Entries from May 2007 ↓

För precis ett år sedan satt jag också på ett tåg genom Småland, då som nu på väg till Reboot i Köpenhamn. Då ringde Palle.
– Har du hört att polisen gjort razzia mot The Pirate Bay?
– Oj, det var som fan! Vet vi något mer?
– De har beslagtagit Piratbyråns server också.
– VA!?
Därpå följde en av de mest uppskruvade dagar jag upplevt, vars sinnesstämning gradvis gled över i ren eufori. När telefonintervjuerna slutligen avtog i frekvens under den vackra försommarkvällen, och vi andades ut med några flaskor öl vid någon slags liten gatufest på Nørrebro, insåg vi att efter affären The Pirate Bay skulle saker inte återgå till något normalt lunk. Varken efter dagar, veckor eller månader. Det gjorde den inte heller. Kopifajten flyttades till en ny nivå, den sista maj 2006. Att jobba med Piratbyrån under året som gått har varit extremt stressigt, ibland frustrerande men oftast sjukt kul.

I mitt föredrag på Reboot 2006 – tror att det var dagen efter razzian – kunde alltså det planerade teoretiska pratet om upphovsrättens gråzoner kopplas till ett brännande aktuellt exempel. Försökte samtidigt följa vad som sades i Sverige och skrev ett hastigt blogginlägg, där jag hävdade att razzian inte primärt handlade om att få upp ett fall i rätten, utom att att sabotera en infrastruktur:

Räkna med att anmälan får lägsta prioritet, medan servrarna i hundratusenkronorsklassen får samla damm i polisens lager.

Nog har profetian uppfyllts. I dagarna ansöker Håkan Roswall än en gång om förlängd tid för utredningen. Enligt vad som nu sägs, står de beslagtagna servrarna – varav de allra flesta fortfarande inte har något med The Pirate Bay att göra – på Statens Kriminaltekniska Laboratorium, som ska försöka knäcka krypterad data. Till saken hör att varken The Pirate Bay eller Piratbyrån hade någon krypterad data på sina servrar. Polisen försöker alltså i desperation leta efter något komprometterande hos helt andra kunder på PRQ:s webbhotell. Snacka om att famla i blindo.
Vidare uppges det att man ska sortera alla funna torrentfiler. Efter vilket system då? Om åklagaren väljer SAB-systemet (ni vet, “Koec” för torrents relaterade till japansk historia, “Ygaz” för musikinspelningar med vissa slags harpor, etc), så borde det kunna försörja en avsevärd mängd bibliotekarier. Om han i stället tänker sig någon slags sortering efter gråskala (från de svartaste zero day-releaser av Hollywoodfilmer, via musikhistoriens alla nyanser av grått, till pingvinvita torrents med Linuxdistributioner), ja då är det mer oklart vilken yrkeskompetens som ska få sin arbetsmarknad förbättrad.
The Pirate Bay krävde nyligen i ett öppet brev att Håkan Roswall antingen väcker åtal nu, eller lämnar tillbaka alla servrar och lägger av med tramset.

Efter förra årets Reboot-föredrag hoppade vi genast in i Peters bil och drog genast upp till Stockholm. Ingen tid att förlora: Redan på lördagen skulle den hastigt sammankallade demonstrationen på Mynttorget gå av stapeln.
Samma dag återuppstod även The Pirate Bay. Tre dagars frånvaro – om än resulterande i en märkbar nedgång i Skandinaviens totala internettrafik – är allt som åklagaren hittills kan skriva på sin meritlista för razzian.

På söndag ska visst årsdagen uppmärksammas med en ny demonstration på Mynttorget (15.00), samt även på Stortorget i Lund (14.00). Samma line-up som förra året, bortsett från att Piratbyrån denna gång inte är aktivt involverad; arrangörer är alltså Piratpartiet tillsammans med Grön ungdom, Ung vänster och Liberala ungdomsförbundet. (För övrigt undrar jag om det inte var ett helt år sedan de två sistnämnda organisationerna över huvud taget samarbetade. The Pirate Bay – Connecting People.)

Tåget rullar vidare och närmar sig skånska gränsen. Vi får se i vilken mån jag hinner blogga från årets Reboot. Återstår en del pillande med årets föredrag, som lagts i stora salen, sent på eftermiddagen andra dagen. Jag och Magnus pratar alltså under rubriken PERFORMANCE, om att skapa mening kring musik i det kulturella överflödets tid. Fildelningsdebatten ligger bakom oss, som sagt. Men inte utforskandet av hur upphovsrätten steriliserar allt det flyktiga, det förslösande och det lekfulla – det som vi i brist på ett bättre ord brukar kalla “kultur”.

