Upphovsgrötens kalops

I tisdags föreläste jag alltså på Stadsteatern i Göteborg, som en del i vårens föreläsningsserie på Nya Studion.
Föredraget, som hade fått rubriken Upphovsrättens kollaps, har lagts upp i redigerad version. Efter trekvartsmonologen hade jag och arrangören Olle Dierks kommit fram till att testa en lite annorlunda variant på frågestund. I stället för att de självsäkraste ställer sig upp och säger sin sak, fick var och en i publiken en lapp och en penna för att skriva ner en fråga, varpå några drogs slumpmässigt.
Var nyfiken på om anonymiseringen skulle leda till: Löst svävande funderingar, elaka påhopp, eller grundläggande frågor som man kanske känner sig dum att fråga högt? Lite i varje riktning, visade det sig. Ungefär som på internet. På gott och ont.
Fördelen med skriftlig frågestund är inte minst möjligheten att knyta samman föreläsningen med en fortsatt diskussion på nätet, tror jag. Så här kommer alla frågor som skrevs ned – ordagrant återgivna, inklusive stavfel – med mina svar eller kommentarer:

• Är fri tillgång till musik, film, information etc. en allmän rättighet?
  Nej! Att tala om “rättighet” är i sammanhanget helt fel.
  (Däremot är fri tillgång till musik och information ett faktum. Om inte annat via radio, YouTube och gratistidningar.
  Hur undgick du att drunkna i fritt tillgänglig musik, film och information medan du tog dig till Stadsteatern?)
• J-O?
  Pingisspelaren?
• Hur ser du på att JO godkände intrånget hos piratbays server i Sverige?
  Det var en tunn utredning. Även om jag inte hade några förväntningar, förvånades jag lite över att JO så blint litade på åklagarens påstående att alla de servrar som fortfarande är i beslag “har betydelse för utredningen”, och tycks se dåliga datorkunskaper som en ursäkt för att inte ens lämna ut kopior.Skrev snabbt ihop en helsida i tisdagens Expressen.
• VAD HAR DU GJORT PÅ KINDEN?
  Förra veckan opererade jag bort en gigantisk men ofarlig cysta i höger kind. Därför har jag ett ärr.
• Är piratestetiken fortfarande en framgångsrik strategi för att få större gehör för Piratbyråns idéer? Eller behöver den förnyas?
  Jag upplever att vi är ganska selektiva i när vi använder “piratestetik” nuförtiden. Namnet är väletablerat, men annars kör vi ju liksom knappast med ögonlappar och sablar. The Pirate Bay kör med en piratskeppsestetik som jag tycker passar just dem väldigt bra, och lånar sig bra åt olika lekfulla assemblage.
• I förlängningen blir även tekniska patent överflödiga?
  Nu har jag inte pratat om patent i föredraget, och andra har nog bättre koll på frågor om industriella innovationer. Visst finns det kopplingar, men jag tror ändå man ska undvika att likställa patent och upphovsrätt.
• Om copyrighten försvinner vem skall då betala för alla utvecklingskostnader? Hur skulle det kunna fungera för t.ex. medicin & bilindustrin som spenderar miljarder på utveckling?
  Du syftar uppenbarligen på patent. Även om patent brukar buntas samman med upphovsrätt och annat under samlingsbeteckningen “immaterialrätt”, är det något annat än upphovsrätt.
  Läkemedelsföretag är knappast beroende av upphovsrätten.Menar du allvar med att nämna “bilindustrin” och “utveckling” i samma sats, eller vill du bara bekräfta mina fördomar mot göteborgare? Om upphovsrätten kunde dra med sig bilindustrin och massbilismen i fallet, vore det enligt min mening högst välgörande. Men det ter sig ganska osannolikt.
• Kommer verkligen cdskivor/låtar inte gå att sälja i framtiden, inte ens som tjänst istället för produkt?
