Åter framförs förslag om schablonbeskattning av restauranger, som ett sätt att komma åt det faktum att i stort sett inga krogar betalar skatt i enlighet med regelverket. Alltså att skatteverket skulle knåpa ihop en tabell, med variabler som golvyta, antal stolar och hur attraktivt läget anses vara, och med denna kunna komma fram till en slags “minsta rimliga vinst” för varje enskild pizzeria, varje nattklubb och vartenda kaffehus.
Faktum är att schablonbeskattning av dessa hak, utifrån likartade tabeller, redan förekommer. Men i privat regi och mindre skala, av upphovsrättskollektiven Stim, Sami och Ifpi, som sänder ut musikfogdar med stoppur. Även lagringsmedier schablonbeskattas som bekant; då kallas det “kassettersättning”. Antagligen är det väl på grund av denna likhet med vad Copyriot ibland brukar skriva om i kategorin “inkasso“, som denna i vanliga fall är dödligt ointresserad av skattepolitik, idag fastnar i frågan om krogbeskattning. Kan måhända statlig schablonbeskattning leda till oavsedda effekter på kulturlivet, med tanke på i hur hög grad livekultur är sammanflätad med utskänkningsverksamheter?
Politisk sammanfattning: vänsterpartiet och kristdemokraterna är de två partier som aktivt driver kravet. Socialdemokraterna har avvaktat strax bakom; för fem år sedan uttalade sig Thomas Bodström positivt om schablonbeskattning.
Utredningsarbete verkar ha avklarats, men vart myndigheternas planer på att börja med att schablonbeskatta frisörer, pizzerior och smågodisbutiker är oklart. Efter förra årets lagrådsremiss verkar inte ha återstått mycket mer än den obligatoriska personalliggare som gäller sedan årsskiftet.
Här ska ingen energi ödslas på att dryfta huruvida “millimeterrättvisa” är önskvärt, eller om serveringsbranschens skatter i allmänhet är för höga eller för låga eller för krångliga eller för okrångliga. Vi kan kallt konstatera att en massa krogägare kommer att gå i konkurs om staten blir bättre på att klämma ur skatt, men i vilken mån detta är bra eller dåligt är inte ämne för detta inlägg. I stället håller vi oss i de gränsområden vi gillar så mycket.
Vad innebär det att, utifrån lokalyta och lägets attraktivitet, fastslå en “minsta rimliga vinst” för ett kafé eller en bar? Jo, det innebär att staten slår fast att kaféer och barer drivs i syfte att maximera sin vinst, och endast i detta syfte. Är det då ett så konstigt antagande? Säkerligen inte, i 99 procent av fallen. Men det finns runt om i landet enstaka kaféer och barer med fler ambitioner. De vill utgöra samlingspunkter för allehanda grupper. De vill sprida litteratur, visa utställningar, vara en scen för någon speciell sorts musik, eller helt enkelt ge utrymme för feta klubbar med svettiga dansgolv.
I vissa undantagsfall kanske dessa vattenhål kan räknas som “ideella”, betydligt oftare är ett visst mått av oavlönat eldsjälsarbete en integrerad del av verksamheten, men motsatsparet ideell/kommersiell bör undvikas i sammanhanget. Saken är att kaféer och barer med kulturella ambitioner mycket väl kan räkna med lägre vinstmarginaler än vad kaféet eller baren mittemot räknar med. Det är inte konstigare än att en gallerist kan tjäna mindre än fastighetsmäklaren bredvid, men ändå fortsätter att driva sin verksamhet, kanske på grund av ett intresse för andra kapitalformer än det rent ekonomiska.
Schablonbeskattning av kaféer och restauranger riskerar, kort sagt, att som bieffekt få ett ännu högre staket mellan kommers och kultur. När musik och dans förekommer i samma lokal som öl och mackor, tolkar skatteverket det som att utskänkningen är det primära och det där andra bara en krydda eller ett lockbete, och skickar notan därefter.
Frågan måste åtminstone väckas, vad sådana staket gör för det urbana kulturlivet i Sverige – och vilken slags nöjesliv som kanske hade kunnat slå rot om staketet i stället var lägre. (Tänk Berlin, med flera städer.)
4 kommentarer ↓
Det hela känns som att det är till för att riktas mot mindre företagare mer än till större nattklubbar etc. Ytterligare ett led i att se till att folk inte kan gå ut.
En annan sak man undrar över är hur ställen som Kafé 44 etc ska betaxas. Det vore ju fint för staten om de kunde slå ihjäl ungdomarnas mötesplatser, eller i varje fall de mötesplatser som finns för folk med “fel” åsikter.
Sverige är feodalt, vi kan intala oss att det inte finns en överklass, att alla är lika mycket värda men när det kommer till kritan så är det inte så.
[...] Som väl är finns det andra som letar nya möjligheter i stället för att gräva ned sig i ressentiment. Däribland familjen Besheri själv, som har fullt upp med att byta inriktning på verksamheten. Till sommaren öppnar de i stället ett matkafé, dit Västerviksborna ska kunna gå för att käka libanesiska vegetariska smårätter, dricka en kopp kaffe eller ta en öl. [...]
[...] Schablonbeskattning av krogar – och möjliga effekter på kulturlivet [...]
[...] “icke-kommeriella” rum i ett drag blir “kommersiella”. Däremot inskränks utrymmet för gråzoner, verksamheter som på samma gång har kommersiella och kulturella ambitioner. Fristående butiker [...]
Kommentera