Radiorecensioner: Påskpoesi, programmeringshistoria och pekoralisk mozartiana

Dikt är bäst på radio. Arkitektur är också bäst på radio. Radio är bäst på påsk. Mozart är sämst på tåg. Copyriot firar dymmelveckan med radiokritik och radiotips.

Förra året kom jag fram till att P1 är allra bäst under påskhelgen, vilket bekräftades i år (även om det i bägge fallen säkert mest beror på att jag själv kommit att konsumera extraordinära mängder FM-radio just då).
Som idag, när jag råkade slå på radion lagom för att höra Tove Lefflers reportage om programmeringspionjären Ada Lovelace. Matematik och sex, metafysik och feminism. Programmet bygger på en biografi av Betty Tool och på filmen Conceiving Ada; någonstans anas även influenser från Sadie Plants feministiska datorhistoria. Suverän folkbildningsradio, lyssna:

P1 om Ada Lovelace.mp3 (16.42 min; 15,3 MB)

Vågen i P1 har en en usel inramningsidé; detta att låta inbjudna tyckare göra tumme upp för en valfri sak och tumme ner för en annan är en farsot som var helt onödig att importera från gratistidningsvärlden till radion. Innanför ramen kan annars bra radio rymmas. Veckans program fick mig att tänk att arkitektur är bäst på radio. Just på grund av mediets avsaknad av det visuella, kan radion göra frågor om arkitektur spännande, på ett sätt som television eller tidskrifter antagligen inte kan. Och de medverkande i programmet var skönt osams, utan att följa positioner som var förutsägbara, åtminstone inte för oss som är klåpare på arkitekturteori.

Obs är inte precis min favorit bland P1:s kulturprogram; allt som oftast alldeles för mycket urvattnat snack om geopolitik. Långfredagens program, däremot, bjöd på ny svensk poesi med påsktema – som helt oväntat sög åt sig öronen med kraft.
Sju minuters hypnotiskt rabblande av imperativ, surrande som en tung påskhumla mellan folktrons värld av hedniska vårritualer och den gammelsvenska kristendomens häxfobi. Poeten som samplar, skriver och läser är Ida Börjel (som, om vi ska acceptera den polariserade bilden av svensk samtidspoesi, räknas till den språkmaterialistiska OEI-kretsen). Var tvungen att rippa:

Ida Börjel – Märk dymmelvecka.mp3 (7 min; 6,5 MB)

På tal om påsk och folktro, måste vi förresten passa på att tipsa om att Mattias Axelsson har dragit igång en superintressant blogg om högtider. Där kan vi t.ex. idag lära oss mer om långfredagslagstiftning och påskrisning.

Åter till radiorecenseradet. X2000-tågen har ju små hörslursuttag – långtifrån alltid fungerande – som förutom nyss nämnda P1 låter en lyssna på en egen kanal med klassisk musik.
Uppenbarligen tyckte SJ att P2 var för vågat. I stället låter man produktionsbolaget Habanera sammanställa speciella program som loopas i tågens trådradio. Nya musikslingor produceras varje månad, men tågpersonalen verkar rätt slapp med att byta ut dem. Den skyldige till dessa program har, visar det sig, ett namn: Bo Aurehl.

Tidigare gånger jag har åkt X2000 har han rört ihop en kväljande sörja, som typiskt sett sett ut såhär: På en Vivaldi-standard följer av en sliskig musikalhit av Andrew Lloyd Webber (vilket är ungefär som att hälla ketchup på tiramisu…), varefter spelas en inkvoterad kompositör från den svenska nationalromantiken (…och toppa med senapssill).
Därför var det skönt att få höra en slinga med tydlig inriktning. På tåget jag åkte – vars musikslinga uppenbarligen inte bytts ut sedan oktober 2006 – fortsatte nämligen hyllningarna till “årets jubilar”. Bara musik av W.A. Mozart; ett allt annat än vågat drag, men ändå trevligt.
Tyvärr är det inte bara musik. Mellan varje sats öppnar nämligen Bo Aurehl käften för att med mässande, prästlik stämma presentera musiken, samt oupphörligen intyga hur genial Mozart var. Att han uttalar varje ord så övertydligt att man får känslan av att befinna sig på ålderdomshemmet går väl att stå ut med, om det inte vore för att han samtidigt gravt överanvänder ord som “mirakel” och (framförallt) “uttryck”.

Mozart skrev sin oerhört vackra klarinettkvintett år 1789, samtidigt som Immanuel Kant var i färd att uppfinna estetik. Klassicist-Mozart och upplysnings-Kant känns också hyfsat kompatibla. En som under detta minnesvärda revolutionsåret ännu blott var en teologistudent i mängden, var däremot G.W.F. Hegel ännu bara en teologistudent i mängden. Hans estetiska föreläsningar låg ett trettiotal år fram i tiden (ska vi nämna en kompositör i samma andetag blir det kanske snarare Mendelssohn).
Ändå envisas Bo Aurehl med att – ständigt med mässande pastorsröst – hegla ner sitt kompositörsromantiserande med formuleringar som “Klarinettkvintetten förkroppsligar och fullbordar Mozarts fullmogna stil” (för att bara ta ett exempel ur mängden). Överflödigt, precis på gränsen till motbjudande.
Rent pinsamt blir det när Bo Aurehl häver ur sig följande pekoral:

Att välja Mozartmusik är som att sitta med matsedeln på världens bästa restaurang: man vill välja allt, men oavsett vad man tar, kommer det att bli succé.

Allt lika bra? Äh, lägg av! Var det verkligen en slump att valet föll på en av Mozarts tre sista symfonier, och inte på någon av de trettio första? Är det att svära i Mozartkyrkan, om man säger att vissa kompositioner är bättre, och andra följaktligen sämre?
Uppskruvad högaktning av detta slag är, tror jag, direkt degenererande för den klassiska musikens samtida odling. Så, nu var det sagt.

Angående radiouttaget på X2000, är ett råd på sin plats. Lär dig snabbt att känna igen klickljudet som markerar att ett tågförarutrop är på väg, och att då slita lurarna ur öronen illa kvickt. Annars blir dina trumhinnor kortlivade, och det lär finnas finns roligare anledningar till tinnitus än ett “Hässleholm nästa!”
Snälla rara SJ, varför inte normalisera maxvolymen? Annars har jag en idé, för att stoppa trumhinneterrorn. Vi tipsar Klys, och låter dem åtala SJ för upphovsrättsbrott.
Klys har ju tidigare blåst till strid mot reklamavbrott med argumentet att varje avbrott i “den helhet som kompositionen utgör” är en kränkning av upphovsmannens ideella rätt. Om det alltså verkligen är avbrottet, och inte reklamen, som är problemet, borde Klys se det som minst lika hemskt att X2000-tågen bryter musiken varje gång en ny station ska ropas ut.
(Och om Klys av någon anledning inte är intresserade, tycker jag gott att Sven-Erik Alhem kan väcka allmänt åtal. Om upphovsrätten, som så ofta sägs i teknikneutralismens namn, “gäller även på internet, då måste den gälla även på tåg!)