Entries from March 2007 ↓

På lördag är det dags för den storstilade återkomsten för Vox Vulgaris. Efter två och ett halvt års dvala, följt av ett storstilat uppvaknande i Novosibirsk, står vi åter på en svensk scen. Vi är sjukt taggade och utlovar en hård kväll med upptempo och säckpipebrök (finliret, det som dominerar på The Shape of Medieval Music to Come, får nog sparas till ett annat tillfälle, i en annan lokal).

Platsen är Sjätte Tunnan i Gamla Stan i Stockholm. (Stora Nygatan 43, ett stenkast från kaféet.) En sån där medeltidskrog alltså. Vi lovar dock att inte spöka ut oss. Inträdet är skrattretande tjugo kronor.
Kring klockan 21 eller strax därefter spelar vi ett första set, sen blir det paus innan temperaturen skruvas upp ytterligare. Öppet till tre.

På Last.fm finns numera vårt album för nedladdning, och om bara folk taggar musiken kommer den nog höras i Last.fm-radion mer än bara sporadiskt. Där kan ni också anmäla att man kommer på spelningen samt – senaste tillskottet i lekstugan – få upp sina egna bilder om man taggar dem med “lastfm:event=175301″ på Flickr.

På lördag är det dags för den storstilade återkomsten för Vox Vulgaris. Efter två och ett halvt års dvala, följt av ett storstilat uppvaknande i Novosibirsk, står vi åter på...

Västerviks-Tidningen rapporterar att lokala videobutiken hyrt ut sin sista rulle. Familjen Besheri har fullt upp med att röja ut de tomma hyllorna ur lokalen.

“Det fanns ingen framtid i videouthyrningsbranschen längre”, säger Elias. “Folk hyr inte film längre – man laddar ned i stället.”

En butik nedlagd = en förlust, ännu ett tragiskt exempel på hur fildelningen skadar samhället. Det hävdar på fullt allvar Sveriges Videodistributörers Förening (som väl knappast lär vinna ekonomipriset).

Som väl är finns det andra som letar nya möjligheter i stället för att gräva ned sig i ressentiment. Däribland familjen Besheri själva, som har fullt upp med att byta inriktning på verksamheten. Till sommaren öppnar de i stället ett matkafé, dit Västerviksborna ska kunna gå för att käka libanesiska vegetariska smårätter, dricka en kopp kaffe eller ta en öl.

Ur folkhälsosynpunkt är det förstås idealiskt att de snabba kolhydraterna byts ut mot hummus och vindolmar. Ur social synvinkel ligger det onekligen något sympatiskt i att även små städer kan ha ett brett utbud av samlingspunkter där man faktiskt kan möta andra människor ansikte mot ansikte, jämfört med den hyrvideokultur där man vänder in i butiken bara för att snabbt återvända till privatsfären. Ur ekonomisk synvinkel vore det förstås löjeväckande att tala om “förlust” när en bransch växer på en annans bekostnad.

Hypotetiskt kan vi tänka oss en estetisk invändning: Att film är en så viktig konstyttring, att minskad filmuthyrning (eller minskade biografbesök) lämnar svårläkta kulturella sår. Ett spår som samtalet förstås kom in på under vårt besök på Filminstitutet igår. Magnus och jag pekade då på att filmbranschen borde fundera över vad som kan göras åt den stora och växande avgrunden mellan det privata hemmatittandet det offentliga men sterila biograftittandet.

Inget säger att den klyftan inte skulle kunna fyllas av ett matkafé i Västervik med en digitalprojektor. Inget annat än branschens egna licensieringsregler, som fortfarande lever kvar i en epok då man behövde hyra en analog filmrulle och äga en biografprojektor för att kunna visa film. Jämför med hur alla kaféer och krogar fritt kan bjuda på musik (nuförtiden ofta hämtad från fildelningsnätverk, förstås) mot att de betalar en fast licensavgift till ett par upphovsrättskollektiv. Inga som helst tekniska hinder finns längre för ett litet kafé att ordna Hitchcock-afton på fredagkvällen och anime-matiné på söndagen. Bara upphovsrättsliga hinder.

