Hur stora licensavgifter som upphovsrättskollektiven kan driva in från massmedier, lagringsmedier och offentliga högtalare avgörs i Sverige i sista hand av Stockholms tingsrätt (har jag förstått det som). USA har däremot (sedan 2005) valt att formalisera besluten i ett “Copyright Royalty Board“, tre domare som fått förtroendet att bestämma vad som i olika kontexter ska vara det fasta priset på varan “musik”.
Efter en oändlig process kom de, för två månader sedan, fram till att företag som sänder nätradio ska tvingas betala drastiskt höjda fasta avgifter för varje enskild radioström till upphovsrättskartellen SoundExchange.
När överklagan avslogs, stod det klart att den lagliga möjligheten att sända internetradio, åtminstone på andra sätt än de traditionella företagens utbud av ett fåtal stationer, var på väg att försvinna i USA. Upphovsrättskollektivets ersättningskrav tycks ha varit av rent prohibitiv art; genom att sätta priset för en nätradioström våldsamt mycket högre än för traditionell radio, hoppas RIAA-bolagen som står bakom SoundExchange att tvinga nätradiosändare att tystna. Särskilt drabbas icke-kommersiella radiostationer, samt radiostationer som tar betalt för personligt utformade musikkanaler. Skivbolagen vill alltså medvetvetet strypa en fungerande affärsmodell för musik.
Varför vill de göra det? Svar: skivbolagen är kontrollberoende. Som vi skrev i gårdagens inlägg om filmbranschen, det gäller att synkronisera målgruppens begär för att koncentrera maximal uppmärksamhet under den korta tid som står till buds.
Och då innebär det enbart trubbel att folk lyssnar på personliga favoriter med musik från alla tider, i stället för att hålla sig till de singlar som radiokanalen/skivbolaget har satt på repeat.
I början av året utnämnde IFPI “digital stream ripping” – det vill säga mjukvarukonfigurationer som behåller en dataström till hårddisken i stället för att radera den efter att den skickats till högtalarna – till ett av de allra största hoten. Detta för att digitala ljudströmmar (till skillnad från FM-radio) även kan innehålla metadata om musiken, så att det rippade resultatet blir färdigt för arkivering automatiskt.
Tyska IFPI försökte totalförbjuda nätradio, för alla utom de företag som redan sänder “traditionell radio”. De siktade nog lite över målet och misslyckades i domstol. När samma lobby försökte i USA, genom att satsa på höjda licensavgifter i stället för förbud, fick de större framgång. Åtminstone hittills.
Kampanjen SaveNetRadio.org har koordinerat protester som tagit imponerande dimensioner. Framför allt är det användare av musiktjänsten Pandora – som sett sig tvingade att stänga radioströmmarna för alla användare utanför USA – som skickat tusentals fax till kongressen, där faktiskt ett lagförslag till nätradions försvar redan har lagts fram. Och Copyright Royalty Board har skjutit upp implementeringen två månader, till den 15 juli.
Nätradioräddandet är inte helt oproblematiskt, eftersom det bygger på den artificiella uppdelningen där “streaming” och “downloading” ses som helt olika saker. “Nätradio” är ju en metafor; en radioström har rent tekniskt mycket mer att göra med en “nedladdning” än med en FM-sändning – något som nätradioförsvarare gärna undviker att framhålla, eftersom det kan få skivbolagens oro att framstå som befogad…
(Förresten: Parallellen är stark till förslaget om schablonbeskattning av krogar, som visserligen inte handlar om upphovsrätt, men också innebär en “minsta tillåtna vinst” för vissa kulturaktiviteter.)
2 kommentarer ↓
Nja.. FM-radio kan visst innehålla metadata, i form av RDS och så vidare. Men visst, formatet är fortfarande inte lika smidigt som sina heldigitala motsvarigheter. :)
[...] att bara simulera massmediet radio. Samtidigt kan köpet ge en ny och svårbedömd vändning åt konflikten om nätradions själva existens, där skivindustrin redan låtit sina upphovsrättskollek…. Kom ihåg att det enda som fredar Last.fm från ett liknande öde, är att Last.fm är baserat i [...]
Kommentera