  Självklart kommer man kunna ta betalt för inspelad musik, precis som tidigare.
  Särskilt om man, som du påpekar, tänker sig att man inte bara säljer en slutprodukt, utan även en tjänst (ett speciellt urval, ett exklusivt sammanhang, etc).
  Fast blir det inte konstigt att tala om att “sälja låtar” när man säljer en tjänst, där musiken är flyktig till sin karaktär? När jag t.ex. betalar för bättre nätradio på Last.fm, upplever jag ju inte att jag “köper låtar” (jag behåller ju dem inte), utan att jag betalar inträdesbiljett till ett sammanhang där jag vistas en begränsad tid. Närmare en musikfestival än en skivbutik, alltså.
• Hur ska man ha råd att dra på turné om man inte ens får in pengarna på skivan? Var ska man få alla investeringspengar från? Många, dom flesta, turnéer är dessutom sponsrade för att kunna gå runt bland dom stora artisterna. Rolling Stones är en av få som klarat sig utan sponsorer.
  Med “turnéer” verkar du syfta på en typ av internationella gigantevenemang, som är väldigt långt från de flesta musikutövares verklighet. För de allra flesta kategorier av musiker, handlar jobbet nu precis som tidigare om att i olika sammanhang spela levande musik, av vilket regelrätta turnéer nog bara är en mindre del.
  (Däremot säger man ju gärna “turné” för att det låter fint. Mitt band kallade t.ex. vår senaste snabbvisit i mitten av Asien för “Sibirienturné“.Om man “inte ens får in pengarna på skivan”, låter det som att man har gjort en alltför dyr inspelning. Men det är, trots allt, ens eget val om man vill göra en skiva, och hur mycket man satsar på det.
  Aldrig någonsin har det funnits en “rätt” för musikartister att tjäna pengar på skivor; tro inte att det fanns en tid då det bara var att göra en skiva och sen tryggt vänta på pengarna.
  (Tro inte heller, omvänt, att det är omöjligt att tjäna pengar på skivförsäljning idag. Mitt eget band spelade in ett album på två dagar, pressade ett par tusen ex och sålde främst i samband med egna festivalspelningar. Det blir rätt mycket pengar, när man slipper mellanhänderna.)
  Investeringspengar är ingen fast storhet. Kostnaden för att göra egna inspelningar, och för att distribuera dem som skivor eller filer, har sjunkit ofattbart mycket på bara 20 år. Vanliga hemdatorer gör idag vad bara superstudios kunde göra då. Investeringarna som krävs har alltså sjunkit kraftigt, men mer för vissa sorters musik än för andra, vilket kan kallas orättvist men är en helt naturlig förnyelseprocess.
  Rätta mig om jag har fel, men du verkar ganska upptagen med att tänka på villkoren för väldigt stora artister. Varför då? De är trots allt en väldigt, väldigt liten minoritet.
  Att gigantturnéer är sponsrade är väl inte mer förvånande än att idrottstävlingar och konferenser är det? Förstår inte riktigt vad du försöker säga med det.
• 1. Kan du tjäna lika mckt som t.ex. 30.000 x 200 = 6 mil.
  2. Kan man dra in lika mckt på konserter som på skivförsäljning? Hur ofta kan man uppträda?
  Om jag kan tjäna 6 miljoner? Önskar att jag visste hur.
  OK, jag uppfattar din fråga som ett kritiskt påpekande om att de summor som de mest storsäljande skivartisterna har kunnat komma upp i, är svåra att uppnå i levande musiksammanhang.
  Så är det sannolikt, och det är i så fall alldeles utmärkt.
  Just eftersom en enskild artist bara kan ge ett begränsat antal uppträdanden, skapar en ekonomi som i högre grad cirkulerar kring realtidsupplevelser utrymme för fler att försörja sig – även om de allra mest lyckosamma kanske inte kan åtnjuta samma fantasisummor som förr.
