Musikekonomi i Egypten

Dr. Nagla Rizk leder ekonomiinstitutionen vid American University i Kairo, och forskar kring immateriella ekonomier i utvecklingsländer. Nyligen har hon kartlagt musikindustrin i Egypten, utan att göra det vanliga misstaget att gå vilse i det mätbaras värld. Hon har intervjuat folk som på olika sätt är involverade i den ofta informella musikekonomin. Här finns ett läsvärt referat av ett föredrag hon höll nyligen.

Den arabiska skivbranschen är nästan lika oligopoliserad som den så kallade “internationella musikindustrin“. Även där är det fyra bolag som dominerar helt; det största av dem ägs och styrs av en saudisk prins. Skivbolagen förlitar sig på stjärnartister i ungefär samma utsträckning som deras branschkollegor i väst. Avgörande för att slå igenom stort är att få sin musikvideo visad på satellitkanalerna.

Samtidigt hör Egypten till de länder som upphovsrättslobbyn år efter år stämplar som katastrofområden. Den amerikanska rapport, som nyligen väckte uppståndelse här på hemmaplan för sitt utpekande av Sverige som en fildelarnas frihamn, konstaterar att Egyptens rättssystem är notoriskt ointresserat av att ägna sin tid åt att prioritera upphovsrättslagar, symboliska tillslag till trots. Egyptens “piracy level” för inspelad musik uppges på bara fem år ha stigit stadigt från 40 till över 70 procent. Och då handlar det i stort sett om kassettband och CD-R. Bara få har tillgång till internet; å andra sidan ökar antalet DSL-anslutningar ingenstans i världen lika snabbt som i Egypten.

Piratkopiering är dock ingenting som betraktas som ett problem av egyptiska musiker i gemen, konstaterar Nagla Rizk. I stället ses distributionen av inspelningar som marknadsföring. Levande musikframträdanden är vad som betyder något, ekonomiskt.
Nagla Rizk levererar intressanta siffror på den saken. Superstjärnorna i Egypten tjänar 4,5 gånger så mycket pengar på att framträda som på försäljning av inspelningar. “Undergroundmusiker” hela 13,2 gånger så mycket. Och tro inte att det handlar om småpengar:

The wedding is a really important part of the culture, and there’s a burgeoning culture of live performances. She showed figures of high paid stars getting 40,000 USD to play weddings, smaller bands getting almost 1,000 USD, in a country with GDP per capita of about 4,000 USD(!)
There’s also collectivity based on kinship solidarity and a strong gift culture. If someone asks you for a copy of the CD they like, forget copyright: they’ll make a copy. In this way, copyright may actually be disruptive to social norms. In addition, underground bands help each other through peer collaborative production (they’ll come and play with each other, back each other up, etc).

Upphovsrättslobbyns enorma besvär att få sin vilja igenom i länder som Egypten handlar alltså alls inte bara om politisk korruption. Inte heller kan situationen inte reduceras till en fråga om tekniska möjligheter och/eller prissättning.
Ännu viktigare är nog att upphovsrättstänket – fundamentalt omusikaliskt, som det är – är inkompatibelt med den attityd till musik som först och främst kännetecknas av förslösande, på sociala upplevelser i ögonblicket snarare än på hamstrande av objekt. Busschaffisen i Alexandria som satsar alla sina besparingar på att hyra in en riktigt fet orkester till sitt barns bröllopsfest. Eller horderna av svenska ungdomar som vallfärdar till sommarens festivaler (eller röjer runt på obskyra källarspelningar som igår, hehe). Ungefär samma sak, rent ekonomiskt.
Skivbolagslobbyns mål är att kanalisera om detta förslösande, dessa passioner, till en ekonomi baserad på slutprodukter. Nagla Rizk, å sin sida, köper inte deras verklighetsbeskrivning, utan sympatiserar snarare med arabiska creative commons-entusiaster:

She suggests a move to formalize the commons, promote flexible IP systems that accomodate commons production, promote alternative business models…

Sådana formuleringar gör mig allergisk. Varför denna vilja att formalisera “the commons”? Varför skulle Egyptens musikliv bli bättre av att alla började tänka på upphovsrätt? Att tänka på upphovsrätt innebär, först och främst, att upprätthålla en rätlinjig uppdelning mellan privat och offentligt, en barriär som då måste resas mitt i det gränsland där Egyptens musiker i så hög grad förtjänar sitt levebröd.
En “hård” upphovsrättslag som ingen bryr sig om kan mycket väl erbjuda bättre förutsättningar för musiklivet, än ett klimat där ett aldrig så “mjukt” upphovsrättstänk predikas och institutionaliseras, i de kreativa allmänningarnas namn. Verkar inte Nagla Rizks egna rön peka i den riktningen? Förhoppningsvis får vi läsa hennes studie i publicerad form.