För precis ett år sedan satt jag också på ett tåg genom Småland, då som nu på väg till Reboot i Köpenhamn. Då ringde Palle. – Har du hört att polisen gjort razzia mot The Pirate Bay? – Oj, det var som fan! Vet vi något mer? – De har beslagtagit Piratbyråns server också. – VA!? Därpå följde en av de mest uppskruvade dagar jag upplevt, vars sinnesstämning gradvis gled över i ren eufori. När telefonintervjuerna slutligen avtog i frekvens under den vackra försommarkvällen, och vi andades ut med några flaskor öl vid någon slags liten gatufest på Nørrebro, insåg vi att efter affären The Pirate Bay skulle saker inte återgå till något normalt lunk. Varken efter dagar, veckor eller månader. Det gjorde den inte heller. Kopifajten flyttades till en ny nivå, den sista maj 2006. Att jobba med Piratbyrån under året som gått har varit extremt stressigt, ibland frustrerande men oftast sjukt kul. I mitt föredrag på Reboot 2006 – tror att det var dagen efter razzian –

Åhoj, CBS köper Last.fm för 280 miljoner dollar. (Läs mer i LA Times, med hjälp av Bugmenot.)
Att stora spelare har lagt saftiga bud på Last.fm var väl uppenbart. Men vad säger man om att just CBS Broadcasting, Inc. – USA:s största radioföretag – rodde hem budet till slut?

Spontant så känns det en aning olustigt att Last.fm ska hamna under ett broadcasting-företag, och därmed kanske löpa större risk att rätta sig efter deras spelregler, under press från upphovsrättsindustrin. Så kallad “nätradio” förtjänar bättre än att bara simulera massmediet radio.
Samtidigt kan köpet ge en ny och svårbedömd vändning åt konflikten om nätradions själva existens, där skivindustrin redan låtit sina upphovsrättskollektiv strypa Pandora. Kom ihåg att det enda som fredar Last.fm från ett liknande öde, är att Last.fm är baserat i Storbritannien.
På så vis kan man se affärens signifikans i att ärkeamerikanska CBS väljer att investera i en jurisdiktion där upphovsrättens tumskruvar sitter lösare. Kapitalet flyr från den skivbolagsdikterade rättighetsmaximalismen?

Vad tror ni? Kommentera!

Uppdatering: Last.fm själva kommenterar, bland annat intygar de att de tänker stanna i UK (som om det förvånande någon, med tanke på vad som hände med USA-baserade Pandora…).

Åhoj, CBS köper Last.fm för 280 miljoner dollar. (Läs mer i LA Times, med hjälp av Bugmenot.) Att stora spelare har lagt saftiga bud på Last.fm var väl uppenbart. Men vad säger man om att just CBS Broadcasting, Inc. – USA:s största radioföretag – rodde hem budet till slut? Spontant så känns det en aning olustigt att Last.fm ska hamna under ett broadcasting-företag, och därmed kanske löpa större risk att rätta sig efter deras spelregler, under press från upphovsrättsindustrin. Så kallad "nätradio" förtjänar bättre än att bara simulera massmediet radio. Samtidigt kan köpet ge en ny och svårbedömd vändning åt konflikten om nätradions själva existens, där skivindustrin redan låtit sina upphovsrättskollektiv strypa Pandora. Kom ihåg att det enda som fredar Last.fm från ett liknande öde, är att Last.fm är baserat i Storbritannien. På så vis kan man se affärens signifikans i att ärkeamerikanska CBS väljer att investera i en jurisdiktion där upphovsrättens tums

Ülkü Holago uppmärksammade i SvD (22/5) svårigheterna för musikfestivaler att få visum till utomeuropeiska artister, vilket hårt drabbar evenemang som Re:Orient och Uppsala Reggae.

Svenska konsulat oroar sig för att ogifta och kringresande musiker “inte är förankrade i sitt hemland”, vilket anses innebära en ökad risk för att de ska försöka stanna i Sverige. För att få visum måste musikerna bevisa att de till vardags tjänar sitt levebröd som just musiker, helst ska det finnas tryckverk som cd-omslag eller konsertaffischer.
För att få sina stjärnartister till Uppsala, har reggaefestivalens arrangörer otaliga gånger själva behövt åka till Jamaica, ta artisterna till svenska ambassaden på Kuba, invänta visumbeslut och först därefter åka till Sverige.
Re:Orient-festivalens turkiska affischnamn beviljades visum bara en dag efter första SvD-artikeln, där festivalgeneralen vädjade:

– Vi har uppdraget från stat, kommun och landsting att presentera icke-europeisk musik. De måste lita på att vi inte tar hit vem som helst.

Tveeggat argument – är det OK att stoppa turnéer med utomeuropeiska musiker, så länge de inte har kulturpolitiska uppdrag i ryggen?

Att regler förhindrar utländska musikers Sverigeturnéer är dock inget nytt, tvärtom. Om något är nytt, är det snarare vår tids uppfattning att musiker borde ha rätt att spela varhelst i världen där en publik kan tänkas efterfråga dem.
När Svenska Musikerförbundet grundades år 1907 kämpade man framför allt för att begränsa konkurrensen från kringresande utländska musiker, och nådde snabb framgång genom nya skyddslagar. Facket fortsatte dock att förargas över att många restauranger ändå fick tillstånd att säsongsanställa utländska musiker. Som en arg skribent skrev i Musikern 1929:

Det spelar ingen roll om det är zigenare eller negrer som tilldelas arbetstillstånd – huvudsaken är visst att det är ‘kontinentalt’!

