Datorspelsreklam

The Economist skriver vidare om hur datorspelsbranschen får in allt mer pengar på reklam. Tiden är förbi när spel var styckprodukter, i vilka det eventuellt kunde placerades lite statisk reklam. Nätverksspelen är tjänster som kan fyllas med dynamisk reklam, som kan målgruppsanpassas på oerhört sofistikerat vis.

Baserat på vart ens IP-nummer lokaliseras, görs reklamen platsspecifik. Lokala pizzerian kan i princip köpa reklamplats i Ängelholmarnas WoW varje vardag mellan 17–21. Förra månaden ansökte en Google-forskare om ett kontroversiellt patent på en teknik för att räkna ut enskilda spelares psykologiska profil utifrån deras spelbeteende, och använda den informationen för att rikta reklam specifikt till dem. Nya marknadsundersökningsföretag utlovar kartläggning av vilken reklam som verkligen går fram; positionsdata om hur många spelare som stannat till när de riktat blicken mot en viss reklamskylt.

Å ena sidan innebär det att datorspelsbranschen lämnar upphovsrättsekonomin ännu ett steg bakom sig. Behovet av att ta betalt för “exemplar” blir allt mindre.
Å andra sidan väcks en del funderingar av de exempel som The Economist ger på företag som kan tänkas vilja betala för reklam i datorspelsvärldarna:

As well as appealing to makers of fast-changing fashion goods, such as mobile phones and clothes, it also has huge potential for promoting films. Another possibility is to update the music in games too, and use this to promote new singles.

Ligger i linje med hur blockbusterindustrin och antagligen även skivindustrin skruvar ytterligare upp sina affärsmodellers krav på omedelbar synkronisering av masspublikens uppmärksamhet i riktning mot det senaste.

Om film- och skivbolag kastar sig in i att lansera sina produkter via reklam i datorspel, kommer det att skruva upp kraven på snabb avkastning från ett fåtal hits. Dessutom kan det tyckas lite osunt att olika så kallade “kreativa industrier” ska finansiera varandra via annonsering. Då verkar det trots allt rimligare att låta reklam från pizzerior och klädföretag göda datorspelsbranschen.

Vad gäller datorspelen i sig, kan reklamboomen möjligen tänkas gynna de spelvärldar som har en mer “samtida” framtoning och färre orcher:

Perhaps surprisingly, surveys show that gamers would welcome in-game advertising, at least in some games. Billboards look wrong in a Tolkienesque fantasy adventure, but they make sports games, or those set in urban environments, seem more realistic.

Samma nummer av The Economist skriver också (utan att relatera) om Multiverse, som utvecklar en öppen standard för virtuella spelvärldar, som avatarer ska kunna röra sig fritt mellan. Företagets ägare, som kommer från Netscape, tänker sig detta som någonting motsvarande steget från slutna nät typ AOL, till den öppna www.
Programvaran från Multiverse ska vara gratis, men man tänker sig ta ut 10 % i skatt på eventuella inkomster som utvecklare av lokala världar genererar. Låter lite märkligt; för att följa ägarnas egna jämförelse vore det ju som om att Netscape hade gått in för att beskatta alla transaktioner som skedde via deras browser. Och hur avgränsar man transaktioner som sker i en virtuell värld, från transaktioner som sker tack vare information som utbytts i den virtuella världen? Nåja, om Multiverse lyckas ge någorlunda svar på sådana frågor, hindrar inget dem från att bita in i den riktade spelreklamens pengakaka.