• Är verkligen höga biljettintäkter lika med god förtjänst för artister? (Han/hon betalar ju allt från roddarnas löner t.ex. utrustning.)
  Är verkligen hög skivförsäljning lika med god förtjänst för artister? Nej, tyvärr kan nog ingen räkna med garantier. Vad som borde diskuteras mer är hur pengaflödena kring livemusiker går (tyvärr misstänker jag att krögare och bryggerier överlag tar en löjligt stor del), och vad man kan göra för att förbättra de villkoren (t.ex. bättre möjligheter att ordna egna spelningar).
  Känns som att även du associerar levande musik med stora tunga turnéprojekt med en massa roddare. Det är inte självklart. (Många av dagens popband har ju t.ex. bortrationaliserat bökigheter som trumset och ofta även elbas, till förmån för kompaktare digitalalternativ. Själv har jag försörjt mig en hel del på akustisk musik, utan behov av externa roddare.)
• Är reklam kultur? Uppnår den verkshöjd? Kan dessa svar också ge svar på hur filmindustrin ser ut i framtiden?
  Ja, reklam är kultur. Fast oftast inte konst. Bägge begreppen har dock, och måste få ha, ganska flytande betydelser.
  Ja, reklam uppnår (med undantag för enkla radannonser etc.) verkshöjd, i upphovsrättslig bemärkelse.
  Om dessa två jakande svar kan säga oss hur filmindustrin ser ut i framtiden? Ingen aning. Utveckla gärna!
• Hur kan Sveriges Radio köpa rättigheterna till ordet “Sommar”? Andra radioprogram får inte använda ordet i sina programs titlar.
  Antar att det rör sig om ett varumärkesskydd. Där finns inte upphovsrättens princip om verkshöjd (distinktionen mellan idé och uttryck), utan man kan få ensamrätt även till enstaka ord, som “sommar”, om än bara i vissa sammanhang (t.ex. radioprogram).
  Varumärkesskyddet har likheter med upphovsrätten, men också med konsumentskyddslagstiftning, och ska nog inte blandas ihop alltför mycket.
• Varför inte se kopiering från en dator till en annan som kopiering? (jmfr. bok -> bok)
  Den frågan förstår jag verkligen inte. Antar att det är mitt eget fel, för att jag var otydlig på någon punkt i föredraget. Ursäkta mig.
• STIM-pengar betalas ut till upphovsmän vars verk framför offentligt (på scen, i radio, på TV, i CD-spelare, etc). Varför tar ni bara upp radio? (Det är inte bara radiospelade art.)
  Mycket riktigt var Stim:s ursprungliga uppgift att fördela licenspengar för levande musik, snart även för radio och tv. I de sammanhangen eftersträvar man en individuell fördelning, det vill säga man tar in rapporter på varje enskild titel som spelats.
  När jag nämnde Stim (och Sami) i föredraget handlade det däremot om t.ex. kassettavgiften och inspelad musik som kan höras offentligt i högtalare. Alltså de fall då man saknar data om vilka de berörda “upphovsmännen” är. Då väljer Stim och Sami att fördela pengarna på grundval av radiospelningar, det vill säga man förutsätter att hemmabrända musik-cd generellt är lika topplistedominerade som musikutbudet på radio. Den saken, menar jag, sätter fingret på kärnproblemet i idealbilden av “upphovsmännen”.
• Vi behöver system för nya intäktsströmmar. Vilka?
  “System” låter som något man tänker ut i förväg. Oftast går det inte till så. Viktigast är att vi inte luras in i tanken att alla former av skapande som hittills har omfattats av upphovsrätt, nödvändigtvis ska fortsätta utvecklas i samma riktning. Olika konstarter måste i stället diskuteras på sina egna villkor. Dilemmat är att man omöjligtvis kan hinna med alla under en diskussion om upphovsrätt. (Själv brukar jag lösa det genom att mest prata om musik.)
