För knappt en vecka sedan inbjöd Karl Palmås och Otto von Busch till ett litet stockholmskt extrasläpp för sin nya bok Abstract Hacktivism. Boken kan pappersköpas billigt eller gratistankas som PDF, bara att välja. Innan vi går in på bokens idéer om hackeretik och samtidshistoria; två bilder på författarna, var och en i typisk pose, från en vansinnigt stimulerande kväll:
Hacking och hacktivism handlar här inte om datorer, eller om politiska bruk av datorer, utan om hur “de abstrakta mekanismer” som datorer bygger på har tagits i bruk i de mest skilda sammanhang.
Otto von Busch, kläddesigner och designteoretiker, tar upp en lång rad kulturella praktiker – shopdropping, craftivism, fan fiction, machinima, urban exploration, med mera – men skriver också ett längre avsnitt om religiöst kätteri, framför allt om nittonhundratalets katolska befrielseteologi. Karl Palmås, som forskar vid Göteborgs handelshögskola, fokuserar i sitt avsnitt mer på överlappningar mellan managementteori och politisk aktivism, och den roll som idéer förknippade med fri mjukvara spelar i sammanhanget.
Alltsammans knyts alltså samman av ett brett definierat hackingbegrepp, som dessutom sätts i relation till en rad filosofer som inspirerat bokprojektet: Manuel DeLanda, Gilles Deleuze, Bruno Latour, Michel Serres, med flera. Modigt grepp.
En genomgående tanke handlar om att behålla strömmen på. Uppbyggligt experimenterande, i stället för undergrävande dekonstruktion. En dikotomi som upprepas gång på gång i boken, men aldrig spikas fast helt utan lämnas öppen. Dikotomin faller tillbaka på en välkänd distinktion uttryckt av Eric S. Raymond:
Oproblematisk är den inte, vilket knappast heller författarna påstår när de testar att applicera den på sin bredare definition av hacking. Tror ändå att vi måste behålla invändningen i åtanke: Bygga eller krossa, redskapen är desamma, samma kunskaper behövs för att säkra ett system som för att bryta sig in i det. Eller så kan vi återkalla följande klassiska rader från Arga Unga Hackare (2002):
Whitehats. Blackhats. Greyhats.
/…/
Orden är beskrivningar påhittade av media i slutet av 90-talet för att kunna dela in dessa s.k. hackare man skrev om i olika läger. Ordet hackare har ju alltid varit svårt. Vad är egentligen en hackare? Hur beter dem sig? Osv..
En myt är att riktiga hackare är sådana typer som MIT-hackarna. Det är lögn.
MIT-hackarna var nördar utan liv med låg imponansfaktor. Sen kom man på att hackare kanske var sådana typer som bröt sig in i datorsystem. Fast där stötte man också på problem.
Det gick helt enkelt inte att kategorisera båda typerna som hackare. /…/
Massor med onyttig förvirring. Här fanns det utrymme för nya beskrivningar.
Onda hackare kallades blackhats.
Snälla hackare (haha) kallades whitehats.
Snälla hackare som varit/är onda i smyg kallade man greyhats.
Skitbra, helt plötsligt gick det att kategorisera hackarna.
/…/
Under tiden sitter vi och fetäger era geekstations och snor er warez!Om ni någonsin tycker att ni bär nån slags hatt så är ni inga hackare.
Det finns inget som definerar en hackare som whitehat, greyhat eller blackhat.
Och det finns inga crackers, och inte heller onda eller goda hackare.
Den som tar på sig NÅGON hatt är inte en hackare. Punkt slut.FÖR DET ÄR JU SÅ JÄVLA UPPENBART.
HACKARE SOM INTE HACKAR ÄR INGA HACKARE.
ALLTSÅ.HACKARE HACKAR!
