Entries from April 2007 ↓

Valborg

Goethes stora tragedi Faust förlöper som en berättelse med någorlunda klar handling – ända fram till kapitlet Valborgsnatt. Där slår den över i vad som kanske bäst beskrivs som psykedelisk dikt.
Mephistopheles tar med Faust upp på berget Brocken, där häxor och trollväsen samlas till fest med säckpipor och dans kring hundra eldar. Under uppstigandet upplever Faust hur den egna individens gränser hotar att upplösas helt; att urskilja en fast punkt i tillvaron blir allt svårare – samtidigt som lockelsen uppåt tilltar.

Bläddra neråt för svensk översättning; först citerar vi lite ur Goethes original:

Aber sag mir, ob wir stehen
oder ob wir weitergehen?
Alles, alles scheint zu drehen
/…/
F: Doch droben möcht ich lieber bin!
Schon seh ich Glut und Wirbelrauch.
Dort strömt die Menge zu dem Bösen;
Da muß sich manches Rätsel lösen.

M: Doch manches Rätsel knüpft sich auch /…/
Getan, geschehn! Geschehn, getan!
Verleg Sie sich auf Neuigkeiten!
Nur Neuigkeiten ziehn uns an.

F: Daß ich mich nur nicht selbst vergesse!
Heiß ich mir das doch eine Messe!

M: Der ganze Strudel strebt nach oben;
Du glaubst zu schieben, und du wirst geschoben.

Samma excerpter i Viktor Rydbergs svenska tolkning:

Men så säg mig, om vi skrida
framåt eller stilla bida!
Ring i ring vill allt sig vrida /…/

F: Men hellre vore jag på bergets spets;
där ser jag virvelrök och låga,
och till den onde strömmar tropp på tropp,
där löses mången dunkel fråga opp.

M: Där knytes också mången dunkel fråga. /…/
skett är ju skett, och flytt är flytt!
Nej, fyll med nyhetskram sitt lider,
vi älska blott det som är nytt.

F: Det här må då en marknad kallas;
av yrsel vill man överfallas.

M: Mot bergets topp ses hela virveln rycka;
du trycks framåt, då själv du tror dig trycka.

Kapitlet följs av Fausts Valborgsnattsdröm, en slags “pjäs i pjäsen” där allehanda karaktärer passerar kavalkad för att var och en sjunga några rader om världens tillstånd. Enligt kommenterade utgåvan rör det sig i hög grad om satir över samtida kulturpersonligheter. (“Idealist” ska t.ex. syfta på Fichte.)
Samtiden, då Goethe skrev dessa valborgskapitel, är ganska exakt år 1800. Under de åren ska Goethe ha lånat en mängd böcker om folktro och häxeri, skrivna av “tredje klassens författare”. Från dessa fick han impulsen att låta bestigandet av valborgsberget kulminera med häxornas samling kring Djävulen – något som han dock avlägsnade ur pjäsen. Mephistopheles är en mer komplex gestalt, omtalas som “motsägelsens ande”, negationens princip. Ondskan är i världen och inte alltid helt lätt att skilja från det goda.

Valborg (Walpurgisnacht) är kanske den mest komplexa av de nordiska högtiderna. (Följ gärna länkarna för att läsa på inför kvällens firande!)
Den årligen återkommande striden mellan vinterns och vårens krafter firades under första fullmånenatten mellan vårsoldagjämning och sommarsolstånd, med stora lokala variationer (och med motsvarigheter i andra vårhögtider som newroz och pesach).
Med kristendomen överfördes hyllandet av vårens gudinnor på helgonet Walburga, och en dualistisk uppdelning påfördes de mer sammansatta hedniska sederna. Folk fortsatte att dansa runt eldar och föra oväsen, men nu officiellt i syfte att skrämma bort Satans makter, inte att hälsa våren. På motsvarande sätt har idag valborg (natt) och första maj (dag) åtminstone här i Sverige kommit att uppfattas som två olika högtider, när de ursprungligen snarare är att se som två sidor av samma firande.

Piratbyrån har på olika sätt firat helgen varje år.
2004 ordnades demonstrationer på första maj, med budskap som skilde sig en hel del från övriga firanden den dagen.
2005 hölls en festlig samling i Vasaparken i Stockholm, med trefaldigt tema knutet till datumets traditioner.
2006 ordnades först en festkväll och sedan, på första maj, en samling under gråmulna skyar i Bofills båge – dokumenterad på konstvideo av Annika Larsson.
2007? Snart nog får ni se…

Skärpt lag kring avkodningsutrustning

Floodis uppmärksammar en departementspromemoria om att kriminalisera “privat olovlig hantering av avkodningsutrustning“.

Förslagen innebär att även personer som för privat bruk anskaffar eller använder avkodningsutrustning i syfte att få tillgång till en tjänst, t.ex. betal-tv, utan att betala för den kan dömas för detta. Den föreslagna regleringen avser att vara teknikneutral och täcka in olika tekniska metoder att otillbörligt skaffa sig tillgång till en tjänst.

Huvudsaklig måltavla är “s.k. piratkort som möjliggör tillgång till betal-tv utan att abonnemangsavgift till leverantören betalas”. Redan förbjudet att sälja och marknadsföra, men tv-branschens egen antipiratlobby har länge velat kriminalisera även privat bruk.
Lagen inskränker sig dock inte till tv-sändningar:

1 § I denna lag finns bestämmelser som avser att förhindra obehörig tillgång till vissa tjänster.

