Musik och hälsa (från delfiner till Dionysos)

Efter att just ha klagat på ett P1-program kan vi i rättvisans namn lyfta fram ett av många goda exempel från samma kanal. Hälsoprogrammet Kropp & Själ sände (17 april) ett fängslande reportage från en “hälsokryssning” med new age-prägel, utan att vare sig falla i det idylliserande eller det okritiska diket. Bland annat återgavs ett föredrag med den japanske gurun Masaru Emoto som med hjälp av vattenkristaller påstod sig kunna bevisa att Naturen vred sig i plågor av hårdrock men vibrerade skönt till Mozart.
Maj månads första Kropp & Själ spann vidare på kopplingen mellan hälsa och musik. Finns det något i musiken som kan försätta oss i mer eller mindre välgörande tillstånd, eller handlar det om de minnen och associationer den väcker? Och varför är det just lugn och avslappnande musik som säljs som hälsosam?

Bland annat intervjuas Björn Melander, kompositör av en vämjelig smörja av synthstråkar och delfingnissel i 60 BPM, som säljer som smör i new age-butikerna.
En annan variant, som också marknadsförs som “välgörande avslappningsmusik”, är samlingsskivorna med “klassiska pärlor” i långsamt tempo. Ni vet: Något av Vivaldis vackra largon rycks loss från de omgärdande snabba satserna, och placeras mellan en vals av Tjajkovskij och – obligatoriskt! – Samuel Barbers äckliga adagio.

Eftersom jag är så fylld av hat (eller för att jag kan tituleras som någon slags musikforskare, eller av helt andra skäl), intervjuade Kropp & Själ även mig. Jag påpekade att när skivbolag i sin marknadsföring gärna framställer det som att viss musik har inneboende klanger som verkar hälsosamt, säljer de ett passivt förhållningssätt till musik – men om något är välgörande, lär det snarare vara att aktivt skapa meningsfulla musikaliska sammanhang. Deltagande är intressantare än konsumtion. Om det så handlar om vild dans eller den stora folkrörelsen körsång.

Experten i studion – Töres Theorell, läkare och stressforskare – var ganska pragmatisk kring hur olika musik på olika sätt kan främja olika individers välbefinnande. Förstod det som att hans studier bekräftat ett samband mellan sånglektioner och höjda oxytocin-nivåer. Töres Theorell var inne på att “kulturella aktiviteter verkar kunna skydda rent allmänt” – men vilka kulturaktiviteter räknas? Utgår vi från estetikens system? Inräknas actionrullar, datorspel och artaudsk teater i den allmänvälgörande kulturen?
Om inte, måste slutsatsen bli att det är kulturens bruk och kontexter som är det intressanta. Kulturell praxis, snarare än de inneboende värdena i olika “verk”.

Det är ju inte självklart lugn musik gör en lugn, och vild musik gör en vild

– sade jag vidare i reportaget. Kanske är det genom att dansa sig fullständigt utmattad, som man bäst återfår ett lugn i tillvaron. Jag dristade mig till att jämföra frosseriet i lugnande musik med läkemedelsmissbruk. Ett hälsosamt liv måste kunna rymma både stunder av lugn och upphetsning, och även oro och utmattning.

Jag pratade på en lång stund, varav förstås bara en liten del kunde komma med i programmet, men jag kan glatt erkänna att det mesta jag sa var plockat direkt från Nietzsche. Ingen annan filosof har så intensivt ägnat sig åt frågan om hur musik och hälsa hänger samman. Välkända är hans användbara begrepp om apollinskt och dionysiskt, men jag tänker betydligt mer på vad Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen. Ett exempel:

långt innan det fanns filosofer tillerkände man musiken kraften att urladda affekterna, att rena själen, att mildra ferocia animi [sinnets våldsamhet] – och detta just genom det rytmiska i musiken. När den riktiga spänningen och harmonin i själen hade gått förlorad, måste man dansa, i sångarens takt – det var receptet i denna läkedomskonst. /…/
man drev deras affekter till en höjdpunkt av tummel och lössläppthet, det vill säga gjorde den rasande galen och den hämndlystne drucken av begär efter hämnd – alla orgiastiska kulter syftar till att i ett slag urladda gudomens ferocia och förvandla den till orgie, för att den därefter ska känna sig friare och lugnare och lämna människan i fred. Melos har den ursprungliga betydelsen av lugnande medel, inte därför att det i sig självt är lugnande utan därför att dess efterverkan lugnar sinnet.

Här lät det som att Töres Theorell höll med: Musikterapi kan också handla om att “förstärka de känslor som man behöver för att komma vidare i ett förlopp”, förklarade han.
Den ansvarige för att SL spelar klassisk musik på tunnelbanestationen Gullmarsplan hade förstås en mer kortsiktigt instrumentell syn på vad som är välgörande.

Lade upp en mp3-ripp av programmets första halva (andra halvan handlade mest om träningsmusik), i ganska låg ljudkvalitet:

Kropp & Själ om hälsosam musik (mp3, 19 MB, 27 minuter)

Relaterade inlägg:

• För bara ett par veckor sedan pratade jag om noterad musik i P2.
• Veckans inlägg om hudförbud/musikförbud berör också relationen mellan musik och hälsa, med intressant skruv i kommentarerna.
• Efter påskhelgen kom en klump radiorecensioner på Copyriot, där bland annat SJ:s klassiska musikkanal för X2000-tågen sågades.
• Dub dub dub.