Mail on Sunday uppmärksammade nyligen en kontroversiell enhet som i det tysta har inrättats under Londons polismyndighet, i syfte att skydda brittiska offentliga personer från “stalkers“, personer med förföljelsemani. The Fixated Threat Assessment Centre – som var tänkt att hållas hemlig – koordinerar polis och psykiatri, och dess psykiatriker har befogenhet att låsa in folk på obestämd tid, utan rättegång. The Economist skriver:
The doctors, both of whom are based in London hospitals, have the power of “sectioning”, or forcibly detaining in a mental hospital those who they deem to pose a threat to themselves or others. That they should now be working alongside the police worries human-rights fans, who fear that their powers may be abused to lock up awkward characters without the inconvenience of a trial. Suspected terrorists, on whom the government already imposes restrictive “control orders” when it lacks sufficient evidence for a conviction, may end up being targeted, they say.
En av dessa “human-rights fans” säger:
This blurs the line between medical decisions and police actions. If you are going to allow doctors to take people’s liberty away, they have to be independent. That credibility is undermined when the doctors are part of the same team as the police.
Oron späs på av Londonpolisens definition: “Fixated individuals are those who are abnormally preoccupied with certain ideas or people.” Inkluderandet av “idéer” gör definitionen potentiellt allomslutande, påpekar The Economist:
Could those abnormally pre-occupied with the idea of jihad—or, indeed, human rights—be considered fixated individuals?
Det är ganska troligt att det brittiska antistalking-teamet särskilt övervakar utvalda konspirationsteoretiker. Frågan är vart det kan leda. Ta exempelvis den amerikanske högerpopulisten James P. Tucker, som titulerar sig grävande journalist och åker runt på jorden för att försöka komma nära Bilderberggruppens möten. Han tycks bedriva en form av journalistik som (likt en del paparazzi-journalistik) befinner sig i gråzonen till vad som kanske kan kallas stalking.
Med tanke på hur populärt det är att svepande avfärda “konspirationsteorier” som en psykisk rubbning, blir det frestande för myndigheterna att få undan särskilt påstridiga typer från särskilt känsliga platser, genom att tillfälligt låta dem genomgå psykiatrisk undersökning.
Uppluckrade gränser mellan polis och psykiatri kan öppna fältet för en glidning mot att sjukdomsstämpla allt fler “extrema” åsikter. Vi kan redan föreställa oss hur Stalin börjar nicka igenkännande. Men framför allt skulle ett sådant scenario lätt kunna få en explosiv dynamik: Inget kan bekräfta en konspirationsteori så starkt, som att dess företrädare sätts på psykiatrisk anstalt.
I sin alldeles utmärkta bok Fans (2005), sammanfattar Fredrik Strage den svenska debatten om “stalking”. Vi kan kosta på oss ett längre citat:
Medierna uppmärksammar nästan bara offentliga personer som blir förföljda. Men problemet är vanligare utanför strålkastarljuset. En människa kan exempelvis drabbas av stalking om han eller hon – oftast hon – bryter upp från ett förhållande eller beslutar att någon ska avskedas på en arbetsplats. Sverige har inga speciella lagar mot den här typen av förföljelse utan stalkern döms i allmänhet för “ofredande” eller “olaga hot”. Brott som sällan ger långa straff.
Hösten 2004 motionerar folkpartiet om att stalking, eller förföljelsesyndrom som det också kallas, ska bli ett eget brott. I en artikelserie i Svenska Dagbladet säger justitieminister Thomas Bodström att han inte är främmande för det. “Stalking – ett fenomen som ökar“, lyder rubriken på artikeln den 20 oktober. Märkligt nog följs den av raden “det finns inga studier över hur vanligt fenomenet är i Sverige”. Den enda som tror sig veta att stalking ökar i Sverige är en av de intervjuade – som jobbar på ett krishanteringsföretag.Den 22 mars 2005 svarar justitieutskottet på motionen med ett 34 sidor långt betänkande. /…/
I betänkandet får en mängd olika polisdistrikt, myndigheter och organisationer ge sin syn på problemet. de flesta tycker att lagen borde skärpas så att stalking blev ett eget brott. /…/
Säpo /…/ skriver att “omfattningen av problemet är mycket stor, sräskilt beträffande statsråden, statschefen och kronprinsessan”. Efter mordet på Anna Lindh har Säpo efterlyst någon sorts samarbete med psykiatrin för att tidigt kunna identifiera personer med förföljelsesyndrom. /…/Justitieutskottet rekommenderar riksdagen att avslå motionen, främst på grund av att det inte finns någon entydig statistik. I skrivande stund har Brottsförebyggande rådet fått i uppdrag att forska vidare på de systematiska förföljelserna. Martin Grann, docent på Centrum för våldsprecention vid Karolinska Institutet, säger i justitieutskottets betänkande att stalking borde falla under allmänt åtal /…/ Han skriver att en ny lag skulle kunna ha antistalkinglagarna i de anglosaxiska länderna som förebild. Den äldsta av dem är Kaliforniens antistalkinglag från 1990. /…/
Utvecklingen i Sverige tycks följa den i USA. En rad uppmärksammade fall av kändisstalking, och ett brutalt mord på en politiker, har dragit igång debatten om mentalsjuka förföljare. /…/
Frågan är alltså om skärpt lagstiftning skulle avskräcka personer som ändå inte begriper att de gör något fel. Hade det räddat Anna Lindh? Hade det fått Lena Nylén att sluta uppvakta familjen Taube?
