Klockan tio i morse klev Magnus och jag in i Svenska Filminstitutets soldränkta sammanträdesrum, och slog oss ned runt ett bord tillsammans med filminstitutets ledningsgrupp, med vd Cissi Elwin i spetsen.
De hade bjudit in oss till sitt måndagsmöte för att presentera Piratbyrån och våra tankar kring kopieringen och filmindustrins kris. Ledningsgruppen ställde massor av frågor och antecknade febrilt i sina block medan vi svarade. Från började hade vi gjort klart att vi inte hade några magiska lösningar i bakfickan; ja, att den digitala reproducerbarheten är destruktiv i förhållande till det som vi har kommit att känna som filmbranschen, på ett helt annat sätt än vad som är fallet för musiken.
Jämfört med musiken, som även i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder har fortsatt att frodas i en väldig mångfald av olika sammanhang, är (lång)filmen en ung konstart som ganska snabbt fastnade i standardiserade former. Avgrunden mellan det privata hemmets filmkonsumtion och det offentliga förevisandet av film har bara vidgats. Efter ett besök på vår tids biografkomplex blir man vanligen utslussad som kreatur på en kall parkeringsplats så fort filmen är slut.
Vi förkunnade inte biografens död, däremot beskrev vi idén om biografer leverantör av filmupplevelse utan sammanhang och samvaro som relativt dödsdömd. Filmbranschen uppmuntrar sannerligen inte mellanting mellan biografen och vardagsrummet; att ordna en liten filmvisning på ett kafé är oändligt mycket dyrare och krångligare än att låta en DJ välja och vraka ur all världens musik – samtidigt som förutsättningarna för att välja och vraka bland alla tiders film finns där, tack vare digitalprojektorerna som befriat filmen från dess beroende vid ett begränsat antal analogkopior.
Filminstitutets ledning frågade förstås en hel del om så kallade “legala alternativ”. Vi var nog rätt överens om att det inte handlar om höga priser, om att DRM-tåget som skivbolagen nu börjar hoppa av knappast kan föra filmindustrin till framgångsriket, och om att det på något sätt inte heller där är någon större idé att försöka sälja “content” utan “context”.
Därtill pratade vi om teve-episod-formatets popularitet i fildelningsnätverken som en av flera indikationer på att det måste bli ett slut på likställandet mellan “film” och “långfilm”. Åtminstone om målet ska vara att inte bara rädda en grupp företags budgetar i tio år till, utan bygga något med långsiktiga förutsättningar.
Mycket annat hanns också med under den dryga timme som vi samtalade. Om vissa saker kunde vi vara hyfsat överens, om det mesta skilde sig nog våra värderingar rätt mycket, men med något enstaka undantag förblev samtalstonen vänlig. Både vi och de lärde oss nog en del. Någon lösning för filmkrisen närmades kanske inte. Men det var ju inte heller vårt syfte med besöket.
(I en kommentar till föregående inlägg gör Magnus en koppling till frågan om staden. Antagligen värt att undersöka djupare.)
12 kommentarer ↓
Sjysst!
Jag har själv funderat på att ta kontakt med filminstitutet för att kolla hur de står i olika frågor.
Vet inte om ni avhandlade det, men just möjligheten att filmer som får statiliga bidrag blir mer öppna och tillgängliga. Kanske fria efter 5 år eller nått?
Vilket borde gälla all public service eller skattefinansierad kultur.
/perty
Väldigt intressant att de bjöd in er och faktiskt lyssnade och höll samtalstonen vänlig. Bara att de faktiskt vill lära (även om de inte alltid når ända fram) är ju en riktig förbättring!
Tack för en intressant “ledningsgruppsmötesrapport”!
Såvida inte Filminstitutet anser sig behöva vända under galgen så håller jag med von Adler om att det är en förbättring.
Det där med “film” utan någon annan context än just film och sedan genast utslussningen till parkeringsplatsen tycker jag var lysande! Film ses helt enkelt inte längre bäst på bio.
/T
När jag jobbade på Irland noterade jag att många av biograferna som hade mer än några få filmdukar också hade bar, där man serverade öl, drinkar och snacks och gav gäster en chans att sitta ner och diskutera filmen efteråt, kanske innan de gick in till nästa film. Jag fann det väldigt intressant.
[...] Multiplication can produce powerful numbers « Piratbyrån mötte Filminstitutet [...]
Det är intressant att man anser att det är en filmkris samtidigt som man satsar 280 miljoner kronor i en filmatisering den medelmåttiga boken Arn. Dessutom har man massor med pengar för att producera flera värdelösa Beck och Wallander filmer. DVD försäljningen ökar för varje år, så filmintresset finns där.
Wallanderfilmerna går plus eftersom de säljs till tysk TV. Därmed möjliggörs satsningar på intressantare projekt. Så tyskar med dålig bandbredd och dålig fansubkultur kan vara ett sätt att tjäna pengar :)
monki: Vilket David Hasselhoff och Bruce Willis båda fattade tidigare…
Om jag minns rätt går rätt mycket dansband och hårdrock bra i Tyskland oxå. Sydgermanernas kulturbidrag kanske är som rena konsumenter av skräp? Lite som när vi säljer utgången mat till baltländerna.
Det finns en marknad för allt.. bara man letar lite.
[...] berättar om Piratbyråns möte med Svenska Filminstitutet. Att man överhuvudtaget bjuder en så pass kontroversiell (men ändå så där kulturkramarhippt, [...]
Damn you wordpress! Sorry för inlägg 9, WordPress har irriterande funktioner som jag ALLTID glömmer att kryssa ur!
Intressant post hur som…
CJ: Jag tycker backtracks är trevliga, det gör väl inget att du får besökare till din blogg?
Åtminståne så länge de inte tar med hela det länkande inlägget, vilket jag har sett har hänt på WordPress.com…
[...] vad för slags samhällsintresse de representerar. Att som SvD låta klubben representera enheten “filmindustrin” ter sig då ganska [...]
Kommentera