Krisen, del 156: Anteckningar om krisen i Ryssland

Uppenbarligen kommer rubelns värdekollaps att få en massa ekonomiska följder på olika håll i världen, typ billigare lax i Sverige. Men inom Ryssland kommer följderna inte bara att bli ekonomiska. En drastisk förändring av växelkurserna betyder alltid en omförhandling av landets förhållande till omvärlden.
För att ta ett marginellt exempel: jag har tidigare nosat om inte den svenska devalveringen i november 1992 bidrog till att stärka en nationalistisk våg i svensk populärmusik under 1993. En av många följder blev ju att utländska skivor blev dyrare, medan svenska skivor blev billigare. Dagens unga ryssar laddar visserligen ner sin musik via ВКонтакте, men importen av vissa materiella varor kommer att minska drastiskt, vilket leder till förändrade levnadsmönster.

Nu inställer sig frågan om vilken mix av konspirationsteorier som Kremls propagandister kommer att föra ut. Vi ser redan hur västvärldens Putin-vänliga konspirationsteoretiker och penningsystemshaverister skriker högt om hur “internationella spekulanter” eller “banksters” målmedvetet skulle ha attackerat Rysslands valuta. Då antyds alltså att dessa spekulanter inte skulle vara ute efter vinst – som “normala” aktörer på en finansmarknad – utan agera som en illvillig sammansvärjning mot Ryssland och dess sunda värderingar. Steget är inte långt till att öppet skylla om “judarna”. Närmsta tiden kommer att utvisa om Kreml väljer att underblåsa den elden.

Under första halvan av 2014 märktes just en sådan tendens i Turkiet, där Tayyip Erdoğan började prata om hur landet attackerades av “räntelobbyn“. Men just denna retorik verkar ha trappats ned, vilket kan sättas i samband med att det ekonomiska trycket mot Turkiet har lättat. Årets sjunkande oljepriser har gynnat länder som Turkiet, men missgynnat Ryssland. (Jag kanske återkommer med en uppställning om hur den globala semiperifering slitits åt olika håll under 2014.)

Åter till Rysslandskrisen, som sammanfattas av Martin Kragh i Dagens industri. (Han har även skrivit en längre analys i Ekonomisk debatt.) Kragh gör bland annat ett intressant påpekade om det historiemedvetandet som aktiveras av rubelns fall:

Tack vare goda statsfinanser (låg statsskuld och valutareserver) kunde Ryssland vädra 2009 års finanskris med relativt lugn, något som blir svårare att återupprepa nu. I en situation med permanent eller långvarigt låga oljepriser förändras förutsättningarna i dessa länder för politisk stabilitet.

För de flesta ryssar är det inte 2009, utan finanskrisen 1998, som är den viktiga referenspunkten. 1998 utlöstes en rysk finanskris av kombinationen hög statsskuld och privat upplåning, en kombination som blev ohållbar när kreditflödet stannade av.

Riskerna föreligger nu snarare i den privata sektorn. Landets banker och företag är på grund av sanktionerna sedan mitten av juli utestängda från internationella kapitalmarknader, och beroende av statligt stöd för att återfinansiera sin utländska skuldsättning om totalt cirka 600 miljarder dollar.

Jag tänker att Rysslands ekonomiska kris kan begripas på tre olika som alla är lika korrekta. Frågan är väl snarast hur man lyckas tänka dem samtidigt:

1. Den nationalekonomiska nivån: Rysslands problem förklaras som resultat av “de tendenser mot stagnation, som landet uppvisat sedan 2009″, som sedan påskyndats genom annekteringen av Krim och de utländska sanktionerna.

2. Oljepriset står här för en mellannivå, vars tyngd är svår att överskatta:

Den centrala drivkraften bakom rubelns dramatiska fall är det inverterade förhållandet mellan rubeln och oljepriset. Den amerikanska energirevolutionen, där landet genom ny teknologi ökat utbudet av skifferolja, och den svagare tillväxten i EU, Kina och Japan, har i december lett till oljepriser under 60 dollar per fat (ned från över 110 dollar i början av året). /…/
Rysslands makroekonomiska stabilitet är i likhet med andra oljeexportörer som Venezuela, Iran och Nigeria beroende av ett oljepris kring 100 dollar per fat eller högre.