2 § Med tjänst avses i denna lag
1. en ljudradio- eller TV-sändning som är riktad till allmänheten,
2. varje annan tjänst som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av mottagaren

Där torde väl lite av varje kunna inräknas? Räkna med att andra branscher än tv-branschen kommer försöka vränga den här lagen för att undanröja hårdvara och mjukvara som de känner sig hotade av.
Lagskärpningen som föreslås ska göra så att

personer som privat anskaffar eller använder avkodningsutrustning i syfte att, utan tjänsteleverantörens godkännande, få tillgång till en tjänst som avses i lagen kan dömas till ansvar för brott mot avkodningslagen. Anskaffning och användning av utrustning i lagliga syften skall givetvis fortsatt vara tillåtet.

Favorit i repris: laglig användning är laglig. Uppenbarligen finns det syften som är lagliga. Men vilka? Och hur i hela världen ska rätten kunna avgöra för vilket syfte en privatperson har anskaffat en mjukvara?
Ni som har bättre koll på dessa saker får gärna spekulera vidare kring möjliga verkningar i kommentarerna nedan.
I en kommentar till en nyhetsartikel om saken skriver någon:

Det är väl lite missvisande att prata om piratkort, det intressanta är “annan avkodningsutrustning”. Kommer det att betyda att jag begår ett brott nästa gång jag använder libdvdcss för att titta på DVD:er under Linux?

Promemorian går nu ut på remiss “till berörda myndigheter, TV-företag och tjänsteleverantörer inom IT-området samt till ett stort antal upphovsrättsorganisationer”; inget hindrar dock oinbjudna från att inkomma med sina synpunkter till kulturdepartementet senast 20 augusti.

Dub

Eskalator, med ständigt fetare blåssektion, bjöd på släppfest för sitt nya album, fyllde Kägelbanan på Mosebacke. Sen bar det vidare till Dieselverkstaden i Sickla, för klubben DUBCLASH #2.
Bas, bas, baaaaas, rätt in i benen, från två alternerande sound systems i varsitt hörn av lokalen. Tesfa skarpast, tror jag.
Galet bra dubstep-utflykt precis innan stängning. Annars mest äldre tongångar i de bägge systemens dubplates – hur meningsfullt det nu är att tala om “gammalt” och “nytt” i musik där varje enskilt litet ljud kan ta ett oändligt antal vändningar genom de elektroniska effekterna.

Efter senaste tidens pratande och bloggande kring musikekonomi, känns det förbannat skönt att dub opererar helt oberoende av motsatsställningen mellan “live” och “inspelat”. Hanteringen av skivspelare, mixerbord, effektenheter och högtalarsystem är lika “levande” som hanteringen av de blås-, sträng- och slaginstrument som från och till hörs (mer eller mindre skruvat) återgivna. Vokala inslag ömsom uppe på musiken, ömsom inne i.

Performanceteoretikern Philip Auslander har försökt karakterisera “rockideologins” ideal om autenticitet:

In the case of rock ideology, the aura must be seen as existing between the recording and the live performance. The aura is located in a dialectical relation between two cultural objects – the recording and the live performance – rather than perceived as a property inherent in a single object, and it is from this relation of mutuality that both objects derive their authenticity.

Mystifieringen av “livemusik”, som motsats till inspelad musik, kan nog härledas till denna rockideologi, en ideologi som självfallet har underblåsts av nittonhundratalets skivbolag.
(Luftgitarristens smålöjliga gestalt bekräftar regeln: en rockmusikinspelning kan aldrig igen återinfogas i något som är “live”, skivan är och förblir enligt denna ideologi ett dokument av något som var “live”.)
Någon sådan skiljelinje går sannerligen inte att dra genom dubmusikens ekokammare – vilket är befriande och tänkvärt. För när vi pratar om ögonblickens kultur, om behovet av att återfokusera på det performativa i stället för att reducera kulturen till en ansamling objekt, riskerar alltid att infångas i rockdialektiken. Även Philip Auslander faller pladask i fällan, hans många skarpa betraktelser till trots.

Levande musik är inte en motsats till inspelad musik. Levande musik är vad som händer när fler än en person synkroniserar sina musikupplevelser, må ljuden sedan komma från Eskalators blåssektion, från Tesfas sound system eller från någon helt annan källa. Två kriterier borde räcka: Ett, något händer i ögonblicket; Två, det inbegriper en begränsad skara med interaktionspotential.

Rockideologins motsatspar live/skiva är förbunden med upphovsrättsideologins statiska uppdelning mellan idé/uttryck. När en DJ tar en inspelat ljudsnutt (ett “uttryck”) och behandlar som en simpel råvara (en “idé”) som vävs till nya uttryck, luckras också förstnämnda motsatspar upp. Begrepp som Bourriauds postproduction och Manovichremixability dyker gärna upp i sammanhanget, och vilken tillställning kan bli ett bättre exempel än en dubclash?

Dub är ett verb, en praktik som numera återfinns inom snart sagt alla musikgenrer; samtidigt säljs det även såsom substantiv, i cd-boxar, tryckt på kläder, och så vidare. Rockmusik kan förstås vara lika flertydig, rock är förstås inte detsamma som den rockideologi. Därmed sätter vi punkt för ett inlägg som förhoppningsvis kan öppna för vidare funderingar kring vad vi menar med “levande musik”.

