Vilka är upphovsrättens aktörer?

Ulf Pettersson lade för ett par månader sedan fram en c-uppsats i statsvetenskap [pdf] som företar en kvantitativ analys av inflytandet hos upphovsrättens aktörer.

Han har studerat hela perioden 1960–2005, då upphovsrättslagen ändrades inte mindre än 35 gånger, och räknat på vilka organiserade intressen som har fått lämna synpunkter. Utgångsantagandet är en intressekonflikt mellan producenter och konsumenter, där den första gruppen antas vilja ha en mer restriktiv upphovsrätt, medan de senare vill minimera sina konstnader och maximera tillgängligheten till information och kultur.

(Här refererar Ulf Pettersson till de återkommande resonemang på Copyriot som ifrågasätter den inbyggda ideologin i denna idé om två intressen av att avväga.
Nyligen förtydligades att det inte ska missförstås som en förkunnelse om att kulturen är på väg att befrias genom att nätet gör alla till lika mycket konstnärer, eller något sådant. Snarare handlar det om att vägra homogenisera alla olika tänkbara kreatörers intressen till en enhetlig “upphovsmannasida”. Hur som helst förutsätter såklart en kvantitativ studie av politik, såsom Ulf Petterssons uppsats, just en långtgående generalisering, om man alls ska få fram några intressegrupper och räkna deras inflytande i siffror.)

Slutsatsen? En mycket kraftig obalans har funnits med ända sedan Sverige fick sin första upphovsrättslag, och den kommer sig främst av problemet med “kollektivt handlande“; medan förläggarkarteller och upphovsrättskollektiv är enade och kan tala med enad röst, medan “det breda och resursfattiga konsumentintresset lider brist på företrädare och saknar helt centrala aktörer.” Ett skräckexempel är när regeringen inför skärpningen av upphovsrätten 2005 skickade ut sitt förslag till “berörda kretsar” för att få synpunkter. Dessa kretsar verkade i stort sett definieras som de som gynnades av skärpt upphovsrätt. Dessutom:

Producentsidan har utnyttjat den starka svenska höger-vänsterskalan till sin fördel. De två delintressena medieföretag och kreatörer har fördelat arbetet mellan sig och på ett strategiskt sätt riktat olika argument till olika politiska partier. Som arbetsgivare och producenter är medieföretag är ett naturligt klientel för högern. När producentsidan och har vänt sig till höger till stöd för mer upphovsrätt grundar de argumenten på att upphovsrätten är en äganderätt. Å andra sidan har kreatörerna – som kulturarbetare – en mycket stark ställning hos vänstern i Sverige. Kreatörerna organiserar sig i fackföreningar, ett naturligt klientel för vänsterpartierna. Till vänsterpartierna har kreatörsaktörerna vänt sig med argumentet att upphovsrätten dels handlar om rättvisa men också att den är en facklig rättighet.

Uppsatsen delar alltså upp “producentsidan” i två undergrupper: medieföretag (som IFPI och Förläggareföreningen) och kreatörer (varav de mest inflytelserika över lagstiftningen har varit, i tur och ordning: Klys, Stim, Författarförbundet, Sami och Journalistförbundet).

Fast är det så enkelt? Ulf Pettersson noterar att indrivningssällskapen Copyswede och Bonus Presskopia inte enkelt går att placera i endera kategorin. Men han missar att detsamma gäller Stim, som ju inte bara representerar kompositörer utan även musikförlag.
Under den period som han undersöker, 1960–2005, har upphovsrätten inte bara expanderat i största allmänhet. Den har också (som reaktion på den medietekniska utvecklingen) i väldigt hög grad kollektiviserats, för att inte säga korporativiserats.

Staten har gett kulturkorporationerna uppgiften att samtidigt företräda en mängd olika kreatörs- och producentintressen på samma gång, vilket å ena sidan kan förstärka intrycket av att upphovsrättslagstiftning handlar om en kraftmätning mellan de två intresseblocken producenter och konsumenter. Å andra sidan innebär det att avgörande avvägningar har flyttats från politikernas bord till korporationernas; att bilden av “upphovsmännen” inte längre är en blott ideologisk sak utan en fråga om fördelning av stora pengar, där det ter sig ganska långsökt att förutsätta att varenda oberoende kulturproducent har gemensamma intressen med upphovsrättsindustrins kolosser.
Fler kvantitativa studier, av Ulf Pettersson och andra, av upphovsrättskollektivens verksamhet vore förvisso väldigt välkommet. Men för att förstå alla de återvändsgränder de stångar sina huvuden i, behövs kvalitativa analyser.