Förra veckans nummer av The Economist innehöll också en fjortonsidig specialrapport om the coming wireless revolution.
OK, det kan bara finnas ett soundtrack. Första spåret från Detroitelectrobandet Arpanets konceptalbum Wireless Internet (1992):
Texten skulle möjligen kunna vara ett collage av entusiastiska utrop från just Economist, vad vet jag. Hur som helst är det kul att tänka på datarösten medan man läser rapporten… Visste ni förresten att spektrumeffektiviteten har ökat en triljon gånger sedan år 1900?
Rapporten handlar inte så mycket om personliga kommunikationer, som om allt som kan göras när mikrosensorer i föremål och anläggningar börjar kommunicera med varandra trådlöst. Trängselskatter är bara ett exempel. Militära underrättelser kommer snart att börja inhämtas genom att flygplan släpper tusentals mikrosensorer över ett område, vilka bildar ett trådlöst nätverk och registrerar minsta vibration. Platsdata av alla de slag kan inhämtas på tidigare oanade sätt.
One of the most important consequences of these new wireless technologies will be to increase visibility and accountability, says Jito Kokuryo of Keio University in Japan. Economists today treat many items as indirect costs because there is no way to attribute the use of a resource to a particular individual. Wireless communications can change this, he says, by making it possible to base things like road tolls and insurance premiums on people’s actual driving patterns.
Drömmen om en mer exakt marknadsekonomi skimrar starkt kring flera av artiklarna. Något extrapolerat: Ett samhälle där kontinuerliga fluktuationer av försäkringspremier, baserade på data från trådlösa sensorer som sammanställts till en riskprofil av försäkringsbolagens algoritmer, styr envars beteende i en “säkrare” riktning. (De som undviker att röra sig i “fel” kvarter efter klockan 18, belönas med lite bättre sjukvård.)
Scenariot är redan ett steg förbi de slags övervakningssystem som Deleuze kunde skissera i sin viktiga text om kontrollsamhällena.
Allt blir dock inte exaktare, bara för att fler chips upprätthåller trådlös kommunikation. Vad gäller personliga kommunikationer är det egentligen enklast för alla inblandade parter att betala ett fast pris för bandbredden (som med internetuppkopplingar) än att leka “content providers” och förmå kunderna att låsa in sig i ett centralplanerat utbud (som mobilföretagen brukar vilja göra).
Anmärkningsvärt nog används “dumb pipe” som en självklart negativ beskrivning på en nätverkstjänst, som om ett telekom-företags största misstag skulle vara att helt enkelt sälja uppkoppling.
Ett infrastrukturellt tryck på internet är, enligt Economist, att vänta. Maskiner som kontinuerligt inrapporterar platsspecifik data till andra maskiner förväntas att uppta en stor del av internettrafiken – en trafik som är assymetrisk åt andra hållet än vad dagens nätarkitektur är byggd för; här sänder “slutanvändarna” mycket mer än de tar emot.
Vidare hävdas att efterfrågan på radiospektrum har skapat en brist, som har ökat frekvensernas marknadsvärde. På ledarsidan konstaterar tidningen:
Government will play a crucial role, not least because radio spectrum will be in short supply. That makes it more important than ever that all airwaves are sensibly allocated according to the ability to pay.
Nog för att Economist är marknadsliberal, men de tycker knappast att allt immateriellt ska vara varor. I frågor om upphovsrätt och patent har de förespråkat avregleringen av inhägnaderna. I frågan om spektrumpolitik landar de däremot i en regleringsmaximalism, utan minsta reflektion om vad öppna spektrum kan betyda för innovationen.
Däremot noterar rapporten att det snarare är från små datorföretag än från stora telekoncerner, som innovationer på det trådlösa området är att vänta. Skärpt intressekonflikt är också att vänta mellan hårdvaruföretag som vill se öppna standarder, mot en telekomsektor som vant sig vid att låsa in kunder i slutna lösningar.
