“Musikerimport” då och nu

Ülkü Holago uppmärksammade i SvD (22/5) svårigheterna för musikfestivaler att få visum till utomeuropeiska artister, vilket hårt drabbar evenemang som Re:Orient och Uppsala Reggae.

Svenska konsulat oroar sig för att ogifta och kringresande musiker “inte är förankrade i sitt hemland”, vilket anses innebära en ökad risk för att de ska försöka stanna i Sverige. För att få visum måste musikerna bevisa att de till vardags tjänar sitt levebröd som just musiker, helst ska det finnas tryckverk som cd-omslag eller konsertaffischer.
För att få sina stjärnartister till Uppsala, har reggaefestivalens arrangörer otaliga gånger själva behövt åka till Jamaica, ta artisterna till svenska ambassaden på Kuba, invänta visumbeslut och först därefter åka till Sverige.
Re:Orient-festivalens turkiska affischnamn beviljades visum bara en dag efter första SvD-artikeln, där festivalgeneralen vädjade:

– Vi har uppdraget från stat, kommun och landsting att presentera icke-europeisk musik. De måste lita på att vi inte tar hit vem som helst.

Tveeggat argument – är det OK att stoppa turnéer med utomeuropeiska musiker, så länge de inte har kulturpolitiska uppdrag i ryggen?

Att regler förhindrar utländska musikers Sverigeturnéer är dock inget nytt, tvärtom. Om något är nytt, är det snarare vår tids uppfattning att musiker borde ha rätt att spela varhelst i världen där en publik kan tänkas efterfråga dem.
När Svenska Musikerförbundet grundades år 1907 kämpade man framför allt för att begränsa konkurrensen från kringresande utländska musiker, och nådde snabb framgång genom nya skyddslagar. Facket fortsatte dock att förargas över att många restauranger ändå fick tillstånd att säsongsanställa utländska musiker. Som en arg skribent skrev i Musikern 1929:

Det spelar ingen roll om det är zigenare eller negrer som tilldelas arbetstillstånd – huvudsaken är visst att det är ‘kontinentalt’!

Under 1930-talet fanns det nog inget som upprörde Musikerförbundet, eller föranledde lika många uppvaktningar av statsråd, som att just zigenare tilläts konsertera i Sverige. (Ett historiskt kapitel som sannolikt inte kommer att uppmärksammas, när Musikerförbundet i morgon måndag firar sitt hundraårsjubileum på Nalen…)

Under efterkrigstiden såg en stabil modell ut att växa fram. När ansökningar om arbetstillstånd kom in till myndigheterna, skickades dessa på remiss till Musikerförbundet. Om facket då kunde ordna fram “likvärdiga” lokala musiker, nekade myndigheterna i allmänhet arbetstillstånd.
På så vis formades folkhemmets musikliv av rådande uppfattningar om vilka musiker som är utbytbara och vilka som är unika. Förutsättningen för att kunna kräva skydd mot konkurrens var ju att de enskilda musikerna sågs som en slags utbytbara hantverkare; musiker levererade en standardiserad tjänst, i linje med fordismens syn på arbete.

Under 1960-talet blev det dock tydligt att trycket av nya stilriktningar underminerade denna protektionism. Upprörda opinioner vände sig mot att Musikerförbundet i februari 1968 försökte bromsa importen av engelska popband, med argumentet att deras arbete lika gärna kunde utföras av svenska musiker. “Ingen utlandspop i Sverige om fackförbund får bestämma“, fastslog tidningsrubrikerna.

Idén om musik som en utbytbar tjänst hade börjat krackelera. Idag har pendeln svängt helt åt andra hållet: Artisten ses som outbytbar, musikens värde som subjektivt. Det framstår som otänkbart att facket skulle kunna stoppa ett utländskt popbands Sverigeturné med motiveringen att det finns ett “likvärdigt” svenskt band.