Under 1930-talet fanns det nog inget som upprörde Musikerförbundet, eller föranledde lika många uppvaktningar av statsråd, som att just zigenare tilläts konsertera i Sverige. (Ett historiskt kapitel som sannolikt inte kommer att uppmärksammas, när Musikerförbundet i morgon måndag firar sitt hundraårsjubileum på Nalen…)

Under efterkrigstiden såg en stabil modell ut att växa fram. När ansökningar om arbetstillstånd kom in till myndigheterna, skickades dessa på remiss till Musikerförbundet. Om facket då kunde ordna fram “likvärdiga” lokala musiker, nekade myndigheterna i allmänhet arbetstillstånd.
På så vis formades folkhemmets musikliv av rådande uppfattningar om vilka musiker som är utbytbara och vilka som är unika. Förutsättningen för att kunna kräva skydd mot konkurrens var ju att de enskilda musikerna sågs som en slags utbytbara hantverkare; musiker levererade en standardiserad tjänst, i linje med fordismens syn på arbete.

Under 1960-talet blev det dock tydligt att trycket av nya stilriktningar underminerade denna protektionism. Upprörda opinioner vände sig mot att Musikerförbundet i februari 1968 försökte bromsa importen av engelska popband, med argumentet att deras arbete lika gärna kunde utföras av svenska musiker. “Ingen utlandspop i Sverige om fackförbund får bestämma“, fastslog tidningsrubrikerna.

Idén om musik som en utbytbar tjänst hade börjat krackelera. Idag har pendeln svängt helt åt andra hållet: Artisten ses som outbytbar, musikens värde som subjektivt. Det framstår som otänkbart att facket skulle kunna stoppa ett utländskt popbands Sverigeturné med motiveringen att det finns ett “likvärdigt” svenskt band.

Ülkü Holago uppmärksammade i SvD (22/5) svårigheterna för musikfestivaler att få visum till utomeuropeiska artister, vilket hårt drabbar evenemang som Re:Orient och Uppsala Reggae. Svenska konsulat oroar sig för att ogifta och kringresande musiker "inte är förankrade i sitt hemland", vilket anses innebära en ökad risk för att de ska försöka stanna i Sverige. För att få visum måste musikerna bevisa att de till vardags tjänar sitt levebröd som just musiker, helst ska det finnas tryckverk som cd-omslag eller konsertaffischer. För att få sina stjärnartister till Uppsala, har reggaefestivalens arrangörer otaliga gånger själva behövt åka till Jamaica, ta artisterna till svenska ambassaden på Kuba, invänta visumbeslut och först därefter åka till Sverige. Re:Orient-festivalens turkiska affischnamn beviljades visum bara en dag efter första SvD-artikeln, där festivalgeneralen vädjade: – Vi har uppdraget från stat, kommun och landsting att presentera icke-europeisk musik. De

“Botten ur för skivindustrin“. Får lust att ropa “Botten upp” och höja en skål åt den glada nyheten att IFPI-företagens försäljning av inspelad musik befinner sig i fortsatt fritt fall.
Enligt siffror som IFPI själva har beställt, kan man räkna med att minst en miljon svenskar bröt mot upphovsrättslagen genom att kopiera musik via internet, bara under detta års första kvartal – och antalet ökar stadigt.

Fast hur intressant är det att räkna antalet individer som aktivt har hanterat fildelningsprogram, när kopiering sker överallt och hela tiden? Kopierandet tar ju knappast slut när nedladdningen av ett album är komplett – snarare brukar det vara då som kopierandet tar fart på allvar.

Att använda digital data är att kopiera den. Oavsett om det är från hårddisk till arbetsminne, från en bärbar enhet till en annan, eller från en peer till en annan peer. Oavsett om överföringens fysiska avstånd räknas i millimeter eller mil.

Ur det perspektivet kan man snarare fråga sig varför svenska IFPI bara pratar om “illegal fildelning“. Tyska IFPI betraktar å sin sida hemmabrända cd-skivor som ett minst lika allvarligt hot, och kräver skärpt lagstiftning även på hembrännarfronten. Svenska avdelningen riktar aldrig några som helst utfall i den riktningen. Ändå är det ju samma skivbolag som har sista ordet i IFPI, oavsett land.

Möjliga förklaringar till de skilda strategierna som verkar gälla för svensk och tysk antipiratism:

1. En reell skillnad i hur folks vardagliga musikcirkulation organiseras; alltså att Sverige är mer “online”, medan tyskarna i väsentligt högre grad förlitar sig på person-till-person-kopiering.
2. Att IFPI föredrar att låta sina svenska utspel underblåsa en “fildelningsdebatt” (snarare än en “kopieringsdebatt”) i hopp om att kunna rikta fokus mer specifikt mot The Pirate Bay och/eller mot ISP-nivån.
3. Att svenska IFPI har tvingats till reträtt, efter betydligt hårdare opinionspress än vad som utlösts i Tyskland. Därför inser de att ett angrepp mot folks vardagliga cd-brännande skulle generera en enorm backlash, och avstår därför från att driva frågan.

