DN:s ekonomi refererar Wall Street Journal, i en nyhet om att försäljningen av inspelad musik fortsätter att rasa:
Branschföreträdare säger att det knappt längre går att ens betrakta cd-försäljningen som en intäktskälla. Snarare är cd:n numera en del av marknadsföringen av en artist och som kan bidra till efterfrågan på konsertbiljetter, souvenirer eller andra produkter.
Inspelad musik skapar efterfrågan levande musik. Ett påstående som vore en omöjlighet för tio år sedan. Men inte idag, när skivbutikerna bommar igen medan den levande musikens omsättning ökar. Betalningsviljan flyttar från musik som slutprodukt till musik som upplevelse. Underbart!
Ser egentligen inget skäl att, likt t.ex. Piratpartiet eller Johanna Nylander förneka varje samband mellan musikens digitalisering och svårigheterna att ta betalt för inspelningar.
Mer än någonsin gäller det nu att inte blanda ihop skivindustrin med musikbranschen; här behövs lite historiskt perspektiv för att komma ifrån den absurda tanken att ett blomstrande musikliv förutsätter försäljningen av just inspelad musik. Inte så svårt egentligen. En större utmaning är att fundera över hur musik som upplevelse i ögonblicket kan tänkas, även som ekonomisk aktivitet, bortom den vedertagna men alltför smala idén om ett band som står på en scen framför en publik.
Frågan blir snarare: hur byggs meningsfulla sammanhang kring musiken?
Om nittiotalets märkliga idé att levande musik bara är till för att marknadsföra inspelad musik idag för många har vänts i sin motsats – hur mycket kan då inte förändras om vi blickar femton år framåt?
24 kommentarer ↓
Nja, det pp skriver i pressmeddelandet är ungefär “visserligen säger alla oberoende undersökningar att det inte finns något samband. Men OM det skulle vara så att fildelning sänker inspelad musik som handelsvara, så är det ändå bara något positivt”.
Så vi håller nog ganska med varandra
Intressant och riktigt på alla sätt och vis. Men vad betyder det för film och eller kanske framför allt TV-serier? För filmen finns trots allt biograferna. Kan man gör liknande paralleller?
WSJ-artikeln är otroligt suspekt. Det finns nog inget enklare sätt att ljuga än med statistik, och WSJ plockar verkligen ut sina siffror med största omsorg. Såvitt jag kan se drar de sina slutsatser om minskad CD-försäljning främst från tre fakta:
[*] De jämför CD-försäljningen under första kvartalet för enbart detta och föregående år. De undlåter att nämna något annat år, vilket får mig att misstänka att minskningen är i nivå med normala statistiska fluktuationer.
[*] De jämför det sämst säljande förstaplatsplacerade CD-albumet i år med de bäst säljande genom alla tider. En idiotisk siffra som inte säger något alls.
[*] De pekar på hur skivbutiken Tower Records gått i konkurs. Men till vilken del detta beror på fildelning, till skillnad från konkurrens från lågpriskedjor som Wal-Mart och internetbutiker som Amazon, undersöks inte.
Om detta var det bästa de hade att komma med så är jag nog mer benägen att tro att CD-försäljningen håller i sig. En verklig minskning skulle kunna påvisas på ett mycket mer övertygande sätt. Tyvärr verkar det inte finnas några rådata tillgängliga så man kan göra egna analyser.
Tycker det är lite unken självgodhet över vissa piraters förhållande till en sån sak som försvinnande skivaffärer etc… “Vad var det vi sa!”.
Liksom tekniknaivism. Bara för att de fysiska skivaffärerna försvinner så betyder det ju inte att cd-skivan är död – skivförsäljningen på nätet går fortfarande bra.
Rick: Visst
Francophobe: Angående film, som jag tror är betydligt svårare än musik, se nästkommande inlägg!
