Västerviks-Tidningen rapporterar att lokala videobutiken hyrt ut sin sista rulle. Familjen Besheri har fullt upp med att röja ut de tomma hyllorna ur lokalen.
“Det fanns ingen framtid i videouthyrningsbranschen längre”, säger Elias. “Folk hyr inte film längre – man laddar ned i stället.”
En butik nedlagd = en förlust, ännu ett tragiskt exempel på hur fildelningen skadar samhället. Det hävdar på fullt allvar Sveriges Videodistributörers Förening (som väl knappast lär vinna ekonomipriset).
Som väl är finns det andra som letar nya möjligheter i stället för att gräva ned sig i ressentiment. Däribland familjen Besheri själva, som har fullt upp med att byta inriktning på verksamheten. Till sommaren öppnar de i stället ett matkafé, dit Västerviksborna ska kunna gå för att käka libanesiska vegetariska smårätter, dricka en kopp kaffe eller ta en öl.
Ur folkhälsosynpunkt är det förstås idealiskt att de snabba kolhydraterna byts ut mot hummus och vindolmar. Ur social synvinkel ligger det onekligen något sympatiskt i att även små städer kan ha ett brett utbud av samlingspunkter där man faktiskt kan möta andra människor ansikte mot ansikte, jämfört med den hyrvideokultur där man vänder in i butiken bara för att snabbt återvända till privatsfären. Ur ekonomisk synvinkel vore det förstås löjeväckande att tala om “förlust” när en bransch växer på en annans bekostnad.
Hypotetiskt kan vi tänka oss en estetisk invändning: Att film är en så viktig konstyttring, att minskad filmuthyrning (eller minskade biografbesök) lämnar svårläkta kulturella sår. Ett spår som samtalet förstås kom in på under vårt besök på Filminstitutet igår. Magnus och jag pekade då på att filmbranschen borde fundera över vad som kan göras åt den stora och växande avgrunden mellan det privata hemmatittandet det offentliga men sterila biograftittandet.
Inget säger att den klyftan inte skulle kunna fyllas av ett matkafé i Västervik med en digitalprojektor. Inget annat än branschens egna licensieringsregler, som fortfarande lever kvar i en epok då man behövde hyra en analog filmrulle och äga en biografprojektor för att kunna visa film. Jämför med hur alla kaféer och krogar fritt kan bjuda på musik (nuförtiden ofta hämtad från fildelningsnätverk, förstås) mot att de betalar en fast licensavgift till ett par upphovsrättskollektiv. Inga som helst tekniska hinder finns längre för ett litet kafé att ordna Hitchcock-afton på fredagkvällen och anime-matiné på söndagen. Bara upphovsrättsliga hinder.
Nåväl. Copyriot gratulerar familjen Besheri och önskar dem lycka till med sitt nya kafé!
13 kommentarer ↓
Vegetarisk mat från östanland, filmkvällar och nya spännande sociala kontakter? Count me in!
Men rasmus, nu tar du min affärsidé här! Jag har i en veckas tid entusiastiskt berättat om falafelbion för alla jag träffat. Konceptet som löser två sociala fobier i en smäll. Rädslan för att gå på bio själv och rädslan för att äta ute själv.
Vad man kan säga om MAFIAA bolagen som du indirekt lyfter fram i det här inlägget är att de inte tänker positivt!
Familjen Besheri har ju satt sig ned analyserat marknaden, kommit fram till att videon är tvärdöd, insett att alla behöver äta och gjort nåt vettigt av saken. Positivt tänkande helt enkelt.
MAFIAA borde ta och gå en kurs i positive thinking och sen ta jobb på Mcdonalds. :P
” Jämför med hur alla kaféer och krogar fritt kan bjuda på musik (nuförtiden ofta hämtad från fildelningsnätverk, förstås) mot att de betalar en fast licensavgift till ett par upphovsrättskollektiv.”
Tänk om jag som privatperson kunde välja att betala en licensavgift till vettigt pris (typ bredbandskostnaden) och sedan tanka hem o njuta av musik lagligt och med gott samvete! Men all musik skall omfattas och användarrätten skall vara obegränsad i tid och antal personliga plattformar.
[...] Copyriot säger det naturligtvis bättre. Leave a Comment [...]
Härligt anime-matiné och mer mat precis var Sverige behöver mer av..^^
Jag längtar tills någon lyckas knyta ihop internetcafe och film/musik på något spännande sätt, men det känns som att det ligger väldigt långt i framtiden. Man får hoppas att det nås en gräns för hur stort gapet kan bli mellan det som är tekniskt möjligt och det som är upphovsrättsligt/politiskt möjligt.
Jag får nog säga att jag är lite skeptisk till falafelbion. I avseendet digitaliserad musik och levande musik så är jag helt med på noterna. Men vilket behov är det falafelbion tillgodoser som jag inte kan tillgodose där hemma med ett nerladdat avsnitt av Battlestar Galactica, gott käk och några kompisar? Även om familjen Besheri överlever, t.ex genom att visa TV-serier på cafét. Hur får producenter och skådespelare betalt? Lite “rätt” får jag dock ge dig, jag har sett Melrose Place på krogen i Melbourne och Simpsons på en pub i Vancouver. Visserligen i konkurrens med att folk hade kunnat se på programmet där hemma, men ändå långt innan nedladdningenstid.
Känns lite väl blåögt det här.
Ni skriver som om familjens nya affär redan gjort succé.
Det är möjligt att familjen hittar en jättebra nisch med sitt nya kafé. Men det är också möjligt att de konkar om ett halvår.
francophobe: Behovet av att slippa diska och att åka hela vägen hem med hunger i magen blir tillgodosett. Eller så kanske du är på stan och har något annat att göra 2 timmar senare och inte tycker att det är värt att åka fram och tillbaka.
Perspektivet blir ju helt annorlunda beroende på om man utgår från att någon sitter hemma och ska lockas ut av upplevelser eller om man utgår från att någon redan befinner sig hemifrån och vill dröja sig kvar på stan med upplevelser.
diaper: självklart. men vad spelar det för roll? småföretag i alla branscher kan kånka efter ett halvår (som tur är!)
[...] Nå, lite googlande pekar i riktning mot att Filmdistributörernas förening är samma klubb som för bara några veckor sedan ännu kallade sig Sveriges Videodistributörers Förening och som från och till går under namnet [...]
Kommentera