Jack Valenti: Ett liv i kamp mot bandmaskarna

Eftersom detta inte är Lawrence Lessigs blogg, slipper ni bli nedskvätta av kollegiala tårar bara för att Jack Valenti slutligen har kolat vippen i ett slaganfall.
Däremot kostar vi gärna på oss några citat och en stunds förundran över mannen som under flera decennier förkroppsligade en slags mediehistorisk blodpropp, vars skugga faller från nittonhundratalets mitt och långt in på internet.

Holywoods lobby tycks alltid ha stått närmare demokrater än republikaner, och det var från demokratiska kretsar som Jack Valenti hämtades. Under 1960-talet jobbade han i Vita huset som nära rådgivare till president Lyndon Johnson, innan han 1966 sade upp sig för att leda Motion Picture Association of America – där han kom att bossa i hela 38 år. (Han ersattes av Dan Glickman, som tidigare varit jordbruksminister under Clinton, nu kanske mera känd i samband med påtryckningar mot Sveriges rättsväsen.)
Jack Valenti hann leda MPAA i strid först mot videobandspelaren, sedan mot internet och universaldatorn. Ändå(?) räknas han, inte utan orsak, som Washingtons kanske mest effektiva lobbyist genom tiderna.

April 1982, för nästan exakt 25 år sedan, höll amerikanska kongressen en hearing om “Home recording of copyrighted works. Från detta tillfälle härstammar det allra mest fantastiska av alla Jack Valenti-citat:

I say to you that the VCR is to the American film producer and the American public as the Boston strangler is to the woman home alone.

Videobandspelaren likställd med en ökänd seriemördare; Hollowood jämförd med en värnlös kvinna. Vilken genuskodning! Påminner om en figur som är urtypisk för allehanda nationalistiska rörelsers retorik; i offerpositionen har dock det kvinnligt kodade fosterlandet utbytts mot en värnlös kulturindustri. Förövaren tar inte längre formen av en invasion utifrån, utan består här i japansk hemelektronik som redan lyckats infiltrera sig in i miljontals amerikanska hem.

Mr. VALENTI: I am merely coming to start off by talking about the American film and television industry, not as an economic enterprise, but as a great national asset to this country, to the U.S. Treasury and the strength of the American dollar. /…/
But now we are facing a very new and a very troubling assault on our fiscal security, on our very economic life and we are facing it from a thing called the video cassette recorder and its necessary companion called the blank tape. And it is like a great tidal wave just off the shore. This video cassette recorder and the blank tape threaten profoundly the life-sustaining protection, I guess you would call it, on which copyright owners depend, on which film people depend, on which television people depend and it is called copyright. /…/

Now, again, citing the fact that 100 percent of these machines are made in Japan and 85 percent of all of the blank tapes are made in Japan, and I say that, Mr. Chairman, because I. have to keep coming back to this trade asset because if the Congress doesn’t act, then what we are going to be doing is exporting our jobs out of this country to another country, beyond the real of our own shore.

(Jämför gärna med det samtida svenska dokumentet “Upprop mot hemkopiering” och diskussionen som ledde fram till den så kallade kassettersättningen.)

Senare under 1982 bjöd även senaten in till hearing om videobandspelar-hotet. Jack Valenti utvecklade sitt metaforspråk ytterligare, nu i en mer gastroskopisk riktning.

When there are 20,30,40 million of these VCRs in the land,we will be invaded by millions of ‘tapeworms,’ eating away at the very heart and essence of the most precious asset the copyright owner has, his copyright.

Vi känner alla till historien om hur hemmavideo bara några år senare hade blivit en vital intäktskälla för Hollywood. Jack Valenti såg dock inga skäl att tänka om; i stället återanvändes ungefär samma retorik i MPAA:s kamp mot andra nya medier.

Januari, år 2000. Nu var det inte längre bandspelare, utan algoritmer som stod i skottgluggen. Sju största filmbolagen väckte gemensamt åtal mot sajter som spred DeCSS, ett litet datorprogram utvecklat av en sjuttonårig norrman, som kunde kringgå krypteringen på DVD-skivor, och alltså möjliggöra oauktoriserad kopiering.

“This is a case of theft,” said Jack Valenti, president of the association. “The posting of the de-encryption formula is no different from making and then distributing unauthorized keys to a department store.” /…/
“If you can’t protect that which you own, then you don’t own anything,” MPAA’s Valenti said.

Ungefär där, precis vid millenieskiftet, kan vi nog säga att upphovsrätten definitivt gick in i en ny era. Från att reglera verkliga fall av piratkopiering, till att reglera potentiell piratkopiering, förbjuda tekniker som enskilda personer kan använda för oauktoriserat kopierande. Jack Valenti och MPAA hade utan framgång försökt vrida rättsskipningen i sådan riktning när de tjugo år tidigare stred mot videobandspelaren. Nu fick de något större framgång, åtminstone på pappret. Utan överdrift kan sägas att nästa stora dragkamp lär bli The Pirate Bay-fallet; även det handlar ju om att kriminalisera en möjlighet till kopiering, snarare än att beivra konkreta upphovsrättsöverträdelser.

