“Botten ur för skivindustrin“. Får lust att ropa “Botten upp” och höja en skål åt den glada nyheten att IFPI-företagens försäljning av inspelad musik befinner sig i fortsatt fritt fall.
Enligt siffror som IFPI själva har beställt, kan man räkna med att minst en miljon svenskar bröt mot upphovsrättslagen genom att kopiera musik via internet, bara under detta års första kvartal – och antalet ökar stadigt.
Fast hur intressant är det att räkna antalet individer som aktivt har hanterat fildelningsprogram, när kopiering sker överallt och hela tiden? Kopierandet tar ju knappast slut när nedladdningen av ett album är komplett – snarare brukar det vara då som kopierandet tar fart på allvar.
Att använda digital data är att kopiera den. Oavsett om det är från hårddisk till arbetsminne, från en bärbar enhet till en annan, eller från en peer till en annan peer. Oavsett om överföringens fysiska avstånd räknas i millimeter eller mil.
Ur det perspektivet kan man snarare fråga sig varför svenska IFPI bara pratar om “illegal fildelning“. Tyska IFPI betraktar å sin sida hemmabrända cd-skivor som ett minst lika allvarligt hot, och kräver skärpt lagstiftning även på hembrännarfronten. Svenska avdelningen riktar aldrig några som helst utfall i den riktningen. Ändå är det ju samma skivbolag som har sista ordet i IFPI, oavsett land.
Möjliga förklaringar till de skilda strategierna som verkar gälla för svensk och tysk antipiratism:
- En reell skillnad i hur folks vardagliga musikcirkulation organiseras; alltså att Sverige är mer “online”, medan tyskarna i väsentligt högre grad förlitar sig på person-till-person-kopiering.
- Att IFPI föredrar att låta sina svenska utspel underblåsa en “fildelningsdebatt” (snarare än en “kopieringsdebatt”) i hopp om att kunna rikta fokus mer specifikt mot The Pirate Bay och/eller mot ISP-nivån.
- Att svenska IFPI har tvingats till reträtt, efter betydligt hårdare opinionspress än vad som utlösts i Tyskland. Därför inser de att ett angrepp mot folks vardagliga cd-brännande skulle generera en enorm backlash, och avstår därför från att driva frågan.
15 kommentarer ↓
Förklaring 1 är med största sannolikhet den viktigaste. Sverige är i värdstoppen vad gäller tillgång till snabbt bredband. Jag har bott på olika ställen i Europa och vad gäller bredband är i princip resten av Europa u-länder. Det är dyrt, långsamt och otillgängligt. 100 mbit i Tyskland? Glöm det. 10mbit upp/10 mbit ner? En omöjlighet på många ställen i Europa, medan att många svenskar hade det för ett halv decennium sedan.
Och varför skall man bränna en skiva till en kompis när man kan skicka den över DC eller MSN på kortare tid än vad det tar att öppna ett cd-skivfodral
Tack HSB och Socialdemokratiska Arbetarpartiet för stöd till bredbandsutbyggnaden.
Vet inte om du sett den eller ens om den är så spännande, men ändå.
/b
http://mises.org/story/2590
Skivbolagen är för jäkla långsamma.
DRM skyddet ska såklart bort, det drabbar bara dom som betalar för sig.
Sen ska det såklart gå att köpa alla låtar oavsett vilken Itunes store du använder.
Nu är utbudet olika beroende på land, vilket är jäkligt irriterande.
Se till att låten släpps samtidigt som den går på radio. Vem orkar vänta? Då laddar man ner istället. Sänk priserna ytterliggare. Skicka med nåt annat när du köper låten, typ en kod till en exklusiv hemsida. Eller rabatt på merchandise om du köper ett helt album. Det finns hur mycket som helst att göra om man bara tänker lite längre.
Jag tycker att den här formuleringen i DNs artikel är lustig: “Även tillväxten för legal nedladdning har rasat ihop till ynka 13 procent under årets första fyra månader.”