"Botten ur för skivindustrin". Får lust att ropa "Botten upp" och höja en skål åt den glada nyheten att IFPI-företagens försäljning av inspelad musik befinner sig i fortsatt fritt fall. Enligt siffror som IFPI själva har beställt, kan man räkna med att minst en miljon svenskar bröt mot upphovsrättslagen genom att kopiera musik via internet, bara under detta års första kvartal – och antalet ökar stadigt. Fast hur intressant är det att räkna antalet individer som aktivt har hanterat fildelningsprogram, när kopiering sker överallt och hela tiden? Kopierandet tar ju knappast slut när nedladdningen av ett album är komplett – snarare brukar det vara då som kopierandet tar fart på allvar. Att använda digital data är att kopiera den. Oavsett om det är från hårddisk till arbetsminne, från en bärbar enhet till en annan, eller från en peer till en annan peer. Oavsett om överföringens fysiska avstånd räknas i millimeter eller mil. Ur det perspektivet kan man snarare fråga si

Sådär, nu är några bokningar klara. Här kommer ett preliminärt schema för mina prat i sommar:

• 1 juni, Köpenhamn. På Reboot 9 (redan utsålt!) talar Magnus och jag under den rebootiska enordsrubriken PERFORMANCE. Många nya idéer, relaterade till Piratbyråns erfarenheter, som vi tänker försöka föra samman; om musik, överflöd, metadata, karneval, lokalitet, arkivering, meningsskapande…
• 8 juni, Wien. Föreläser på Konstakademins kulturvetenskapliga institution (som leds av ingen mindre än Peter Sloterdijk). Inbjuden av folk där som är involverade i det knippe av projekt kring medieteori, digital kultur och fri mjukvara som grasserar i Wien. De såg till att lägga min föreläsning i anslutning till en internationell konferens för piratpartier (från Sverige, en rad övriga europeiska länder och … Peru!) Stannar kvar i Wien i några dagar för att besöka konferensens öppna workshops, och för att träffa bland andra Felix Stalder.
• 1 juli, Halmstad. Högläsningsfrukost klockan 11.00 på klassiska Kafé Rotundan i Norre Katts Park. Att sommarens övriga två frukostvärdar är inga mindre än Ika Nord (29 juli) och Peter Wahlbeck (12 augusti), gör det såklart vansinnigt hedrande att få hålla i första högläsningen. Själv tänker jag bland annat presentera och läsa upp en kort och tidigare oöversatt novell av Franz Kafka.
• 8-12 augusti, utanför Berlin. Ännu obekräftat föredrag på Chaos Communication Camp 2007. Fett.
• 13-16 september, Berlin. The Oil of the 21st Century-projektet kulminerar med en konferensliknande tillställning, där jag på något sätt kommer att medverka. Lär vibrera av idéer och sätta milstolpar.

Slutsatser? Dels att det kul med ännu större variation än förra året. Dels att Sverige framstår som en smula … off.

Sådär, nu är några bokningar klara. Här kommer ett preliminärt schema för mina prat i sommar: 1 juni, Köpenhamn. På Reboot 9 (redan utsålt!) talar Magnus och jag under den rebootiska enordsrubriken PERFORMANCE. Många nya idéer, relaterade till Piratbyråns erfarenheter, som vi tänker försöka föra samman; om musik, överflöd, metadata, karneval, lokalitet, arkivering, meningsskapande... 8 juni, Wien. Föreläser på Konstakademins kulturvetenskapliga institution (som leds av ingen mindre än Peter Sloterdijk). Inbjuden av folk där som är involverade i det knippe av projekt kring medieteori, digital kultur och fri mjukvara som grasserar i Wien. De såg till att lägga min föreläsning i anslutning till en internationell konferens för piratpartier (från Sverige, en rad övriga europeiska länder och ... Peru!) Stannar kvar i Wien i några dagar för att besöka konferensens öppna workshops, och för att träffa bland andra Felix Stalder. 1 juli, Halmstad. Högläsningsfrukost klock

(Torrentlänkarna kommer sist i inlägget, som den tecknade filmen i Lilla sportspegeln, OK?)

Polarpriset är visserligen den tröttaste ritual som finns, men när de nu delat ut sitt pris till Steve Reich, kan det ändå motivera några rader. För det är ett bra val, om än rätt självklart. Om ett tillbakablickande pris ska välja ut en nu levande kompositör av noterad musik vars verk har haft ett djupgående inflytande på kommande musik, då kan ingen annan person på detta jordklot komma i fråga.

(Nej, inte heller Arvo Pärt. Och nämn inte ens den sentimentale klåparen Philip Glass.)

Nittonhundrasextiotalet. Tre avgörande impulser då Steve Reichs komponerande tog sin början: 1) John Coltrane; 2) bandspelare; 3) det faktum att Steve Reich aldrig fick någon skolning i romantisk 1800-talsmusik men däremot i noterade musik av såväl äldre som nyare snitt.
Resultatet kom att bli en processmusik, en musik som – finurligt korresponderande med vad vi just citerat kring Foucault – inte längre vill orientera sig efter en början och ett slut.
Senare, under åttiotalet, funderade Steve Reich över ursprunget till sin egen motvilja till musik som med en rejäl baskläm markerar att “nu är det slut”, och började rulla ut en tråd:

I concluded “this is Debussy”. Historically that’s very important, because what happened at that time? Debussy’s basically coming a little after Wagner, and Wagner is an issue to be dealt with. Wagner is pointing to Schönberg: “if we keep going in this direction, we’re going to lose the whole thing, and good riddance, we’ve had enough of this. You won’t know where you are – that’s freedom.” Debussy’s basically saying: “well… I don’t think I want to throw it away, I just want to make it extremely ambiguous. I want to bring the modes back again.” Because the modes had tonal centres.