Kring år 2000 gick alltså upphovsrätten definitivt in i en ny era, anförd av Jack Valenti. När kriget mot terrorn rullade igång året efter, missade han förstås inte chansen att utnyttja situationen och systematiskt etablera en parallell i form av “kriget mot piratkopieringen”. Jack Valenti hävdade en direkt länk mellan filmkopiering och terrorism.

Amerikas kronjuveler – dess intellektuella egendom – håller på att plundras.

Så inleddes ett vittnesmål [pdf] i mars 2003, där Jack Valenti gick vidare med att tala om hur kronjuvelerna stjäls av “stora, våldsamma och högst organiserade kriminella grupper”. Likställandet av kommersiell försäljning av kopierade produkter, och datoranvändares möjlighet att själva göra kopior, är en medveten strategi.

Ett uttalande från 2001 sammanfattar Jack Valentis syn på filmmediet i den digitala reproduktionsåldern; förvissningen om att långfilmsformatet representerar den mänskliga kulturhistoriens kulmen är nästan rörande:

So long as you provide customers with an epic viewing experience they cannot duplicate in their homes, so long as each new generation of filmmakers enlarges and beautifies the art of visual story-telling, then so long will we travel that sweet road that leads to success

Upphovsrättens kollaps

Många trådar knyts samman i föredraget “Upphovsrättens kollaps“, som hölls i Göteborg, påsken 2007. Skriv gärna ut och läs!

Föredraget är i sin tur delvis en vidarebearbetning på föredrag som hållits på engelska i diverse sammanhang, och som i sin publicerade version fick rubriken “Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright“.

Vad gäller föredrag, så är form och innehåll i ständig omarbetning och anpassas för sammanhangen. Intresserade arrangörer kan kontakta rasmus [at] piratbyran [punkt] org

Hacking-teorier och heta årtal (1968, 1999, 1977)

För knappt en vecka sedan inbjöd Karl Palmås och Otto von Busch till ett litet stockholmskt extrasläpp för sin nya bok Abstract Hacktivism. Boken kan pappersköpas billigt eller gratistankas som PDF, bara att välja. Innan vi går in på bokens idéer om hackeretik och samtidshistoria; två bilder på författarna, var och en i typisk pose, från en vansinnigt stimulerande kväll:

Hacking och hacktivism handlar här inte om datorer, eller om politiska bruk av datorer, utan om hur “de abstrakta mekanismer” som datorer bygger på har tagits i bruk i de mest skilda sammanhang.
Otto von Busch, kläddesigner och designteoretiker, tar upp en lång rad kulturella praktiker – shopdropping, craftivism, fan fiction, machinima, urban exploration, med mera – men skriver också ett längre avsnitt om religiöst kätteri, framför allt om nittonhundratalets katolska befrielseteologi. Karl Palmås, som forskar vid Göteborgs handelshögskola, fokuserar i sitt avsnitt mer på överlappningar mellan managementteori och politisk aktivism, och den roll som idéer förknippade med fri mjukvara spelar i sammanhanget.
Alltsammans knyts alltså samman av ett brett definierat hackingbegrepp, som dessutom sätts i relation till en rad filosofer som inspirerat bokprojektet: Manuel DeLanda, Gilles Deleuze, Bruno Latour, Michel Serres, med flera. Modigt grepp.

En genomgående tanke handlar om att behålla strömmen på. Uppbyggligt experimenterande, i stället för undergrävande dekonstruktion. En dikotomi som upprepas gång på gång i boken, men aldrig spikas fast helt utan lämnas öppen. Dikotomin faller tillbaka på en välkänd distinktion uttryckt av Eric S. Raymond:

hackers build things, crackers break them

Oproblematisk är den inte, vilket knappast heller författarna påstår när de testar att applicera den på sin bredare definition av hacking. Tror ändå att vi måste behålla invändningen i åtanke: Bygga eller krossa, redskapen är desamma, samma kunskaper behövs för att säkra ett system som för att bryta sig in i det. Eller så kan vi återkalla följande klassiska rader från Arga Unga Hackare (2002):

Whitehats. Blackhats. Greyhats.
/…/
Orden är beskrivningar påhittade av media i slutet av 90-talet för att kunna dela in dessa s.k. hackare man skrev om i olika läger. Ordet hackare har ju alltid varit svårt. Vad är egentligen en hackare? Hur beter dem sig? Osv..
En myt är att riktiga hackare är sådana typer som MIT-hackarna. Det är lögn.
MIT-hackarna var nördar utan liv med låg imponansfaktor. Sen kom man på att hackare kanske var sådana typer som bröt sig in i datorsystem. Fast där stötte man också på problem.
Det gick helt enkelt inte att kategorisera båda typerna som hackare. /…/
Massor med onyttig förvirring. Här fanns det utrymme för nya beskrivningar.
Onda hackare kallades blackhats.
Snälla hackare (haha) kallades whitehats.
Snälla hackare som varit/är onda i smyg kallade man greyhats.
Skitbra, helt plötsligt gick det att kategorisera hackarna.
/…/
Under tiden sitter vi och fetäger era geekstations och snor er warez!

Om ni någonsin tycker att ni bär nån slags hatt så är ni inga hackare.
Det finns inget som definerar en hackare som whitehat, greyhat eller blackhat.
Och det finns inga crackers, och inte heller onda eller goda hackare.
Den som tar på sig NÅGON hatt är inte en hackare. Punkt slut.

