Lagringsmedier

Holografi är idag ganska bortglömt som bildmedium. Men holografisk datalagring börjar saluföras inom några veckor, berättar senaste Technology Quarterly från The Economist.
Skivorna som når marknaden kommer att kunna lagra 300 gigabyte, skrivbara blott en gång (som vanliga CD-R) och till att börja med så pass dyra att de främst riktar sig till företag med ytterst stort datalagringsbehov (vilka idag ännu använder magnetband).
Om bara några år räknar man dock med att holografiska skivors kapacitet femdubblats till 1,6 terabyte, att kommer att vara återskrivbara och ha sjunkit rejält i pris.

Holografiskt eller inte – lagringsmediernas utveckling går överlag i en hisnande fart. Visserligen går flera tekniska utvecklingar i hisnande fart, men dem emellan finns skillnader i hastighet, ur vilka tendenser kan utläsas. Datornätverkens och telekommunikationernas bandbredd må öka snabbt, men ökningen är fortfarande inte i närheten av hur mycket större och billigare de digitala lagringsmedierna blir, månad för månad.

Nyheterna på Piratbyrån präglades under de första åren, känns det som, av en stark bandbreddsentusiasm. Med tiden tror jag att vi mer och mer börjat ta ett helhetsperspektiv på den digitala teknikutvecklingen; fildelningsnätverken existerar inte i ett tomrum, utan är ett sätt att sammanlänka arkiv (lagringsmedier). När vi dödförklarade “fildelningsdebatten” var det bland annat med orden:

Igår gick vi runt med megabyte i fickorna, idag går vi runt med gigabyte, i morgon med terabyte… I övermorgon kommer vi till en överkomlig kostnad ha små små lagringsmedier som rymmer mer film och musik och text och bild än vad vi någonsin kommer kunna tillgodogöra oss. Allt redo för omedelbar kopiering från person till person.

Nu återfann jag ett högintressant citat, en något mer exakt daterad uppskattning:

– År 2012 kommer en vanlig digital musikspelare att kunna innehålla all musik som har getts ut det året /…/
– År 2017 kommer en digital musikspelare, som till exempel en Ipod kunna innehålla all musik som har getts ut någonsin. Det är alltså om 10 år.

Den som säger detta är Daniel Johansson, som är datavetare och industridoktorand i Hultsfred. Hade förmånen att träffa och prata med honom på konferens i veckan. Både han och jag intervjuades samtidigt av P3 om framtidens musikekonomi.
Våra svar på frågan skiljer sig nog lite. Daniel Johansson förutspår enorma förändringar, och är utifrån sitt mer tekniska perspektiv väldigt kritisk till hur musikområdets upphovsrättsmaskineri hanterar situationen. Men han resonerar fortfarande i termer av “digital musikdistribution“, vilket just råkar vara rubriken på hans forskningsprojekt, som inom några år är tänkt att utmynna i en konkret affärstillämpning inom ramen för Hultsfredsföretaget Musiclink AB.

Själv tror jag inte så mycket på “distribution”, utan tror att vi (åter) måste börja tänka “performance“, om vi vill hitta långsiktiga ekonomiska potentialer kring musik. Inte minst just på grund av lagringsmediernas utveckling.
Om våra bärbara enheter om tio år kommer att rymma “all musik som har getts ut någonsin”, och följaktligen låta oss kopiera denna musikocean från person till person, aldrig behöva välja bort något utan ständigt arkivera allt i väntan på att någon annan vill ha det – då är det svårt att argumentera för distribution som affärsmodell.
Åtminstone musik med ett par år på nacken kommer ju att vara allmänt tillgänglig ändå. Alldeles oavsett fildelningsnätverkens öde, ja oavsett internet. Tillgängligheten blir en följd av lagringsmediernas utveckling allena.

Ett undantag blir väl den nyaste musiken. Privata jättearkiv i fragmenterade nätverk är bra på att hålla befintliga filer tillgängliga, men långsamma på att ge spridning åt nya filer. Skivbolag kan alltså fortsätta att tänka “distribution”, förutsatt att affärsmodellen inriktas ännu starkare på att sälja nyhetens behag. Vilket vore att överta blockbusterindustrins tvivelaktiga strategi, som knappast kan kallas långsiktig.
Technology Quarterly skriver att holografisk datalagring “should appeal to the film industry” eftersom de nya superhögupplösta filmformat som då möjliggörs “ought to be more difficult to counterfeit“. Fast det senare är ju bara giltigt i en övergångsperiod på några år (precis som att det fanns en tid då cd-skivor såldes utan att cd-brännare var allmänt tillgängliga), och hela resonemanget förutsätter att man kan få folk att efterfråga ständigt ökad bildkvalitet i oändlighet, vilket inte låter särskilt troligt.

Ökande lagringsutrymme kan inte fyllas ut enbart av högre upplösning (på bild, film och ljud), utan förändrar våra vardagliga arkiveringsvanor. Vad som är säkert är att det undergräver upphovsrätten. Vad som förblir en öppen fråga är hur arkivens lösgjorda energi används.

(Musik sker alltid i nuet. Frågan är hur den värderas: Nyhetens behag kontra nuets förgänglighet… Är en sådan distinktion vettig? Kan och bör den i så fall utsträckas till helt andra områden än musik?)