Ett stilla rop efter germanistisk assistans

(Läsning av detta inlägg avrådes för alla som inte har en pervers böjelse till/från att läsa tyska filosofer på originalspråk.)

Under helgen har jag försökt översätta ett av Friedrich Kittlers föredrag till svenska. En text som hamnar mitt emellan Kittlers medieteoretiska mellanperiod (den som essäsamlingen Maskinskrifter fokuserar på) och den sene Kittlers tilltagande intresse för antiken. I föredraget, ett hyllningstal till Brian Eno, rusar Kittler tillbaka i historien, via Nietzsche och Hegel, ända till pythagoréerna, för att sedan snabbt vända tillbaka till sina obligatoriska hänvisningar till andra världskriget och Alan Turing, och använder sedan denna exposé för att teckna en slagkraftig kontrast mellan den noterade musikens förställningsvärld och den elektroniska musiken. För det är en text om musik.

Kittlerdeutsch är överlag rätt snårig och ofta en smula ålderdomlig, men översättningen verkar funka ändå. Största problemet utgörs av ett citat ur G.W.F. Hegels föreläsningar om estetiken, dock inte ur den inledning som Sven-Olof Wallenstein översatte för en tid sedan.
Så här skriver Hegel, citerad av Kittler:

Die eigentümliche Gewalt der Musik ist eine elementarische Macht, d.h. sie liegt in dem Elemente des Tones, in welchem sich hier die Kunst bewegt.
Von diesem Elemente wird das Subjekt nicht nur dieser oder jener Besonderheit nach ergriffen oder bloß durch einen bestimmten Inhalt gefaßt, sondern seinem einfachen Selbst, dem Zentrum seines geistigen Daseins nach in das Werk hineingehoben und selber in Tätigkeit gesetzt. So haben wir z.B. bei hervorstechenden, leicht fortrauschenden Rhythmen sogleich Lust, den Takt mitzuschlagen, die Melodie mitzusingen, und bei Tanzmusik kommt es einem sogar in die Beine.

Vilket jag, antagligen felaktigt, översatte såhär:

Musikens egendomliga herravälde är en elementär makt, det vill säga den ligger i ljudets element, i vilket konsten här rör sig. Från detta element grips subjektet inte bara av den ena eller andra särskildheten, eller av ett bestämt innehåll, utan själva hans jag, hans andliga tillvaros centrum, dras in i verket och sätts själv i dess tjänst. Så ger exempelvis medryckande och lätt framåtrusande rytmer oss lust att trumma med i takten, sjunga med i melodin, och dansmusik går rentav rätt in i benen.

Kommentarer och ändringsförslag mottages tacksamt! Särskilt undrar jag om Hegel-citatets sista fras, om att “bei Tanzmusik kommt es einem sogar in die Beine“. Den leker nämligen Kittler med i resten av föredraget, i svåröversatta (för en klåpare som jag) vändningar.
Uppenbarligen anspelas på frasen “in die Beine gehen” vars innebörder jag inte känner mig helt säker på. Därav detta inlägg, utkastat som en chansning. Kanske, kanske någon läsare som är mer haj på tyska vet råd…?