FÖR DET ÄR JU SÅ JÄVLA UPPENBART.
HACKARE SOM INTE HACKAR ÄR INGA HACKARE.
ALLTSÅ.

HACKARE HACKAR!

Hackare hackar! Mer filosofiskt; AUH uttrycker en monistisk syn på hacking, i kontrast till Raymonds dualistiska. Detta betyder förvisso inte att distinktioner är av ondo. Utan dem blir alla hattar grå. För att alls kunna tillämpa ett vidgat hackingbegrepp, som även tar in annat än att bygga/undersöka/knäcka datorsäkerhetssystem, behöver koncept vändas och vridas åtskilliga varv; det deleuzianska begreppsbollandet kännetecknas av en mängd tillfälliga motsatspar som sätt att trassla sig ur mer totaliserande dito. Låt oss ta några exempel på de distinktioner och definitioner som görs i Abstract Hacktivism:

the difficulties of contemporary activism and critique lies not in how to ‘blow apart’ oppressive structures. Instead, the challenge for activists, artists and designers lies in how to create well functioning self organised structures (self consistent aggregates) which can replace the previous structures. /…/

A change in approach to authorship and originality as well as a critique of control. Not because of opposition but of attachment. Not of hate but of love. /…/

opposing a system through bending its power, but at the same time devote to it. /…/
It is not an oppositional dialectic force, not neglecting or fighting the system in a traditional way. Neither the cause nor the effect. It is instead blending and modulating it. Liberating it. /…/
Hacking is in this sense a direct practice of transformative action, on a physical, semantic and spiritual level. /…/
[Hacking] is a position not based on dialectic opposition, not anti-something, but of constructive disobedience, a critical furthering. /…/ not a mere deconstruction or opposition, but suggesting a further action within the system /…/
The hack is this process of opening and sharing, exposing the inside of a black box, but not necessarily demystifying it. A magician’s hat hacked will still be the home of rabbits, but also much more! /…/
Hacking is in a dialogic form, not in dialectic opposition. /…/ As a satellite uses the gravity of a planet to launch further in space. Central to the use of a line of flight is thus the gravity of a system – the oppressive force of subjection is also the potency for liberation. /…/

Hacking is breaking control – liberating the imagination through action, colouring outside the lines, escaping the paved routes of top-down intentions. Where opposition and dialectic struggle was the counter culture of a society of discipline, hacking is modification in a society of control. /…/
The hack is breaking into the flows on the channels. Not blocking the flow, nor choking the power. Instead reconnecting the highways, redirecting energies.

Hackingkonceptet sammankopplas alltså med en deleuziansk, affirmativ etik. Den uppbyggliga hackingerns Andra, den systemknäckande crackern, sammankopplas dels med marxistisk kulturkritik, dels med dekonstruktion i Derridas efterföljd. Hur rättvisande detta är kan diskuteras – läser vi vad Derrida själv skrev om två slags dekonstruktion blir det tydligt att det inte är något simpelt nedbrytande – men styrkan i Abstract Hacktivism är just att den vågar polarisera tankesätten, skapa begrepp som blir möjliga att ifrågasätta eller omdefiniera.

(På bokreleasen släppte jag själv ur mig någon tanke om man inte borde driva datormetaforen ännu ett steg längre: En binär maskin arbetar ju stikt talat inte genom att “behålla strömmen på”, utan genom att oerhört snabbt låta strömmen gå av och på. I så fall borde kanske den spekulativa slutsatsen mer handla om att vässa sin förmåga att hastigt kunna tajma, 1 eller 0, än om att välja den ena vägen framför den andra…? – En tankeriktning som vissa andra passager i boken också tenderar åt.)

Begreppen laddas ytterligare genom att knytas till historiska faser, som vässas ytterligare genom att abstraheras ner till två årtal. 1968 mot 1999.
1968: Motkulturella strategier som, likt de strukturer de revolterar mot, står kvar i “motorns paradigm”. Samhället förstått som något totaliserande, genom tankefigurer i linje med “reservoirs of fuel, differentials in pressure, circulation“… En revolt vars mål är att avbryta processer, kasta grus i maskineriet.
1999: Året då koncepten bakom fri mjukvara nådde ut i bredare kretsar. Linux tilldelades, i egenskap av konstverk, pris på Ars Electronica. Kalle Palmås argumenterar för att millenieskiftets “IT-bubbla” inte ska förstås som blott en “dålig investering”, utan som det smått kaoitiska genombrottet för något som fått bestående verkan – viktig poäng.

‘99ers can circumvent the forced choice between countercultural posturing and a withdrawal back to pro-hiearchy planning. In this way, ‘99 is a break with ‘68. /…/ the children of the ‘99 revolution shun the ‘throw gravel into the machinery’ /…/ methodologies that their parents invented. Instead, they employ a hacker attitude towards reality, exploring new forms of activism and critique. A key point here is that the ‘99ers are as interested in reconstruction (of self-organised structures) as in deconstruction (of hierarchies).

Karl Palmås dissar Naomi Klein och de former av aktivism hon lyfte fram i No Logo, räknar dem till en fortsättning på 1968-mentaliteten.
Beskrivningen av Adbusters som ett projekt som med åren påstås ha lämnat “jamming” till förmån för något mer spännande är inte fullt så övertygande; Adbusters moraliska drivkraft tycks vara densamma nu som innan, hur mycket de än brer på med datormetaforer och snack om att “hacka kapitalismen”.