3. Den globala nivån tenderar däremot att saknas i de nationalekonomiska förklaringarna till vad som händer i Ryssland. Vad som skulle behövas, tänker jag, är ett samlat grepp om de parallella tendenserna till inflation och deflation i olika delar av världsekonomin.
Detta kan inte reduceras till en fråga om oljepriser. Snarare handlar det om att finanskrisen som bröt ut 2008 inte på långa vägar blivit “löst” – i stället ser vi hur de olika formerna av krishantering underminerar pengarnas stabilitet utifrån ett skiftande geografiskt mönster.
Under 2014 har det funnits en genomgående inflationstendens i världsekonomins semiperiferi (“emerging markets”), som efter hand har förstärkts hos de oljeexporterande länderna (t.ex. Ryssland, Venezuela, Iran) men försvagats i de oljeimporterande länderna (t.ex. Turkiet, Indien).

Ett par skäl till att tidskrifter fortfarande utges på papper

Här har redan postats en rad inlägg om kulturtidskrifterna, men det handlar inte bara om att protestera mot politikers beslut att strypa stödet, utan om att nysta i debattens lösa trådar. Vi får se om det ges ytterligare material under eftermiddagens riksdagsdebatt.

Hittills har allianspolitikerna bara levererat ett skäl till att strypa tidskriftsstödet och det är inte att de har något emot innehållet i t.ex. Bang eller Judisk krönika. Inte heller har de fört en principiell argumentation mot kulturstöd – en massa andra stödformer lämnas trots allt orörda. Allianspolitikernas enda argument hittills har handlat om digitalisering. Att kulturtidskrifterna nog kan klara sig utan stöd om de, över en natt, överger pappret till förmån för nätet:

Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bl.a. för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär.

Jag skriver i dagens Expressen om varför digitalisering inte är någon universallösning för tidskrifter. Skälen är i grunden två:

  1. En nättidskrift har andra egenskaper än en papperstidskrift. Bland annat är den inte beständig på samma självklara sätt. Men om en kulturtidskrift håller en sådan kvalitet att den förtjänar statligt stöd, då förtjänar den nog även att förbli tillgänglig för läsning även i framtiden.
  2. Att överge pappersutgåvan innebär visst en besparing på porto- och tryckkostnader, men samtidigt förlorar man intäkter från prenumerationer och lösnummerförsäljning. Att försöka ta betalt för en nätupplaga resulterar sällan i några nämnvärda intäkter, däremot i inskränkt tillgänglighet.

Den andra, ekonomiska aspekten leder i sin tur vidare till frågan om “ett Spotify för tidskrifter”, alltså en jättelik buffé där ett företag tar betalt för abonnemang. Eftersom det har funkat hyfsat för skivbolag i Sverige framhålls det nu ofta som en självklar lösning för alla andra medieformer. Vilket är idioti. Min artikel tar i korthet även upp detta, men den saken tänkte jag utveckla vidare i en kommande bloggpost.

Varför drivs tidskriftsslakten igenom så plötsligt? Tre alternativa förklaringar

Varje kultursida med självaktning har redan spekulerat om de möjliga motivet för allianspartierna att så plötsligt driva igenom en strypning av statsstödet till kulturtidskrifterna. Jag tror det är värt att hålla kvar vid den frågan – alldeles oavsett tidskrifternas framtid. Beslutet kan vara en nyckel till att förstå det politiska läget i Sverige.

Ett år efter att samma allianspartier hade lagt fram en proposition där samma stöd framhölls som synnerligen angeläget. En månad efter att samma politiker protesterade vilt mot planerna på att lägga ned Medelhavsinstituten, eftersom nedläggningen inte hade utretts, vill de i stor skala lägga ner kulturtidskrifter – utan att utreda saken.
För ett år sedan ville Sverigedemokraterna halvera stödet till kulturtidskrifter, nu vill Sverigedemokraterna avskaffa det helt – och allianspartierna väljer att triangulera in sig mellan dessa båda positioner: en nedskärning med 75 %.

