Technokillar

Annamaria Olsson skriver elegant om (bland annat) ett förestående besök på Sónar i Barcelona; klipper loss en särskilt träffande bit:

Angelica berättade att hon visste typ 25 personer som skulle ner, på Malmö och Göteborgs-bloggar pratas det om att “alla skall dit”, så svenskt lär det det bli. Vi bor hos TIAC-Olle och kommer väl utöver honom hänga med arton miljarder techno-svenskar med typ skön stil. Hade grav ångest över det tidigare idag. En massa techno-killar som inte hälsar för de tror att man är någon slags medsläpad flickvän man inte behöver networka med för skivbolaget, den jävla mp3:bloggens skull. Som enbart vänd till Anders drar massa “crazy knarkanekdoter” eller varför inte “Så jävla grym låt” och bara förutsätter att man som kvinnfolket i sällskapet inte skulle tycka att den var lika bra/veta vilken den var/vara intresserad.

Ja, vari består idag egentligen skillnaden mellan “skivbolag” och “mp3-blogg”? Jävligt bra fråga, värd att fundera på som motvikt till netlabel-myspyseriet.

Sónar, ja. Har inte kommit tillbaka dit sedan ett ytterst lyckosamt besök 2003. Antar att nattupplagan bara har fortsatt att växa, trots att den redan då kändes överdimensionerad (och underbevattnad). Men ändå. Sónar 2003 bjöd på två av mitt livs finaste upplevelser av levande musik; dels Aphex Twins DJ-set, dels den magnifika Björk-spelningen. Om listorna över festivalartister känns allt mindre intressanta för varje år – inte så mycket för att artisterna är dåliga, som för att jag lärt mig att festivalers värde ligger i inramningen snarare än i själva scenframträdandena – fortsätter jag ändå att känna viss avund mot dem som får se Björk på scen i sommar. (Och Volta är mumma!)

Nog om Barcelona. Själv sitter jag mitt i Wien, i museumskvarteret. Centraleuropeisk hetta, och fritt, anonymt WLAN levererat av en av museumskvarterets många digitalkulturgrupper; det var dessa kretsar av konstfolk och hackers som bjöd in mig hit. Ikväll föreläser jag som sagt på konstakademin.

Vet inte om Wien riktigt är Västeuropa, men kan ändå avsluta med ett citat ur samma blogginlägg som ovan:

Västeuropa känns som poppistjejen man tror sig känna trots att man enbart träffar henne på fest.