Eller så kallar man det “radio”

Förra veckans nummer av The Economist innehöll också en fjortonsidig specialrapport om the coming wireless revolution.
OK, det kan bara finnas ett soundtrack. Första spåret från Detroitelectrobandet Arpanets konceptalbum Wireless Internet (1992):

Arpanet – The Analyst.mp3

Texten skulle möjligen kunna vara ett collage av entusiastiska utrop från just Economist, vad vet jag. Hur som helst är det kul att tänka på datarösten medan man läser rapporten… Visste ni förresten att spektrumeffektiviteten har ökat en triljon gånger sedan år 1900?

Rapporten handlar inte så mycket om personliga kommunikationer, som om allt som kan göras när mikrosensorer i föremål och anläggningar börjar kommunicera med varandra trådlöst. Trängselskatter är bara ett exempel. Militära underrättelser kommer snart att börja inhämtas genom att flygplan släpper tusentals mikrosensorer över ett område, vilka bildar ett trådlöst nätverk och registrerar minsta vibration. Platsdata av alla de slag kan inhämtas på tidigare oanade sätt.

One of the most important consequences of these new wireless technologies will be to increase visibility and accountability, says Jito Kokuryo of Keio University in Japan. Economists today treat many items as indirect costs because there is no way to attribute the use of a resource to a particular individual. Wireless communications can change this, he says, by making it possible to base things like road tolls and insurance premiums on people’s actual driving patterns.

Drömmen om en mer exakt marknadsekonomi skimrar starkt kring flera av artiklarna. Något extrapolerat: Ett samhälle där kontinuerliga fluktuationer av försäkringspremier, baserade på data från trådlösa sensorer som sammanställts till en riskprofil av försäkringsbolagens algoritmer, styr envars beteende i en “säkrare” riktning. (De som undviker att röra sig i “fel” kvarter efter klockan 18, belönas med lite bättre sjukvård.)
Scenariot är redan ett steg förbi de slags övervakningssystem som Deleuze kunde skissera i sin viktiga text om kontrollsamhällena.

Allt blir dock inte exaktare, bara för att fler chips upprätthåller trådlös kommunikation. Vad gäller personliga kommunikationer är det egentligen enklast för alla inblandade parter att betala ett fast pris för bandbredden (som med internetuppkopplingar) än att leka “content providers” och förmå kunderna att låsa in sig i ett centralplanerat utbud (som mobilföretagen brukar vilja göra).
Anmärkningsvärt nog används “dumb pipe” som en självklart negativ beskrivning på en nätverkstjänst, som om ett telekom-företags största misstag skulle vara att helt enkelt sälja uppkoppling.

Ett infrastrukturellt tryck på internet är, enligt Economist, att vänta. Maskiner som kontinuerligt inrapporterar platsspecifik data till andra maskiner förväntas att uppta en stor del av internettrafiken – en trafik som är assymetrisk åt andra hållet än vad dagens nätarkitektur är byggd för; här sänder “slutanvändarna” mycket mer än de tar emot.

Vidare hävdas att efterfrågan på radiospektrum har skapat en brist, som har ökat frekvensernas marknadsvärde. På ledarsidan konstaterar tidningen:

Government will play a crucial role, not least because radio spectrum will be in short supply. That makes it more important than ever that all airwaves are sensibly allocated according to the ability to pay.

Nog för att Economist är marknadsliberal, men de tycker knappast att allt immateriellt ska vara varor. I frågor om upphovsrätt och patent har de förespråkat avregleringen av inhägnaderna. I frågan om spektrumpolitik landar de däremot i en regleringsmaximalism, utan minsta reflektion om vad öppna spektrum kan betyda för innovationen.
Däremot noterar rapporten att det snarare är från små datorföretag än från stora telekoncerner, som innovationer på det trådlösa området är att vänta. Skärpt intressekonflikt är också att vänta mellan hårdvaruföretag som vill se öppna standarder, mot en telekomsektor som vant sig vid att låsa in kunder i slutna lösningar.

Wireless, wireless, wireless. Blir det inte lite löjligt att bara fortsätta prata om “trådlös teknologi”, särskilt när det ofta handlar om tillämpningar som aldrig ens har förverkligats med tråd? Varför använda en definition som utgår från negationen av sladdar, när man lika gärna kan omtala tekniken för vad den är: radio.

Ordet kan gott få motivera ett alternativt soundtrack:

Avalanches – Radio.mp3