Dub

Eskalator, med ständigt fetare blåssektion, bjöd på släppfest för sitt nya album, fyllde Kägelbanan på Mosebacke. Sen bar det vidare till Dieselverkstaden i Sickla, för klubben DUBCLASH #2.
Bas, bas, baaaaas, rätt in i benen, från två alternerande sound systems i varsitt hörn av lokalen. Tesfa skarpast, tror jag.
Galet bra dubstep-utflykt precis innan stängning. Annars mest äldre tongångar i de bägge systemens dubplates – hur meningsfullt det nu är att tala om “gammalt” och “nytt” i musik där varje enskilt litet ljud kan ta ett oändligt antal vändningar genom de elektroniska effekterna.

Efter senaste tidens pratande och bloggande kring musikekonomi, känns det förbannat skönt att dub opererar helt oberoende av motsatsställningen mellan “live” och “inspelat”. Hanteringen av skivspelare, mixerbord, effektenheter och högtalarsystem är lika “levande” som hanteringen av de blås-, sträng- och slaginstrument som från och till hörs (mer eller mindre skruvat) återgivna. Vokala inslag ömsom uppe på musiken, ömsom inne i.

Performanceteoretikern Philip Auslander har försökt karakterisera “rockideologins” ideal om autenticitet:

In the case of rock ideology, the aura must be seen as existing between the recording and the live performance. The aura is located in a dialectical relation between two cultural objects – the recording and the live performance – rather than perceived as a property inherent in a single object, and it is from this relation of mutuality that both objects derive their authenticity.

Mystifieringen av “livemusik”, som motsats till inspelad musik, kan nog härledas till denna rockideologi, en ideologi som självfallet har underblåsts av nittonhundratalets skivbolag.
(Luftgitarristens smålöjliga gestalt bekräftar regeln: en rockmusikinspelning kan aldrig igen återinfogas i något som är “live”, skivan är och förblir enligt denna ideologi ett dokument av något som var “live”.)
Någon sådan skiljelinje går sannerligen inte att dra genom dubmusikens ekokammare – vilket är befriande och tänkvärt. För när vi pratar om ögonblickens kultur, om behovet av att återfokusera på det performativa i stället för att reducera kulturen till en ansamling objekt, riskerar alltid att infångas i rockdialektiken. Även Philip Auslander faller pladask i fällan, hans många skarpa betraktelser till trots.

Levande musik är inte en motsats till inspelad musik. Levande musik är vad som händer när fler än en person synkroniserar sina musikupplevelser, må ljuden sedan komma från Eskalators blåssektion, från Tesfas sound system eller från någon helt annan källa. Två kriterier borde räcka: Ett, något händer i ögonblicket; Två, det inbegriper en begränsad skara med interaktionspotential.

Rockideologins motsatspar live/skiva är förbunden med upphovsrättsideologins statiska uppdelning mellan idé/uttryck. När en DJ tar en inspelat ljudsnutt (ett “uttryck”) och behandlar som en simpel råvara (en “idé”) som vävs till nya uttryck, luckras också förstnämnda motsatspar upp. Begrepp som Bourriauds postproduction och Manovich‘ remixability dyker gärna upp i sammanhanget, och vilken tillställning kan bli ett bättre exempel än en dubclash?

Dub är ett verb, en praktik som numera återfinns inom snart sagt alla musikgenrer; samtidigt säljs det även såsom substantiv, i cd-boxar, tryckt på kläder, och så vidare. Rockmusik kan förstås vara lika flertydig, rock är förstås inte detsamma som den rockideologi. Därmed sätter vi punkt för ett inlägg som förhoppningsvis kan öppna för vidare funderingar kring vad vi menar med “levande musik”.