Wireless, wireless, wireless. Blir det inte lite löjligt att bara fortsätta prata om “trådlös teknologi”, särskilt när det ofta handlar om tillämpningar som aldrig ens har förverkligats med tråd? Varför använda en definition som utgår från negationen av sladdar, när man lika gärna kan omtala tekniken för vad den är: radio.
Ordet kan gott få motivera ett alternativt soundtrack:
Alla tycker att reklamfinansierad “fildelnings-tv” låter jättespännande. Men ingen verkar intressera sig för den tekniska lösningens inbyggda motsättning: Joost använder användarnas egna hårddiskar som lagringsutrymme, men vill samtidigt hindra användarna från att behålla filmdata (eller “ladda ner” som man brukar säga – felaktigt, för det som syns på skärmen är alltid redan nedladdat). Helt klart är det en tidsfråga innan den första i en serie maktkamper kring den här tekniken briserar.
En startpunkt för den som vill diskutera sånt, i stället för att bara skapa buzz, kan vara Copyriots inlägg från i höstas (då Joost fortfarande gick under arbetsnamnet Venice Project): “Streaming”, eller konsten att leka filsystemskurragömma.
Efter att just ha klagat på ett P1-program kan vi i rättvisans namn lyfta fram ett av många goda exempel från samma kanal. Hälsoprogrammet Kropp & Själ sände (17 april) ett fängslande reportage från en “hälsokryssning” med new age-prägel, utan att vare sig falla i det idylliserande eller det okritiska diket. Bland annat återgavs ett föredrag med den japanske gurun Masaru Emoto som med hjälp av vattenkristaller påstod sig kunna bevisa att Naturen vred sig i plågor av hårdrock men vibrerade skönt till Mozart.
Maj månads första Kropp & Själ spann vidare på kopplingen mellan hälsa och musik. Finns det något i musiken som kan försätta oss i mer eller mindre välgörande tillstånd, eller handlar det om de minnen och associationer den väcker? Och varför är det just lugn och avslappnande musik som säljs som hälsosam?
Bland annat intervjuas Björn Melander, kompositör av en vämjelig smörja av synthstråkar och delfingnissel i 60 BPM, som säljer som smör i new age-butikerna.
En annan variant, som också marknadsförs som “välgörande avslappningsmusik”, är samlingsskivorna med “klassiskapärlor” i långsamt tempo. Ni vet: Något av Vivaldis vackra largon rycks loss från de omgärdande snabba satserna, och placeras mellan en vals av Tjajkovskij och – obligatoriskt! – Samuel Barbers äckliga adagio.
Eftersom jag är så fylld av hat (eller för att jag kan tituleras som någon slags musikforskare, eller av helt andra skäl), intervjuade Kropp & Själ även mig. Jag påpekade att när skivbolag i sin marknadsföring gärna framställer det som att viss musik har inneboende klanger som verkar hälsosamt, säljer de ett passivt förhållningssätt till musik – men om något är välgörande, lär det snarare vara att aktivtskapa meningsfulla musikaliska sammanhang. Deltagande är intressantare än konsumtion. Om det så handlar om vild dans eller den stora folkrörelsen körsång.
Experten i studion – Töres Theorell, läkare och stressforskare – var ganska pragmatisk kring hur olika musik på olika sätt kan främja olika individers välbefinnande. Förstod det som att hans studier bekräftat ett samband mellan sånglektioner och höjda oxytocin-nivåer. Töres Theorell var inne på att “kulturella aktiviteter verkar kunna skydda rent allmänt” – men vilka kulturaktiviteter räknas? Utgår vi från estetikens system? Inräknas actionrullar, datorspel och artaudsk teater i den allmänvälgörande kulturen?
Om inte, måste slutsatsen bli att det är kulturens bruk och kontexter som är det intressanta. Kulturell praxis, snarare än de inneboende värdena i olika “verk”.
Det är ju inte självklart lugn musik gör en lugn, och vild musik gör en vild
– sade jag vidare i reportaget. Kanske är det genom att dansa sig fullständigt utmattad, som man bäst återfår ett lugn i tillvaron. Jag dristade mig till att jämföra frosseriet i lugnande musik med läkemedelsmissbruk. Ett hälsosamt liv måste kunna rymma både stunder av lugn och upphetsning, och även oro och utmattning.
