Konversationer kring kreativitet

I ett rum på Uppsala universitet samlades igårkväll ett drygt dussintal – främst kanske forskare inom litteraturvetenskap och sociologi – för att få höra om och diskutera ett nytt forskningsprojekt kallat Culture, creativity, copyright.

Initiativtagare är Eva Hemmungs Wirtén (som tidigare utgivit den upphovsrättskritiska boken No Trespassing, delvis refererad i tidigare inlägg om fotokopiatorns historia, nu på väg att utge en historik över the public domain) och Jan von Bonsdorff, och deras utgångspunkt är att upphovsrätten har skenat iväg i en grad som ofta blockerar ny kreativitet. Annars är mycket öppet, och seminariets syfte var att samla in synpunkter, som i hög grad kom att kretsa kring frågan om hur man kan förstå relationen mellan kreatör och konsument, vilka nya kreatörsroller som har dykt upp och i vilken mån upphovsmannafunktionen är en spegling av “det romantiska geniet”.

Eva Hemmungs Wirtén noterade förresten att den manliga genikulten går igen i den internationella upphovsrättskritiken: Lawrence Lessig, till exempel, nämner exempelvis inte en enda kvinna bland alla de exempel på hotad kreativitet han radar upp i sina böcker.
Ett par öppna workshops kommer att ordnas inom ramen för projektet, den första spikad till den 21 september i år. Dit kommer bland andra Kembrew McLeod, känd för att ha lyckats varumärkesskydda frasen “Freedom of expression“.

Under efterföljande mingel växlade jag ett par ord med den enda närvarande icke-forskaren, immaterialrättsjuristen Ia Modin från kulturstödsmyndigheten Konstnärsnämnden.
Berättade att jag häromdagen tittat på en undersökning av “kulturarbetares ekonomiska situation” som Konstnärsnämnden gjorde 1980, varpå Ia Modin svarade att hon just nu jobbar för fullt med att göra en uppföljning, tänkt att publiceras senare i år. Uppenbarligen är det ingen lätt sak att först avgränsa olika kulturarbetare (inom undergrupper som “bild”, “ton” och “scen”), och sedan avgöra hur stor del av deras intäkter som kommer från “konstnärlig”, “tangerande” respektive “utomkonstnärlig” verksamhet.
Ia Modin tröstade sig med att det i vart fall knappast kunde bli värre än förra försöket (Konstnärens villkor, SOU 1990:39), och höll med mig i påpekandet att dessa tidigare undersökningar om inte annat är talande tidsdokument över hur man i olika perioder har kämpat med att hitta kategorier som ska täcka kulturlivets alla skrymslen.

Allra svårast verkar det, föga förvånande, vara att få grepp om kategorin “musikerna”. Konstnärsnämnden har tydligen löst detta genom att utse tre (förstod jag det som) undergrupper: Fast anställda klassiska musiker, frilansare inom området rock/jazz/folk vilka har sökt statliga bidrag, samt Sveriges 700(?) dansbandsmusiker. Hela den stora gruppen av frilansande musiker som varken spelar i dansband eller söker bidrag, men ändå täcker upp hela gråzonen mellan amatör och proffs, den hamnar utanför undersökningen av kulturarbetarnas villkor. Vad annat ska man göra? Undersökningen kan säkert bli intressant läsning ändå. Det viktiga är att inte de beslutsfattare som får den i sin hand, ges illusionen av att den representerar “musikernas” (“kulturarbetarnas”, “konstnärernas”) villkor, utan vissa utvalda subgruppers villkor.