Upphovsrättens kollaps

Nu dödförklarar vi fildelningsdebatten

Jag är jävligt trött på att prata om fildelning! Att argumentera för hur bra eller dåligt det är med fildelning är fullständigt dödfött. Åtminstone så länge man tänker sig fildelning som ett isolerat fenomen, så länge man slår sig till ro med att ta ställning i vad som framstår som en motsättning mellan fildelning och upphovsrätt.

Fildelningsnätverken utgör bara några av alla de möjliga sätten att kopiera, cirkulera, indexera och arkivera kultur. Därför ber jag om att få inleda mitt föredrag med att dödförklara fildelningsdebatten. Låt oss hellre tala om kopiering eller, krångligare uttryckt, om hur vi förhåller oss till den digitala reproducerbarheten.

Rubriken för dagen är “Upphovsrättens kollaps”, två ord som jag gärna förtydligar en smula. Med upphovsrätten menar jag inte bara upphovsrättslagen, utan ett större komplex som även inbegriper ideologiska föreställningar, estetiska ideal, ekonomiska modeller, samt inte minst den praktisk-tekniska genomförbarheten. Med kollaps menar jag något som pågår här och nu, vilket är något annat än att spekulera kring hur ett framtida avskaffande av upphovsrätten eventuellt borde gå till.
Upphovsrättskritiska föreläsare börjar ofta med att rada upp exempel som allihopa ska visa på hur hiskeligt upphovsrätten har expanderat, och lagt sig som en allt tyngre filt över våra liv, och avslutar gärna med att plädera för balanserande reformer av mer eller mindre radikalt slag. Nog stämmer det att upphovsrättslagarna har expanderat stadigt i hundra års tid, i fråga om såväl tidslängd som antal omfattade konstarter och medier, men det är inte hela historien. Samtidigt har nämligen flera av upphovsrättens själva fundament stadigt urholkats, kanske just på grund av att man försökt trycka in allt mer disparata tekniker och kulturyttringar i en och samma juridiska säck. Spänningsfältet som omgärdar dagens konflikter kring internet har laddats upp under lång tid.

Vilka är dessa urholkade fundament? Jag tänkte försöka konkretisera tre olika aspekter på upphovsrättens kollaps. Till att börja med kan de formuleras som tre olösta frågor:

• Var börjar offentligheten?
• Vilka är upphovsmännen?
• Vad är ett verk?

Fråga ett: Var börjar offentligheten?

Konceptet upphovsrätt förlorar sin mening, om folk inte är någorlunda överens om vad upphovsrätten reglerar. Lagtextens 2§ fastställer att det i grunden finns två slags sammanhang där upphovsrätt kan komma i fråga: Dels vid olika former av kopiering, “att framställa exemplar” av något. Dels när något visas offentligt (t.ex. bilder) respektive framförs offentligt (t.ex. musik).

Låter det simpelt? Antagligen var detta inte mycket att orda om för ett par hundra år sedan, när det som först långt senare fick namnet “upphovsrätt” först växte fram. Då var upphovsrätten en lag som reglerade en viss slags maskiner. Dessa maskiner var dyra, de var relativt få, de var högst stationära och de kunde skriva men inte läsa: tryckpressar. Lagen reglerade kommersiell reproduktion av tryckta böcker, och det var inte precis något som envar sysslade med hemma på kammaren.

Den som köpt en bok fick däremot förstås använda den efter eget tycke. Läsa den obegränsat antal gånger, låna ut den, anteckna i den, riva ut en sida, citera ur den. Vad som helst utom att använda tryckpress för att mångfaldiga boken, vilket för övrigt var ett så kostsamt företag att det knappast gjordes utan tanke på att sälja en större upplaga.
Om vi tänker oss samma bok som en textfil i datorn, är läget helt annorlunda: Att använda digital information innebär att kopiera den. För att läsa textfilen måste det framställas ett nytt exemplar av den i datorns arbetsminne. Men enligt upphovsrättslagens andra paragraf, får rättighetsinnehavaren bestämma över “varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar”.