And then, look at Bartók: at a certain point pretty early on, Bartok hears Debussy. If Bartok had not heard Debussy and all he heard was Richard Strauss etcetera, he would have been a much less interesting composer, and I wonder if he would have been as free to become as Hungarian as he did. This is one of the theories I have about him (it may be completely wrong, but it feels nice to me) that Debussy must have encouraged him to go “hey, folk music is where it’s at” because already this modal freedom had bubbled up somewhere. /…/

Debussy had it right, Schönberg and Wagner had it wrong in a sense.

Synsättet på den noterade musiktraditionen som Steve Reich så koncist uttrycker i den ovan citerade intervjun, delas helt och hållet av Deleuze & Guattari (som i Tusen platåer framhåller Reich och Debussy i samma andetag.)
Såväl Steve Reich som Deleuze & Guattari tyckte det fanns betydligt mer intressantare saker än att, som konstmusikens dominerande modernister, älta frågan om tonalitet kontra atonalitet.
Med de bägge filosoferna delade han en vilja att avlägsna det dialektiska spelet mellan form och innehåll ur musiken, till förmån för att sätta själva ljuden främst.
Steve Reich skrev med Music as a Gradual Process (1968) ett slags manifest för “processmusiken”. Där tar han farväl av åtskillnaden mellan övergripande form och enskilda tonföljder – musikaliska processer styr bägge i en och samma gest.

Kvar i New York, medan Steve Reich dragit västerut till San Franscisco, fanns John Cage som under sextiotalet gått allt djupare i användandet av generativa processer med stora inslag av slump. Men medan Cages processer var skilda från sina hörbara resultat, förklarade Steve Reich: “Vad jag är intresserad av är en kompositorisk process och en ljudande musik som är en och samma sak.”

Även när alla korten ligger på bordet och envar hör vad som gradvis sker i en musikalisk process, finns det fortfarande tillräckligt med mysterier för att ge nog åt alla.

Uppdelningen mellan improviserade och komponerade inslag i musiken, som även kännetecknade sextiotalets psykedeliska experimentrock, måste enligt Steve Reich upphävas för att processerna ska kunna veckla ut sig. Inte heller idag tycks han visa någon förståelse för att se komposition och improvisation som skilda aktiviteter.
Inte heller såg Steve Reich någon motsats mellan levande och inspelad musik, utan beskrev förinspelade ljud som fullt legitima inslag i konsertsituationer – vilket förstås var långt mer radikalt 1968 än det är idag:

As to whether a musical process is realized through live human performance or through some electro-mechanical means is not finally the main issue. One of the most beautiful concerts I ever heard consisted of four composers playing their tapes in a dark hall. (A tape is interesting when it’s an interesting tape.)

It is quite natural to think about musical processes if one is frequently working with electro-mechanical sound equipment. All music turns out to be ethnic music.

Om citatets sista mening kan sägas två saker: 1) Det luktar McLuhan; 2) Insikten torde implicera en kopimistisk hållning.

Mycket riktigt verkar Steve Reich genuint ointresserad av att hävda upphovsrätt på musikaliska slutprodukter; trots allt har han i drygt fyrtio år komponerat musik på ett sätt som uppsåtligen och gladeligen undflyr själva fundamentet för kompositörers upphovsrätt. (Fast det fattar förstås inte Polar-packet, haha!)

När The Orb gav ut technoklassikern Little Fluffy Clouds (1990) drog de oklarerade samplingarna genast till sig stämningshot från samplade upphovsrättsinnehavare. Dock inte från kopimisten Steve Reich, som blev glad över att ljud ur gitarrverket Electric Counterpoint fått bygga upp delar av en elektronisk danslåt, och sa åt sitt skivbolag att inte kontakta advokater. (Tipstack till Tor.)

Lyssna i första hand på outsägligt vackra Music for 18 musicians, finns på The Pirate Bay. Gå sen vidare till Different Trains och Electric Counterpoint, som bägge finns med i en smaskig stortorrent med 11 Steve Reich-album. (Härmed nomineras torrentdrottningen Knaverlisa till nästa års Polarpris.)

(Torrentlänkarna kommer sist i inlägget, som den tecknade filmen i Lilla sportspegeln, OK?) Polarpriset är visserligen den tröttaste ritual som finns, men när de nu delat ut sitt pris till Steve Reich, kan det ändå motivera några rader. För det är ett bra val, om än rätt självklart. Om ett tillbakablickande pris ska välja ut en nu levande kompositör av noterad musik vars verk har haft ett djupgående inflytande på kommande musik, då kan ingen annan person på detta jordklot komma i fråga. (Nej, inte heller Arvo Pärt. Och nämn inte ens den sentimentale klåparen Philip Glass.) Nittonhundrasextiotalet. Tre avgörande impulser då Steve Reichs komponerande tog sin början: 1) John Coltrane; 2) bandspelare; 3) det faktum att Steve Reich aldrig fick någon skolning i romantisk 1800-talsmusik men däremot i noterade musik av såväl äldre som nyare snitt. Resultatet kom att bli en processmusik, en musik som – finurligt korresponderande med vad vi just citerat kring Foucault –