Jag pratade på en lång stund, varav förstås bara en liten del kunde komma med i programmet, men jag kan glatt erkänna att det mesta jag sa var plockat direkt från Nietzsche. Ingen annan filosof har så intensivt ägnat sig åt frågan om hur musik och hälsa hänger samman. Välkända är hans användbara begrepp om apollinskt och dionysiskt, men jag tänker betydligt mer på vad Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen. Ett exempel:
långt innan det fanns filosofer tillerkände man musiken kraften att urladda affekterna, att rena själen, att mildra ferocia animi [sinnets våldsamhet] – och detta just genom det rytmiska i musiken. När den riktiga spänningen och harmonin i själen hade gått förlorad, måste man dansa, i sångarens takt – det var receptet i denna läkedomskonst. /…/
man drev deras affekter till en höjdpunkt av tummel och lössläppthet, det vill säga gjorde den rasande galen och den hämndlystne drucken av begär efter hämnd – alla orgiastiska kulter syftar till att i ett slag urladda gudomens ferocia och förvandla den till orgie, för att den därefter ska känna sig friare och lugnare och lämna människan i fred. Melos har den ursprungliga betydelsen av lugnande medel, inte därför att det i sig självt är lugnande utan därför att dess efterverkan lugnar sinnet.
Här lät det som att Töres Theorell höll med: Musikterapi kan också handla om att “förstärka de känslor som man behöver för att komma vidare i ett förlopp”, förklarade han.
Den ansvarige för att SL spelar klassisk musik på tunnelbanestationen Gullmarsplan hade förstås en mer kortsiktigt instrumentell syn på vad som är välgörande.
Lade upp en mp3-ripp av programmets första halva (andra halvan handlade mest om träningsmusik), i ganska låg ljudkvalitet:
Förra helgens tema var Medierad. Hur medierna skapar vår verklighet. Kunde bli ett superintressant ämne att behandla filosofiskt. Om man är någorlunda överens om vad “medier” är, det vill säga. Annars riskerar det att bli ungefär lika meningsfullt som att prata om “hur kulturen påverkar verkligheten” eller “hur verkligheten påverkar samhället”.
Medierna, det vill säga verkligheten så som den framställs av någon annan, oftast på uppdrag av någon med ekonomiska intressen i processen
De tycks alltså mena massmedier. Man förstår dock vilken förvirring som väntar, när programledaren Lars Mogensen redan i ingressen hinner nämna “dator”, “nätet”, “bloggande” och “fildelning” som exempel på medier. Han kryddar med lite snusförnuftigheter, typ:
Faktum är att väldigt mycket av vår verklighetsuppfattning bygger på sånt som filtreras till oss genom medieberättelser.
Sen är det dags att ställa första frågan: “I vilken grad formas vår verklighet av medier?“. Den går till Gunilla Jarlbro, professor i MKV, en disciplin som sällan definierar vad de menar med “medier” men i allmänhet inskränker betydelsen till “massmedieinstitutioner”. Hennes svar:
“Medierna är en aktör när det gäller att forma vår verklighet. Och för vissa medborgare kanske det också är den starkaste aktören vad det gäller att forma verkligheten. Men för andra medborgare är andra aktörer starkare.”
Aha. Medierna är en aktör. “Medierna” är alltså en aktör. Så långt tycks alltså samtalet handla om journalistiska budskap i massmedierna, vilket diskuteras en hel del i programmet. Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors är däremot mer intresserad av att prata om mediering i ett bredare perspektiv. Han postulerar en motsatsställning mellan autentiskt och medierat, kläcker ur sig visdom i stil med:
Naturligtvis påverkar medierna vår fantasi … men det kanske också finns en risk att de stör vår gränsdragning mellan fantasi och verklighet. Jag vet inte riktigt hur stark den är, men lite bekymrad är jag. /…/
Nä alltså tyvärr är det väl så att vi lever väldigt medierat och att det är väldigt sällan vi hamnar i den här direkta upplevelsen. /…/
verkligheten är det du upplever direkt med sinnena
Så vinglar samtalet fram: än används ett smalt mediebegrepp (massmedier), än ett bredare (mediering). Fast ett riktigt brett mediebegrepp används inte: Exempelvis verkar ingen av samtalsdeltagarna definiera lagringsmedier som medier.