Utan att överdriva kan man säga att detta bäddar för rena despotismen. Rättigheter skulle kunna återkallas godtyckligt, så att filen på ens egna hårddisk som man har rätt att öppna idag är förbjuden att öppna imorgon. Om inte annat sätter “exemplarfrågan” fingret på varför upphovsrätten, i dagens medietekniska klimat – och alldeles oavsett sina ursprungliga syften – mer och mer tar formen av en kontrollapparat.

En dator fungerar genom att oavbrutet kopiera informationsbitar: från ROM-minne till RAM-minne, från webbserver till cacheminne, från stationär till portabel enhet, från peer till peer. Kopieringen kan ske på millimeteravstånd inom ett och samma plasthölje, eller gå från en kontinent till en annan.
Teknisk sett spelar det mindre roll. Upphovsrättsligt, däremot, är gränsen mellan privat och offentligt av extremt stor vikt. Man måste definiera när privatsfärens ramar överskrids, vilka kopieringsprocedurer som är så pass “offentliga” att lagen ska bry sig om dem. Utan ett relativt konsensus om var denna gräns ska dras, är upphovsrätten dömd att antingen implodera eller explodera.

Att bjuda hem sina vänner till vardagsrummet på filmkväll är fullt lagligt, även utan att man frågar alla rättighetshavare om lov – för man håller sig inom privatsfären. Om man däremot riktar projektorn ut mot en vit vägg på bakgården, och låter hela kvarteret se på filmen, då närmar sig filmvisningen däremot offentlighetens gräns. Är visningen offentlig, är den också kriminell, såtillvida man inte skaffat en licens, vilket oftast kostar en saftig summa pengar.

Vilka slags undervisningssituationer kan godtas som privata? Är musiken som framförs i ett litet kontor licenspliktig? Under vilka förutsättninar räknas bröllopsfester som offentliga tillställningar? Kort sagt: Exakt hur stor och öppen får en sammankomst bli innan den hotar att inkräkta på upphovsrätten?
Gränsdragningen handlar minst lika mycket om arkitektur och fritidsvanor som om juridik. En spännande sak just nu är att en gruppering i Stockholm som kallar sig Piratbion jobbar med att utforska och utvidga just den här gråzonen, bland annat genom att arrangera gratis utomhusbio i sommar.

Strecket mellan privat och offentligt måste upphovsrätten alltså dra genom både den analoga världen och den digitala. Hur mycket svårare det blir i digitala sammanhang, demonstreras av det fiasko som brukar förkortas DRM, alltså olika slags digitala kopieringsspärrar på filer.
Spärrarna är tänkta att hindra filerna från att spridas vidare till offentligheten, men samtidigt tillåta alla de kopieringar som krävs för att man alls ska kunna lyssna på musiken eller se på filmen. Lättare sagt än gjort, får man säga. Folk har lurats att betala pengar för dessa filer, bara för att inse att de inte kan kopiera över dem till sina egna MP3-spelare, och att de är bundna till att använda ett visst program för att spela upp filerna. Att DRM-spärrar alltid kan kringgås och avlägsnas är en annan sak…
Att de här problemen går inte att komma undan, handlar om grundläggande informationsvetenskapliga faktum som upphovsrättsindustrin länge vägrade att inse. Filmindustrin sätter fortfarande sitt hopp till DRM, medan skivindustrin verkar vara på väg att helt hoppa av DRM-tåget. Nu i veckan har vi fått höra att EMI och Apple tänker börja sälja filer utan DRM-spärrar.

Läxan som går att lära av detta, är att sociala relationer inte utan vidare kan implementeras som tekniska lösningar. Därmed inte sagt att tekniken är värdeneutral, bara att de sociala relationerna “bakas in” i tekniken på ett inexakt sätt. Viktigare än DRM, fast mycket svårare att fånga i ord, är alla de faktorer som mycket mer subtilt formar vårt vardagliga kulturcirkulerande och rubbar gränsen mellan vad som anses privat respektive offentligt i såväl det sociala som det digitala: Arkitektur, gränssnitt, standarder, tillgång till hårdvara och bandbredd…

