Entries from June 2007 ↓

Ingen kvalitetsblaska

Ibland ser man svenskar kalla det tyska veckomagasinet Der Spiegel för “kvalitetstidskrift” eller liknande. Vilket förstås stämmer om man jämför med Bild-Zeitung. Annars framstår Der Spiegel, särskilt i jämförelse med utländska motsvarigheter som The Economist, som en medioker produkt. Deras omtalade faktagranskning måste ha inskränkts till vissa väl valda fakta.

Senaste numret lockar med den rafflande rubriken “ANARCHIE IM NETZ: Die Gratis-Kultur. Den kände Spiegel-journalisten Thomas Darnstädt har upptäckt att “En global rörelse mot den intellektuella egendomen strider för lagliga fildelningsnätverk och öppen mjukvarukällkod“.

Och tänka sig – jag är citerad! Dock får Thomas Darnstädt det att låta som att han har intervjuat mig, när vi i själva verket inte haft den minsta kontakt:

Das “Urheberrecht war ein Geschäftsmodell für eine kurze Spanne des 20. Jahrhunderts”, tönt Rasmus Fleischer, der Mitbegründer einer der größten Tauschbörsen in Schweden.

Jag uppges alltså skandera (eller hur översätts “tönen”?) att “Upphovsrätten var en affärsmodell för en kort del av nittonhundratalet”. Citatet förbryllade mig, tills jag efter en stunds efterforskningar kom fram till att han plockat det från Steven Dalys utmärkta reportage i Vanity Fair, som gjordes förra sommaren.
Där framgick dock tydligt att jag just då bara talade om musik. Dessutom underströk jag att olika genrer, nu som förr, har arbetat efter vitt skilda ekonomiska modeller.
Sådant skiter förstås den lata Spiegel-journalisten i, innan han går vidare med att tillskriva “protestkulturen” ett slagord som själv verkar ha hittat på:

“Wir brauchen die Musikindustrie nicht, aber die Musikindustrie braucht uns”, ist der Schlachtruf der Kämpfer gegen das Urheber-Unrecht. Schweden ist ein Zentrum der Protestkultur, die Musik- und Filmpiraterie zur subversiven Waffe gegen die Unterhaltungs-Monopole wendet. /…/
Und Pirate-Bay-Mitbegründer Fredrik Neij gilt auch in den Vereinigten Staaten als Vorkämpfer für die Guten. In San Francisco wurde er auf einer Geschäftsreise von einer Schulklasse überrannt, die ihn an seinem Pirate-Bay-T-Shirt erkannt hatte: Die Kleinen fotografierten den Fremden wie den Popstar aus einer fremden Welt.

Jovisst är det lite kul att Der Spiegel återer anekdoten om hur TiAMO omsvärmades av fans när han kom till USA. Piratpartiernas tillkomst framställs som en internationell framgångssaga. Artikeln tar även upp fenomen som den tyska marxistgruppen Oekonux, jämte Lessig, Stallman och andra usual suspects.
Artikeln är knappast propagandistisk i endera riktningen, snarare “objektiv“. Den är bara grymt tafflig, för att komma från en tidning med en miljon läsare per vecka. Å andra sidan, varför förvånas över det – trots allt byggde Der Spiegel nyligen en hel artikel på Bert Karlssons personliga delirium…

Knepigt, knepigt

För ett knappt år sedan väjde Tomas Bodström undan den storm som rörts upp av The Pirate Bay-skandalen, genom att tillsätta en utredning. Direktiven föreskrev en viss affärsmodell åt områdena musik och film – nämligen försäljning av filer på internet – och enmansutredaren Cecilia Renfors fick i uppdrag att hjälpa branscherna att lyckas med detta.

Utredaren skall särskilt överväga åtgärder för att stimulera utvecklingen av konsumentvänliga lagliga alternativ för tillgång till framför allt musik och film på Internet.

“Uppdraget skall redovisas senast den 1 maj 2007“, föreskrev departementspromemorian (Ju2006/6767/P, 2006-08-15).
Nå, när deadline närmade sig stod det klart att inga resultat fanns att redovisa. Förlängning beviljades. Justitiedepartementets verksamhetsplan för 2007 anger att “Uppdraget skall redovisas senast den 29 juni 2007“.
Idag alltså. Men nej, utredningen har fortfarande inget resultat att redovisa. Successivt har också all information om den försvunnit från regeringens SOU-hemsida. Därför skrev jag direkt och frågade, och fick snart svar:

Hej,
Uppdraget har förlängts till 3 september. Skälet till begäran om förlängning var att vi har ett ansträngt arbetsläge i utredningen. Uppdraget är ju omfattande. Jag pekade också på att underlag från en användarundersökning inte levererats vid den tid som avtalats.

Vänliga hälsningar
Cecilia Renfors

Jodå, utredandet pågår för fullt. Piratbyrån erhöll nyligen en inbjudan från Cecilia Renfors till ett “samrådsmöte”. Övriga inbjudna till samma möte var Konsumentverket, Sveriges konsumenter och Sveriges Förenade Studentkårer. Vi placerades alltså i facket “konsumentrepresentanter”. Vi dök inte upp.
En utredning som utgår från en statisk fördelning av aktörer, kan förstås inte annat än bekräfta sina egna direktiv. Kopieringsfrågan är däremot något annat än summan av dess “aktörers” intressen. Vad som står på spel är om det går att bibehålla den specifika aktörsuppdelning av kulturcirkulationen, som upphovsrätten är knuten till. Striden berör innebörden i begrepp som “kvalitet” och “kreativitet“. Utredningens uppdrag är därför omöjligt.
Idag blev vi än en gång snuvade på dess garanterat tragikomiska resultat. Behåller fingrarna i kors, medan datumet 3 september noteras i kalendern.

Georges Bataille, del III: Begreppet utgift

Börja gärna med att läsa följetongens två första inlägg:

Om förra inläggets resumé av Den fördömda delen fick en viss slagsida mot Ewige Blumenkraft, så förklaras den saken inte bara av att det formulerades i midsommartid. Framlyftandet av Batailles breda intresse för överflöd, slöseri och – i slutändan – soldyrkan, var också ett sätt att kontrastera mot de Bataille-läsningar som främst fixerar vid den individuella “överträdelsen”. Därvid följer vi delvis Michael Richardsons biografi, som betonar Georges Bataille som samhällsfilosof (och surrealist).
Här är det tänkt att idéerna om den allmänna ekonomin ska konkretiseras en smula, genom att vi går tillbaka till Begreppet utgift. I denna essä från 1933, prövade George Bataille för första gången att vända upp och ned på det gängse sättet att föreställa sig “ekonomi”, genom att utgå från överflöd i stället för från brist.

Vad menas med utgift? Bataille reserverar begreppet för vad han kallar improduktiva utgifter, “till skillnad från alla de former av konsumtion som tjänar som mellanled i produktionen”. Som exempel nämner han, bland annat:

lyxen, sörjandet, krigen, kulterna, uppgörandet av kostnadskrävande monument, spelen, skådespelen, konsterna, den perversa sexuella aktiviteten (utan fortplantning som mål)

Gemensamt för dessa improduktiva utgifter är att de i någon bemärkelse har sig själva som mål, menar Bataille (något förenklat). De är inte medel för att uppnå ett separat mål, eller kan åtminstone inte helt reduceras till medel. Framför allt är dess mening oskiljbar från själva förlusten. Ja, förlusten “måste vara så stor som möjligt för att handlingen ska få sin verkliga innebörd”.
Det räcker inte att ett smycke är vackert och blänkande – smyckets värde är omöjligt att skilja från det slöseri som det manifesterar. Gäller inte i grunden detsamma för alla performative arts; “skådespelen, konsterna”, all kultur som är “live“? Den frågan återkommer vi till i ett senare avsnitt.