• Frånsett de uppenbara problemen med att kontrolera hur mycket ett verk kopieras på ex internet, vad tror du om idén om att upphovsmännen som vill ha ersättning för att bli “offer” måste anmäla önskan om detta till någon statlig myndighet? Det foto exempelvis som inte är “låst” får man alltså göra vad man vill med?
  Inte helt säker på vad du menar här:
  Antingen syftar du med “ersättning” på en form av “bredbandsskatt”. Men då förstår jag inte riktigt poängen, om inte ersättningen är kopplad till fri kopiering.
  Eller menar du registreringskrav för att öht tilldelas upphovsrättsskydd, så som det väl länge var i t.ex. USA, och som vissa debattörer där återförespråkar. Registreringskrav skulle lösa en hel del trubbel inte minst för t.ex. dokumentärfilmare, som vill kunna använda gammalt material som ingen längre bryr sig om men inte kan pga. rigid upphovsrätt. Men alla andra problem förblir olösta.
• 2. Är inte straffen för stränga när det gäller kopiering?
  Straffen är i hög grad okända, för flera sorters upphovsrättsintrång finns helt enkelt ingen praxis. Men maxstraffen (två år idag, kanske på gång att fördubblas) saknar ju helt uppenbart alla former av proportion till den stora mängden “vardagliga” förseelser. Maxstraffen finns där i straffskalan bara för att åklagare ska kunna motivera tyngre artilleri. Det enda rimliga – om jag för en gångs skull ska leverera ett konkret reformförslag – vore att straffskalan delades upp genom att man införde “ringa upphovsrättsintrång” (dvs. utan kommersiellt syfte, etc.) utan fängelse i straffskalan.
• 3. Hämmar inte upphovsr. den konstnärliga friheten?
  Jo. All form av upphovsrätt förutsätter en rigid uppdelning mellan idéer och uttryck. Olika former av konstnärligt skapande bygger däremot – i allt högre grad sedan mitten av 1900-talet – på att delar av befintliga “verk” (uttryck) kan behandlas som idéer, vilkan i sin tur sätts i ett nytt sammanhang och blir nya uttryck. Den enes output blir den andres input. Upphovsrätten är helt oförmögen att förstå den saken.
• När stora mängder blir tillgängliga, hur förändras då värdet på ett verk?
  Det har ofta sagts att möjligheter skapar mångfald, blir resultatet av ökade begränsningar iom upphovsrätt mindre mångfald, kulturellt sett?
  Obegränsad tillgång för i princip värdet till en nollpunkt. Själv kände jag inte att jag förlorade något, utöver det materiella, när min MP3-hårddisk kraschade i höstas. Ljudfilerna i fråga kunde jag ladda hem igen. Värdet ligger inte i att vara innehav av objekt, utan i att ha en relation till dem. Medan MP3-filer finns i överflöd, fortsätter de meningsskapande sammanhangen kring musiken att kännetecknas av knapphet (du kan/vill varken ha all musik i en enda oornad playlist, eller gå på alla konserter och festivaler som finns). Därför flyttar värdet dit.
  Värdet på ett “verk” som isolerat objekt minskar, men värdet på de aktiviteter som involverar en mer aktiv relation till “verket” ökar. (Vilket självklart är en grov generalisering. Olika konstarter och genrer berörs av den tendensen i väldigt skiftande omfattning.)
  Jag tror absolut att rådande upphovsrättsklimat leder till kraftigt minskad kulturell mångfald. Fast kanske inte så mycket för att det skulle omöjliggöra vissa kulturyttringar, som för att de binder fast kulturcirkulationen i enkelriktade massmediemodeller där det allra mesta utrymmet upptas av strömlinjeformad topplistekultur. Fildelningsnätverkens utbud är ju otvivelaktigen mer mångsidigt än utbudet i radio och teve.
