än inte rätt) att professionalisera sig.
Hur långt upphovsmannaskapets professionalisering bör gå inom varje kulturområde är däremot en öppen fråga, som är föremål för ständiga strider.
Frågan ställs dock sällan rakt ut. Varför inte testa att dra saker lite närmare spetsen, och fråga exempelvis:

• Hur uppnås kvalitet inom klassisk orkestermusik? Genom att 100 personer arbetar heltid som musiker i en symfoniorkester? Eller att 500 brevbärare och dagisfröknar ägnar en femtedel av sin tid åt att spela i fem olika amatörsymfoniorkestrar?
  Förstnämnda alternativet kan uppnå en viss kvalitet som det andra inte klarar av – det medger nog alla, även de som tycker att denna kvalitet inte borde skattefinansieras, eller de som tycker att det andra exemplets starka deltagande har en egen kvalitet som faktiskt är mer värdefull än den första.
• Hur uppnås kvalitet inom popmusik/dansmusik? Genom att 100 personer arbetar heltid som popmusiker i 25 band/projekt? Eller att 500 brevbärare och dagisfröknar, studenter och arbetslösa, ägnar en femtedel av sin tid åt att skapa musik i 125 olika band/projekt?
  Här är svaret betydligt mindre självklart. Professionalismens idé upplöses i ett myller av individer, vars konstnärliga kvaliteter inte nödvändigtvis behöver vara sämre för att de för tillfället har musiken som extraknäck. Åt vilket håll ens ideal lutar, tycks i slutändan bero på ens personliga smak: Ju längre ut på den långa svansen, ju längre ner i subkulturernas djup, i desto högre grad kommer amatörism att framstå som ett självklart och vitalt inslag i musiklivet.
• Hur uppnås kvalitet inom “kulturen”?
  Frågan är felställd. Svaret måste få variera mellan olika kulturyttringar. Att “prioritera professionalism”, som folkpartiet säger sig vilja göra generellt, löser knappast frågan om vad som är kvalitet, och i vilken mån deltagande ska ses som en del av kvaliteten.

Samtidigt vill folkpartiet att “musik- och kulturskolornas verksamhet ska stödjas och stimuleras”, vilket förstås bara kan motiveras med värdet av “individuellt kulturutövande”, inte av något dogmatiskt kvalitetskrav. Så i praktiken släpper de inte deltagandemålet.
Annars framstår folkpartiets förslag till kulturpolitiskt program som mest av allt harmlöst. Punkterna genomsyras av en relativt sund form av kulturkonservatism, som begränsat sina symboliska krav på kulturkanon till att handla om en litteraturlista för skolans läroplan.
Fast så är också alla de svåra frågorna – upphovsrätt, public service, filmpolitik – uteslutna ur programmet. I stället har det sockrats med yttrandefrihetskamp och stöd till utsatta författare. Patosfaktorn är som alltid i topp, med Cecilia Wikström (fp) vid tangentbordet.

För övrigt har Dennis elegant framhållit en viss logisk inkonsekvens i programmet.