Nåväl. Copyriot gratulerar familjen Besheri och önskar dem lycka till med sitt nya kafé!

Västerviks-Tidningen rapporterar att lokala videobutiken hyrt ut sin sista rulle. Familjen Besheri har fullt upp med att röja ut de tomma hyllorna ur lokalen. “Det fanns ingen framtid i videouthyrningsbranschen...

Klockan tio i morse klev Magnus och jag in i Svenska Filminstitutets soldränkta sammanträdesrum, och slog oss ned runt ett bord tillsammans med filminstitutets ledningsgrupp, med vd Cissi Elwin i spetsen.

De hade bjudit in oss till sitt måndagsmöte för att presentera Piratbyrån och våra tankar kring kopieringen och filmindustrins kris. Ledningsgruppen ställde massor av frågor och antecknade febrilt i sina block medan vi svarade. Från började hade vi gjort klart att vi inte hade några magiska lösningar i bakfickan; ja, att den digitala reproducerbarheten är destruktiv i förhållande till det som vi har kommit att känna som filmbranschen, på ett helt annat sätt än vad som är fallet för musiken.
Jämfört med musiken, som även i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder har fortsatt att frodas i en väldig mångfald av olika sammanhang, är (lång)filmen en ung konstart som ganska snabbt fastnade i standardiserade former. Avgrunden mellan det privata hemmets filmkonsumtion och det offentliga förevisandet av film har bara vidgats. Efter ett besök på vår tids biografkomplex blir man vanligen utslussad som kreatur på en kall parkeringsplats så fort filmen är slut.

Vi förkunnade inte biografens död, däremot beskrev vi idén om biografer leverantör av filmupplevelse utan sammanhang och samvaro som relativt dödsdömd. Filmbranschen uppmuntrar sannerligen inte mellanting mellan biografen och vardagsrummet; att ordna en liten filmvisning på ett kafé är oändligt mycket dyrare och krångligare än att låta en DJ välja och vraka ur all världens musik – samtidigt som förutsättningarna för att välja och vraka bland alla tiders film finns där, tack vare digitalprojektorerna som befriat filmen från dess beroende vid ett begränsat antal analogkopior.
Filminstitutets ledning frågade förstås en hel del om så kallade “legala alternativ”. Vi var nog rätt överens om att det inte handlar om höga priser, om att DRM-tåget som skivbolagen nu börjar hoppa av knappast kan föra filmindustrin till framgångsriket, och om att det på något sätt inte heller där är någon större idé att försöka sälja “content” utan “context”.
Därtill pratade vi om teve-episod-formatets popularitet i fildelningsnätverken som en av flera indikationer på att det måste bli ett slut på likställandet mellan “film” och “långfilm”. Åtminstone om målet ska vara att inte bara rädda en grupp företags budgetar i tio år till, utan bygga något med långsiktiga förutsättningar.
Mycket annat hanns också med under den dryga timme som vi samtalade. Om vissa saker kunde vi vara hyfsat överens, om det mesta skilde sig nog våra värderingar rätt mycket, men med något enstaka undantag förblev samtalstonen vänlig. Både vi och de lärde oss nog en del. Någon lösning för filmkrisen närmades kanske inte. Men det var ju inte heller vårt syfte med besöket.

(I en kommentar till föregående inlägg gör Magnus en koppling till frågan om staden. Antagligen värt att undersöka djupare.)

Klockan tio i morse klev Magnus och jag in i Svenska Filminstitutets soldränkta sammanträdesrum, och slog oss ned runt ett bord tillsammans med filminstitutets ledningsgrupp, med vd Cissi Elwin i...

DN:s ekonomi refererar Wall Street Journal, i en nyhet om att försäljningen av inspelad musik fortsätter att rasa:

Branschföreträdare säger att det knappt längre går att ens betrakta cd-försäljningen som en intäktskälla. Snarare är cd:n numera en del av marknadsföringen av en artist och som kan bidra till efterfrågan på konsertbiljetter, souvenirer eller andra produkter.