Kruxets kärna är kanske programmets humanistiska definition av medier: “verkligheten så som den framställs av någon annan“. Vad har det med saken att göra huruvida “någon annan” är involverad eller inte? Ett digitalt eller analogt fotografi är medierat, oavsett om jag lägger det i mitt privata fotoalbum eller laddar upp det på Flickr!
På den tvärdisciplinära forskarkonferensen Kulturhistorisk medieforskning som jag deltog i för två veckor sedan, gällde ett bredare mediebegrepp. En litteraturvetare framkastade där en intressant tanke: Medieforskningen kanske, paradoxalt nog, kan nå större stringens genom att med smärre variationer anamma spiritismens definition av “medium”.
Något i stil med: Ett medium är någon/något som kan aktualisera två eller flera verkligheter samtidigt. (Har inte formuleringen till hands, den var nog ännu skarpare. Hur som helst klår den Filosofiska rummets icke-definition. Dissen ska förresten inte falla över alla samtalsdeltagarna – etnologen sa t.ex. en del vettigt – utan gäller programmets själva upplägg och inramning.)
This post can as well be in english, as it will mainly consist of a reposted letter from Bill Drummond. However, let’s first explain the context.
A few nights ago at April 30th, Piratbyrån (or The Bureau of Piracy) performed a very special Walpurgis Night ritual at the (arguably) highest mountain in Stockholm. It involved fire, music, book burning (of our own 2005 book Copy Me) and a communiqué, declaring the so-called “file-sharing debate” to be dead and buried.
Instead of talking about “file-sharing” as an isolated phenomenon, we will talk about the multiple ways of multiplicating files. Instead of talking about the rights or wrongs of copying, we will talk about good and poor ways of archiving, indexing, networking and copying. The communique explains why we must go on, in four points corresponding to four book burnings.
File-sharing has a potential to create meaning, community and context – a bigger potential than most other forms of reproduction. We want to keep talking about how that potential can be realized in the best manner possible, how cultural circulation can be organized and how the unleashed forces of the open archives can be used for more than stacking a pile of objects we care less and less about.
/…/
The files are already downloaded. The files are already uploaded. They’ve been going up and down and in and out in abundance. Instead of discussion how the forces of winter are going to sell snow to Eskimos, we want to talk about how to extract meaning from this abundance.
Four years ago, Piratbyrån more or less initiated a previously non-existing file-sharing debate in Sweden. Articles from the webpage were later printed in the book Copy Me, which came to be the only enduring and burnable document of a debate that took many important things to the surface, but must not stay at the same point any more.
Well, as you hear there’s music of The KLF. They were also specialists in the business of ending things, and I think our perspectives connect in pretty obvious ways. Some of the Piratbyrån people have also taken part in Bill Drummond‘s more recent project The 17, whiched also tried to go beyond the “music as content” deadlock in order to re-focus on the performative, contextual, and time-/space specific aspects of culture.
When noticed about Piratbyrån’s Walpurgis ritual, Bill soon responded, attaching another letter he’d written at the same evening. It’s powerful stuff:
AN INVITATION
A time has arrived where we can (in theory and almost in practise) listen to any recorded music, from the entire history of recorded music, wherever, whenever while doing whatever we want.
This has meant our relationship with music is rapidly and fundamentally changing faster than it has done for many decades.
This is good for numerous reasons.
But a by-product of this is, recorded music will no longer contain the meaning it once held for us. This will entail it no longer gives us what we need and desire from it. Once a music has lost it’s meaning it has no value.
Thus as we edge our way deeper into the 21st Century we will begin to want music that can not be listened to wherever, whenever while doing whatever. We will begin to seek out music that is both occasion and place specific, music that can never be merely a soundtrack. We will demand music where we are no longer just the consumers, unwitting or otherwise.