• Hur ska upphovsrätts-fundamentalism motverkas? Vem och hur ska stå emot lobbyorganisationer som arbetar på uppdrag av företag som verkar för en hårdare upphovsrätt?
  Lobbyorganisationerna måste först och främst avlegitimiseras som företrädare för “upphovsmännen”, som de uppfattas idag.
  Konstnärer, musiker, oberoende skivbolag och så vidare måste mer aktivt tala ut och markera att de inte accepterar att IFPI och Antipiratbyrån talar i deras namn.
  Kanske även gå samman i egna lösa grupper och skriva egna remissvar?
  Att Antipiratbyrån/MPAA och IFPI fortfarande uppfattas som seriösa aktörer är rätt förbluffande, med tanke på allt de och deras syskonorganisationer världen över har gjort och sagt.
• Anonymisering och utveckling:
  Anonymisering kan vara ett svar på skärpt kontroll. Men också en förebyggande åtgärd, som kan provocera till skärpt kontroll (senare). Det känns som en ganska syndikalistisk tanke: att bygga upp infrastruktur inom ett existerande infrastrukt./samhälle istället för att bara revolutionera. Kan dessa olika vägar (preventiv vs reaktiv) av utveckling ge olika kamp kring upphovsrätt?
  Frågeställningen verkar intressant, men jag är inte helt säker på att jag greppar den (än). Utveckla gärna.
  Däremot tror jag man ska akta sig för att dramatisera anonymitet alltför mycket. Anonymitet är ju den helt självklara normen i en massa sammanhang, utan att det därför provocerar fram något.
• Tror du upphovsrättsindustrin kan utgöra ett reellt hot mot demokratin? Iom. övervakning etc.
  Indirekt, främst. Vad IFPI lobbar hårdast för just nu – att staten ska tvinga internetleverantörer att blockera en viss lista med IP-adresser till The Pirate Bay och andra – kommer, om det införs, att användas mot helt andra “samhällsfiender” framöver. Den saker står utom allt tvivel.
• Varför skall man inte få betalt när någon använder ens verk?
  Vilken oerhört mystisk fråga! Vem har makt att bestämma vad man “skall” få betalt för? Vem har någonsin påstått att man inte skall få betalt om någon är villig att betala?
• Skall den som skapar ett verk av ngt slag inte ha rätt att bestämma över det?
  (Vilka sammanhang det används?)
  Om vi bortser från att definitionen av “verk” är ganska godtycklig, stannar debuggern på ordet “används”.
  Visst, du kan säga att man ska ha kontroll över i vilka sammanhang ens verk används.
  Men det förblir en verklighetsfrånvänd kontrollutopi, så länge du inte kan säga hur detta bestämmande ska gå till.
  Jag nämnde i föredraget hur diverse rättighetshavarorganisationer, med kulmen på 1970-talet, högljutt krävde ett stopp för att folk spelade in musik från radio till kassettband. De upprepade sina krav på att staten måste göra något, gång på gång, men lyckades egentligen aldrig specificera vad.
  Med tiden insåg man att det var en dödfödd metod; i stället började man mer och mer kräva ekonomisk kompensation, det som sedermera blev kassettersättningen.Vad innebär det att den som skapat ett verk ska ha rätt att bestämma i vilket sammanhang det används?
  Det skulle innebära att den som gjort ett teveprogram skulle kunna bestämma att det inte får spelas in på video när det sänds.
  Det skulle innebära att den som gett ut en barnbok skulle kunna säga att den bara får läsas för flickor.
  Det skulle innebära att den arkitekt som ritat ett hus, i efterhand skulle kunna bestämma vad som får ske i huset.
  Det skulle innebära att den som gett ut en bok som han inte längre står för, skulle kunna bestämma att biblioteken inte längre får göra den tillgänglig.
  Visst kan du hävda allt det där, men om du inte kan förklara hur det skulle gå till, samt stå upp för konsekvenserna, är det inte värt att lyssna på dig.
