Magasinet Neo bad mig skriva en artikel om kulturpolitik. Det gjorde jag, med avstamp i diverse tidigare skriverier & bloggerier. Nu finns numret i tryck och min artikel som PDF.
Min artikel argumenterar inte så mycket för hur det “borde” vara, utan identifierar i stället fyra kulturpolitiska läger och diskuterar deras blinda fläckar:
- “Kanonkonservatismen” som tror sig värna ett kulturarv men i själva verket banaliserar det genom att reducera kulturella processer till listor över slutprodukter.
- “Bidragskramarna” som sätter likhetstecken mellan kulturliv och kulturunderstöd, och därmed osynliggör alla de kulturyttringar som klarar sig på andra sätt.
- “Marknadsliberalerna” som vill “avskaffa kulturpolitiken” men hakar upp sig på att negera föregående läger, och väljer att blunda för att den kulturpolitiska arsenalen av styrinstrumenten även innefattar t.ex. speciella avdragsregler och hela upphovsrättens förvaltningsapparat.
- “Kreativitetsindustrialisterna” som älskar statistik och sätter likhetstecken mellan “kultur” och “content“. Deras svärmiska planer för hur kulturindustrierna ska skapa tillväxt i det postindustriella samhället mynnar oftast ut i ren upphovsrättsfundamentalism.
Naturligtvis är beskrivningen av de fyra grupperna något av en karikatyr. Tanken är inte att medla fred, utan att sporra de olika aktörerna att vässa sina respektive perspektiv, för att lirka ut debatten ur sina återvändsgränder. Målet är att ersätta snacket om Kulturen med en mer heterogen förståelse för olika kulturyttringars förutsättningar, och att uppvärdera de realtidsupplevda kulturupplevelser som förnekas av kanonkonservativa och kreativitetsindustrialister.
I tisdags ordnade Neo ett frukostseminarium dit de inbjudit undertecknad och Emma Stenström (som i samma tidning har en läsvärd artikel om kulturfinansiering [PDF]), samt en kommentator som kan titulera sig “fd kulturminister”: Cecilia Stegö Chilò. Hon var väldigt väl förberedd och uttryckte ett synsätt som låg långt ifrån den enkelspåriga aktivism som hon tillskrevs under höstveckorna förra året. Dessutom uppskattade hon min artikel väldigt mycket, vilket var kul.
Annars räknar jag kallt med att de mest oförenliga ståndpunkter kommer att läsas in i min artikel av folk som känner sig träffade, så som det blir när man slår åt flera håll samtidigt. Nåja. Läs gärna PDF:en och kommentera.
Uppdatering: Diktaktuelle Malte Persson skriver skarpt om seminariet i GP
17 kommentarer ↓
Det låter som om du respekterar och vill smöra in dig hos nyliberaler, varför?
Skulle du skriva för Nationaldemokraterna också? När blir människosynen ett problem?
“Det låter som om du… vill smöra in dig hos nyliberaler, varför?”
Om man inte gör det kan man knappt bli publicerad i dagens mediestockholm. Vill man tycka så måste man anpassa sig till de som äger tyckerierna.
Analogt finns ingen anledning att anpassa sig till ND/SD. De är maktlösa lantisar.
Not Found
The requested URL /aktuellt-nummer/nr-2-2007/fleischer.pdf was not found on this server.
Apache/1.3.37 Server at http://www.magasinetneo.se Port 80
Jag kanske gjorde något fel… men annars kan du väl lägga upp pdfen själv? Cheers
Intressant läsning. Tror att jag håller med dig om fyrdelningen… men… jag är inte säker på att jag har samma slutsats på ett abstrakt plan. Däremot är det sant att bidragskramare borde “skala bort klyschorna” och att marknadsliberalerna bör vara mera kreativa att hitta en väg ut. De är ju båda reaktionära…
Mycket välskrivet och en bra beskrivning av de olika lägren! Borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med eller berörs av kulturpolitik.
Dawwe: Om jag ville “smöra in mej hos nyliberaler” skulle jag väl inte ägna så mycket utrymme åt att kritisera den dominerande hållningen i deras läger? Eller? Fast du verkar inte ha själva texten i tankarna, utan snarare det faktum att den publicerats i tidskriften Neo. Dock får du gärna förklara vad du menar att detta skulle leda till.
(Vidare får du gärna leverera med en lista över tidskrifter med korrekt “människosyn”. Vad gäller den saken, ser jag för övrigt ingen jättelik skillnad i den filosofiska människosynen hos liberaler och socialister, vilket bidrar till att jag inte kallar mig någotdera.)
Ulf Pettersson: Mycket riktigt.
Martin: Tack!
Christopher: Är inte helt säker på vad du menar med det abstrakta, så om du vill utveckla…
Fyrdelningen är inte tänkt att vara någon uttömmande karakteristik över vad man “kan” inta för kulturpolitiska positioner, utan som ett sätt att tvinga läsare att först identifiera sig med en position och sedan ta spjärn emot den. Typ.