Slöserierna anses, enligt rådande samhällsmoral, ofta som acceptabla njutningar. Ändå har de ingen plats inom vad Bataille kallar “den klassiska nyttoprincipen”, och är i princip uteslutna från alla ekonomiska resonemang som grundar sig på denna nyttoprincip. Bataille intresserar sig därför för “motsättningen mellan dagens sociala ideéer och samhällets reella behov”.

Njutningen – det må gälla konsten, den tillåtna utsvävningen eller spelet – reduceras /…/ till en eftergift, dvs till en förströelse vars betydelse enbart skulle vara en bisak. Den största delen av livet framställs som en betingelse /…/ för den produktiva sociala handlingen.

Så framstår ekonomi ur det perspektiv som utgår från brist och från slutna system. Ur den allmänna ekonomins perspektiv, däremot, är det ackumulationen som reduceras, till endast “en frist, en reträtt inför den oundvikliga slutliga tidpunkt då den hopade rikedomen endast har värde för ögonblicket.”
Ögonblicket, “där tillvarons helhet förtärs” (med Michael Richardsons ord), kan men behöver inte vara extatiskt. Förra inlägget visade att Bataille kom att se en helt odramatisk overksamhet som den enklaste formen av förbrukning. En förbrukning som alltså, ur den allmänna ekonomins perspektiv, kan ses som ett funktionellt alternativ till t.ex. krig och konst.

På ett eller annat sätt måste energin förslösas. Övertygad om att det finns “ett måttlöst behov av att förlora”, inleder Bataille sin undersökning av förlustens positivitet. “Offret [sacrifice] är till sin etymologiska betydelse ingenting annat än produktion av heliga [sacré] ting.”

Inför nästa del i Copyriots Bataille-följetong, ska vi särskilt citera det avsnitt i Begreppet utgift som i största hast berör vad vi kan kalla kulturekonomi:

Konsten bör ur utgiftssynpunkt delas upp i två stora kategorier där den första utgörs av arkitekturen, musiken och dansen. Denna kategori medför verkliga utgifter. Skulpturen och måleriet – för att inte tala om brukandet av platserna för ceremonier eller skådespel – inför emellertid själva principen för den andra kategorin – den symboliska utgiftens kategori – i arkitekturen. Musiken och dansen kan å sin sida med lätthet laddas med yttre betydelser.
I sin stora form framlockar litteraturen och teatern, som utgör den andra kategorin, ångest och skräck genom symboliska framställningar av tragisk förlust (undergång eller död); i sin lilla form framlockar de skratt genom framställningar vars struktur är analog men utesluter vissa förförelseelement. Termen poesi, som används på de minst degraderade, minst intellektualiserade formerna för att uttrycka ett tillstånd av förlust, kan betraktas som synonym med utgift: den betecknar i själva verket på ett oerhört exakt sätt en skapelse med hjälp av förlust. Dess betydelse ligger nära offrets [sacrifice] betydelse.

Som författare (och pornograf) intresserade sig Georges Bataille främst för hur litteraturen kan bli till sitt eget förverkligande – hur författarskap och läsande gemensamt kan affirmera litteraturens fundamentala onyttighet, som ett storslaget slöseri med mänsklig tid.
Uppdelningen mellan “verkliga utgifter” och “symboliska utgifter” framstår i stort som högst relevant. Att teatern, till skillnad från musiken, hamnar i den andra kategorin är rätt svårbegripligt. I vart fall anas en dynamik som kanske ytterligare kan belysa musikekonomin i ett historiskt perspektiv.
Vad är inspelad musik? En symbolisk utgift, vars karaktär av (improduktiv) utgift dock tenderar att urlakas i takt med den allmänna tillgängligheten, och vars konsumtion inte förutsätter ett slöseri med tid utan kan ske parallellt med produktiva aktiviteter. Levande musik, i kontrast, är däremot en verklig utgift.

Bataille använder det franska ordet dépense. Tyska översättningen heter Der Begriff der Verausgabung, men Batailles ekonomiska tänkande förknippas (enligt mina uppgiftslämnare) än mer med begreppet Verschwendung. Ett ord som jag tror många associerar till begreppet Verschwende deine Jugend (imperativ av “att kasta bort sina ungdomsår”), som givit namn till i tur och ordning en tuff DAF-låt, en kul bok och en film. Min österrikiska vän Martin, som är filosofistudent, förklarade därför att det var omöjligt för honom att läsa Bataille i tysk översättning utan att ständigt associera ordet Verschwendung till tanken på heroinpundande träskpunkare.
(Detta sista stycke nämnt bara som ett exempel på hur översättningar kan dra iväg åt sina egna håll.)

Fortsätt gärna med att läsa följetongens återstående inlägg:

The Pirate Bay efterlyser fler konkurrenter

Att bedriva någon form av öppen torrentindexering på webben, innebär idag att man, vare sig man roas av det eller inte, tvingas navigera i en outforskad och stormig gråzon, där hotet om MPAA-dirigerade juridiska angrepp hör till vardagen. Olika projekt har förstås olika skäl till sitt val att stå upprätt.
Några tänkbara motiv (som givetvis inte utesluter varandra) för att driva en BitTorrent-sajt, skulle kunna vara de kulturella (entusiasm för en viss kulturell nisch), tekniska (utmaningen att utveckla nya lösningar i teknikens framkant), politiska (ett ställningstagande för fri kommunikation) – eller för den delen kommersiella (att dra in kosing).

Till den sistnämnda kategorin, de rent kommersiella torrentsajterna, räknas (såvitt jag förstår) TorrentSpy och isoHunt. Bägge är mycket populära, och bägge polisanmäldes i februari 2006 av MPAA, som i god tradition anklagade dem för “abusing technology to facilitate infringement of copyrighted works.”

Nu har de båda torrentsajterna givit efter för skärpta hot och hävdar att de ska börja filtrera bort “piratinnehåll”, för att blidka MPAA. Grundaren av TorrentSpy har i detta ändamål startat företaget FileRights, som bygger ett system där upphovsrättsindustrierna ska kunna peka ut “sina” filer, varpå alla länkar till motsvarande torrents ska avlägsnas automatiskt.
Brokep från The Pirate Bay kommenterar dubbelspelet på sin blogg:

FileRights.com states “Relax, Knowing your content is being removed from the internet”. Ok? So that means what? Come on. There no such thing that will work. Or will you also in the next step of the system demand logs of the users that downloaded the content, so when a right holder puts up a torrent or hash he automatically gets the IPs that downloaded the same file? Maybe a good next step Justin. I know you’re scared and I can understand that. But if you can’t take the heat, get out of the kitchen – don’t blow it up so nobody else can cook.

Alla som förstår sig på fildelningens dynamik, inser naturligtvis att enda resultatet blir att de bägge sajternas användare flyttar vidare till andra, ocensurerade forum. Inte minst till The Pirate Bay (TPB), vars principfasthet verkar befästa försprånget som världens största BitTorrent-tracker.
Så nu skålar TPB för ännu ett steg mot världsdominans – eller? Knappast. Brokeps blogginlägg klargör att TPB inte ser det som något självändamål att vara störst:

There are too few sites and trackers right now, things have been to concentrated to the big sites and that really sucks!

I really love the small specialized sites, I hope to see more of them. I would love to help out with starting up more, but it’s also important that we who already run sites do not start more of them. So public message to people – start up your own torrent sites, make the internet the hydra it is and needs to be. If there’s hundreds of sites, they can’t all be shut down. And well, if they shut down the few that are today, there will be hundreds of sites, I’m sure, but let’s start them before so we can spread the word of them easier.