Låt det stå klart: “nyliberalismen” är inte en tillräcklig förklaring till allianspartiernas agerande i riksdagens kulturutskott.

Om dessa allianspolitiker hade varit dogmatiska nyliberaler, hade de för det första inte behållt 25 % av stödet och de hade inte förklarat det hela som en svår prioritering mellan behjärtansvärda ändamål. För det andra finns det inget nyliberalt som säger att nedskärningen skulle ske just här medan andra budgetposter på kulturområdet förblev orörda. Vissa fick rentav ökat bidrag: av de 15 miljoner som tas från kulturtidskrifterna går 14 miljoner till att öka bidragen till religiösa samfund. Dessa prioriteringar måste förklaras av något annat än nyliberal ideologi.

Johan Berggren, redaktör på Ordfront magasin, presenterar de tre möjliga förklaringarna (som jag här ställer i en annan ordning):

”Hoppsan”
Denna budget gjordes med vänsterhanden utan varken Reinfeldt eller Borg, mest för att vara säga emot den S-budget man trodde skulle gå igenom. Så kom järnrörsgubben i lådan SD och knasade till det hela. Och Sverige får lida under en hejsan-hoppsan-budget.

”Opposition till varje pris”
Underminera S+MP-regeringen. Alice Bah Kuhnke, som uttalar sig kritiskt mot den Bill-ledda tidskriftsslakten, har haft det blåsigt som nybliven kulturminister. Vill Alliansen fälla en minister och på så vis ge ytterligare bad-will åt en regering man motarbetar med alla medel?

”Titta killar, vi hatar också kulturmarxister”.
En utsträckt hand under bordet till Kent, Björn, Mattias och de andra överlevande (inte Jimmie som åkt ut … ) i ”Big Brun Brother”-partiet SD. Om det är något SD tycker sämre om än ”ickesvenskar” så är det ”förrädarsvenskar.” ”Kulturmarxister” och ”kosmopoliter” som tar in och gillar ”utländsk” kultur, diskuterar akademiska och ”fosterlandsförrädiska” saker som genus, rättvisa, solidaritet, eller bara litteratur. Genom att i stort sett slopa tidskriftsstödet utdelas en rak höger rätt i ”kulturmarxisternas” solar plexus, effektivare än en bomb på Mariatorget (där bor mest moderater ändå nuförtiden.)

Med andra ord: okunskap, taktik eller strategi. Det är de tre möjligheterna.

Till att börja med ville många tro att det rörde sig om okunskap. Att politikerna i kulturutskottet helt enkelt inte fattade konsekvensen av sit planerade beslut. Teorin stärktes av att Per Bill (M) i måndags antydde, om än i vaga termer, att man kanske kunde ändra sig. Men så beslöt de ändå på tisdagen att beslutet skulle stå fast. Vägran att debattera motiven kvarstår.

Jag tror att vi måste avskriva okunskap som motiv. Detta är inget “hoppsan”-beslut, även om de kanske vill få det att framstå så.

Alltså återstår den kortsiktiga taktiken (att sabotera för regeringen) och den långsiktiga strategin (att eliminera en obekväm del av svensk offentlighet).

Jag lutar allt mer åt den senare förklaringen. Riksdagens kulturutskott som platsen för en högerpopulistisk framryckning. Allianspartierna överger den kulturpolitik som de tidigare drivit och övertar Sverigedemokraternas linje på just den utgiftspost där man vet att man kan iscensätta en motsättning mellan “folket” och “eliten”. Även om det inte är “en utsträckt hand under bordet”, ser det ut som en provraket och ett försök att vinna tillbaka de väljare som man har förlorat till SD. Det senare kommer väl att gå ungefär lika bra som det gick i Danmark. Men det är ändå bekvämt för allianspartierna att släppa loss en debatt som kretsar kring “kultureliten”. Då slipper de prata om hur deras budget subventionerar den ekonomiska eliten.