Hackare hackar! Mer filosofiskt; AUH uttrycker en monistisk syn på hacking, i kontrast till Raymonds dualistiska. Detta betyder förvisso inte att distinktioner är av ondo. Utan dem blir alla hattar grå. För att alls kunna tillämpa ett vidgat hackingbegrepp, som även tar in annat än att bygga/undersöka/knäcka datorsäkerhetssystem, behöver koncept vändas och vridas åtskilliga varv; det deleuzianska begreppsbollandet kännetecknas av en mängd tillfälliga motsatspar som sätt att trassla sig ur mer totaliserande dito. Låt oss ta några exempel på de distinktioner och definitioner som görs i Abstract Hacktivism:
the difficulties of contemporary activism and critique lies not in how to ‘blow apart’ oppressive structures. Instead, the challenge for activists, artists and designers lies in how to create well functioning self organised structures (self consistent aggregates) which can replace the previous structures. /…/
A change in approach to authorship and originality as well as a critique of control. Not because of opposition but of attachment. Not of hate but of love. /…/
opposing a system through bending its power, but at the same time devote to it. /…/
It is not an oppositional dialectic force, not neglecting or fighting the system in a traditional way. Neither the cause nor the effect. It is instead blending and modulating it. Liberating it. /…/
Hacking is in this sense a direct practice of transformative action, on a physical, semantic and spiritual level. /…/
[Hacking] is a position not based on dialectic opposition, not anti-something, but of constructive disobedience, a critical furthering. /…/ not a mere deconstruction or opposition, but suggesting a further action within the system /…/
The hack is this process of opening and sharing, exposing the inside of a black box, but not necessarily demystifying it. A magician’s hat hacked will still be the home of rabbits, but also much more! /…/
Hacking is in a dialogic form, not in dialectic opposition. /…/ As a satellite uses the gravity of a planet to launch further in space. Central to the use of a line of flight is thus the gravity of a system – the oppressive force of subjection is also the potency for liberation. /…/Hacking is breaking control – liberating the imagination through action, colouring outside the lines, escaping the paved routes of top-down intentions. Where opposition and dialectic struggle was the counter culture of a society of discipline, hacking is modification in a society of control. /…/
The hack is breaking into the flows on the channels. Not blocking the flow, nor choking the power. Instead reconnecting the highways, redirecting energies.
Hackingkonceptet sammankopplas alltså med en deleuziansk, affirmativ etik. Den uppbyggliga hackingerns Andra, den systemknäckande crackern, sammankopplas dels med marxistisk kulturkritik, dels med dekonstruktion i Derridas efterföljd. Hur rättvisande detta är kan diskuteras – läser vi vad Derrida själv skrev om två slags dekonstruktion blir det tydligt att det inte är något simpelt nedbrytande – men styrkan i Abstract Hacktivism är just att den vågar polarisera tankesätten, skapa begrepp som blir möjliga att ifrågasätta eller omdefiniera.
(På bokreleasen släppte jag själv ur mig någon tanke om man inte borde driva datormetaforen ännu ett steg längre: En binär maskin arbetar ju stikt talat inte genom att “behålla strömmen på”, utan genom att oerhört snabbt låta strömmen gå av och på. I så fall borde kanske den spekulativa slutsatsen mer handla om att vässa sin förmåga att hastigt kunna tajma, 1 eller 0, än om att välja den ena vägen framför den andra…? – En tankeriktning som vissa andra passager i boken också tenderar åt.)
Begreppen laddas ytterligare genom att knytas till historiska faser, som vässas ytterligare genom att abstraheras ner till två årtal. 1968 mot 1999.
1968: Motkulturella strategier som, likt de strukturer de revolterar mot, står kvar i “motorns paradigm”. Samhället förstått som något totaliserande, genom tankefigurer i linje med “reservoirs of fuel, differentials in pressure, circulation“… En revolt vars mål är att avbryta processer, kasta grus i maskineriet.
1999: Året då koncepten bakom fri mjukvara nådde ut i bredare kretsar. Linux tilldelades, i egenskap av konstverk, pris på Ars Electronica. Kalle Palmås argumenterar för att millenieskiftets “IT-bubbla” inte ska förstås som blott en “dålig investering”, utan som det smått kaoitiska genombrottet för något som fått bestående verkan – viktig poäng.