Budskapet är glasklart: “kopiera oss“! Till skillnad från lycksökarprojekt som TorrentSpy och isoHunt, som vill maximera sin egen användarbas i hopp om att på ett eller annat sätt tjäna storkovan, vill The Pirate Bay i stället att låta sig kopieras, och erbjuder råd och hjälp till alla som vill starta nya alternativ.
Ändå verkar vissa vara fullständigt ur stånd att begripa att internetprojekt kan jobba på det sättet. Jag minns en sorgligt tafflig journalist (som i telefon glatt erkände att han helt saknade koll på vad P2P-teknik innebär) som förra året fick nys om att TPB-killarna kodar på ett nytt protokoll. I en ökänd nättabloid lyckades han få detta till att TPB:s mål skulle vara att “ta över all piratkopiering“! (Som om det ens vore möjligt.)

Kopimister talar gärna om världsherravälde. Antikopimister kan bara förstå ett sådant ord i termer av expansion, som en enskild organism som lägger under sig allt större del av ett begränsat fysiskt utrymme. Men kopimismens utbredning sker efter helt andra principer, som smular sönder ansatser till (ideologiska, kulturella, ekonomiska) monopol. Vi kanske kan sammanfatta principerna som multiplikation och mutation.

Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen

Börja gärna med att läsa följetongens första inlägg:
Georges Bataille, del I: Presentation

Döden är onödig. Vilken tanke! Nej, Bataille talar inte om kryonik eller annat räddhågset livsuppehållande. Tvärtom. Han talar om döden som en lyx. Lyx?
“Lyxen” är för Georges Bataille en uppsättning sätt genom vilka den allmänna ekonomin, den levande materien i allmänhet, låter förspilla sina överskottsresurser. Mer eller mindre ärorikt.
Vi återkommer dit. För att göra denna läsning av Den fördömda delen begriplig, måste den börja vid energins källa – solen.

Solenergin är, skriver Bataille, “principen för livets ymniga utveckling”. Solen utger sin energi till jorden utan motprestation, så att här alltid råder överflöd av energi. Detta skapar ett biologiskt “tryck” som först resulterar i rumslig utbredning, sedan – oundvikligen – i genuint onödigt slöseri och lyx.

Jag skall utgå från ett elementärt faktum: i den situation som bestäms av energispelen på jordytan, mottar den levande organismen i princip mer energi än som är behövligt för att uppehålla livet: överskottet på energi (på rikedom) kan brukar för att få ett system (till exempel en organism) att växa till; om systemet inte kan växa mer, eller om överskottet inte helt och hållet kan absorberas i tillväxten, måste det med nödvändighet gå förlorat utan vinst, utges, frivilligt eller ej, ärofullt eller i annat fall på ett katastrofalt sätt. /…/

en serie vinstgivande operationer i själva verket inte kan ha någon annan effekt än ett fåfängt bortslösande av vinsterna, vägrar de inse som är vana att se produktivkrafternas utveckling som slutmål för handlandet. /…/
Ett överskott måste förslösas genom förlustbringande operationer: det slutliga bortslösandet kan inte undgå att fullborda den rörelse som är den drivande kraften bakom den jordiska energin. /…/

För den levande materien i allmänhet finns energin alltid i överflöd på jordens yta, frågan ställs alltid i termer av lyx, valet är inskränkt till sättet att förslösa rikedomarna. Det är för den enskilda levande varelsen, eller för begränsade mängder av levande varelser, som nödvändighetens problem inställer sig. Men människan är inte bara en avskild varelse, som tvistar om sin del av tillgångarna med den levande världen och de andra människorna. Hon drivs av den ständiga rörelsen mot utsvettning (förslösande) av den levande materien och skulle aldrig kunna hejda denna rörelse; även då hon står på sin höjdpunkt är hon genom sin härskarställning i den levande världen identisk med denna rörelse. Hon är på förhand utkorad till den ärofulla handlingen, den meningslösa konsumtionen. /…/

Bortom våra omedelbara mål fullföljer dess gärning i själva verket universums onödiga och oändliga fullbordan.

När Bataille skiljer på två olika slags ekonomisk logik, en enskild och en allmän ekonomi, är han noga med att understryka att bägge är legitima. Affirmationen av slöseriet har inte en negation av hushållandet som sin baksida, och Bataille är minst av allt “tillväxtfientlig”.
Däremot varnar han för konsekvenserna att, i “nyttans” namn, förneka den allmänna ekonomins fundamentalt slösaktiga karaktär. Delvis skyller han på den protestantiska etiken och kapitalismens anda, men som lika goda kålsupare betraktar han arbetarrörelsen, som inte varit förmögen att kräva lyx utan fortsatt att strida i “rättvisans” namn.
De bägge världskrig som Bataille just hade genomlevt – det första som from tonåring, det andra som surrealistisk aktivist – framställs i Den fördömda delen som “orgier i förödande av rikedom och människor”, som en “överkokning”, det katastrofala resultatet av mänsklighetens oförmöga att förslösa sin överskottsenergi på luxuöst vis. Kriget är ekonomins fortsättning med andra medel.

Människan har genom tekniska innovationer skapat betingelser för en fantastisk tillväxt. Varje ny innovation bidrar inledningsvis till att förbruka en del av det ständiga överskottet av resurser, men övergår alltid med tiden till att skapa ännu större överskott – så kravet på förslösande kan inte undgås, bara skjutas upp. Georges Bataille drar därav slutsatsen – och vi kan än en gång påminna om att detta är åren direkt efter andra världskriget:

vad som i fortsättningen framför allt kommer att vara viktigt är inte att utveckla produktivkrafterna, utan att luxuöst slösa bort produkterna av dem.

Fortfarande bör vi komma ihåg att Bataille anser att den enskilda ekonomin är fullt legitim för individers och kollektivs angelägenheter. Helheter är dock mer än summorna av sina delar, och därför krävs också en allmän ekonomi. Med det menas en ekonomi i direkt relation till sina egna utsidor, från fysik via ekologi till psykologi.
Spelet mellan det enskilda och det allmänna, som i dialektik driver fram en väldig, singulär världsrörelse, är förvisso ett tema så hegelskt det kan bli.

Hegel – vars tänkande Bataille tidigare, under tjugotalet, hade grundmurat ett genuint motstånd mot – har helt klart hunnit smyga sig djupare in i Den fördömda delen (1949), än i Begreppet utgift (1933). Fast hur djupt, eller exakt hur, är inte helt lätt att fastställa.

Låt oss återgå till frågan om överskottet. Georges Batailles beskrivning av den sjudande energi som “besjälar världen” kan med fog kallas naturromantisk. Det tidigare nämnda trycket omsätts dels genom hur livsformernas mångfald tillägnar sig jordytan.

Men livet tillväller sig snabbt luftens domän. Det gällde att i första hand mångfaldiga ytan av växternas gröna substans, som absorberar solstrålningen. Överlagringen av blad i luften utökar denna substans på ett märkbart sätt: det är i synnerhet trädens struktur som utvecklar denna möjlighet långt över gräsets nivå. Å sin sida kommer de bevingade insekterna och fåglarna att i dammets följd invadera luften.

Jordklotet sätter dock en rumslig gräns för den fysiska tillväxten. Ytterligare överskottsenergi måste därför gå till spillo genom “utvecklandet av lyxen, produktionen av alltmer kostsamma livsformer”.
Evolutionsprocessen i sig vore omöjlig utan döden och den sexuella reproduktionen, vilka i sig utgör två av “naturens tre lyxer”. Den tredje utgörs av köttätandet, som ju i princip alltid är ett mer energikrävande sätt att producera ätbara kalorier än vad som är “nödvändigt”.