Att lyfta fram positiva exempel på något man ser som en framväxande abstrakt tendens är förstås vanskligt. Abstract Hacktivism vågar ändå ta riskerna, gång på gång, och därigenom öppna upp för en vidare diskussion om hur hackingbegreppet kan inspirera till att förstå en bredare uppsättning samtidsfenomen. Dessutom med en otalig mängd kul inpass på vägen.
Om detta inlägg lyckade bidra till att lyfta ett fåtal aspekter, får vi avsluta med en förhoppning om att fler vill läsa och kommentera. Fade to Grey har redan skrivit en mycket läsvärd recension.

Förresten: Mittemellan 1968 och 1999 ligger det inte mindre laddade året 1977. År 1977 är tema för en filmfestival på söndag. Oavsett filmernas explicita politik, borde heldagen på Stockholms universitet utgöra ett utmärkt tillfälle att fundera kring språnget från 1968 till 1999…

200 dj’s

200 dj’s, Köpenhamn/Internets, 4 maj. Känns som ett sympatiskt koncept, vad som nu kommer att ske.

På tal om Danmark, så förtäljer nystajlade Piratgruppen att den norska trenden spridit sig söderut; nu har även det danska partiet som går under namnet Venstre (och är liiite större än det norska) har piratiserats.

Jag bör av principiella skäl ha rätt att kopiera vilken digital produkt som helst, eller göra vad jag vill med den. Ett av de största hindren mot kulturens utbredning är ju upphovsrättsbestämmelserna“, förklarar ordföranden för Venstres Ungdom. Oj…

Noterad musik

Måndag klockan 12:30–13:30 kan ni slå på P2 för att höra Schüldt i P2, som den här veckan har tema komposition och undersöker relationen mellan noterad och inspelad musik.
Medverkande är houseproducenten Rasmus Faber, tonsättaren Kristina Forsman samt undertecknad.
Delvis spinner det vidare på tidigare Copyriot-diskussioner om konstmusikens kris. Drar stora historiska växlar, spekulerar kring vilken roll den noterade musiktraditionen kan tänkas spela i framtiden, och pratar inte minst om dess relation till elektroniskt musikskapande. Verkligen kul att det finns radioprogram som ger rum för sådana frågor!

Efter att programmet är sänt så lägger jag upp det som MP3. Kanske lägger till några fler rader här också, efter att ha hört det i sin helhet.

Intervjuade förresten alldeles nyss för ett annat av mina favoritprogram på radio, även detta om musik, ur ett ganska filosofiskt perspektiv. Sänds veckan efter, den som är intresserad kan hålla utkik här.

Uppdatering, måndag:
Medan det sändes fick jag för mig att skriva ned ungefär vad jag sa, spridda fraser ryckta från de frågor som föregick dem. Mest som en hjälp för det egna minnet, och för dem som möjligen skulle vilja tillägga eller invända något, kommer det här:

Man kan se det som en historisk slump att den noterade musiken fått den särställning i vår kultur som den har fått. En effekt av att Gutenberg uppfann tryckpressen 400 år innan Edison uppfann fonografen. Under de här 400 åren [och tidigare] gick det att massreproducera symboliska representationer av musik, men det gick inte att lagra ljud – något som har fått väldigt speciella konsekvenser.Att man började lagra musik på papper i symbolisk form öppnade möjligheter för att kasta om och planera långa linjer. Men notskriften utesluter ju också en massa andra saker som inte fått samma vikt i den noterade musiktraditionen. Exempelvis klangfärg, ljudstyrka i absolut mening, de små intervallen, ja allt det som återupptäckts på 1900-talet och framåt, i och med inspelningsmedier och inte minst den elektroniskt skapade musiken.

Om vi hypotetiskt tänker oss att lagring av ljud skulle ha uppfunnits före nedteckningen i notskrift, så tror jag att ingenting skulle vara sig likt. Vi kan inte begränsa det till musik, utan det gäller hela vårt mänskliga väsen, vårt sätt att uppfatta tid…

Det som kännetecknar den noterade musiktraditionen är att man har en rolluppdelning: En person skriver noterna, och så finns det i idealfallet en massa olika tolkningar, olika musiker tolkar noterna på olika sätt.
Men det kanske inte riktigt är så i den samtida noterade konstmusiken, så på något sätt har den väl tappat färdriktningen. Musiken framförs en gång och sen aldrig mer, i stort sett. Så mångfalden av tolkningar, möjligheten att kontrastera olika tolkningar mot varandra, den finns ju inte riktigt längre i den nyskrivna musiken.

Mer och mer har klassisk och populär musik blivit till två skilda sfärer. Ända in en bit på 1900-talet var det inte så. Det brukade exempelvis vara klassiskt skolade musiker som spelade underhållningsmusik på stumfilmsbiograferna. När sedan den inspelade musiken började ta större plats under 1900-talet så händer något, musiklivet börjar ta två skilda vägar.

Visst, det finns ju en massa musik som på ett sätt faller emellan sfärerna, inte minst elektronisk musik. Men var och en som gör musik tolkas fortfarande inom ramarna för det ena eller andra.
Inte minst ekonomiskt. Anmäler man t.ex. musiken till Stim sitter där en musikkonsulent och bedömer om musiken är seriös eller populär, vilket ger olika mycket pengar. Uppdelningen är väldigt fastspikad inom institutionerna.