‘99ers can circumvent the forced choice between countercultural posturing and a withdrawal back to pro-hiearchy planning. In this way, ‘99 is a break with ‘68. /…/ the children of the ‘99 revolution shun the ‘throw gravel into the machinery’ /…/ methodologies that their parents invented. Instead, they employ a hacker attitude towards reality, exploring new forms of activism and critique. A key point here is that the ‘99ers are as interested in reconstruction (of self-organised structures) as in deconstruction (of hierarchies).
Karl Palmås dissar Naomi Klein och de former av aktivism hon lyfte fram i No Logo, räknar dem till en fortsättning på 1968-mentaliteten.
Beskrivningen av Adbusters som ett projekt som med åren påstås ha lämnat “jamming” till förmån för något mer spännande är inte fullt så övertygande; Adbusters moraliska drivkraft tycks vara densamma nu som innan, hur mycket de än brer på med datormetaforer och snack om att “hacka kapitalismen”.
Att lyfta fram positiva exempel på något man ser som en framväxande abstrakt tendens är förstås vanskligt. Abstract Hacktivism vågar ändå ta riskerna, gång på gång, och därigenom öppna upp för en vidare diskussion om hur hackingbegreppet kan inspirera till att förstå en bredare uppsättning samtidsfenomen. Dessutom med en otalig mängd kul inpass på vägen.
Om detta inlägg lyckade bidra till att lyfta ett fåtal aspekter, får vi avsluta med en förhoppning om att fler vill läsa och kommentera. Fade to Grey har redan skrivit en mycket läsvärd recension.
Förresten: Mittemellan 1968 och 1999 ligger det inte mindre laddade året 1977. År 1977 är tema för en filmfestival på söndag. Oavsett filmernas explicita politik, borde heldagen på Stockholms universitet utgöra ett utmärkt tillfälle att fundera kring språnget från 1968 till 1999…
9 kommentarer ↓
Å andra sidan så är Eric S Raymonds definition av en hackare någon väldigt lik honom själv. Sen kidnappade han Hacker’s Dictionary för att sprida sina egna definitioner. Han har ju inte direkt bidragit med något annat än sitt ego. Så vem bryr sig om vad han tycker?
Jonas B: Visst, visst. Fast å tredje sidan är väl Raymond som person inte allt, motstridiga definitioner av “hacking” skulle väl finnas utan honom, så på så vis är hans definition sällsynt enkel att ta spjärn emot.
Tack Rasmus – nu har vi en massa spännande trådar att följa upp till nästa version av boken – kul att du kunde komma förbi! Jag hade också mycket roligt.
Jonas B: Absolut, ESR är inte den kreddigaste av hackers. Poängen i kulturanalysen är dock att hans tankar icke desto mindre fått stort genomslag. Vi måste vara posthumanistiska nog för att konstatera att personen ESR är ointressant.
[...] Those of you who read Swedish can check out Erika’s and Copyriot’s comments from the event. Moreover, Fade to Gray has posted a well-written review of the [...]
För en skön bok om några “hackers” kan jag verkligen rekommendera
“Masters of Deception — The Gang that Ruled Cyberspace”
förslagsvis läses den tillsammans med Dunes tidsenliga och stämningsfulla musik: http://en.wikipedia.org/wiki/Dune_%28German_band%29
varning MOD finns i världens bästa översättning, vill man läsa bra svensk prosa så läs den översättningen
den heter “Hacker” vilket är ett puckat namn antar att det var förlagets val
“Hacker: berättelsen om gänget som knäckte koden”
Närmre bestämt. Jo det är den varianten jag har läst, mycket bra översättning indeed. Började på den engelska för ett tag sedan och tyckte inte det var värst mycket sämre.
[...] till distinktionen mellan “katedralen och bazaaren” – mest använd i diskussioner om hacking och mjukvara. Här slog mig tanken att det går att skilja på två sorters nöjesfält. Å ena sidan de [...]
[...] I likhet med Arga unga hackare håller jag inte med om denna definition. Att dela upp (datorrelaterade) aktiviteter i svarta, vita och ibland gråa zoner är att göra det för enkelt för sig, och att dessutom missa en stor del av poängen med hacking som aktivitet. [...]
Kommentera