Tor L: Tyvärr lyckades jag inte komma över WSJ-artikeln. Finns det en länk? Eller åtminstone ett citat, så att man kan söka efter om den återpostats på något webbforum nånstans…?
Emil: Att cd-skivan är död har nog ingen påstått. Däremot påstår jag att försäljning av inspelningar relativt sett, efter en kort historisk parentes, blir oviktigare, och liveframträdanden och andra realtidsupplevelser blir viktigare. Att jag välkomnar en sådan utveckling har inte så mycket med tekniknaivism att göra, det handlar om en kärlek till de musikaliska ögonblicken!
Jag googlade: “wall street journal cd sales”
Direktlänk
Det finns flera mindre amerikanska dagstidningar som återpublicerar artiklar från WSJ – och som även finns på Nätet. The Sun News i South Carolina är ett exempel.
Läs och begrunda!
Förhoppningsvis är det hela artikeln…
OK – originalet är alltid bättre än kopian! Men nu finns det i alla fall två möjligheter! B-)
[...] gör Rasmus Fleischer mig uppmärksam på en artikel i DN om minskad försäljning av CD-skivor (Betald nedladdning inte [...]
Mycket av det vi i piratbyrån skriver och tänker kring musik och film närmar sig på ett intressant sätt frågan om staden, den av informationsteknologi drivna urbana miljön. Helt klart ser en stad, med dess rörelse- och beteendemönster, i en ekonomi driven av försäljning av inspelad musik&film helt annorlunda mot en stad där försäljning av musik&film främst handlar om realtidsupplevelser. (se nästkommande inlägg här med)
Det intressanta med det blir, som rasmus efterfrågar här, inte att se den levande kulturen som det enda som står pall för fildelningens tryck utan hur man kan utveckla nya former av levande musik som inte skulle ha varit möjliga utan modern informationsteknologi.
[...] Multiplication can produce powerful numbers « Fonogramekonomin som historisk parentes [...]
Jag tycker inte att övergången till musik som spelas i ögonblicket i sig kan betraktas som en positiv förändring; det är bara en förändring, med goda och dåliga konsekvenser.
Men i hög grad har intresset för musik snarare gynnats mer av inspelad musik än av liveframträdanden. Beatles hade aldrig kunnat spela för alla fans som velat se dem. Men med inspelad musik, radio och TV kunde de ändå forma en hel generation.
I många situationer är ju inspelad musik att föredra: den som vill lyssna på musik när man färdas, den som vill slölyssna medan man städar, lagar mat eller annat, den som vill lyssna på artister som är döda eller inte längre turnerar, folk som vill lyssna på musik men som inte kan ta sig till en konsertlokal (vilket inbegriper allt från rullstolsbundna, unga utan resurser att åka till en konsertlokal, och pensionärer med färdtjänst).
(däremot tror jag att situationen för försäljning av inspelad musik har förändrats i grund och botten, men det är en annan fråga.)
Så att livemusik kan ersätta inspelad musik är jag mycket tveksam till. För inte är det väl en mindre upplevelse i sig att lyssna på inspelad musik?
Jag har förståelse för liveaspekten, upplevelsen att det man ser sker här och nu, men att reducera bedömningen av musik till denna enkla axel (upplevelse vs “musik som slutprodukt”) är väl förenklande. För på samma grund så går det ju att hävda att teater är bättre än film, att improviserad musik är bättre än färdig, eller att talade samtal är bättre än böcker.
Och då är vi tillbaks hos Platon som menade att det skrivna ordet var att föredra framför böcker, av samma skäl. Och lite mer teknikoptimism får man väl kräva av en bloggare?