Inspelad musik skapar efterfrågan levande musik. Ett påstående som vore en omöjlighet för tio år sedan. Men inte idag, när skivbutikerna bommar igen medan den levande musikens omsättning ökar. Betalningsviljan flyttar från musik som slutprodukt till musik som upplevelse. Underbart!

Ser egentligen inget skäl att, likt t.ex. Piratpartiet eller Johanna Nylander förneka varje samband mellan musikens digitalisering och svårigheterna att ta betalt för inspelningar.
Mer än någonsin gäller det nu att inte blanda ihop skivindustrin med musikbranschen; här behövs lite historiskt perspektiv för att komma ifrån den absurda tanken att ett blomstrande musikliv förutsätter försäljningen av just inspelad musik. Inte så svårt egentligen. En större utmaning är att fundera över hur musik som upplevelse i ögonblicket kan tänkas, även som ekonomisk aktivitet, bortom den vedertagna men alltför smala idén om ett band som står på en scen framför en publik.
Frågan blir snarare: hur byggs meningsfulla sammanhang kring musiken?
Om nittiotalets märkliga idé att levande musik bara är till för att marknadsföra inspelad musik idag för många har vänts i sin motsats – hur mycket kan då inte förändras om vi blickar femton år framåt?

DN:s ekonomi refererar Wall Street Journal, i en nyhet om att försäljningen av inspelad musik fortsätter att rasa: Branschföreträdare säger att det knappt längre går att ens betrakta cd-försäljningen som...

Post- och telestyrelsen (PTS) överlämnade i februari sitt “Förslag till bredbandsstrategi för Sverige” till regeringen, något som gick inte bara mig förbi.
Uppmärksammades på saken först nu, via brittiske enmanstankesmedjan Malcolm Matson som Copyriot skrivit en del om tidigare).

Malcolm Matson brinner för en öppen digital infrastruktur, där alla nätets slutanvändare fritt kan välja mellan de tjänster som erbjuds via nätet, och oroar sig därför för de svenska stadsnätens framtid.
Enligt PTS strategiförslag måste kommunalt ägd bredbandsinfrastruktur säljas ut, för att “garantera att konkurrensen inte förskjuts”. Något som “kan verka förnuftigt och ofarligt”, skriver Malcolm Matson, som överlag är mycket kritisk till att låta stat och myndigheter ha kontrollen över nätets infrastruktur, men menar att den kritiska frågan måste ställas:

“On what basis and against what criteria should these assets be sold?”
The quick and easy answer would appear to be, “sell to the highest bidder“. But the highest bidder is, by definition, the one who has calculated a strategy for extracting more “value” from the assets for themselves than anyone else has.

Och strategier för att extrahera mer värde än någon annan, för att kunna bjuda högst i en auktion, kan förstås mycket väl handla om att gradvis inskränka konkurrensen i sina kablar.

Svenska Stadsnätföreningen har skrivit ett öppet brev, rätt ilsket. Och så kan det påminnas om att begreppet “nätneutralitet” diskuterades här häromdagen. Samt om att PTS-rapportens författare, direkt efter att den färdigställts, sade upp sig och bytte jobb till Tele2…

Därmed överlämnas frågorna om stadsnätens roll, om konkurrens och infrastruktur, över till kommentarsfältet nedan. Vilken betydelse har allt det här, vilka möjliga framtidsscenarion finns?

Post- och telestyrelsen (PTS) överlämnade i februari sitt “Förslag till bredbandsstrategi för Sverige” till regeringen, något som gick inte bara mig förbi. Uppmärksammades på saken först nu, via brittiske enmanstankesmedjan...

Åter framförs förslag om schablonbeskattning av restauranger, som ett sätt att komma åt det faktum att i stort sett inga krogar betalar skatt i enlighet med regelverket. Alltså att skatteverket skulle knåpa ihop en tabell, med variabler som golvyta, antal stolar och hur attraktivt läget anses vara, och med denna kunna komma fram till en slags “minsta rimliga vinst” för varje enskild pizzeria, varje nattklubb och vartenda kaffehus.