The era of recorded music is now passing and within the next decade it will begin to look and sound like a dated medium. Recorded music will be perceived as an art form very much of the 20th Century.
The above notions excite me. This excitement has brought about The17. The17 rejects all that the era of recorded music had to offer and attempts to embrace the unknown opportunities of what lies ahead.
Please accept my invitation to embrace the unknown opportunities of what lies ahead in whatever way excites you.
Nyheten på Piratbyrån fick de mest skiftande kommentarer. Från de som fann dödförklarandet av hela fildelningsdebatten som “genialiskt och väldigt befriande” och instämde i att det intressanta är hur kopieringen kan berika våra liv, inte om den är rätt eller fel. Till den kommentator som fann bokbålet “avskyvärt” eftersom “INGA böcker ska brännas någonsin” – undrar om denne övervägt räddningsaktioner för de ton av makulerade bokupplagor som varje år går till förstörelse utan att ens bevärdigas rituellt avsked…
Frågan om Piratbyråns roll kom att formuleras på intressanta sätt. T.ex. skrev en besviken Black_Demon:
Jag har tidigare stått bakom er och dessutom stött er ideologi på detta forumet. Nu har jag tappat lusten att stödja er ideologi. Dessutom verkar ni själva ha svikit er egen ideologi.
Varpå t.ex. blenda svarade:
Jag har alltid sett Piratbyrån som ett diskussionsforum snarare än ett försök att skapa en homogen piratideologi.
Black_Demon fortsatte diskutera och kom efter ett tag fram till att han tappat intresset för Piratbyrån och avsåg emigrera till Piratpartiets forum – finfint med olika diskussionsforum som tilltalar olika deltagare. Känns Piratbyrån som alltför oberäknerligt gasformad kanske det är bättre att söka sig till en formell sammanslutning med programförklaring.
En användare vid namn JeppeOfSweden skrev:
Ni har sjunkit i respekt hos mej, innan så kände jag verkligen att ni hade rätt och fildelning av upphovrättsskyddat material borde vara tillåtet.
Men förstå hur många som känner sej svikna av er och det viktigaste enligt mig är att göra det lagligt att fildela upphovsrätt skyddat material. Vad i helvete ni sysslar med vet jag inte?
Ni gräver er egen grav helt enkelt.
På vilket kerignell replikerade:
Du ligger ju redan i en massgrav. Du är fast i ett språkbruk och en diskussion som leder ingenstans. Ditt språk är helt låst. Vi går upp ur skyttegravarna o tar tåget mot rivieran, det är vår!
“Lagligt att fildela upphovsrättskyddat material” (sic!)
marcink:
det som brändes var en debatt som inte kan annat än att gå i cirklar. Det intressanta är inte om det är lagligt eller inte att dela filer, det intressanta är i klart högre grad hur man delar information, med vem man gör det och vad som kommer ut ur själva utbytet.
Och monki utvecklade:
Ritualen var ett sätt att symboliskt bekräfta den riktning som Piratbyrån redan rört sig i en längre tid. Vi har aldrig varit intresserade av att diskutera för eller emot fildelning utan hur fildelningen kan användas till att skapa intressantare relationer till kultur, information och människor.
Att fildelning skulle bli lagligt har Piratbyrån aldrig kämpat för då det inte ses som en viktig förutsättning för fildelningens existens. Däremot diskuterar vi vad olika antipirat-åtgärder får för inverkan på kopiering och cirkulering.
Det finns jättemånga intressanta saker att göra med digital kopiering. Genom att diskutera fildelningens rätt och fel som isolerat fenomen som kommer man dock aldrig att upptäcka dem.
Precis som eskimåerna med snö har vi 42 ord för kopiering.
Vackert! blenda igen:
Ljud, rörliga bilder, litteratur och andra former av informations sprids över en mängd olika datalänkar. Som jag ser det är frågan om fildelningsnätverken sammanlänkad med många andra stora frågor. Det handlar om hur vi människor kommunicerar och hur man kan styra/avreglera alla dessa enorma flöden av information vi genererar.