Arternas uppslukande av varandra är den enklaste formen av lyx. /…/ Den minst kostsamma livsformen är den gröna mikroorganismens (som genom klorofyllet absorberar solenergin), men växtligheten är generellt sett mindre kostsam än djurlivet. /…/ Här utgör vilddjuret höjdpunkten: dess ständiga plundring av plundrare representerar ett oerhört förslösande av energi.

Sex är, som naturfenomen, en intensivt stegrad energikonsumtion. Parningsakten “är i tiden vad tigern är i rummet”, skriver Bataille i en lustig mening. Tänk dagsländor, påfåglar, Sargassohav.
Och döden, som vi redan varit inne på: också en slags onödig lyx, ur den allmänna ekonomins synvinkel betraktat. Michael Richardson sammanfattar Batailles resonemang:

Döden är inte oundgänglig för livet. De enklaste livsformerna, som förökar sig genom delning, dör kanske inte utan lever i ett slags evighet. Det kan till och med vara inadekvat att tala om fortplantning eftersom allt tyder på att den varelse som delar på sig bara kopierar sig själv och den resulterande varelsen är identisk med den varelse den kommit från.
Även om döden inte är oundgänglig för livet på den grundläggande nivån så tycks det som livet måste negera sig för att utvecklas: för att livet ska bli komplext verkar det nödvändigt att det begränsar sig; det behöver alltså döden. Samtidigt, av samma orsaker, behöver det könsdifferentiering. För att utvecklas behöver livet åtskillnad och sedan beblandning av det åtskilda i en skillnadernas omfamning. /…/ Döden bryter kontinuiteten och inför fräckt diskontinuitet i universums struktur. Dock bekräftar döden samtidigt existensens ännu större kontinuitet, en kontinuitet som vi ryckts ur när vi föddes och kastades ut i vår värld av differentiering.

Efter att ha etablerat den allmänna ekonomins grundprinciper, tar Bataille med dem ut på en sällsam historisk-antropologisk upptäcktsfärd. Första anhalten är hos aztekerna.

Soldyrkande, pyramidbyggande, människooffrande – så beskrivs aztekerna av Bataille. På toppen av pyramiden slet prästen ut offrets hjärta med en kniv och lyfte det mot solen, efter att offret (oftast en krigsfånge) först behandlats med stor generositet i sin fångenskap. Här någonstans anar Bataille religionens ursprung, och ett sätt att kanalisera samhällets slöseri i andra riktningar än till den militära expansionens anonyma slakt.
Michael Richardson pekar i sin Bataille-biografi, utifrån dagens antropologiska forskningsläge, på vissa brister i det aztekiska exemplet, men understryker att de idéer som Bataille försöker framhäva likväl behåller sin kraft.
I två av de följande fallstudierna, kontrasterar Bataille det tidiga islam (“det erövrande samhället”, som förnekar slöseriet och kanaliserar allt överflöd i militär expansion) mot den tibetanska buddhismen (“det avväpnande samhället”, där överflödet slukas av klosterlivet, vilket effektivt förhindrar tillväxt).

Deleuze & Guattari skulle senare, på grund av denna schematiska framställning, beskylla Bataille för att sprida antiislamiska fördomar. Trots att vare sig Anti-Oedipus eller Mille Plateaux annars knappt innehåller några referenser alls till Bataille, finns Den fördömda delen med som något formlöst i bakgrunden. (Både som direkt influens, och förmedlat via Lacan, som hämtade sitt egenartade begrepp om det reella direkt från Bataille, utan att nämna källan.)

Den fördömda delen kanske gör sig extra svårrefererad genom sina delvis underliga vridningar in i efterkrigstidens världspolitiska situation, där Bataille försöker applicera sin allmänna ekonomi på sovjetisk industrialisering och amerikansk Marshall-plan. Dessförinnan har Marx framställs som en dialektisk fulländning av Luther, på ett sätt som inte är helt enkelt att följa: “det var /…/ genom att gå till de yttersta konsekvenserna av den rörelse som reducerar människan till ett ting, som Marx ville reducera tingen till människan.”
Med Hegels hjälp slirar Bataille, i löjlig fart, in i ett försvarstal för Stalins Sovjet, som han ville se samexisterande i en “dynamisk fred” med USA, i en argumentation vars vändningar vi knappast behöver återge här. Den fördömda delen slutar därför i ett otillfredsställande läge, som gärna får en att vilja bläddra tillbaka till den tidigare, kärnfullare essän om Begreppet utgift (som inleder den svenska utgåvan).

Slutkapitlens parollmarxism känns – likt i Benjamins skrift om den tekniska reproducerbarheten – påklistrad, framkrystad i ett språk som stämmer illa med de egna resonemangens utmynningar. Dessa mynnar hos Bataille visserligen i en klart antiborgerlig riktning, men har inte mycket med en socialistisk samhällsomdaning att göra.

En framställning av en allmän ekonomi förutsätter helt visst ingrepp i det offentliga livet. Men vad den först, främst och djupast syftar till är medvetandet: vad den från första början vill komma fram till är ett ordnande av självmedvetandet, som människan slutligen skulle kunna förverkliga i form av en klar bild av hur hennes historiska former länkats samman.

Uppgiften handlar om att hitta samhälleliga former för glädjefyllt slöseri. Ett samhälle med den obegränsade ackumulationen som ideal har etablerat förstoppningen som princip – dess överskott kommer likväl att slösas bort, bara under potentiellt katastrofala former.

Att praktisera allmän ekonomi förutsätter ett erkännande av den universella vanmakten. Förslösandet kan inte inte integreras “i en ekonomi av kalkylerade mål. Betoningen ligger på förstörandet av mål i allmänhet”, skriver Michael Richardson. Med Batailles ord:

Olycka över den som ända till slutet skulle vilja ordna en rörelse som går utöver honom, med den inskränkta inställningen hos en mekaniker som byter ett hjul.

Overksamhet är den enklaste metoden för förbrukning, skriver Bataille. “Den overksamme förstör lika fullständigt som elden de produkter som är nödvändiga för hans uppehälle. /…/ Men arbetaren som arbetar med att bygga en pyramid förstör dess produkter på ett lika fåfängt sätt.”
Vi förbrukar alltid. Men alltför ofta på ett missunnsamt sätt, med en baktanke om att förbrukningen i slutändan ska leda till en vinst. Nästan omärkbart kan overksamhet förvandlas till rekreation. Valet att utge resurser på lyx och skådespel kan instrumentaliseras, bli till målinriktade aktiviteter som dräneras på den mening som är oskiljaktig från själva utgiften.
Samtidigt tycks Bataille varna oss för alltför för att härifrån dra alltför förhastade slutsatser. Han påpekar att skillnaden mellan produktiva och improduktiva utgifter är en abstraktion. Bland de mänskliga aktiviteterna förekommer kanske ingendera i helt ren form.

I sin biografi gör Richardson en poäng av att Bataille utvecklade sin allmänna ekonomi i ungefär samma tid som Hayek lade fast grunderna för sin marknadskapitalistiska syn på ekonomi. Bägge ifrågasatte de keynesianska teorier om social planering och välfärd som började dominera:

Hayek och Bataille [var] överens om att kalkylerandet i varje form av planekonomi var dömt att misslyckas, liksom om att marknaden måste öppnas upp och tillåtas bestämma sin egen natur. Men Hayek har en rent ekonomisk utgångspunkt som är grundad i en psykologisk determinism /…/ För Bataille är det cirkulationen av gods och inte tillgången på pengar som bestämmer ekonomins natur /…/ [Bataille] är på väg mot ett helt annat begrepp om ekonomin, ett som skulle kullkasta nyttoinriktade postulat och skapa nya möjligheter till heterogenitet med utgångspunkt i behovet att ge.