13 procent! Om jag sålde en tjänst där efterfrågan steg med 13% på fyra månader så skulle jag vara överlycklig. Att själva skivförsäljningen fortsätter minska är ju inte konstigt alls – när de flesta lyssnar på musik i MP3-spelare och på datorn, varför skulle någon vara intresserad av att betala för stora, klumpiga plastbitar?
Kan inte låta bli att fantisera om framtiden. Undrar om det verkligen finns någon överhuvudtaget hos dem som verkligen tror att deras försäljning skulle återgå till vad de anser vara “normala” nivåer när de uppnått total kontroll och dödat alla kreativa sätt att visa för andra vad man just upplevt och tycker är bra? Känns mest som de bitit av sig foten och försöker stoppa blödningen genom att fortsätta äta på hela benet.
/Mike
totalförklaring: 1 orsakar större total kopiering vilket skapar större opinion vilket orsakar 3 vilket orsakar 2
Demokrat: är inte anledningen att de beskriver 13% tillväxt som “ynka” att ökningen sker från mycket små reella siffror? De där 400 000 som i texten påstås ha använt kommersiella nedladdningstjänster tror jag kan vara lite luftslott. Vissa bredbandsbolag har ju drajver där de som tecknar sig får ett par streamade filmer eller gratislåtar för att lockas att prova de där tjänsterna. Om man frågat folk om de “använt” kommersiella tjänster så måste inte ja-svar därför inte betyda bekräftade köp.
I DN-artikeln uttalar sig Lisa Cronstedt, som alldeles nyligen har tillträtt som informationsansvarig på IFPI (efter att tidigare ha jobbat för Försäkringsförbundet och på PR-byrån JKL).
Vet inte hur många Lisa Cronstedt det kan finnas, men en kvinna med dessa namn verkar under 1990-talet ha varit synnerligen aktiv i “shamanistiska kretsar”, sysslat med trumresor och undervisat i tarot-spådom. Om det är samma Lisa, kanske vi kan vänta oss en spännande upptrappning av de magiska inslagen i copyfighten
Jag har en fråga som någon som är insatt kanske kan svara på. Vi vet ju alla att det är bredbandsföretagen, och framförallt telia, som tjänar grova pengar på fildelning, och inte de som de facto delar. min fråga är därför; betalar second hand-skivbutiker till stim?
jag har själv i många år handlat i sådana, och sålt till oxå, vilket betyder att både jag och butikerna har tjänat pengar på andra personers upphovsrätt.
hoppas inte detta inlägg leder till en avgift för dom, om det inte redan finns…
Mats: Nej, skivbolagen tjänar ingenting på de som säljer begagnade skivor. (STIM ger “tillstånd att framföra musik” så de har inte med skivförsäljning att göra.) IIRC försökte de dock någon gång på 90-talet att tvinga till sig procent på denna försäljning, men misslyckades lyckligtvis.
Andrahandsförsäljning av skivor hamnar utanför upphovsrätten. Däremot finns det procentsatser och speciallagar för vidareförsäljning av bildkonst.
Får väl också nämna skivuthyrningsverksamheten, som hade en kortvarig blomstringstid vid början av 1980-talet. Trenden kom tydligen från Japan. I praktiken kunde det fungera så att man deponerade 100 kronor när man hämtade ut en skiva, och fick tillbaka 90 när man lämnade tillbaks den efter att ha kopierat musiken till magnetband.
STIM gick i taket, och 1 januari 1983 ändrades upphovsrättslagens §23 för att stoppa detta. Två uthyrare ska ha fällts innan skivuthyrningsbodarna försvann från Sveriges städer.
Som alltid när en den här typen av “nyheter” publiceras väcks frågan “varför just nu”. Särskilt som det handlar om de senaste fyra månadernas försäljningsstatistik (alltså en ganska kort period statistiskt sett) och att IFPI är en lobbyorganisation. Vilka troliga förklaringar kan ni komma på?
Anal…
…
Oral…
…
[...] hemmabrända cd-skivor som ett minst lika allvarligt problem bland den tyska befolkningen. Det kan nog vara så att person-till-person-kopiering i Tyskland är mer utbrett än i det mer fildelande Sverige. [...]
[...] Varför skiter svenska antipirater i hembränningen? [...]
Kommentera