Intermezzo

Uppdelningen mellan privat och offentligt är alltså den första av de tre ben som upphovsrätten lutar sig på. Om vi för en stund går vidare i metaforen, kan vi tänka oss upphovsrätten som en trebent träpall. Benen knakar och svajar, och mycket tyder på att träets innanmäte är sönderätet av maskar. Folket som sitter på pallen har väldigt olika förslag på vad man ska göra för att få pallen att stå upprätt. När ett av benen hotar att ge vika, finns det alltid några som föreslår att man ska försöka laga och stärka det. Andra litar inte på att det går, och föreslår i stället att man ska flytta tyngdpunkten mot ett annat av benen.
Mer konkret uttryckt: Förr eller senare inser någon att det inte längre går att få kontroll på kulturens cirkulerande, och säger något i stil med “OK, vi accepterar väl läget som det är, men om vi nu inte kan stoppa kopieringen måste vi åtminstone kompensera upphovsmännen“.

Fråga två: Vilka är upphovsmännen?

Bilden av “upphovsmännen” är alltså det andra av de tre ben som upphovsrätten lutar sig på. Ursprungligen tjänade det mest som en ideologisk stöttepelare till lagen, men har efterhand fått en mer praktisk funktion. När första benet sviktar – alltså när de allmänna kopierandet inte längre går att överskåda – brukar tyngden flyttas mot det andra. Man börjar tala om att “kompensera upphovsmännen”, och förutsätter alltså att dessa utgör en grupp som man kan urskilja i syfte att bedriva fördelningspolitik. Samma sak har hänt gång på gång.

Tryckeri, grammofon och biograf hade gått att kontrollera, eftersom läs- och skrivfunktionerna var separerade. Men de kassettbandspelare, videobandspelare och fotokopiatorer som började få spridning från 1900-talets mitt, kunde både läsa och skriva, det vill säga kopiera.
Upphovsrättsindustrin försökte verkligen förbjuda de här maskinerna, eller åtminstone hindra deras spridning, men det var i stort sett förgäves. Och hur mycket de än gapskrek om att någon måste stoppa folk från att spela in radioprogram på sina kassettband, lyckades de aldrig komma upp med idén om hur det skulle gå till. Efter att så småningom ha insett den saken, övergick man i stället till att kräva “kompensation”. Resultatet blev sådant som den omtalade kassettavgiften.
Ett problem var tillfälligt ur världen, men ett annat återstod: Hur avgörs vilka som ska “kompenseras”? Jo, man antog att den musik som folk spelar in på kassett är ungefär samma musik som spelas på radion. Då kunde fördelningen baseras på radions spellistor. Kassettavgiften drog in allt mer pengar och har utvidgats till att omfatta även tomma cd och hårddisken i mp3-spelare. För varje såld megabyte går en avgift till de artister som spelas mest på radion.

Många har velat lösa fildelningsproblematiken på samma sätt, genom en så kallad bredbandsskatt på alla internetuppkopplingar, som ska generera pengar till “upphovsmännen”. Men när det nu inte längre bara handlar om musik, utan även film, text och bild – för att inte tala om kod – blir det ju ännu svårare att avgöra vilka som ska ha rätt till ersättning. Så många andra än de som ryms inom den ideologiska idealbilden av “upphovsmännen” står ju bakom de mängder av film, text och bild som susar genom kablarna.
Om det gick att göra uppskattningar av vad som verkligen utbyts i fildelningsnätverken, skulle det vara svårt att komma fram till annat än att pornografer är värda oändligt mycket mer ersättning än poeter. Ojdå, det hade man kanske inte tänkt sig.
I politiska sammanhang är bilden av upphovsmännen som enhetlig intressegrupp däremot ännu stark. När kulturarbetar- och branschorganisationernas chefsjurister skriver remissvar, så uppfattas det som att “kulturen” har talat. Idén om att upphovsrätt bara handlar om att balansera två intressegrupper – kulturens producenter respektive kulturens konsumenter – problematiseras aldrig i de sammanhangen. Man förutsätter att de som väl etablerat sig som någon slags kreatörer har en självklar rätt till fortsatt försörjning. Det framstår nästan som om vissa individer föddes till upphovsmän.