Faktum är att schablonbeskattning av dessa hak, utifrån likartade tabeller, redan förekommer. Men i privat regi och mindre skala, av upphovsrättskollektiven Stim, Sami och Ifpi, som sänder ut musikfogdar med stoppur. Även lagringsmedier schablonbeskattas som bekant; då kallas det “kassettersättning”. Antagligen är det väl på grund av denna likhet med vad Copyriot ibland brukar skriva om i kategorin “inkasso“, som denna i vanliga fall är dödligt ointresserad av skattepolitik, idag fastnar i frågan om krogbeskattning. Kan måhända statlig schablonbeskattning leda till oavsedda effekter på kulturlivet, med tanke på i hur hög grad livekultur är sammanflätad med utskänkningsverksamheter?

Politisk sammanfattning: vänsterpartiet och kristdemokraterna är de två partier som aktivt driver kravet. Socialdemokraterna har avvaktat strax bakom; för fem år sedan uttalade sig Thomas Bodström positivt om schablonbeskattning.
Utredningsarbete verkar ha avklarats, men vart myndigheternas planer på att börja med att schablonbeskatta frisörer, pizzerior och smågodisbutiker är oklart. Efter förra årets lagrådsremiss verkar inte ha återstått mycket mer än den obligatoriska personalliggare som gäller sedan årsskiftet.

Här ska ingen energi ödslas på att dryfta huruvida “millimeterrättvisa” är önskvärt, eller om serveringsbranschens skatter i allmänhet är för höga eller för låga eller för krångliga eller för okrångliga. Vi kan kallt konstatera att en massa krogägare kommer att gå i konkurs om staten blir bättre på att klämma ur skatt, men i vilken mån detta är bra eller dåligt är inte ämne för detta inlägg. I stället håller vi oss i de gränsområden vi gillar så mycket.

Vad innebär det att, utifrån lokalyta och lägets attraktivitet, fastslå en “minsta rimliga vinst” för ett kafé eller en bar? Jo, det innebär att staten slår fast att kaféer och barer drivs i syfte att maximera sin vinst, och endast i detta syfte. Är det då ett så konstigt antagande? Säkerligen inte, i 99 procent av fallen. Men det finns runt om i landet enstaka kaféer och barer med fler ambitioner. De vill utgöra samlingspunkter för allehanda grupper. De vill sprida litteratur, visa utställningar, vara en scen för någon speciell sorts musik, eller helt enkelt ge utrymme för feta klubbar med svettiga dansgolv.
I vissa undantagsfall kanske dessa vattenhål kan räknas som “ideella”, betydligt oftare är ett visst mått av oavlönat eldsjälsarbete en integrerad del av verksamheten, men motsatsparet ideell/kommersiell bör undvikas i sammanhanget. Saken är att kaféer och barer med kulturella ambitioner mycket väl kan räkna med lägre vinstmarginaler än vad kaféet eller baren mittemot räknar med. Det är inte konstigare än att en gallerist kan tjäna mindre än fastighetsmäklaren bredvid, men ändå fortsätter att driva sin verksamhet, kanske på grund av ett intresse för andra kapitalformer än det rent ekonomiska.

Schablonbeskattning av kaféer och restauranger riskerar, kort sagt, att som bieffekt få ett ännu högre staket mellan kommers och kultur. När musik och dans förekommer i samma lokal som öl och mackor, tolkar skatteverket det som att utskänkningen är det primära och det där andra bara en krydda eller ett lockbete, och skickar notan därefter.
Frågan måste åtminstone väckas, vad sådana staket gör för det urbana kulturlivet i Sverige – och vilken slags nöjesliv som kanske hade kunnat slå rot om staketet i stället var lägre. (Tänk Berlin, med flera städer.)

Åter framförs förslag om schablonbeskattning av restauranger, som ett sätt att komma åt det faktum att i stort sett inga krogar betalar skatt i enlighet med regelverket. Alltså att skatteverket...

(Läsning av detta inlägg avrådes för alla som inte har en pervers böjelse till/från att läsa tyska filosofer på originalspråk.)