Två länkar:
New Music Economics (Part 2): The Malady Lingers On – lite om “Baumol’s disease” och varför liveframträdanden är omöjliga på sikt
99musik: Hälften av Sveriges musikaffärer borta – om man nu tycker att 12 kommentarer här är för lite. WSJ dyker upp en bit in i diskussionen.
false messiah: Först av allt vill jag tacka dig för din ambitiösa kommentar, som tar upp flera extremspännande teman. Däremot tycker jag att du är ute och seglar i flera avseenden:
* För det första: Ingen har sagt att den inspelade musiken kommer/kan/borde försvinna. Tvärtom är den mer tillgänglig än någonsin, i och med digitaliseringen, och just denna tillgänglighet tycks ha ökat efterfrågan på musikupplevelser i realtid. Bara för att det ligger mindre ekonomi i att sälja inspelningar idag, betyder det inte att den inspelade musiken på något sätt skulle försvinna. (Jämför med dagstidningar på papper, det kryllar av dem, trots att det har blivit svårare att ta betalt för dem.)
* Rubriken: Fonogramekonomin som historisk parentes. Inte fonogrammen som parentes, inte eller “Det inspelade ljudet har satt sin sista potatis!” (som en (skämtsam) rubrik löd i tidskriften Tonfallet 21-22/1978).
* Dina påpekanden om den inspelade musikens fördelar skjuter således en bra bit bredvid målet. Förresten tycker jag nog inte att The Beatles utgör någon slags all-time high i musikhistorien, hur mycket de än nådde ut till en hel generation. Det var en intressant och viktig tid, men också en tid dominerad av enkelriktade massmedier på ett annat sätt än nu, och en tid då en stor mängd musiker kände att de måste anpassa sig så mycket som möjligt till de ytterst få superstjärnorna för att över huvud taget få vara med i leken. På många sätt är det bra att den tiden är förbi.
* Baumol’s lag – jo, nog känner jag till den. Relaterar förstås till den i mitt avhandlingsarbete, och har bloggat om den i ett inlägg om symfoniorkestrarnas framtid. Du har dock missuppfattat den om du tar den för ett bevis på att “liveframträdanden är omöjliga på sikt”. William Baumol visar att de blir relativt dyrare, men det betyder inte att kulturella verksamheter följer enbart en princip om kostnadsminimering och inget annat. Tvärtom är själva förslösandet i sig också en poäng. Vad som behövs är – hur vansinnigt det än kan låta – en läsning av William Baumol tillsammans med George Bataille (lägg gärna till Hannah Arendt, Paolo Virno, m.fl.) Vänta bara…
* Platon är oftare problemet än lösningen, fast oftast varken eller och/eller både och.
* Upplevelse vs. slutprodukt, praxis vs. poiesis. Saken är att ingen slutprodukt är för alltid dömd att vara en återvändsgränd. Bruket av inspelade musik också utgör en realtidsupplevelse av musik. Inlägget ovan efterlyser en vidgning av hur vi tänker oss musik som realtidsupplevelse. Det behöver inte bara handla om att ta sig till en lokal och se folk traktera instrument, även om den typen av samvaro alldeles säkert kommer att fortsätta (vad Baumol än må ha sagt…). Även att tillsammans lyssna på skivor kan vara en realtidsupplevelse, i hemmet, utomhus eller i offentliga lokaler; tvärtemot vad musikerfacken sa på 1970-talet så är DJ:ing en form av liveframträdande. Internetradio av olika slag är ett annat exempel på realtidsupplevelse (även om “här-och-nu-faktorn” kan variera betydligt) bortom vad vi vanligen menar med “live”.
Som monki just skrev: Det intressanta blir hur man kan utveckla nya former av levande musik som inte skulle ha varit möjliga utan modern informationsteknologi.
* Bra eller dåligt? Låt diskussionen fortsätta!
“Bruket av inspelade musik också utgör en realtidsupplevelse av musik.” — “praxis vs. poiesis”
Det är just det här som är det intressanta. Att inte “gå med” på diskursen runt kultur som något skapat utan endast som något som skapa[s]. För några år sedan upplevde jag denna debatt som rätt levande. LAVA pratade om mångkulturen som EN kultur, färgfrabriken diskuterade staden, autonoma började gilla allämningar, fenomenal presenterade begreppet transduktion och alla tyckte att situationisterna var “spännande” (det skapades t.ex. drivandekurser för arkitekter i gbg). Allt det där kanske inte känns så superfräscht idag. Men var mynnade den diskussionen ut?
redundans: Bra synpunkt! Man kan fråga sig också vad som föranledde den diskussionen om staden och allmänningar.