  Mitt svar är således: Nej, jag tycker inte att den som skapat ett verk ska kunna bestämma över hur det används.
• Varför kan inte Piratbyrån hjälpa till med upphovsrätt kontra kopiering? (Att definiera.)
  Varför skulle vi? Vi är föga intresserade av upphovsrätten, och hyfsat övertygade om att det inte kommer gå att hitta definitioner som gäller för alla tänkbara konstarter och medieteknologier på samma gång. Vi pratar hellre om verkligheten än lever i upphovsrättsabstraktionernas värld.
• Mindre upphovsrätt = mer kreativitet? (Varför skapa nåt som nån annan tjänar på?)
  Varför man vill skapa något, är upp till den enskilde att svara på. Svaren är förstås otaliga. Om du är rädd för att någon annan ska kunna tjäna på att du skapar något, föreslår jag att du slutar skapa saker helt. Det är nämligen omöjligt att gardera sig mot att andra indirekt tjänar på ens skapande. Tänk t.ex. på hur konstnärer fyller t.ex. en funktion som turistmagneter på många håll.
  På första frågan svarar jag nej. Självklart finns det ingen formel som säger att mindre upphovsrätt ger mer kreativitet. Det intressanta är, som sagt, hur kulturcirkulationen organiseras.
• Varför skriva ngt. el. måla ngt. om man inte har rätt till sitt verk?
  (Varför skrev du då den lappen, dumbom?)
  Jag hoppas verkligen att de som känner så slutar skriva och måla och prata. Kulturklimatet skulle drastiskt förbättras. Någon brist på ord och bilder lär knappast infalla.
  Folk skriver – böcker, bloggar, brev – av tusen och åter tusen skäl. De som fortfarande målar tavlor har säkert lika många; för övrigt är inte måleri som konstform sådär jätteberört av upphovsrätten eftersom den fortfarande har unika originalobjekt i centrum.
• Hur ser din lösning ut för att vi skall kunna ge de s.k. upphovskvinnorna- och -männen ersättning för de verk som de de facto producerat?
  Tanken på “lösning” i singularis är själva problemet. Svaret kan bara vara i pluralis, och kan inte rymmas i en tankemodell som någon skissar upp på förhand, utan bara växa fram utifrån befintliga förutsättningar. Förutsättningarna är olika för olika konstarter, för olika genrer, för olika grader av professionalitet, för olika stora städer och olika delar av jorden, och så vidare. Är inte det självklart? Endast upphovsrättsideologin får oss att tro att vi kan prata om en massa vitt skilda skapandeprocessers villkor i en och samma mening.
• Vad är lösningen då tycker du? Ska inte människor som skapar, investerar sina pengar och sin tid få något tillbaka?
  Jo, visst låter det underbart! Men du tror väl inte att det någonsin har varit så, att upphovsrätten trollar fram lön åt envar som lägger sin tid på konstnärliga verksamheter?
• Hur skall en låtskrivare/kompositör/författare klara sig om royaltyn försvinner? (och ingen betalar för hans verk?) (pga kopiering/fildeln.)
  Suck. Om “royaltyn försvinner” – t.ex. för att folk inte längre är intresserade av musiken – får de väl skaffa sig en annan syssla. En fullt naturlig sak som beror på att människors smak inte är statisk.
  Om vi däremot snackar om någon som gör något som blir fildelat i väldigt stor skala, har personen sannolikt inga problem att klara sig. Tro inte att “royalty” i form av STIM-utbetalningar i sig kan försörja fler än kanske ett dussin i Sverige. Om man bestämmer sig för att överleva som enbart kompositör – det vill säga någon som producerar noter, utan att själv framträda som musiker eller ljudskapare; en fullt legitim med något otidsenlig syssla – gäller det nu som tidigare att hitta de intäktskällor man kan få. Vanligt är t.ex. att specialskriva musik på beställning, eller att söka stipendier och olika konstnärsbidrag. Att kompositörer samtidigt jobbar som musiker och/eller som musiklärare är heller ingen hemlighet, och inget som på något vis beror på “kopiering/fildelning”.