Under helgen har jag försökt översätta ett av Friedrich Kittlers föredrag till svenska. En text som hamnar mitt emellan Kittlers medieteoretiska mellanperiod (den som essäsamlingen Maskinskrifter fokuserar på) och den sene Kittlers tilltagande intresse för antiken. I föredraget, ett hyllningstal till Brian Eno, rusar Kittler tillbaka i historien, via Nietzsche och Hegel, ända till pythagoréerna, för att sedan snabbt vända tillbaka till sina obligatoriska hänvisningar till andra världskriget och Alan Turing, och använder sedan denna exposé för att teckna en slagkraftig kontrast mellan den noterade musikens förställningsvärld och den elektroniska musiken. För det är en text om musik.

Kittlerdeutsch är överlag rätt snårig och ofta en smula ålderdomlig, men översättningen verkar funka ändå. Största problemet utgörs av ett citat ur G.W.F. Hegels föreläsningar om estetiken, dock inte ur den inledning som Sven-Olof Wallenstein översatte för en tid sedan.
Så här skriver Hegel, citerad av Kittler:

Die eigentümliche Gewalt der Musik ist eine elementarische Macht, d.h. sie liegt in dem Elemente des Tones, in welchem sich hier die Kunst bewegt.
Von diesem Elemente wird das Subjekt nicht nur dieser oder jener Besonderheit nach ergriffen oder bloß durch einen bestimmten Inhalt gefaßt, sondern seinem einfachen Selbst, dem Zentrum seines geistigen Daseins nach in das Werk hineingehoben und selber in Tätigkeit gesetzt. So haben wir z.B. bei hervorstechenden, leicht fortrauschenden Rhythmen sogleich Lust, den Takt mitzuschlagen, die Melodie mitzusingen, und bei Tanzmusik kommt es einem sogar in die Beine.

Vilket jag, antagligen felaktigt, översatte såhär:

Musikens egendomliga herravälde är en elementär makt, det vill säga den ligger i ljudets element, i vilket konsten här rör sig. Från detta element grips subjektet inte bara av den ena eller andra särskildheten, eller av ett bestämt innehåll, utan själva hans jag, hans andliga tillvaros centrum, dras in i verket och sätts själv i dess tjänst. Så ger exempelvis medryckande och lätt framåtrusande rytmer oss lust att trumma med i takten, sjunga med i melodin, och dansmusik går rentav rätt in i benen.

Kommentarer och ändringsförslag mottages tacksamt! Särskilt undrar jag om Hegel-citatets sista fras, om att “bei Tanzmusik kommt es einem sogar in die Beine“. Den leker nämligen Kittler med i resten av föredraget, i svåröversatta (för en klåpare som jag) vändningar.
Uppenbarligen anspelas på frasen “in die Beine gehen” vars innebörder jag inte känner mig helt säker på. Därav detta inlägg, utkastat som en chansning. Kanske, kanske någon läsare som är mer haj på tyska vet råd…?

(Läsning av detta inlägg avrådes för alla som inte har en pervers böjelse till/från att läsa tyska filosofer på originalspråk.) Under helgen har jag försökt översätta ett av Friedrich Kittlers...

Ulf Pettersson lade för ett par månader sedan fram en c-uppsats i statsvetenskap [pdf] som företar en kvantitativ analys av inflytandet hos upphovsrättens aktörer.

Han har studerat hela perioden 1960–2005, då upphovsrättslagen ändrades inte mindre än 35 gånger, och räknat på vilka organiserade intressen som har fått lämna synpunkter. Utgångsantagandet är en intressekonflikt mellan producenter och konsumenter, där den första gruppen antas vilja ha en mer restriktiv upphovsrätt, medan de senare vill minimera sina konstnader och maximera tillgängligheten till information och kultur.

(Här refererar Ulf Pettersson till de återkommande resonemang på Copyriot som ifrågasätter den inbyggda ideologin i denna idé om två intressen av att avväga.
Nyligen förtydligades att det inte ska missförstås som en förkunnelse om att kulturen är på väg att befrias genom att nätet gör alla till lika mycket konstnärer, eller något sådant. Snarare handlar det om att vägra homogenisera alla olika tänkbara kreatörers intressen till en enhetlig “upphovsmannasida”. Hur som helst förutsätter såklart en kvantitativ studie av politik, såsom Ulf Petterssons uppsats, just en långtgående generalisering, om man alls ska få fram några intressegrupper och räkna deras inflytande i siffror.)