Fråga tre: Vad är ett verk?

Upphovsrätten tilldelas “den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk”. Det lilla ordet “verk” är det tredje av upphovsrättens fundament, och bygger på en distinktion mellan idé och uttryck, som utarbetades av idealistiska filosofer som Kant och Fichte under slutet av 1800-talet. Upphovsrätten omfattar specifika uttryck, medan de idéer som de uttrycker är allmängods; än idag fastslår all världens lagböcker den saken. Utan en sådan distinktion skulle upphovsrätten, än en gång, antingen implodera eller explodera.
Vi uppfattar det som självklart att man inte kan hävda upphovsrätt på faktauppgifter, enstaka ord, känslor, färger, “sound” eller musikaliska ackord. Om man däremot tar tillräckligt många ord eller färger eller ackord, och kombinerar dem på ett sätt där ens själ kommer till uttryck, då passeras den tröskel som kallas verkshöjd.

Hur hög tröskeln är varierar betydligt. Vad gäller text finns en relativt generös citaträtt, utan motsvarighet för bilder. Åttiotalets hiphopproducenter kunde sampla ljudsnuttar utan att be om lov, men sedan flyttade musikförlagen fram sina positioner, så att det idag innebär akut åtalsrisk att göra samma musik. Muntliga yttranden har däremot en väldigt hög tröskel, som tillåter dem att återges mycket friare än musik, om inte annat för att en striktare tolkning på det området hade omöjliggjort sedvanlig journalistik. Det finns alltså inte en enda norm för verkshöjd, utan en hel uppsättning av olika normer för olika slags uttryck.

Samplings- och remixkultur handlar om att ta ett “uttryck” (exempelvis en logotyp eller ett beat) och behandla det som en “idé”, som en del av den gemensamma verkligheten, som en råvara att placera i ett nytt sammanhang. Åtminstone sedan 1910-talet då Marcel Duchamp presenterade sina första ready-mades, har samma slags tilltag varit grundvalen för all bra samtidskonst. Vilket går tvärs emot upphovsrättens premiss, att form ska vara form och innehåll ska vara innehåll.

Ögonblickens kultur

Upphovsrättstänket kännetecknas av en väldigt skev idé om kultur och kreativitet. Det är nämligen blint för allt utom det som kan räknas som “verk”. Vad som räknas är böcker, skivor och tavlor. Inte dansgolv, scenkonst, festivaler eller annat som sker i ögonblicket. Kort sagt: Upphovsrätten reducerar alla kulturella processer till de slutprodukter som de lyckas lämna efter sig.

Länge var det självklart att en musiker är någon som spelar musik för en publik, och att framträdanden var deras sätt att tjäna pengar. Sen kom cd-skivans korta guldålder. Skivindustrin reducerade levande framträdanden till jippon som bara var till för att marknadsföra skivorna. Det etablerades en märklig idé om att “tjäna pengar på musik” skulle vara synonymt med att sälja reproducerade inspelningar, en idé som fortfarande har stort inflytande. Men nu vittnar allt fler om att det är i levande musik som pengarna finns, åtminstone för de flesta. Betalningsviljan för konserter och festivaler har ökat i kurvor som är precis lika branta som skivförsäljningens nedgång efter senaste millenieskiftet.

Digitaliseringens kulturella utmaningar kräver överlag en återfokusering på det performativa, på den levande kulturen i mycket bredare bemärkelse än vad man vanligen menar med “live”. Kulturen, även i de fall som den fångas som slutprodukter, får alltid sin mening i ögonblicket och i ett sammanhang, oavsett om dessa sammanhang är virtuella eller rumsliga, om de involverar två personer eller miljontals.

Upphovsrättslobbyn vill reducera kulturen till dess slutprodukter, de vill definiera “kreativitet” som förmågan att spotta ur sig så många objekt som möjligt, så länge objekten bara omfattas av upphovrätt. Ett synsätt som inte bara är korkat och tråkigt, utan direkt farligt. Tyvärr är det också populärt på högsta politisk nivå. En ny EU-rapport som skisserar en “strategi för ett kreativt Europa” drar slutsatsen att hårdare tag mot det digitala filutbytet måste leda till mer kreativitet, vilket i sin tur ska leda till högre ekonomisk tillväxt. Man förutsätter nämligen att vad man kallar “the content industry” ska bli motorn i Europas ekonomi efter att fabrikerna har flyttat till Asien.

