Post- och telestyrelsen (PTS) överlämnade i februari sitt “Förslag till bredbandsstrategi för Sverige” till regeringen, något som gick inte bara mig förbi.
Uppmärksammades på saken först nu, via brittiske enmanstankesmedjan Malcolm Matson som Copyriot skrivit en del om tidigare).
Malcolm Matson brinner för en öppen digital infrastruktur, där alla nätets slutanvändare fritt kan välja mellan de tjänster som erbjuds via nätet, och oroar sig därför för de svenska stadsnätens framtid.
Enligt PTS strategiförslag måste kommunalt ägd bredbandsinfrastruktur säljas ut, för att “garantera att konkurrensen inte förskjuts”. Något som “kan verka förnuftigt och ofarligt”, skriver Malcolm Matson, som överlag är mycket kritisk till att låta stat och myndigheter ha kontrollen över nätets infrastruktur, men menar att den kritiska frågan måste ställas:
“On what basis and against what criteria should these assets be sold?”
The quick and easy answer would appear to be, “sell to the highest bidder“. But the highest bidder is, by definition, the one who has calculated a strategy for extracting more “value” from the assets for themselves than anyone else has.
Och strategier för att extrahera mer värde än någon annan, för att kunna bjuda högst i en auktion, kan förstås mycket väl handla om att gradvis inskränka konkurrensen i sina kablar.
Svenska Stadsnätföreningen har skrivit ett öppet brev, rätt ilsket. Och så kan det påminnas om att begreppet “nätneutralitet” diskuterades här häromdagen. Samt om att PTS-rapportens författare, direkt efter att den färdigställts, sade upp sig och bytte jobb till Tele2…
Därmed överlämnas frågorna om stadsnätens roll, om konkurrens och infrastruktur, över till kommentarsfältet nedan. Vilken betydelse har allt det här, vilka möjliga framtidsscenarion finns?
5 kommentarer ↓
Jag är tämligen övertygad om att kommunerna kommer att sälja till högstbjudande. Det är lätt att mäta ett pengavärde, och hart när omöjligt att mäta ett företags ambition när de väl köpt grejerna. Man kan ju se ett scenario där kommunen säljer till aktören som bjuder näst högst, under dyra löften om att inte spela fult mot konkurrensen eller klämma åt kunderna. När konjunkturen sedan vänder är de löftena inte värda ett smack, och kommunen sitter med mindre pengar än de kunde fått.
Upphandlingar är dessutom finfint nyhetsstoff – om pressen får nys om att någon bjöd högre kommer de att börja leta efter oegentligheter. Förekom det mutor? Nepotism? Har svårt att se en upphandlare som törs sälja till lägre bud, även om det är en intressant frågeställning som Malcolm väcker.
Jag tycker det vore roligt om man någon gång kunde leka leken baklänges. Låta de privata företagen ta initiala kostnader och investera för att sedan när konkurrensen har sett till att allt fungerar smärtfritt och varje hushåll i Sverige har 100mbps av högsta kvalitet för en lagomt billig penning, ta tillbaka det i ett svep. Grejjen är att man nog måste att undvika att berätta om denna plan för företagen eftersom det verkar som att utan löften om framtida rikedomar så har de inte något intresse av att bygga samhällsnytta. Whowuddathunk.
Bläh:
Fast vad är poängen med att ta tillbaka allt, om hushållen redan har 100mbps av högsta kvalitet för en billig penning?
Johan: Så att kommunerna kan missköta de plundrade tillgångarna till en nivå där det privata behöver bygga upp dem igen, givetvis.
Det är mycket viktigt att skilja på leverans av tjänster och att tillhandahålla ett aktivt nät. Om tjänsteleverantörerna skall köpa råkapacitet och förädla till en kapacitet som är lämplig för just deras tjänster, kommer kapaciteten att bli för dålig. konsumenter och leverantörer av tjänster måste få tillgång till de bandbredder som man vill, och det går att göra enbart om leverans av tjänster separeras från ett aktivt nät, som alla får tillgång till på lika villkor. Då uppstår en sund konkurrens och en kreativ utveckling av tjänster, när man inte behöver ta hänsyn till asymmertiska tjänster med låg bandbredd. Denna infrastruktur kan och bör tillhandahållas av samhället/kommunen.
Kommentera