Slutsatsen? En mycket kraftig obalans har funnits med ända sedan Sverige fick sin första upphovsrättslag, och den kommer sig främst av problemet med “kollektivt handlande“; medan förläggarkarteller och upphovsrättskollektiv är enade och kan tala med enad röst, medan “det breda och resursfattiga konsumentintresset lider brist på företrädare och saknar helt centrala aktörer.” Ett skräckexempel är när regeringen inför skärpningen av upphovsrätten 2005 skickade ut sitt förslag till “berörda kretsar” för att få synpunkter. Dessa kretsar verkade i stort sett definieras som de som gynnades av skärpt upphovsrätt. Dessutom:

Producentsidan har utnyttjat den starka svenska höger-vänsterskalan till sin fördel. De två delintressena medieföretag och kreatörer har fördelat arbetet mellan sig och på ett strategiskt sätt riktat olika argument till olika politiska partier. Som arbetsgivare och producenter är medieföretag är ett naturligt klientel för högern. När producentsidan och har vänt sig till höger till stöd för mer upphovsrätt grundar de argumenten på att upphovsrätten är en äganderätt. Å andra sidan har kreatörerna – som kulturarbetare – en mycket stark ställning hos vänstern i Sverige. Kreatörerna organiserar sig i fackföreningar, ett naturligt klientel för vänsterpartierna. Till vänsterpartierna har kreatörsaktörerna vänt sig med argumentet att upphovsrätten dels handlar om rättvisa men också att den är en facklig rättighet.

Uppsatsen delar alltså upp “producentsidan” i två undergrupper: medieföretag (som IFPI och Förläggareföreningen) och kreatörer (varav de mest inflytelserika över lagstiftningen har varit, i tur och ordning: Klys, Stim, Författarförbundet, Sami och Journalistförbundet).

Fast är det så enkelt? Ulf Pettersson noterar att indrivningssällskapen Copyswede och Bonus Presskopia inte enkelt går att placera i endera kategorin. Men han missar att detsamma gäller Stim, som ju inte bara representerar kompositörer utan även musikförlag.
Under den period som han undersöker, 1960–2005, har upphovsrätten inte bara expanderat i största allmänhet. Den har också (som reaktion på den medietekniska utvecklingen) i väldigt hög grad kollektiviserats, för att inte säga korporativiserats.

Staten har gett kulturkorporationerna uppgiften att samtidigt företräda en mängd olika kreatörs- och producentintressen på samma gång, vilket å ena sidan kan förstärka intrycket av att upphovsrättslagstiftning handlar om en kraftmätning mellan de två intresseblocken producenter och konsumenter. Å andra sidan innebär det att avgörande avvägningar har flyttats från politikernas bord till korporationernas; att bilden av “upphovsmännen” inte längre är en blott ideologisk sak utan en fråga om fördelning av stora pengar, där det ter sig ganska långsökt att förutsätta att varenda oberoende kulturproducent har gemensamma intressen med upphovsrättsindustrins kolosser.
Fler kvantitativa studier, av Ulf Pettersson och andra, av upphovsrättskollektivens verksamhet vore förvisso väldigt välkommet. Men för att förstå alla de återvändsgränder de stångar sina huvuden i, behövs kvalitativa analyser.

Ulf Pettersson lade för ett par månader sedan fram en c-uppsats i statsvetenskap [pdf] som företar en kvantitativ analys av inflytandet hos upphovsrättens aktörer. Han har studerat hela perioden 1960–2005,...

“Nätneutralitet” är ingen enkel fråga, skriver Jonas Andersson, med avstamp i Copyriots “åtta teser om teknikneutralismen“. Läs och begrunda.
Han hävdar inte att försvaret av net neutrality mot “det kommersiella uppstyckandet av internet-ryggraden” är lika ödesdigert som “teknikneutralismens” fixering vid att olika medietekniker måste spela efter samma regler. Men han väcker åtminstone tanken.