Jag får bara intrycket av att du smörar för Stegö-Chilo och Neo-redaktionen.
Nyliberalismen bygger inte på nån humanistisk filosofi, till skillnad ifrån liberalismen och socialismen. Allt som har fascistoida tendenser anser jag “okorrekta”, oavsett nationalsocialistisk, nyliberal eller nåt annat.
Dawwe: vad är det som ger dig intrycket att han smörar? Jag tyckte att marknadsliberalerna fick sig en välbehövlig känga i texten och om fd. kulturministern visar sig ha en mer komplex syn på kulturpolitik än vad som gjorts gällande så är det väl inget märkligt med det. Det verkar som om du upprörs mest av blotta samröret med en organisation som har kopplingar till nyliberaler, vilket för mig framstår som litet överdrivet.
Ja det var en liten smålustig uppdatering av den borgerliga debatten kring kulturindustrin. Välskriven även om ämnet eller debattens objekt inte lockar mig så speciellt mycket. Men jag reagerar på en sak i Stenströms artikel, som du tipsar om. Där hon skriver att “Visserligen går det aldrig att argumentera för kultur enbart i ekonomiska termer [...]“.
Varför i hela friden kan man inte det? Självklart kan man diskutera kulturindustrin som ur ett tillväxt- och samhällsekonomiskt perspektiv. Där varor säljs och lönearbete förmedlas. Det intressanta bör ju vara att kunna skilja på de olika perspektiven.
På Stenström låter det som att en blomstrande ekonomi föder en blomstrande kultur. Eller rättare sagt att en blomstrande kulturproduktion är samma sak som en blomstrande kultur. Som om kulturen var något kvantitativt mätbart. En utgångspunkt vars problematik jag tycker sammanfattas väl med en köpenhamnsbos kommentar av rivningen av Ungdomshuset på Jagtvej 69. “Danmark håller på att bli ett fattigt land”.
Redundans: Håller helt med om att man måste kunna ha med, och skilja mellan, flera perspektiv.
Tror jag förstår vad du menar med “borgerliga”, vilket jag antar borde implicera att det även finns en icke-borgerlig inställning till det hela.
Denna inställning kan, såvitt jag förstår, inte handla om något annat än att avskaffa/upphäva/lämna idén om “kulturpolitik”. Vilket i så fall på ett intressant sätt sammanfaller med den nyliberala ideologiska positionen… Eller? Är en “icke-borgerlig” inställning till relationen politik/kultur befriad från risken att förhasta sig och skaffa sig skygglappar för verkningarna av den kulturpolitik som hamnar utanför det område som normalt uppfattas som kulturpolitik?
(Förstår om det låter oklart, men det vore kul att få lite input kring detta.)
Den “borgerliga” debatten som jag syftar till har ofta som utgångspunkt “hur” man ekonomiskt bör förvalta kulturporduktionen. En sådan debatt utmynnar ofta i problematiken runt var man begränsar kultur och dess produktion, så som du nämner i artikeln. Om den lyckas se bortom (eller blunda för) denna problematik slutar den ofta i det resonemang som Stenström för och blir igen helt ointressant och platt. Jag menar det är utifrån vad Stenström skriver svårt att förklara det enorma kulturarv som vi såg efter andra världskrigets slut hos europas judiska befolkning.
Jag menar inte direkt att lägga någon värdering i begreppet “borgerlig”. Ofta berör ju kulturpolitik av detta slag kulturyttringar som berör mig personligen. Och då låter jag ofta också en sådan debatt beröra mig, pragmatiskt nog
Jag är inte så insatt i nyliberala teorier kring upphovsrätt eller förvaltning av kulturproduktion. Så det är svårt för mig att yttra mig om hur radikal en sådan är.
[...] vardag kommer fortfarande att bero på faktorer utanför det område som brukar räknas som “kulturpolitik“; farhågor om att deras villkor försämras kan inte bemötas med att en minoritet av [...]
[...] dock inne på att “kulturella aktiviteter verkar kunna skydda rent allmänt” – men vilka kulturaktiviteter räknas? Utgår vi från estetikens system? Inräknas actionrullar, datorspel och artaudsk teater i den [...]
[...] uppnås kvalitet inom “kulturen”? Frågan är felställd. Svaret måste få variera mellan olika kulturyttringar. Att “prioritera [...]
[...] till ett inlägg som han skrev då. Och att det kan vara värt att påminna om hans artikel i förra numret av Neo. Postad 2007-06-29 16:40 i [...]
[...] bedrivs på fler departement än kulturdepartementet. Om denna naivitet, med mera, skrev jag i en artikel i Neo [...]
[...] Nystar upp kulturpolitiken i nya Neo [...]
Kommentera