Dessa möjligheter till heterogenitet ska vi försöka närma oss i nästa inlägg. Där lämnar vi Den fördömda delen och går tillbaka till Begreppet utgift. Tills dess blir det spännande att se vart kommentarerna kan dra iväg.

(Här har använts Symposions svenska översättning av Den fördömda delen (1991), vilken endast består av vad som i engelska utgåvan kallas vol. 1: Consumption. Existensen av en vol. 2 & 3: The History of Eroticism and Sovereignty antyds inte ens i utgåvan. Ej heller refereras dessa senare volymer i Richardsons biografi.)

Fortsätt gärna med att läsa följetongens återstående inlägg:

Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik

Svensk kulturpolitik syftar bland annat till att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Så har det varit sedan 1974, då en enig riksdag lade fast de nya riktlinjerna för kulturpolitiken. Frasens innebörd har varit så oklar, att inte heller borgerliga majoriteter (som den nuvarande) brytt sig om att avlägsna den.
Därför är det knappast särskilt banbrytande att folkpartiets förslag till nytt kulturpolitiskt program har satt som första punkt (av 21) att dumpa den antikommersiella ordalydelsen till förmån för “ett positivt anslag”. Särskilt som programförslaget, några sidor senare, likväl talar om det kulturpolitiska behovet av “att skapa icke-kommersiella mötesplatser i samhället”.
Försöket att formulera ett positivt anslag, må vara luddigt (likt alla kulturpolitiska måldokument), men särskilt den sista av de tre punkter som folkpartiet lyfter fram är intressant att analysera:

En liberal kulturpolitik måste formulera nya målsättningar där kulturens frihet, utveckling och professionalism lyfts fram. /…/
Den tredje utgångspunkten är att kulturpolitiken ska prioritera nytänkande, kvalitet och professionalism. /…/
Att skapa utrymme för kvalitetskultur för människor i hela landet, oaktat vilken region man bor i, är en viktig kulturpolitisk uppgift. Det offentliga ekonomiska kulturstödet, framför allt det nationella, bör främst riktas mot det professionella kulturlivet.

“Prioritera kvalitet och professionalism”, sammanfattar folkpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp sitt program, där ordet “amatör” alls inte nämns, och där ordet “deltagande” endast förekommer i anslutning till “utvecklingsstörda”.
Folkpartiets nya kulturprogram skiljer sig därmed distinkt från moderaternas dito, vilket tvärtom gjorde en poäng av att framhålla att “en stor del av kulturskapandet i Sverige sker i den tredje ideella sektorn mellan stat och marknad (‘amatörerna’), till exempel med körsång som en av de största folkrörelserna“. Moderaterna framhåller amatörismen ett levande exempel på att god kultur existerar även utanför de subventionerade institutionerna, men ger även det breda deltagandet ett egenvärde.

Folkpartiets tal om att prioritera “professionalism” kan däremot bara förstås som en kulturpolitisk nedprioritering av alla målsättningar om “deltagande”. Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.

Jazzen är ett exempel. Under 1920- och 30-talen bedrev Svenska Musikerförbundet en facklig kulturpolitik som mycket tydligt syftade till skärpt professionalisering. I princip var deras linje att endast fackligt anslutna heltidsmusiker hade rätt att spela musik mot betalning. Amatörorkestrar sattes i blockad, med argumentet att de pressade ner lönerna och sänkte kvaliteten. Arbetstillfällena skulle i första hand gå till de skolade och erfarna heltidsmusiker, menade facket.
Problemet var bara att amatörer tenderar att vara bättre på att tillägna sig nya musikstilar än vad de redan etablerade proffsmusikerna kunde vara.

Musikerförbundet stängde ute unga pigga jazzmusiker (och utländska musiker) från folkparkerna, och ersatte dem med sina egna medlemmar – vilka ofta var gamla militärmusiker, som förvisso var välskolade på notläsning och på sina instrument, men knappast på den nya jazzmusikens stilistiska krav. För det ökänt usla resultatet myntades uttrycket “fanjunkarsynkoper“.
Vid jazzens genombrott var det uppenbart att amatörerna – alltså musiker med “brödjobb”, som mest spelade på helgerna – som (tillsammans med utländska artister på turné) som stod för kvalitet inom de nyare musikstilarnas domäner. Samma sak vid popens genombrott på sextiotalet, då en ny våg av amatörer trängde undan många av de jazzmusiker som då hunnit bli etablerade proffs. Proggrörelsen är ytterligare ett intressant exempel.
Så har vågor av amatörisering och professionalisering böljat fram och tillbaka, berikande genom nittonhundratalets musikliv. Någon entydig rörelse mot ökad professionalisering kan knappast beläggas. Ett “fullständigt professionaliserat” musikliv, där envar som en gång börjat försörja sig som musiker också fortsätter att vara heltidsmusiker fram till sin pensionsdag, vore ett förlamat musikliv. Sambandet mellan professionalism och kvalitet är alltså långt mer komplext än vad folkpartiet antyder.

Nära nog alla håller med om att det är önskvärt med ett kulturliv som faktiskt ger vissa kulturutövare möjlighet att, under en betydande del av sina liv, ha kulturutövandet som sitt yrke. Ett samhälleligt konsensus råder om att t.ex. musiker bör ha viss möjlighet (om än inte rätt) att professionalisera sig.
Hur långt upphovsmannaskapets professionalisering bör gå inom varje kulturområde är däremot en öppen fråga, som är föremål för ständiga strider.
Frågan ställs dock sällan rakt ut. Varför inte testa att dra saker lite närmare spetsen, och fråga exempelvis:

  • Hur uppnås kvalitet inom klassisk orkestermusik? Genom att 100 personer arbetar heltid som musiker i en symfoniorkester? Eller att 500 brevbärare och dagisfröknar ägnar en femtedel av sin tid åt att spela i fem olika amatörsymfoniorkestrar?
    Förstnämnda alternativet kan uppnå en viss kvalitet som det andra inte klarar av – det medger nog alla, även de som tycker att denna kvalitet inte borde skattefinansieras, eller de som tycker att det andra exemplets starka deltagande har en egen kvalitet som faktiskt är mer värdefull än den första.
  • Hur uppnås kvalitet inom popmusik/dansmusik? Genom att 100 personer arbetar heltid som popmusiker i 25 band/projekt? Eller att 500 brevbärare och dagisfröknar, studenter och arbetslösa, ägnar en femtedel av sin tid åt att skapa musik i 125 olika band/projekt?
    Här är svaret betydligt mindre självklart. Professionalismens idé upplöses i ett myller av individer, vars konstnärliga kvaliteter inte nödvändigtvis behöver vara sämre för att de för tillfället har musiken som extraknäck. Åt vilket håll ens ideal lutar, tycks i slutändan bero på ens personliga smak: Ju längre ut på den långa svansen, ju längre ner i subkulturernas djup, i desto högre grad kommer amatörism att framstå som ett självklart och vitalt inslag i musiklivet.
  • Hur uppnås kvalitet inom “kulturen”?
    Frågan är felställd. Svaret måste få variera mellan olika kulturyttringar. Att “prioritera professionalism”, som folkpartiet säger sig vilja göra generellt, löser knappast frågan om vad som är kvalitet, och i vilken mån deltagande ska ses som en del av kvaliteten.