Berlin, en tisdag i maj, år 2007.
Vid ena sidan bordet: Högsta direktörerna för Universal, EMI, Sony BMG och Warner Music. Deras gemensamma lobbydirektör John Kennedy (IFPI). Samt såklart det artistiska alibit, en roll som denna gång spelades av smörsångaren Udo Jürgens.
Vid andra sidan bordet: Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Under sin audiens hos Europas just nu utan tvekan högsta politiker ställer IFPI en rad krav, huvudsakligen i linje med den angreppsplan som proklamerades i början av året. De riktar in sig på nätets infrastruktur, med krav på lagstiftning för att tvinga internetleverantörerna att stänga de användare som (enligt IFPI:s undersökningar, får man anta) ägnar sig åt otillåten kopiering.
Vidare framförde IFPI sitt makalöst glupska krav på att nästan fördubbla skyddstiden på inspelningar, från 50 till 95 år. Det var här de skickade fram Udo Jürgens, som fick företräda 27000 bensinmacksartister (och ett par kadaver) som satt sitt namn på en petition (i Sverige har Musikerförbundet och Sami uppmanat sina medlemmar att skriva under).

Intressant är att IFPI tycks ha beskrivit hemmabrända CD-skivor som ett minst lika allvarligt hot som fildelningen. Kopieringen kan ta otaliga vägar, och ingen som har satt sin fot på ett tyskt Lidl kan betvivla att CD-R och DVD-R fortsätter att vara oerhört populära sätt att lagra och utbyta kultur.

Skivbolagsbossarna krävde att Angela Merkel skulle ge dem nya skyddslagar, som skulle förbjuda brännandet av musik till CD när inte musiken kommer “från ett eget legalt inköpt original”. Man ska alltså inte få kopiera en skiva som man har lånat av en kompis. Hur en lag skulle kunna komma åt privatsfärens vardagliga person-till-person-kopieringen är svårt att föreställa sig. Enda effekten torde bli att ytterligare undergräva förtroendet för upphovsrättslagen.

Hur som helst bekräftas här, tycker jag, vikten av att dödförklara fildelningsdebatten.

(Via bloggen på AllOfMp3.com, en sajt som enligt uppgift nu ska stängas, för att Ryssland ska få släppas in i WTO. Tänk om omvärlden lade lika stor vikt vid att åtgärda verkliga missförhållanden i Ryssland…)

Berlin, en tisdag i maj, år 2007. Vid ena sidan bordet: Högsta direktörerna för Universal, EMI, Sony BMG och Warner Music. Deras gemensamma lobbydirektör John Kennedy (IFPI). Samt såklart det artistiska alibit, en roll som denna gång spelades av smörsångaren Udo Jürgens. Vid andra sidan bordet: Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Under sin audiens hos Europas just nu utan tvekan högsta politiker ställer IFPI en rad krav, huvudsakligen i linje med den angreppsplan som proklamerades i början av året. De riktar in sig på nätets infrastruktur, med krav på lagstiftning för att tvinga internetleverantörerna att stänga de användare som (enligt IFPI:s undersökningar, får man anta) ägnar sig åt otillåten kopiering. Vidare framförde IFPI sitt makalöst glupska krav på att nästan fördubbla skyddstiden på inspelningar, från 50 till 95 år. Det var här de skickade fram Udo Jürgens, som fick företräda 27000 bensinmacksartister (och ett par kadaver) som satt sitt namn på

Ett blogginlägg med rubriken “The Strategic side of Foucault” uppmärksammar hur antikhistorikern Paul Veyne karakteriserade sin vän Michel Foucaults filosofiska mission.

att ställa en diagnos över samtida möjligheter och att rita upp en strategisk karta – med det hemliga hoppet att kunna influera valet av strider.

Så lyder kärncitatet i översättning. Dunkelt. Foucauldian Reflections reflekterar:

What are these combats, and which kinds of choices are involved? and why the hope is secret?? Some would say that, this strategic philosophy with the “secret hope of influencing choice of combats” is overtly dangerous philosophy because it is secretive, and subtle, because it takes long detours which makes it hard to easily grasp the direction towards which it is heading.

Foucault kunde tydligen inte förstå varför folk kallade honom antipsykiatriker, när allt han gjorde var att skriva psykiatrins historia. Ändå upplever nog de flesta läsare att Foucaults geneologier drivs av en underläggande vilja med specifik riktning – kanske är det så man kan förstå den lilla “hemlighet” som Paul Veyne dunkelt refererar till.

Med utgångspunkt i de bägges personliga samtal och långa vänskap, publicerades Paul Veynes essä The Final Foucault and His Ethics i sin första version 1986, två år efter Foucaults död.
Paul Veyne tycks mena att Foucault har blivit populär på ett olyckligt sätt, genom två missförstånd. Många har uppfattat hans beskrivningar av historiska uteslutningsprocesser och maktmekanismer som en maning till att steg för steg inkludera alla de uteslutna. Dessa läsare (ofta på amerikanska universitet, kan tilläggas) har förbisett “den trancendentala nivån” i Foucaults filosofi, enligt Veyne.