Tre små frågor som kommer upp, bara:

• Är det nödvändigtvis förkastligt att vara “direkt tillbakablickande”; i det här fallet att mena att internet har vissa väsentliga kännetecken som är värda att bevara och försvara? Continue reading →

“Nätneutralitet” är ingen enkel fråga, skriver Jonas Andersson, med avstamp i Copyriots “åtta teser om teknikneutralismen“. Läs och begrunda. Han hävdar inte att försvaret av net neutrality mot “det kommersiella...

I ett rum på Uppsala universitet samlades igårkväll ett drygt dussintal – främst kanske forskare inom litteraturvetenskap och sociologi – för att få höra om och diskutera ett nytt forskningsprojekt kallat Culture, creativity, copyright.

Initiativtagare är Eva Hemmungs Wirtén (som tidigare utgivit den upphovsrättskritiska boken No Trespassing, delvis refererad i tidigare inlägg om fotokopiatorns historia, nu på väg att utge en historik över the public domain) och Jan von Bonsdorff, och deras utgångspunkt är att upphovsrätten har skenat iväg i en grad som ofta blockerar ny kreativitet. Annars är mycket öppet, och seminariets syfte var att samla in synpunkter, som i hög grad kom att kretsa kring frågan om hur man kan förstå relationen mellan kreatör och konsument, vilka nya kreatörsroller som har dykt upp och i vilken mån upphovsmannafunktionen är en spegling av “det romantiska geniet”.

Eva Hemmungs Wirtén noterade förresten att den manliga genikulten går igen i den internationella upphovsrättskritiken: Lawrence Lessig, till exempel, nämner exempelvis inte en enda kvinna bland alla de exempel på hotad kreativitet han radar upp i sina böcker.
Ett par öppna workshops kommer att ordnas inom ramen för projektet, den första spikad till den 21 september i år. Dit kommer bland andra Kembrew McLeod, känd för att ha lyckats varumärkesskydda frasen “Freedom of expression“.

Under efterföljande mingel växlade jag ett par ord med den enda närvarande icke-forskaren, immaterialrättsjuristen Ia Modin från kulturstödsmyndigheten Konstnärsnämnden.
Berättade att jag häromdagen tittat på en undersökning av “kulturarbetares ekonomiska situation” som Konstnärsnämnden gjorde 1980, varpå Ia Modin svarade att hon just nu jobbar för fullt med att göra en uppföljning, tänkt att publiceras senare i år. Uppenbarligen är det ingen lätt sak att först avgränsa olika kulturarbetare (inom undergrupper som “bild”, “ton” och “scen”), och sedan avgöra hur stor del av deras intäkter som kommer från “konstnärlig”, “tangerande” respektive “utomkonstnärlig” verksamhet.
Ia Modin tröstade sig med att det i vart fall knappast kunde bli värre än förra försöket (Konstnärens villkor, SOU 1990:39), och höll med mig i påpekandet att dessa tidigare undersökningar om inte annat är talande tidsdokument över hur man i olika perioder har kämpat med att hitta kategorier som ska täcka kulturlivets alla skrymslen.

Allra svårast verkar det, föga förvånande, vara att få grepp om kategorin “musikerna”. Konstnärsnämnden har tydligen löst detta genom att utse tre (förstod jag det som) undergrupper: Fast anställda klassiska musiker, frilansare inom området rock/jazz/folk vilka har sökt statliga bidrag, samt Sveriges 700(?) dansbandsmusiker. Hela den stora gruppen av frilansande musiker som varken spelar i dansband eller söker bidrag, men ändå täcker upp hela gråzonen mellan amatör och proffs, den hamnar utanför undersökningen av kulturarbetarnas villkor. Vad annat ska man göra? Undersökningen kan säkert bli intressant läsning ändå. Det viktiga är att inte de beslutsfattare som får den i sin hand, ges illusionen av att den representerar “musikernas” (“kulturarbetarnas”, “konstnärernas”) villkor, utan vissa utvalda subgruppers villkor.

I ett rum på Uppsala universitet samlades igårkväll ett drygt dussintal – främst kanske forskare inom litteraturvetenskap och sociologi – för att få höra om och diskutera ett nytt forskningsprojekt...