Samtidigt vill folkpartiet att “musik- och kulturskolornas verksamhet ska stödjas och stimuleras”, vilket förstås bara kan motiveras med värdet av “individuellt kulturutövande”, inte av något dogmatiskt kvalitetskrav. Så i praktiken släpper de inte deltagandemålet.
Annars framstår folkpartiets förslag till kulturpolitiskt program som mest av allt harmlöst. Punkterna genomsyras av en relativt sund form av kulturkonservatism, som begränsat sina symboliska krav på kulturkanon till att handla om en litteraturlista för skolans läroplan.
Fast så är också alla de svåra frågorna – upphovsrätt, public service, filmpolitik – uteslutna ur programmet. I stället har det sockrats med yttrandefrihetskamp och stöd till utsatta författare. Patosfaktorn är som alltid i topp, med Cecilia Wikström (fp) vid tangentbordet.

För övrigt har Dennis elegant framhållit en viss logisk inkonsekvens i programmet.

Georges Bataille, del I: Presentation

Midsommarstänger. Ormbunkar. Pyramider (egyptiska och aztekiska). Flugor. Dans (och andra onödiga kroppsrörelser). Konstmarknaden. A Love Supreme.

Sådant för understundom mina tankar till George Bataille.

Närmare bestämt, till dennes storslagna tankar om vad han kallar den allmänna ekonomin, en “ekonomi” som intresserar sig mer för överflöd och slöseri, än för brist och hushållning. Även om Batailles namn knappt har nämnts här tidigare (med några undantag), har han funnits med i bakgrunden och länge förtjänat en närmare presentation.

Hur banalt det än må låta, uppfattar jag Bataille som en slags sommartänkare. Rakare uttryckt: Soldyrkare.

Fast det kan förstås komma sig av min egen läsning. Senaste fem försomrarna har jag, av anteckningarna att döma, plockat fram Bataille, och när nu midsommar redan passerats tiden hög att bränna av en mindre sommarföljetong här på Copyriot. Ett par inlägg kommer att diskutera de bägge texterna Begreppet utgift (“La notion de dépense”, 1933) och Den fördömda delen (“Le part maudite”, 1949). Fast först, här nedan, introduceras George Bataille, främst utifrån Michael Richardsons läsvärda biografi.

Som tjugoåring inträde Georges Bataille i ett katolskt seminarium, i syfte att bli präst eller kanske munk. Det var år 1917. Fem år senare hade han förlorat sin tro, och i samma veva upptäckt Nietzsches skrifter.

Under tjugotalet närmade sig Bataille gradvis den kokande surrealistiska rörelsen, ledd av André Breton. När surrealiströrelsen splittrades år 1929, och den idag kanske mer välkända gruppen av bildkonstnärer (dit Dalí anslöt sig) försökte göra surrealismen till en visuell stil, samlades de flesta av dissidenterna kring Bataille. (Breton svarade med flammande personangrepp i Surrealismens andra manifest.)

Åren 1929–31 utgav Bataille Documents, som på samma gång var en respekterad vetenskaplig tidskrift och ett surrealistorgan, med underrubriken “Arkeologi, sköna konster, etnografi, varjehanda”. Han influerades djupt av Marcel Mauss aktuella forskning om gåvoekonomier och potlatch. Hans krets av surrealistdissidenter förkovrade sig gemensamt i skrifter av så skilda tänkare som Hegel, de Sade, Stirner och Trotskij.

I denna virvel befann sig George Bataille, när han skrev sin korta essä Begreppet utgift (1933). Allt finns egentligen redan där. Under de 16 år som passerade fram till färdigställandet av Den fördömda delen (1949) hann han bygga ut resonemanget i både bättre och sämre riktningar. Vissa vackra, vissa dunkla men eggande, vissa fatalt misslyckade. Under dessa år – som även såg nazismens maktövertagande, andra världskriget, samt konstituerandet av en efterkrigsordning – hann Bataille bland annat, några år under fyrtiotalets slut, bli en slags stalinist (något som kanske delvis kan skyllas på att han dessförinnan följt Alexandre Kojèves mytomspunna föreläsningar om Hegel).

Som mest fängslande i levnadsteckningarna framträder året 1937, då George Bataille grundar två märkliga grupperingar: Sociologiska kollegiet och Acéphale
Förstnämnda gruppen, som möttes i bakre rummet av en Parisbokhandel, var på jakt efter en forskning oskiljbar från praktisk handling, de talade om en “helig sociologi”.
Acéphale var däremot ett hemligt sällskap, vars aktiviteter har förblivit i dunkel. “Dess genuint konspiratoriska karaktär är bortom allt tvivel”, skriver Richardson. Idoga (men fullständigt obekräftade) rykten har tisslat om att Acéphale ska ha planerat ett verkligt människooffer…

Bland dem som under trettiotalets sista desperata år medverkade i Batailles bägge grupper fanns – fascinerande nog – Walter Benjamin, som vid den tiden levde som flykting i Paris. Samt även, enligt uppgift, Jacques Lacan. I tidskriften Acéphale, den öppna delen av det hemliga sällskapets verksamhet, lade Pierre Klossowski grunden för sin inflytelserika läsning av Nietzsche. Spalterna ägnades i hög grad åt att ta tillbaka Nietzsche – då föga populär i Frankrike – från Elisabeth Försters pro-nazistiska förfalskningar. Enligt Wikipedia hörde det till Acéphales ritualer att vägra skaka hand med antisemiter.

Michael Richardson understryker i sin biografi, som framhåller Bataille som (surrealistisk) sociolog, att Bataille inte var ute efter att revoltera mot den etablerade vetenskapen – däremot efter att få den att erkänna sina gränser. Båda de kunskapsformer han kallar soliditet och suveränitet har sin legitima plats. Michael Richardson sammanfattar:

Soliditetens värde är att hindra objektet från att glida undan; den tjänar till att bevara, hålla objektet i en stabil, statisk relation som förnekar all dynamik och ambivalens, och konservera det som fokus för opartisk analys. Suveräniteten å andra sidan vägrar konservera och grundar sig i en måttlös slösaktighet. /…/
Bataille menade att man måste göra ett val mellan soliditet och suverän kunskap. Man kan inte blanda dem. /…/
Suveräniteten hävdar sig genom sin transformativa, överskridande tendens. Som sådan blir den ett kvalitativt förverkligande av soliditetens kvantitativa fynd. /…/ Den försöker inte undergräva lärdomen, utan göra bruk av den genom att införliva dess resultat i den generella ekonomins sfär. /…/

vetenskapen har en oskuld, som den upprätthåller genom separationen mellan subjekt och objekt. Litteraturen kan inte erbjuda något sådant alibi. /…/
Litteraturen kan alltså vara en form för suveränitet, men [då] måste den avstå från all retorik och bli sitt eget förverkligande, /…/ skapa ett rituellt sammanhang där det inte finns någon separation mellan författare och läsare, eller mellan närvaro och representation

Vi kanske ska förtydliga att George Bataille inte (som övriga generationer av “franska filosofer”) var indragen i någon akademisk karriär, utan försörjde sig som bibliotekarie. Och så bör det väl nämnas att George Bataille kanske ändå är allra mest känd för sina pornografiska skrifter, som han utgav under pseudonym.
Vi ska faktiskt inte ta upp dem här. För den intresserade är det bara att vända sig till Vertigo förlag som bland annat givit ut Ögats historia – en obscen klassiker som, för övrigt, anförs av Björk som hennes viktigaste influens, alla kategorier.

Här är tanken alltså att i några kommande inlägg djupa dykare i vad Bataille skriver om den allmänna ekonomin, för att se vart det kan leda. Upplägget blir nog snarare kontrakronologiskt: Vi börjar med de mer storslagna passagerna i Den fördömda delen och följer sedan den generella ekonomin tillbaka till sitt embryo i Begreppet utgift, för att slutligen se vad för slags samtida relevans dessa idéer kan ha för vissa frågor kring kultur och ekonomi.


