Undrar om många amerikanska jazzmusiker som nekades komma till vår ankdamm för att uppträda pga att lokala musiker ansågs likvärdiga? Visst, vi hade några stycken svenskar med internationell standard avseende denna svårdefinierade men eftersträvansvärda egenskap som i brist på annat får kallas för “sväng”.
Charlie Norman för att ta ett exempel (när han spelade ren piano-boogie-woogie och inte lekte entertainer) hade gåvan, men många svenskar var de inte (många av våra etablerade har inte gåvan).
Undrar just hur många jazzintresserade i vårt land som fick nöja sig med att lyssna på träiga svenskar som trodde att svänga innebar en överdriven triplet swing (som under tradjazzens dagar) istället för att få njuta av, tja, Jobim, Getz, m fl, m fl.