Rickard Falkvinge excellerade än en gång i genren “naturvetarmetaforer”:
Att vara för eller emot fildelning nu, 2007, är lika meningsfullt som att vara för eller emot kolföreningar.
Element från Stockholms sydöstra förorter, tillhörande diverse affärsskolor och piratbiografer har reagerat starkt mot att firandet hölls på ett sydvästligt berg med Mälarutsikt. Nu har de grävt upp stridsyxan i frågan om vilket som är Stockholms högsta punkt: Högdalstoppen och Vårbergstoppen.
Stockhholmsspecialisten Martin Stugart har dock enhälligt avvisats som skiljedomare, eftersom han inte tycks anse att berg byggda av sopor i “riktiga” berg. Dock vidhåller enstaka gröna linjen-element att deras berg är finare, eftersom soporna i det fallet kommer från gamla Klarakvarteren. Höjddebatten är hur som helst tänkt att begravas nästa vecka.
Hur stora licensavgifter som upphovsrättskollektiven kan driva in från massmedier, lagringsmedier och offentliga högtalare avgörs i Sverige i sista hand av Stockholms tingsrätt (har jag förstått det som). USA har däremot (sedan 2005) valt att formalisera besluten i ett “Copyright Royalty Board“, tre domare som fått förtroendet att bestämma vad som i olika kontexter ska vara det fasta priset på varan “musik”.
Efter en oändlig process kom de, för två månader sedan, fram till att företag som sänder nätradio ska tvingas betala drastiskt höjda fasta avgifter för varje enskild radioström till upphovsrättskartellen SoundExchange.
När överklagan avslogs, stod det klart att den lagliga möjligheten att sända internetradio, åtminstone på andra sätt än de traditionella företagens utbud av ett fåtal stationer, var på väg att försvinna i USA. Upphovsrättskollektivets ersättningskrav tycks ha varit av rent prohibitiv art; genom att sätta priset för en nätradioström våldsamt mycket högre än för traditionell radio, hoppas RIAA-bolagen som står bakom SoundExchange att tvinga nätradiosändare att tystna. Särskilt drabbas icke-kommersiella radiostationer, samt radiostationer som tar betalt för personligt utformade musikkanaler. Skivbolagen vill alltså medvetvetet strypa en fungerande affärsmodell för musik.
Varför vill de göra det? Svar: skivbolagen är kontrollberoende. Som vi skrev i gårdagens inlägg om filmbranschen, det gäller att synkronisera målgruppens begär för att koncentrera maximal uppmärksamhet under den korta tid som står till buds.
Och då innebär det enbart trubbel att folk lyssnar på personliga favoriter med musik från alla tider, i stället för att hålla sig till de singlar som radiokanalen/skivbolaget har satt på repeat.
I början av året utnämnde IFPI “digital stream ripping” – det vill säga mjukvarukonfigurationer som behåller en dataström till hårddisken i stället för att radera den efter att den skickats till högtalarna – till ett av de allra största hoten. Detta för att digitala ljudströmmar (till skillnad från FM-radio) även kan innehålla metadata om musiken, så att det rippade resultatet blir färdigt för arkivering automatiskt.
Tyska IFPI försökte totalförbjuda nätradio, för alla utom de företag som redan sänder “traditionell radio”. De siktade nog lite över målet och misslyckades i domstol. När samma lobby försökte i USA, genom att satsa på höjda licensavgifter i stället för förbud, fick de större framgång. Åtminstone hittills.
Kampanjen SaveNetRadio.org har koordinerat protester som tagit imponerande dimensioner. Framför allt är det användare av musiktjänsten Pandora – som sett sig tvingade att stänga radioströmmarna för alla användare utanför USA – som skickat tusentals fax till kongressen, där faktiskt ett lagförslag till nätradions försvar redan har lagts fram. Och Copyright Royalty Board har skjutit upp implementeringen två månader, till den 15 juli.