Jag hoppas ju nånstans på en integration. Jag tror inte det är hållbart med så täta skott mellan sfärerna. Det saknar motsvarighet på andra konstnärliga områden. Inom t.ex. litteraturen finns en flytande skala mellan det högsta och det lägsta, om man vill använda de orden. Men konstmusiken har slutit sig om sig själv, även om jag är övertygad om att det finns ett vitalt samspel. Själva existensen av klassiskt skolade musiker är ovärderlig även för andra slags musik, de tar ju med sina kunskaper dit.
Frågan är hur man långsiktigt kan tänka sig att de här två sfärerna kan närma sig varandra utan att allt slätas ut till något ytligt eller platt.

Den noterade, klassiska musiktraditionen kommer inte att bara dö eller försvinna. Inte ens om politikerna en vacker dag fick för sig för att omedelbart ta bort allt offentligt understöd till den. Klassisk musik har ett så stort symboliskt kapital, att tomrummet som uppstod absolut skulle fyllas. Problemet är att det skulle fyllas med kitsch, den klassiska musiken skulle kitschifieras ytterligare. De sponsorer som skulle komma in, i ett sånt scenario, skulle bara vilja ha de klassiska örhängena. [Så att uppdelningen i en egen sfär utan kontakt med resten bara skulle bli ännu starkare.]
Så vi behöver en mer långsiktig avvecklingsplan för den här berlinmuren mellan sfärerna.

Diffus klubb förnekar väntade staplar

För att uttrycka saken snällt, är jag inget större fan av den göteborgska varianten av medievetenskap, fixerad vid enkätdata och stapeldiagram.
I den senaste av deras så kallade SOM-rapporter finns en delstudie kallad
Film, pirater och sjunkande skepp [pdf]. Den handlar alltså om “fildelning”, som ett fenomen lösryckt från den bredare frågan om digital reproducerbarhet. (Vad annat man nu kan förvänta sig från “medieforskare” vars mediebegrepp aldrig är helt definierat, men i praktiken inskränks till massmedieinstitutioner.)

Nåväl, studien tycks presentera rätt raka rön. “Nedladdning av musik” fortsätter att öka, även om det precis som i SCB:s studier är oklart vad som menas med “nedladdning”. De yngre tillfrågade som “laddar ned ofta” tenderar även att köpa musik-cd och gå på bio ofta, och spelar dessutom datorspel i högre utsträckning.
Förslaget “tillåt all fildelning” har klart fler anhängare än motståndare totalt sett; många beskriver sig som neutrala.

Slutsatser: “Det finns ett brett stöd för att tillåta fildelning” och “Synen på fildelning och upphovsrätt kan bli en viktig valfråga 2010“. Räkna med att partistrategerna noggrant noterar allt som SOM-institutet levererar…
Den positiva inställningen till fri fildelning har ingen som helst ideologisk slagsida utan är nästan helt jämnt distribuerad från vänster till höger; viss (positiv?) avvikelse bland dem som beskriver sig som “något till höger”.
Och så konstateras det att biobesökandet ligger på en förvånansvärt konstant nivå.

“Filmindustrin” dömer ut rapporten, enligt SvD:s ingress. Ursäkta, vem talar? Jo, en viss Eric Broberg som uppges representera en klubb som kallar sig “Filmdistributörernas förening“, tidigare helt okänd, utan vare sig känd adress eller hemsida. Hur seriöst är det, liksom?
Nå, lite googlande pekar i riktning mot att Filmdistributörernas förening är samma klubb som för bara några veckor sedan ännu kallade sig Sveriges Videodistributörers Förening och som från och till går under namnet Sveriges filmuthyrareförening. Lite oklar självbild, kanske?
Eric Broberg och hans klubb – vars konturer mot den mer välkända Antipiratbyrån är luddiga – har uppenbarligen lite svårt att bestämma sig för vad för slags samhällsintresse de representerar. Att som SvD låta klubben representera enheten “filmindustrin” ter sig då ganska besynnerligt.

Musikeralliansen?

Den del av regeringens budget som faller under kulturdepartementet, “kulturproppen“, innehöll bland en storsatsning på Musikeralliansen.
Huh? Så sent som igår gav “Musikeralliansen” noll träffar. Alltså handlar det om en ännu ej upprättad institution, som likväl har mötts av entusiastisk respons i nyhetsmedierna.

Bakgrund: Under slutet av 1990-talet infördes på försök “en tredje anställningsform på teaterområdet”, som ett fiffigt sätt att överbrygga gapet mellan fast anställning och frilansande, för att ge ett antal skådespelare större trygghet. Teateralliansen finansieras av staten men är fristående och i god svensk folkhemsanda “partssammansatt”; ägs i lika delar av fack och arbetsgivare. Över 100 skådespelare är anställda av Teateralliansen, som i höstas följdes av Dansalliansen, av mindre omfattning men i samma regi.

Regeringen satsar sammanlagt 30 miljoner kronor fr.o.m. 2008 för en utbyggnad av alliansmodellen för musiker och dansare. De sedan tidigare etablerade teater- och dansallianserna kommer att kompletteras med en musikerallians och dansalliansen byggs ut.