  (Men den noterade musikens ställning är väldigt intressant. Kommer inom kort att medverka med lite tankar om den saken i P2.)
• Vad tycker du är lösningen på “fildelnings”-problemet? Det är ju trotts allt ett problem, musiker, filmskapare, skivaffärer osv. förlorar stora pengar…
  Sakta i backarna! Hur tänker du när du klumpar ihop verksamheter sådär?
  Jag kan verkligen inte förstå varför nedlagda skivaffärer skulle vara ett större problem än att antalet tvättomater minskade när fler fick tvättmaskiner i hemmet, eller att antalet espressobarer ökar på bekostnad av antalet solarier.
  Filmens ställning är en fråga som förtjänar en egen diskussion, men jag ser det inte på något sätt som en naturlag att det påkostade långfilmsformatet ska vara en lika alldominerande form för audiovisuella uttryck som det var under 1900-talet.
  Vissa musiker förlorar, andra vinner – det mönstret har gått igen hela tiden. Alternativet till sådan cirkulation är stagnation. Idag inser dock de flesta att de ingen kan vara garanterade heltidsjobb som musiker, alldeles oavsett efterfrågan förändringar, i livet ut. I stället blir musiker i hög grad en roll man går in och ut ur, vilket inte är något problem.
  Utslagningen idag är ingalunda i närheten av vad den har varit historiskt. Ljudfilmens intåg gjorde uppemot hälften av alla yrkesmusiker arbetslösa på ett par år. Vad tycker du borde ha gjorts åt den saken?
• VA VERKLIGEN DE FÖRSTA KÄKET SÅ SAMMANSATT Å KOMPLICERAT. VA VERKLIGEN UPPHOVSRÄTTEN KALLOPS?
  Jag äter inte kalops, men ber att få fortsätta klura på denna tankeväckande fråga.

Kontentan av frågorna? Många speglar olika grader av skepsis angående försörjning och pengaflöden, ett ämne som inte togs upp särskilt ingående i föredraget, utöver vissa allmänna resonemang om performance kontra praxis antagligen inte gick fram tillräckligt bra. (Skyller på att mina föregående föredrag har hållts för mer nischade åhörarskaror, t.ex. mediestudenter och konstnärer, sammanhang där det är lättare att hitta gemensamma referenspunkter. Med en mer blandad publik som kanske främst sammanförs av någon slags kritisk intresse för upphovsrättsfrågor, svävar de gemensamma kulturella referenserna mer fritt. Måste kanske jobba vidare på att hitta sätt att lösa det.)
Utan tvekan ett lärorikt föredrag och frågestundsform för mig, förhoppningsvis även för andra. Nu kan meningsutbytet fortsätta.

I tisdags föreläste jag alltså på Stadsteatern i Göteborg, som en del i vårens föreläsningsserie på Nya Studion. Föredraget, som hade fått rubriken Upphovsrättens kollaps, har lagts upp i redigerad version. Efter trekvartsmonologen hade jag och arrangören Olle Dierks kommit fram till att testa en lite annorlunda variant på frågestund. I stället för att de självsäkraste ställer sig upp och säger sin sak, fick var och en i publiken en lapp och en penna för att skriva ner en fråga, varpå några drogs slumpmässigt. Var nyfiken på om anonymiseringen skulle leda till: Löst svävande funderingar, elaka påhopp, eller grundläggande frågor som man kanske känner sig dum att fråga högt? Lite i varje riktning, visade det sig. Ungefär som på internet. På gott och ont. Fördelen med skriftlig frågestund är inte minst möjligheten att knyta samman föreläsningen med en fortsatt diskussion på nätet, tror jag. Så här kommer alla frågor som skrevs ned – ordagrant återgivna, inkl