Om det nu är fildelning som skapar denna diskussion om staden, vad skapade deras diskussion? Var deras stad en napster-stad och vår stad en bittorrent-stad? Eller var deras svaghet att diskussionen inte kom från nätverket utan bara anade att något nytt var i görningen?
[...] i gemen, konstaterar Nagla Rizk. I stället ses distributionen av inspelningar som marknadsföring. Levande musikframträdanden är vad som betyder något, ekonomiskt. Nagla Rizk levererar intressanta siffror på den saken. Superstjärnorna i Egypten tjänar 4,5 [...]
Ett senkommet svar (och även jag tycker du är ute och seglar i vissa avseenden):
Jag har uppfattat en underton av att det är bra att inspelad musik ersätts av levande (“Betaljningsviljan flyttar från musik som slutprodukt till musik som upplevelse. Underbart!”), men det kan jag ha missförstått. Jag är helt med på att musikvärlden är betydligt mer än skivindustrin, men jag är tveksam till att en övergång till en ekonomi baserad på livespelningar nödvändigtvis är av godo.
Jämför med gratistidningar: telegram, några krönikor och kändisskvaller får ersätta analys och egna nyheter.
Jag hävdar inte att The Beatles är någon musikalisk eller kulturell höjdpunkt, men de var bland de första artisterna som slog igenom tack vare inspelad musik/album. (Tex Björling och Caruso sålde gott om skivor, men där var basen snarare deras framträdanden.)
Angående Baumols lag: “Omöjlig” var en överdrift från min sida, men den innebär ju att kostnaden för att se livemusik kommer att öka stadigt. Det låter fint med “förslösande”, men frågan är var smärtgränsen går för vad folk är beredda att betala för en konsert?
Personligen skulle jag vilja se en mer stringent definition på vad som menas med “musik som realtidsupplevelse”. Att lyssna på skivor tillsammans sker mycket riktigt i realtid, men det gäller ju all upplevelse av musik. Och då blir det ett oanvändbart begrepp.
Själv skulle jag klassa det exemplet som en social upplevelse av inspelad musik. Social i bemärkelsen “gemensam”; istället för inspelad musik som personlig upplevelse eller som funktionell bakgrundsmatta när flera personer är närvarande (jmf Muzak).
[...] Fonogramekonomin som historisk parentes [...]
[...] att “Musiken lever“, efter att ha läst en artikel i Financial Times. Musiklivet är inte samma sak som skivförsäljningen, musikekonomi är inte synonymt med att ta betalt för reproduktioner av ljud – ett påpekande [...]
[...] är det det sena 1900-talets “content”-ekonomi med fokusering på slutprodukter som är undantaget. Blir inte begreppet hacking då bara en metafor som klistras fast på diverse företeelser? Det [...]
[...] senaste tidens pratande och bloggande kring musikekonomi, känns det förbannat skönt att dub opererar helt oberoende av motsatsställningen mellan [...]
[...] att ropa “Botten upp” och höja en skål åt den glada nyheten att IFPI-företagens försäljning av inspelad musik befinner sig i fortsatt fritt fall. Enligt siffror som IFPI själva har beställt, kan man räkna [...]
[...] tror jag inte så mycket på “distribution”, utan tror att vi (åter) måste börja tänka “performance“, om vi vill hitta långsiktiga ekonomiska [...]
[...] deras kvantitativa resultat, blir rubriken “Rekordsommar för festivalerna“. För x:e gången i ordningen, dras slutsatsen att “livemusiken är en del av nöjesindustrin som inte har [...]
Kommentera