However, the aim of Foucault the philosopher was not to claim that, for example, the modern state is characterized by a grand act of setting aside, of exclusion rather than of integration /…/; his aim was to show that every gesture, without exception, at the level of the state or not, always fail to fulfill the universalism of a reason and always leaves emptiness outside, even if the gesture is one of inclusion and integration. /…/
The other generous misunderstanding had to do with the famous void; /…/ the metaphorical void became, for some, a real space, inhabited by all the outcasts, rejects, and lepers and buzzing with all the forbidden or repressed words. The historical task was the to allow them to be heard

Att kalla Foucault för “relativist” kan endast den göra, skriver Veyne, som inte kan förlikas med att det egna värderingarna inte kan vara eviga.
Några av de mer mustiga passagerna om Foucault som strateg, ur Paul Veynes artikel:

Foucault was a warrior /…/; a warrior is a man who can get along without truth, who only knows the sides taken, his and that of his adversary, and who has enough energy to fight without having to justify himself in order to reassure himself.
/…/
The rarest of phenomena, here is a philosophy without a happy end. Not that it ends badly: nothing can “end”, since there is no end point any more than there is an origin.
/…/
Foucault did not attack the choices of others, but the rationalizations that they added to their choices. A genealogical criticism does not say, “I am right and the others are mistaken”, but only, “the others are wrong to claim that they are right.”
/…/
To be a philosopher is to make a diagnosis of present possiblities and to draw up a strategic map – with the secret hope of influencing the choice of combats.
/…/
Foucault /…/ would not have claimed in any case to have supplied a true or definitive solution, for humanity is constantly on the move, to such an extent that each current solution soon reveals that it too involves dangers; every solution is soon imperfect, and this will always be so: a philosopher is someone who, facing each new present circumstance, diagnoses the new danger and points to a new way out.

Ett blogginlägg med rubriken "The Strategic side of Foucault" uppmärksammar hur antikhistorikern Paul Veyne karakteriserade sin vän Michel Foucaults filosofiska mission. att ställa en diagnos över samtida möjligheter och att rita upp en strategisk karta – med det hemliga hoppet att kunna influera valet av strider. Så lyder kärncitatet i översättning. Dunkelt. Foucauldian Reflections reflekterar: What are these combats, and which kinds of choices are involved? and why the hope is secret?? Some would say that, this strategic philosophy with the "secret hope of influencing choice of combats" is overtly dangerous philosophy because it is secretive, and subtle, because it takes long detours which makes it hard to easily grasp the direction towards which it is heading. Foucault kunde tydligen inte förstå varför folk kallade honom antipsykiatriker, när allt han gjorde var att skriva psykiatrins historia. Ändå upplever nog de flesta läsare att Foucaults geneologier drivs av en underläggand

1. Brokep (Peter) har skaffat en blogg, för den som är intresserad av en The Pirate Bay-operatörs hektiska vardag, inklusive arbetet i startgroparna för omtalade musiksajten Playble.
2. Mattias (Hybris records) i mordisk hat-chock mot nätets nördar! Well, med “nätets nördar” menas alltså IFPI-maffian som predikar sin besynnerliga idé om att oauktoriserat mångfaldigande bokstavligt talat skulle döda musiken.
   Mattias ger igen med besked:

   Piracy has done nothing else than help music. Music as an art form, music as a tool for self development and music as a source of income. The amount of money people spend on music, in the wider sense than music=CD, is A LOT more bigger than before. The amount of people being interested in what they listen to is A LOT more bigger than before. The amount of people experementing with music and getting it out there is A LOT more bigger than before. It can’t be said more straightforward than: Piracy keeps music alive. Music was about to die actually. People were exhausted with all the Britpop-era hype. Had nowhere to go but second rate copies of the 8th wave of Britpop crap.

   Gillar verkligen att Mattias, nu ännu tydligare än tidigare, står fast vid att det inte finns en “lösning”:

   So lets just leave it with that. The world we live in now certainly has it’s errors. Piracy is not an error, it’s a development. The error lies in the way labels handles the new situation.

   Only left to say is happy hunting we guess. Kill! Kill! Kill!

3. Richard Stallman höll visst en välbesökt högmässa i Göteborg. Var visserligen inte där, men kan ändå inte låta bli att kommentera vad som nått mig ryktesvägen.
   Fri mjukvara-gurun kände över huvud taget inte till The Pirate Bay, enligt uppgift. Däremot hade han läst Piratpartiets partiprogram och tyckte det var himla viktigt att det måste ändras på en punkt – partiet måste, enligt Stallman, verka för förbud mot att distribuera program utan källkod.
   Låter vansinnigt i mina öron. Vem ska dra gränsen mellan högnivåkod och lågnivåkod, och mellan kod och litteratur? Till detta kommer gränsen mellan privat och offentligt, som ligger i ordet “distribuera”.

   Nå, kanske har jag missförstått. Men det tyder ändå på en stelbent dogmatism att lägga så mycket vikt vid överensstämmelsen mellan partiprogram och idealsamhälle.
   Stallman måste väl ändå förstå att ingen samhällsförändring, inte ens partipolitik, går tillväga genom att man först finslipar och sedan genomför en detaljmodell. Att avveckla den rådande upphovsrätten är en riktning, inte en ståndpunkt; det handlar mer om pragmatik än om obefläckade ideal. (Och missuppfatta för all del inte detta som en kritik mot GPL, för det är det inte.)
   Richard Stallman gjort oerhört betydelsefulla insatser i att vända upphovsrättslagen mot sig själv, och möjliggöra explosionen för fri mjukvara. Säkerligen har han fortfarande en del att säga.
   Men det känns som att han blivit så kär i sina egna principer att han glömmer att GPL-licensen är ett smart hack, som ytterst ändå bygger på upphovsrättens kollapsande abstraktioner.

