Jag har uppfattat en underton av att det är bra att inspelad musik ersätts av levande (“Betaljningsviljan flyttar från musik som slutprodukt till musik som upplevelse. Underbart!”), men det kan jag ha missförstått. Jag är helt med på att musikvärlden är betydligt mer än skivindustrin, men jag är tveksam till att en övergång till en ekonomi baserad på livespelningar nödvändigtvis är av godo.

Jämför med gratistidningar: telegram, några krönikor och kändisskvaller får ersätta analys och egna nyheter.

Jag hävdar inte att The Beatles är någon musikalisk eller kulturell höjdpunkt, men de var bland de första artisterna som slog igenom tack vare inspelad musik/album. (Tex Björling och Caruso sålde gott om skivor, men där var basen snarare deras framträdanden.)

Angående Baumols lag: “Omöjlig” var en överdrift från min sida, men den innebär ju att kostnaden för att se livemusik kommer att öka stadigt. Det låter fint med “förslösande”, men frågan är var smärtgränsen går för vad folk är beredda att betala för en konsert?

Personligen skulle jag vilja se en mer stringent definition på vad som menas med “musik som realtidsupplevelse”. Att lyssna på skivor tillsammans sker mycket riktigt i realtid, men det gäller ju all upplevelse av musik. Och då blir det ett oanvändbart begrepp.

Själv skulle jag klassa det exemplet som en social upplevelse av inspelad musik. Social i bemärkelsen “gemensam”; istället för inspelad musik som personlig upplevelse eller som funktionell bakgrundsmatta när flera personer är närvarande (jmf Muzak).

Om det nu är fildelning som skapar denna diskussion om staden, vad skapade deras diskussion? Var deras stad en napster-stad och vår stad en bittorrent-stad? Eller var deras svaghet att diskussionen inte kom från nätverket utan bara anade att något nytt var i görningen?