Fortsätt gärna med att läsa följetongens återstående inlägg:

Anti-stalking på hal is

Mail on Sunday uppmärksammade nyligen en kontroversiell enhet som i det tysta har inrättats under Londons polismyndighet, i syfte att skydda brittiska offentliga personer från “stalkers“, personer med förföljelsemani. The Fixated Threat Assessment Centre – som var tänkt att hållas hemlig – koordinerar polis och psykiatri, och dess psykiatriker har befogenhet att låsa in folk på obestämd tid, utan rättegång. The Economist skriver:

The doctors, both of whom are based in London hospitals, have the power of “sectioning”, or forcibly detaining in a mental hospital those who they deem to pose a threat to themselves or others. That they should now be working alongside the police worries human-rights fans, who fear that their powers may be abused to lock up awkward characters without the inconvenience of a trial. Suspected terrorists, on whom the government already imposes restrictive “control orders” when it lacks sufficient evidence for a conviction, may end up being targeted, they say.

En av dessa “human-rights fans” säger:

This blurs the line between medical decisions and police actions. If you are going to allow doctors to take people’s liberty away, they have to be independent. That credibility is undermined when the doctors are part of the same team as the police.

Oron späs på av Londonpolisens definition: “Fixated individuals are those who are abnormally preoccupied with certain ideas or people.” Inkluderandet av “idéer” gör definitionen potentiellt allomslutande, påpekar The Economist:

Could those abnormally pre-occupied with the idea of jihad—or, indeed, human rights—be considered fixated individuals?

Det är ganska troligt att det brittiska antistalking-teamet särskilt övervakar utvalda konspirationsteoretiker. Frågan är vart det kan leda. Ta exempelvis den amerikanske högerpopulisten James P. Tucker, som titulerar sig grävande journalist och åker runt på jorden för att försöka komma nära Bilderberggruppens möten. Han tycks bedriva en form av journalistik som (likt en del paparazzi-journalistik) befinner sig i gråzonen till vad som kanske kan kallas stalking.
Med tanke på hur populärt det är att svepande avfärda “konspirationsteorier” som en psykisk rubbning, blir det frestande för myndigheterna att få undan särskilt påstridiga typer från särskilt känsliga platser, genom att tillfälligt låta dem genomgå psykiatrisk undersökning.
Uppluckrade gränser mellan polis och psykiatri kan öppna fältet för en glidning mot att sjukdomsstämpla allt fler “extrema” åsikter. Vi kan redan föreställa oss hur Stalin börjar nicka igenkännande. Men framför allt skulle ett sådant scenario lätt kunna få en explosiv dynamik: Inget kan bekräfta en konspirationsteori så starkt, som att dess företrädare sätts på psykiatrisk anstalt.

I sin alldeles utmärkta bok Fans (2005), sammanfattar Fredrik Strage den svenska debatten om “stalking”. Vi kan kosta på oss ett längre citat:

Medierna uppmärksammar nästan bara offentliga personer som blir förföljda. Men problemet är vanligare utanför strålkastarljuset. En människa kan exempelvis drabbas av stalking om han eller hon – oftast hon – bryter upp från ett förhållande eller beslutar att någon ska avskedas på en arbetsplats. Sverige har inga speciella lagar mot den här typen av förföljelse utan stalkern döms i allmänhet för “ofredande” eller “olaga hot”. Brott som sällan ger långa straff.
Hösten 2004 motionerar folkpartiet om att stalking, eller förföljelsesyndrom som det också kallas, ska bli ett eget brott. I en artikelserie i Svenska Dagbladet säger justitieminister Thomas Bodström att han inte är främmande för det. “Stalking – ett fenomen som ökar“, lyder rubriken på artikeln den 20 oktober. Märkligt nog följs den av raden “det finns inga studier över hur vanligt fenomenet är i Sverige”. Den enda som tror sig veta att stalking ökar i Sverige är en av de intervjuade – som jobbar på ett krishanteringsföretag.

Den 22 mars 2005 svarar justitieutskottet på motionen med ett 34 sidor långt betänkande. /…/
I betänkandet får en mängd olika polisdistrikt, myndigheter och organisationer ge sin syn på problemet. de flesta tycker att lagen borde skärpas så att stalking blev ett eget brott. /…/
Säpo /…/ skriver att “omfattningen av problemet är mycket stor, sräskilt beträffande statsråden, statschefen och kronprinsessan”. Efter mordet på Anna Lindh har Säpo efterlyst någon sorts samarbete med psykiatrin för att tidigt kunna identifiera personer med förföljelsesyndrom. /…/

Justitieutskottet rekommenderar riksdagen att avslå motionen, främst på grund av att det inte finns någon entydig statistik. I skrivande stund har Brottsförebyggande rådet fått i uppdrag att forska vidare på de systematiska förföljelserna. Martin Grann, docent på Centrum för våldsprecention vid Karolinska Institutet, säger i justitieutskottets betänkande att stalking borde falla under allmänt åtal /…/ Han skriver att en ny lag skulle kunna ha antistalkinglagarna i de anglosaxiska länderna som förebild. Den äldsta av dem är Kaliforniens antistalkinglag från 1990. /…/

Utvecklingen i Sverige tycks följa den i USA. En rad uppmärksammade fall av kändisstalking, och ett brutalt mord på en politiker, har dragit igång debatten om mentalsjuka förföljare. /…/
Frågan är alltså om skärpt lagstiftning skulle avskräcka personer som ändå inte begriper att de gör något fel. Hade det räddat Anna Lindh? Hade det fått Lena Nylén att sluta uppvakta familjen Taube?

Fp/kd fortsätter att verka för kriminalisering. Utmärkt läge alltså – om man ska vara konspiratorisk – att driva igenom någonting liknande den brittiska modellen och framställa det som en “humanare” kompromissvariant: Inte ska vi kriminalisera sjuka människor, de ska ju ha vård, därför behöver vi närmare samarbete mellan polis och psykiatri
Medan de svenska argumenten för kriminalisering av stalking handlar om att skydda “vanliga” utsatta kvinnor, sticks det inte under stol med att det brittiska polis/psykiatri-samarbetets syfte är att skydda “VIP’s”. Fast vilka offentliga personer har förmånen att räknas dit?

Filmfolket

Antipiratbyrån har skaffat sig en ny frontorganisation, “Filmfolket” kallad. Med finansiering från parterna i Filmavtalet – bland andra Sveriges Television – försöker man stajla om den skamfilade antipiratlobbyismen. Som PR-satsning verkar syftet i hög grad vara att tvätta bort Hollywood/MPAA-stämpeln genom att frossa i “svenskhet”.

På sin hemsida skriver “Filmfolket”, i skönt svensk samförståndsanda:

Piratkopieringar på nätet är ett gemensamt samhällsproblem och kräver därför gemensamma lösningar. Vare sig man skapar innehåll, distribuerar innehåll, konsumerar innehåll, är lagstiftare eller har ansvar för att skydda upphovsrätten så kan man bidra till att problemet minskar.

Produktion, distribution och konsumtion som separata sfärer. Formuleringen ger en mycket talande sammanfattning av upphovsrättsideologins abstrakta världsbild. Kultur reduceras till “innehåll”, internet reduceras till ett sätt att transportera detta “innehåll” från producenter till konsumenter.
Alla måste ta sitt ansvar; en retorisk figur som först av allt säger: Alla måste förbli på sin plats.