Nätradioräddandet är inte helt oproblematiskt, eftersom det bygger på den artificiella uppdelningen där “streaming” och “downloading” ses som helt olika saker. “Nätradio” är ju en metafor; en radioström har rent tekniskt mycket mer att göra med en “nedladdning” än med en FM-sändning – något som nätradioförsvarare gärna undviker att framhålla, eftersom det kan få skivbolagens oro att framstå som befogad…
(Förresten: Parallellen är stark till förslaget om schablonbeskattning av krogar, som visserligen inte handlar om upphovsrätt, men också innebär en “minsta tillåtna vinst” för vissa kulturaktiviteter.)
För tjugo år sedan hade storsäljande filmer veckor eller månader på sig att dra in sina intäkter. Dagens blockbusters blixtlanseras och förväntas ge omedelbar utdelning. Förra årets X-Men drog in mer pengar under de första fyra dagarna än på alla de fyra följande månader som den visades på biograferna.
One reason is growing capacity. The number of cinema screens in America rose from 29,700 in 1996 to 39,700 last year. Because the supply of seats is greater than the potential weekend audience for almost any film, marketing campaigns aim to lure customers en masse before the next big film appears. These days blockbusters form an orderly queue, rarely competing on the same weekend.
Med andra ord: Biografernas heroncityfiering till jättekomplex har gjort filmbolagen ännu mer beroende av marknadsplanering. De konkurrerar inte med varandra (t.ex. genom att skapa bättre typer av filmer) – de konkurrerar med publikens ointresse och oregerlighet, och med andra medier.
För en Hollywood-produktion står biografintäkterna (som i lika delar kommer från USA och resten av världen) för hälften av de totala intäkterna. Resten från tv, produktlicensiering och, framför allt, dvd-försäljning. Uppmärksamhetsskapandet kring biografpremiärens kritiska dagar ses därför allt mer även som långsiktig marknadsföring. (Om man nu kan säga “långsiktig” när investeringar förväntas återkomma på månader och inte på dagar.)
Marknadsföringen försvåras dock av att filmstjärnor inte kan befinna sig på fler ställen än samtiigt, trots att premiärerna numera måste läggas nästan samtidigt.
Blockbusters have always been global products, but the threat of piracy and the rapid spread of opinion on the internet, which can quickly inform cinema-goers around the world if a film is a turkey, means they are now likely to be released almost simultaneously everywhere.
“Piratkopiering” nämns i samma andetag som “åsiktsspridning”, vilket inte är en slump. Internet används inte bara till att kopiera filmfiler, utan även potentiellt kritiska åsikter om filmerna. Eller (vilket Economist däremot inte nämner) för att sprida potentiellt positiva åsikter om andra filmer än de som bolagen kalkylerat stort publikintresse till. Till exempel äldre långfilmer, eller rörlig bild i andra format än långfilmsformatet.
Så förankras blockbusterindustrins utdragna förruttningsprocess i tidens och rummets dimensioner. Biografernas rum centraliseras till jättekomplex, samtidigt som de i någon grad har dränerats i riktning mot vardagsrummen. Tiden för premiärer synkroniseras mellan bolag – i praktiken en slags kartellbildning light – medan tidsmarginalerna krymper.
Tidsaspekten, beroendet av begärssynkronisering, är vad som bestämmer blockbusterindustrins relation till internet. Den förklarar “pyramidteorin“. Aggressiviteten som vi ser exempel på varje dag blir svårbegriplig om man, i linje med en sliten metafor, tänker sig blockbusterindustrin som tillverkare av “intellektuella egendomar” som läggs på hyllor till försäljning. Allt handlar om hastigheter (japp, här flyttas Virilio några snäpp upp på läslistan). Filmbolagen har gemensamt organiserat en kö, och när en viss blockbusterfilm kommit längst fram i kön gäller det att synkronisera målgruppens begär för att koncentrera maximal uppmärksamhet på de få dagar som står till buds.
Blockbusterindustrin har en affärsmodell som handlar om att sälja en slutprodukt, helst i flera olika förpackningar. Men vad den producerar är kanske inte i första hand slutprodukter utan (pseudo)händelser i realtid. Affärsmodellen bygger på att uppväcka ett begär att vara med i en kollektiv upplevelse, upplevelsen av att se en och samma film nu, när “alla” pratar om den. Det är ligger något djupt paradoxalt detta.