Kopieringen är ett faktum

Idén om en “content industry” är farlig, för den går inte att kombinera med idén om internet som ett kommunikationsmedium. Om man binder sig vid tanken på att upphovsrätten måste råda ovillkorligen, på nätet precis som i de gamla massmedierna, måste man i princip se till att varenda dataöverföring som sker kan knytas till en fysisk person. Bland annat innebär det att man måste förbjuda öppna trådlösa nätverk, samt att alla som driver någon form av server ska bli ansvarig för vad dess användare gör.
Varje steg i den riktningen bidrar till att omforma internet till något annat, till ett nätverk av återvändsgränder, där makten över kommunikationen koncentreras till ett fåtal licensierade företag. Genom att slå till mot utvalda knutpunkter, däribland Bittorrent-trackers som The Pirate Bay, går det visserligen att försvåra för fildelningsnätverkande, och skrämma andra slags nätverkstjänster till tystnad. Men, som jag betonade i början av föredraget, fildelningsnätverk är ju bara ett sätt att kopiera.

Tankefelet som fördummar hela diskussionen, är att alternativet till fildelning skulle vara att alla köper sina filer från centralt kontrollerade filbutiker (så kallade “legala tjänster”). Alternativet till fildelning är en massa andra sorters kopiering. Redan idag tar den digitala piratkopieringen otaliga andra vägar än de som fildelningsnätverken upprättar. Inte bara via nätet – mailprogram, chattprogram, med mera – utan lika gärna via fysiska lagringsmedier.

Kapaciteten på små bärbara hårddiskar och usb-minnen ökar dramatiskt, lika dramatiskt som priserna sjunker. Om inte särskilt många år kommer det inte vara några problem för någon av oss att gå omkring med (mer eller mindre) all musik som någonsin getts ut i vänster bakficka. Ständigt redo att kopieras över till en kompis fickminne. Att stoppa oss från att göra det kommer att vara lika dödfött som det var att försöka stoppa folk från att spela in från radio till kassettband. En smula dramatiskt kan vi säga att vi närmar oss Singulariteten.

Kopieringen är ett faktum. Fri kopiering är inte längre en fråga, framför allt ska vi inte inbilla oss att fri kopiering automatiskt innebär något bra. Frågan är hur vi kan använda den lösgjorda energin på ett sätt som inte är tråkigt. Hur kan vi skapa kulturella sammanhang, i stället för att bara stapla objekt som vi känner allt mindre för. Filerna är redan nedladdade, och uppladdade, de har laddats upp och ned och in och ut i överflöd. Frågan är hur vi skapar mening ur detta överflöd.

Fildelningsnätverk är tekniker för att indexera en mängd privata arkiv, så att de sammansmälter till offentliga jättearkiv – de största arkiv som existerat i mänsklighetens historia. Upphovsrättsindustrins krig mot fildelningen riktar sig allt mer mot själva indexeringen, och allt mindre mot de egentliga lagöverträdelserna, alltså utbytet av upphovsrättsskyddat material. Den saken kommer att bli ännu tydligare i sommar, när den stackars åklagaren ska försöka väcka åtal mot The Pirate Bay.
Vad som står på spel är förstås mycket mer än en enskild piratsajt. Upphovsrättens kollaps handlar om att gränserna mellan privat och offentligt, mellan producent och konsument, samt mellan idé och uttryck blir allt mer rörliga. Oavsett hur grova tillhyggen man tar till för att banka fast dessa gränser på sin plats, kan jag omöjligen se hur det skulle kunna hålla liv i upphovsrättssystemet på lite längre sikt. Däremot kan alla de desperata antipiratåtgärderna mycket väl förstöra en hela rad av framväxande tekniker och kulturyttringar, innan de ens fått en chans. Det vore väldigt tråkigt, tycker jag.