Uppdatering: Både Intrikat och Brokep skriver om Stallmans föredrag.

Brokep (Peter) har skaffat en blogg, för den som är intresserad av en The Pirate Bay-operatörs hektiska vardag, inklusive arbetet i startgroparna för omtalade musiksajten Playble. Mattias (Hybris records) i mordisk hat-chock mot nätets nördar! Well, med "nätets nördar" menas alltså IFPI-maffian som predikar sin besynnerliga idé om att oauktoriserat mångfaldigande bokstavligt talat skulle döda musiken. Mattias ger igen med besked: Piracy has done nothing else than help music. Music as an art form, music as a tool for self development and music as a source of income. The amount of money people spend on music, in the wider sense than music=CD, is A LOT more bigger than before. The amount of people being interested in what they listen to is A LOT more bigger than before. The amount of people experementing with music and getting it out there is A LOT more bigger than before. It can't be said more straightforward than: Piracy keeps music alive. Music was about to die actually. People were exh

Mitt namn figurerade visst idag på maktens anslagstavla, i ett lätt förbryllande sammanhang.

Det är statsvetaren Ulf Bjereld som går in för att falsifiera begreppet “Hizbollahvänstern”, medelst typiskt sifferfixerad göteborgsk samhällsvetenskap.
Många procentsiffror, som Bjereld på desto märkligare sätt försöker att koppla till förra sommarens Hizbollah-kontrovers:

Under Libanonkriget i somras anklagades vänstern i Sverige för att stödja den terroranklagade islamiströrelsen Hizbollah samtidigt som man hårt kritiserade Israel. Men den senaste SOM-mätningen visar att denna “Hizbollah-vänster” inte existerar – i själva verket kommer flest positiva röster om Hizbollah från folkpartister.

I debattartikelns brödtext skriver Ulf Bjereld:

I den svenska Libanondebatten anklagades vänstern för att inte bara vara kritisk till Israels krigföring utan för att också stödja den terroranklagade organisationen Hizbollah. Såväl ungliberalen Fredrik Malm som förre Arbetarenjournalisten Rasmus Fleischer använde uttrycket “Hizbollah-vänstern” i syfte att ge en bild av att vänstern inte nöjde sig med att kritisera Israels agerande i kriget utan också stödde Hizbollah.

Vänta lite nu. Vad är “vänstern”? Inte vet jag. Att fälla svepande påståenden över “vänstern” (eller för den delen “högern”) är inget jag brukar syssla med, och debatten i fråga handlade minst av allt om att dra hela det politiska vänsterfältet över en kam. (Vad Fredrik Malm sade minns jag inte och det får stå för honom.)
Däremot var det nog jag som myntade begreppet “Hizbollah-vänstern”, i en artikel som två gånger underströk att det inte handlade om att tillskriva “vänstern” en åsikt. Begreppet syftade ytterst tydligt på en liten men högljudd tendens av vissa opinionsbildare på vänsterkanten, som börja klä sig i Hizbollah-kläder och applådera åt såväl raketangrepp mot civila som åt öppet rasistiska slagord. Det bidrog till att utlösa en kort polemik, som om inte annat klargjorde hur många inom den så kallade “vänstern” som instämde i att Hizbollah-hyllarna hade gått över en gräns.

Uppriktigt talat förstår jag inte varför Ulf Bjereld försöker hävda att hans siffror “visar att denna ‘Hizbollah-vänster’ inte existerar”, när de i själva verket visar att sympatisörer till vänsterpartiet i allmänhet avskyr Hizbollah i minst lika stor omfattning som andra partiers sympatisörer. Samt att den svenska allmänheten – föga förvånande – har överlag lågt förtroende för alla inblandade parter i Mellanösternkonflikten, oavsett vänster/höger-sympatier. En rimligare slutsats vore väl att Hizbollah-vänstern existerar, men den har inget stöd hos en bredare vänsteropinion.

Ulf Bjerelds siffror handlar helt enkelt om något annat än vad min lilla kritik handlade om. Man får väl bara inse att man tigger om bli missförstådd om man tar de där orden “vänster” och “höger” i sin mun, åtminstone om man försöker använda dem om annat än partipolitik. Kanske ska sluta med det.

Mitt namn figurerade visst idag på maktens anslagstavla, i ett lätt förbryllande sammanhang. Det är statsvetaren Ulf Bjereld som går in för att falsifiera begreppet "Hizbollahvänstern", medelst typiskt sifferfixerad göteborgsk samhällsvetenskap. Många procentsiffror, som Bjereld på desto märkligare sätt försöker att koppla till förra sommarens Hizbollah-kontrovers: Under Libanonkriget i somras anklagades vänstern i Sverige för att stödja den terroranklagade islamiströrelsen Hizbollah samtidigt som man hårt kritiserade Israel. Men den senaste SOM-mätningen visar att denna "Hizbollah-vänster" inte existerar - i själva verket kommer flest positiva röster om Hizbollah från folkpartister. I debattartikelns brödtext skriver Ulf Bjereld: I den svenska Libanondebatten anklagades vänstern för att inte bara vara kritisk till Israels krigföring utan för att också stödja den terroranklagade organisationen Hizbollah. Såväl ungliberalen Fredrik Malm som förre Arbetarenjournalisten