Talet 13256278887989457651018865901401704640, oftare skriven som 09F911029D74E35BD84156C5635688C0 kom att väcka stor uppståndelse under de sista veckorna av april 2007.
Hackaren muslix64 upptäckte nämligen i början av året att koden är allt som behövs för att (tillsammans med befintlig mjukvara) avkryptera HD-DVD-skivor. Följektligen kan talet användas för sådan kopiering som filmbolagen bestämt att förbjuda, till exempel att kopiera till grafikminnet för att kunna titta under Linux, säkerhetskopiera till en annan skiva, eller kopiera till en hårddisk för att kunna fildela vidare. Kort sagt är numret en teknik för att kringgå kopieringsspärrar och därigenom kriminaliserat. Inte bara i USA, även om deras DMCA-lag kanske är ännu hårdare formulerad, utan sedan 2005 även i Sverige:
52 e § Det är förbjudet att tillverka, importera, överföra, sprida genom att exempelvis sälja eller hyra ut, eller i förvärvssyfte inneha anordningar, produkter eller komponenter eller att tillhandahålla tjänster som
1. marknadsförs eller utannonseras i syfte att kringgå en teknisk åtgärd,
2. utöver att kringgå en teknisk åtgärd endast har ett begränsat intresse från förvärvssynpunkt eller ett begränsat förvärvsmässigt användningsområde, eller
3. huvudsakligen är utformade, konstruerade, anpassade eller framtagna i syfte att möjliggöra eller underlätta kringgående av en teknisk åtgärd. Lag
AACS-kartellen (founding members: IBM, Intel, Panasonic, Sony, Toshiba, The Walt Disney Company, Warner Bros) misskalkylerade situationen, när de i april greps av panik och trodde sig kunna kriga bort numret från nätet. Bland annat försökte de tvinga Google att radera referenser till koden ur sitt index. Vilket de inte verkar ha gjort och som ter sig ganska omöjligt.
Naturligtvis blev sådana åtgärder bara en bränsle på numrets pågående multiplicering, som nu gett det en så solid redundans att det räcker att säga “It’s a long string starting with ’09 F9′” för att budskapet ska gå fram.
Ännu roligare blev det när kontrollförsöken hunnit sippra ett antal led ner genom nätverksnivåerna. Vad som hände efter att Digg.com uppmanades radera alla referenser till numret har väckt ofantlig uppmärksamhet. Först försökte Digg desperat plocka bort alla referenser, men koden fortsatte att dyka upp överallt på sajten, varpå Digg ändrade sig och “>själva valde att publicera koden. Till sina användare förklarade man:
now, after seeing hundreds of stories and reading thousands of comments, you’ve made it clear. You’d rather see Digg go down fighting than bow down to a bigger company. We hear you, and effective immediately we won’t delete stories or comments containing the code and will deal with whatever the consequences might be.
If we lose, then what the hell, at least we died trying.
Ganska vackert.
Nu lär väl hotbreven avstanna, även om det förstås vore kul att se AACS fortsätta stånga sin panna blodig. De lär inse att koden är ute, och inte kan återkallas. Filer med film är visserligen också “bara ett tal”, om än bestående av ett större antal siffror, men det finns ändå en kvalitativ skillnad som ger en helt annan dynamik till försök att hålla undan “korta” tal från offentligheten. Inte minst som de kan memoreras, sjungas, målas, samt postas direkt i alla tänkbara kommentarsfält och forum.
Därför blir det också fullständigt ointressant att IDG gör en “Därför väljer vi att inte publicera kodnyckeln“; tidningar är ändå ett suboptimalt medium för maskinläsbar kod.
Uppdatering 3 maj: “Kan man ha copyright på ett nummer?” är en fråga som många ställer. Nja, jag tror inte att begreppet verkshöjd har någon betydelse i sammanhanget, alltså hävdas inte upphovsrätt på själva numret. Snarare handlar det om en slags meta-upphovsrätt som tillkom kring år 2000 med de nya paragraferna mot kringgående av tekniska spärrar. Vi lever i märkliga tider.