“Filmfolket” genomförde nyligen en reklamkampanj i skolorna, mot mot “oschysst surfande”, där budskap tryckta på servetterna i skolmatsalen försöker likställa kopiering med mobbning.
I veckan besökte “Filmfolket” (inklusive Henrik Pontén) riksdagsledamoten Johan Linander (c) – en hal typ som på sin blogg gärna framhåller sitt motstånd mot den knappt existerande “jakten” av enskilda fildelare, men å andra sidan verkar ge sitt medgivande åt angrepp på själva infrastrukturen – vilket är den fråga som “Filmfolket” i första hand lobbar för.

“Filmfolket” pekar ur bredbandsleverantörerna, och beordrar dem att “agera brottsförebyggande genom att exempelvis stänga ned tillgången till vissa sidor med mycket illegalt material“. Klart som korvspad att de syftar på The Pirate Bay, även om internetcensuren förstås inte slutar där. Vad “Filmfolket” säger är, i klartext, att företag som tillhandahåller kommunikationstjänster ska börja ta ansvar för vad deras kunder kommunicerar; en negering av internets grundläggande princip.

Vidare riktas en sträng uppmaning till alla politiker om att de måste skaffa fram ny lagstiftning, som ger polisiära befogenheter till Antipiratbyrån. Så länge antipiraterna inte får lagstadgad möjlighet att ta reda på vem som har vilket IP-nummer, är Sverige “ett av de länder som ger sämst skydd till upphovsmännen och därmed även till ett land där artister och kreatörer har särskilt svårt att få ersättning för sitt arbete och sin kreativitet“. Barnsligt är bara förnamnet.

En gammal favorit som “Filmfolket” upprepar är tricket att argumentera mot en hittepåmotståndare. (Att göra sig lustig över påhittade karaktärer är ju alltid enklare än att ge sig in i en öppen diskussion, vilket Antipiratbyrån som bekant slutat med för länge sedan.) Alltså slår man in öppna dörrar hos de ospecificerade individer som menar att “att kulturarbetaren ska lida, svälta och arbeta ideellt” eller som gillar att “skylla på branschen”. Som bonus blandar man ihop korten genom att antyda att mönsterskydd och patenträtt hotas av otillåten fildelning.

Intressantast i hela argumentationen från “Filmfolket” är nog följande:

Dessutom går det att lösa piratproblemet utan att införa ett Big-Brother-samhälle. Bredbandsleverantörerna, som idag tjänar stora pengar på uppgraderade abonnemang som används för illegal trafik, har hittils varit relativt passiva i Sverige. De skulle med enkla medel kunna förebygga att deras kunder lockas att begå brott.

Good cop/bad cop-taktiken: Först skapa allmän bestörtning över en påstådd klappjakt på enskilda fildelare. Sedan utnyttja denna bestörtning för att lansera ett alternativt förslag som då kan framstå som “snällare”: Att i stället tvinga bredbandsleverantörer till att censurera nätet.
För att inte gå i fällan (likt Linander glatt verkar göra), gäller det att se helhetsbilden. Folk som talar sig varma för “personlig integritet” kan lätt fastna i ett försvar av “den lilla människan” mot “den stora staten”. Det känns liksom inte lika bra att försvara kommersiella företag. Nu gäller det dock att se helheten. Glöm “Big Brother“-analogierna för en stund, de står bara i vägen.
Att tvinga nätleverantörer att ta ansvar för trafiken och upprätta en censurlista över nätadresser som alltför lätt kan användas för oauktoriserat informationsutbyte – det är vad “Filmfolket” propagerar för, och det är något som kommer att få farligare och mer vidsträckta konsekvenser, än vad en miljon polisanmälningar mot fildelare någonsin kan få.

Låt oss än en gång påminna om vilka som finansierar “Filmfolket”: Sveriges Biografägarförbund, Folkets Hus och Parker, Riksföreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrare förening [sic!], Svenska Filmdistributörers Förening, Föreningen Sveriges Filmproducenter samt SVT, TV4, MTG, Kanal 5 och C More Entertainment.

Pengar till deras politiska propaganda kommer alltså från licensavgifter – kan ingen fråga SVT om de ger sitt stöd? – och (åtminstone indirekt) genom skattepengar.
“Filmfolket” har även, i egenskap av “kulturförening”, fått en kontorslokal på Skeppsholmen subventionerad av Stockholms kulturförvaltning. Tråkigt att tvingas betala för sånt här. Desto roligare att sommaren bjuder på skönare filmaktiviteter.

Datorspelsreklam

The Economist skriver vidare om hur datorspelsbranschen får in allt mer pengar på reklam. Tiden är förbi när spel var styckprodukter, i vilka det eventuellt kunde placerades lite statisk reklam. Nätverksspelen är tjänster som kan fyllas med dynamisk reklam, som kan målgruppsanpassas på oerhört sofistikerat vis.

Baserat på vart ens IP-nummer lokaliseras, görs reklamen platsspecifik. Lokala pizzerian kan i princip köpa reklamplats i Ängelholmarnas WoW varje vardag mellan 17–21. Förra månaden ansökte en Google-forskare om ett kontroversiellt patent på en teknik för att räkna ut enskilda spelares psykologiska profil utifrån deras spelbeteende, och använda den informationen för att rikta reklam specifikt till dem. Nya marknadsundersökningsföretag utlovar kartläggning av vilken reklam som verkligen går fram; positionsdata om hur många spelare som stannat till när de riktat blicken mot en viss reklamskylt.

Å ena sidan innebär det att datorspelsbranschen lämnar upphovsrättsekonomin ännu ett steg bakom sig. Behovet av att ta betalt för “exemplar” blir allt mindre.
Å andra sidan väcks en del funderingar av de exempel som The Economist ger på företag som kan tänkas vilja betala för reklam i datorspelsvärldarna:

As well as appealing to makers of fast-changing fashion goods, such as mobile phones and clothes, it also has huge potential for promoting films. Another possibility is to update the music in games too, and use this to promote new singles.

Ligger i linje med hur blockbusterindustrin och antagligen även skivindustrin skruvar ytterligare upp sina affärsmodellers krav på omedelbar synkronisering av masspublikens uppmärksamhet i riktning mot det senaste.

Om film- och skivbolag kastar sig in i att lansera sina produkter via reklam i datorspel, kommer det att skruva upp kraven på snabb avkastning från ett fåtal hits. Dessutom kan det tyckas lite osunt att olika så kallade “kreativa industrier” ska finansiera varandra via annonsering. Då verkar det trots allt rimligare att låta reklam från pizzerior och klädföretag göda datorspelsbranschen.

Vad gäller datorspelen i sig, kan reklamboomen möjligen tänkas gynna de spelvärldar som har en mer “samtida” framtoning och färre orcher:

Perhaps surprisingly, surveys show that gamers would welcome in-game advertising, at least in some games. Billboards look wrong in a Tolkienesque fantasy adventure, but they make sports games, or those set in urban environments, seem more realistic.

Samma nummer av The Economist skriver också (utan att relatera) om Multiverse, som utvecklar en öppen standard för virtuella spelvärldar, som avatarer ska kunna röra sig fritt mellan. Företagets ägare, som kommer från Netscape, tänker sig detta som någonting motsvarande steget från slutna nät typ AOL, till den öppna www.
Programvaran från Multiverse ska vara gratis, men man tänker sig ta ut 10 % i skatt på eventuella inkomster som utvecklare av lokala världar genererar. Låter lite märkligt; för att följa ägarnas egna jämförelse vore det ju som om att Netscape hade gått in för att beskatta alla transaktioner som skedde via deras browser. Och hur avgränsar man transaktioner som sker i en virtuell värld, från transaktioner som sker tack vare information som utbytts i den virtuella världen? Nåja, om Multiverse lyckas ge någorlunda svar på sådana frågor, hindrar inget dem från att bita in i den riktade spelreklamens pengakaka.