Eftersom även Musikeralliansen lär byggas upp enligt en partssammansatta modellen, lär dess ägare bli de bägge facken Musikerförbundet (av tradition dansbandsdominerat, inom LO) och Symf (orkestermusiker, inom TCO), samt en arbetsgivarrepresentant som inte är lika självklar, men för enkelhets skull lär det även här bli Svensk Scenkonst.

(Småintressant, tycker jag, är att kulturproppen behandlar musiker som i första hand scenkonstnärer. Inte ens vänsterpartiet – vars linje Lena Liljeroth väsentligen följer i den här “alliansfrågan” – gjorde det i sin senaste motion. Om detta signalerar ett tillnyktrande, gentemot det sena nittiotal då politiker föll för villfarelsen att “musik” skulle vara synonymt med “produktion av inspelade objekt för export“, så är det givetvis positivt.)

Kultursidorna i GP och SvD skriver rätt utförligt om kulturbudgetens satsning på en musikerallians. Den senare artikeln inleds:

Lysande! Positivt! Fantastiskt! Den svenska musikbranschen ser regeringens 30-miljonersatsning på en musikerallians och en utbyggnad av Dansalliansen som ett steg i rätt riktning att göra något för kulturarbetares arbetsvillkor.

Karina Kampe och Patric Skog ska just börja repetera med sitt band Three small giants i en lokal i Stockholm. Karina Kampe är glad över beskedet att regeringen nu ska satsa på en musikerallians.

–Det är fantastiskt för oss frilansande musiker. Vi har ju ingen trygghet i dag över huvud taget, vi står utanför alla system. Det här ger möjlighet att istället för att gå på a-kassa eller liknande vara med i alliansen och få möjlighet till att både repetera och gå kurser, att hela tiden vara arbetande.

Sakta i backarna! Regeringens miljoner verkar räcka till att inkludera ungefär hundra, möjligtvis uppemot tvåhundra, i Musikeralliansen. Av tusentals frilansande musiker i Sverige. Hur kan då Karina Kampe vara så säker på att just hon ska få bättre möjligheter?
Så läser vi nästa stycke…

Karina Kampe är frilansande sångerska och låtskrivare och har länge hoppats på, och som ordförande för Musikerförbundets Stockholmsavdelning kämpat för, att det skulle kunna bli en allians.

Nej förlåt, Karina! Jag ska verkligen inte att antyda att du, som fackordförande, kommer att korrumpera dig till förmåner, bara för att det blir ditt fack som får makten över den kommande Musikeralliansen.
Fast … är det inte lika bra att frågetecken av sådana slag luftas redan nu? Kan verkligen frågan om vilka musiker som ska stödjas bara överlåtas till “parterna”, utan vidare diskussion?

Låt oss jämföra med de befintliga alliansernas kriterier. Dansalliansens är föredömligt formella; utgångspunkten är att man tidigare ska ha försörjt sig vid offentligt finansierade dansgrupper eller -institutioner.
För att komma i fråga för Teateralliansen ska man ha “minst ca 10 års anställningar på statligt stödda teatrar”, alternativt vara nyexaminerad från Teaterhögskolan.

Samma kriterier är uppenbart omöjliga att tillämpa på musikområdet. Bland den majoritet av frilansmusiker som inte är klassiskt skolade, fungerar ju vare sig musikhögskola eller statligt finansierad tjänst som sållningsmekanism.
Kort sagt: Musik fungerar lite annorlunda, jämfört med teater och scenisk dans. Formell utbildning har mindre betydelse på musikens område. Gränsen mellan “amatörer” och professionella är sannolikt långt mer flytande. Långt fler kan försörja sig som frilansmusiker, på hel- eller deltid, än som frilansskådespelare.

Frågan om vilka musiker som Musikeralliansen ska stödja är alltså obesvarad. Regeringen skjuter över den på “parterna”. Parterna mumlar, föga samstämmigt. Arbetsgivarsidan om “välutbildade musiker“, Musikerförbundets ordförande om “etablerade frilansare inom alla genrer“.
Tyvärr är det svårt att komma ifrån misstanken att Musikerförbundet, som betydande ägare i Musikeralliansen, kommer att premiera sina egna medlemmar. Eller, mer generellt, att de genrer som fackförbunden representerar i högre grad är de genrer som också kommer få stöd.
En inte särskilt vågad gissning, är att snäll visjazz kommer vara välrepresenterat i Musikeralliansens stall, medan elektronisk dansmusik inte kommer att vara det.

Kanske är det lika bra så. Musikeralliansen kan bli hur positiv som helst – något annat har inte påståtts i detta inlägg. Två saker, bara:

  1. Tydliga kriterier! Om kulturministern väljer att skjuta till pengar, bör hon också ge riktlinjer för pengarnas vidare fördelning. Antingen är det OK att Musikerförbundet gynnar sina egna medlemmar, eller inte. Om inte, så krävs regelbunden oberoende granskning av Musikeralliansens urval.
  2. Osynliggör inte övriga musiker! Etableringen av en Musikerallians gör att politiker kan hänvisa dit, så fort frågor om frilansande musikers villkor kommer på tal. Men hur mycket pengar som än skjuts till, kommer majoriteten av alla hel- och deltidsmusiker att stå utanför. Deras ekonomiska vardag kommer fortfarande att bero på faktorer utanför det område som brukar räknas som “kulturpolitik“; farhågor om att deras villkor försämras kan inte bemötas med att en minoritet av frilansmusikerna får stöd av en Musikerallians.