Fp/kd fortsätter att verka för kriminalisering. Utmärkt läge alltså – om man ska vara konspiratorisk – att driva igenom någonting liknande den brittiska modellen och framställa det som en “humanare” kompromissvariant: Inte ska vi kriminalisera sjuka människor, de ska ju ha vård, därför behöver vi närmare samarbete mellan polis och psykiatri…
Medan de svenska argumenten för kriminalisering av stalking handlar om att skydda “vanliga” utsatta kvinnor, sticks det inte under stol med att det brittiska polis/psykiatri-samarbetets syfte är att skydda “VIP’s”. Fast vilka offentliga personer har förmånen att räknas dit?
7 kommentarer ↓
Hoho.. dividuellt.
Har inte läst inlägget ännu, skall skriva ut och krypa mig ner i sängen och läsa.
Men tänkte tipsa Rasmus om en websida med en ganska innovativ idé.
(Du har säkert hört talats om den, eller kanske rentav skrivit om den innan, men bättre att tipsa än att inte göra det)
http://www.sellaband.com
Columbus var väldigt “preoccupied with certain ideas”, så också Tycho Brahe eller varför inte Darwin eller Linné..
Demokrati kräver oliktänkande, utan kritik och opposition så kan inte en demokrati fungera. Detta kräver fria människor som i vissas huvud har “abnormal ideas”. En idépolis är i sin förlängning ett avskaffande av demokratin. Rättsäkerhet innebär att en å annan högst tvivelaktig person går fri, det är frihetens pris, frihet är dock som luften vi andas, man saknar den inte förrän man blir utan. Någon enstaka buse kan säkerligen buras in genom detta, men det är bara den retoriska morot som kastas till den rädda massan som utan att tänka ger upp friheter för att köpa sig lite temporär säkerhet. Den reella makten som gärna utnyttjar marionetter som tror sig få inflytande genom smilfinkeri är dock mycket medveten om detta och skaffar sig ett verktyg att tysta obekväma. Synd bara att de inte är så tydliga som GW Bush i sin syn på den för demokratin så fundamentala oppositionen, han var ju åtminstone öppen med sitt förakt emot folk som inte tänker som honom själv “Either you are with us, or you are with the terrorists”.. Så talar drakdödaren, som bara hugger huvudena av de ideal han sade sig vara för. Det är många bebisar som kastas ut med badvattnet idag.
Jag tror inte längre att våra barn här i västvärlden kommer att få växa upp i ett fredligt samhälle, de kommer antagligen att få skåda krig i sin närhet med allt vad det innebär, den resan har utan minsta tvivel börjat. Den började ungefär på samma vis alla tidigare gångerna, med ett “friskt” kohandlande mellan frihet och säkerhet, och de som inte lär av historien är dömda att upprepa den. Vi sattes på denna resa efter vägen kantad av goda intentioner av våra egna beslutsfattare, inte av Usama, den makten hade han aldrig. Hoppas historiens dom blir mycket hård. Vi ser gång på gång ett falskspelande på folks rädsla som gör att de sväljer argumenten som en överbeskyddande moder vars fyraåring ännu inte lärt sig gå, samtidigt som marionetterna blir matade av just det de är svaga för, av de som ändå aldig skulle ge så svaga och lättkontrollerade människor någon reell makt.. – So this is how liberty dies, with thoundrous applause.
Mother’s gonna make all your nightmares come true.
Mother’s gonna put all of her fears into you.
Mother’s gonna keep you right here under her wing.
She wont let you fly, but she might let you sing.
Mama will keep baby cozy and warm.
Of course mama’ll help to build the wall.
Jag vet var det slutar, och tyvärr är inte retur-resan speciellt angenäm, inte för någon. Tear down the wall.
Jäklar, det där kan ju slå hur fel som helst. Alla som gillar att ägna sig åt normbrytande beteenden (queers/urbana utforskare/konstnärer/m fl?) ligger alltså risigt till i England.
Konstapan: Som om det inte räckte finns ju redan, sedan 2003, lag mot “antisocialt beteende”. Redan tidigare hade det stiftats liknande lagar, varav det specicika nämnandet av “repetitive beats” i en lag (för att kunna slå till mot technodans) blev rätt uppmärksammat…
Precis, Criminal Justice Bill hette “anti-rave”-lagen (som bara var en liten del av hela paketet). Flera technokollektiv lever idag i exil (nomadiserade, i husvagnskaravaner) på Europeiska kontinenten. Återvänder de till England riskerar de riktigt riktigt långa fängelsestraff.
ASBOs visar ju hur illa det kan gå. Ursprunglingen var det tänkt att användas mot ungdomsbrottslingar som terroriserade sina bostadsområden. I verkligheten har den använts mot 10 åringar som spelar fotboll på sin gård, pensionärer som matar fåglar och mot diverse politiska aktivister.
Kommentera