Beviset för att Per Bill visst har kulturella meriter

Nu florerar alla möjliga påståenden om kulturutskottets ordförande Per Bill (M), “decenniets kulturrookie“. Exempelvis twittrar Sven-Eric Liedman:

Per Bill har veterligen inga andra kulturella meriter än som vinprovare. Men han ser sig kompetent nog att mörda Sveriges kulturtidskrifter.

Vad gäller vinprovningen, är den enligt egen utsago ett avslutat kapitel. Efter sin lilla fadäs för tio år sedan förklarade Per Bill i Aftonbladet:
– Jag tar time-out från politiken. Och jag ska inte dricka något vin mer.

Efter en månad var han tillbaka i politiken och snart började han åter att skriva om viner. Men att han skriver om viner betyder faktiskt inte att han har druckit dem!

Vad sedan gäller kulturverksamhet, så har Per Bill trots allt en föga känd merit:

Här ser vi DJ Billen i en annons för kassettband från 1981 (införd i Rateko 7–8/81). Tillsammans med sina manliga discjockeykollegor manifesterar han vad det innebär att vara kulturentreprenör.

Nu hoppas jag bara att någon har sparat ett mixtape med DJ Billen. Jag lovar att betala bra (men bara för kassettband av märket Fuji FX-1).

Inget är så kulturfientligt som att hylla Kulturen

Jag ska utan omsvep erkänna att jag är bestört över hur målmedvetet allianspartierna går vidare i att driva igenom sin nedskärning som är marginell i budgetsammanhanget men kommer att leda till slakt av en mängd kulturtidskrifter. Men trots min bestörtning har jag väldigt svårt för den kultursidesretorik som talar om en “krigsförklaring mot kulturen“.

Tidskriftsstödet har alltid motiverats i termer av av “en mångfald av röster“, “en kulturellt värdefull mångfald“. Det är ett rimligt motiv (som inte står i motsättning till höga krav på kvalitet). Men så fort stödet hotas, höjs röster som manar oss att sluta upp till försvar av Kulturen. Plötsligt har mångfalden ersatts av ett begrepp i bestämd form singularis. Som om de hundra tidskrifterna inte drog åt olika håll, utan hade en gemensam målsättning.

(Det är långt ifrån alla röster som använder denna retorik. De flesta som försvarar kulturtidskrifternas existens talar fortfarande i mångfaldstermerna, dessbättre.)

På samma sätt kan jag känna visst illamående av fraser som denna: “vi måste värna våra kulturtidskrifter“. Vad är detta för “vi” som hävdar äganderätt till hela det breda tidskriftsknippet? En sådan identitet ter sig synnerligen suspekt.

Att försvara tidskriftsstödet i namn av Kulturen innebär inte bara att man smyger in ett ideal av att kulturell verksamhet ska stå över alla konflikter. Det är också ett helt tandlöst försvar, eftersom kulturbegreppet kan tänjas nästan hur långt som helst.
Kulturutskottets alliansmajoritet hävdar ju på allvar att de ger mer pengar till kulturen, eftersom de vill subventionera anställningar av ungdomar. De föredrar då att tala om “kulturen i vid bemärkelse inklusive kreativa och kulturella näringar”. Med andra ord: campingplatser och konferensanläggningar hör också till Kulturen, så om dessa skulle får 150 miljoner mer medan kulturtidskrifterna får 15 miljoner mindre så är det en nettovinst för Kulturen, ur byråkratisk synvinkel.

I stället för att prata om Kulturen, borde vi nog prata om hur många meter motorväg man får för en kulturtidskrift. Och omvänt.

När jag gör en snabb överslagsräkning på kostnaderna för Förbifart Stockholm, kommer jag fram till att det årliga stödet till en genomsnittlig kulturtidskrift räcker till cirka en decimeter motorväg.

Kunde inte Förläggareföreningen ha visat lite solidaritet med kulturtidskrifterna?

Riksdagens högermajoritet har alltså beslutat att strypa bidragen till kulturtidskrifter: en plötslig sänkning från 19 miljoner till 4 miljoner kommer att tvinga en lång rad tidskrifter till nedläggning.

Beslutet fattades i två led. Första ledet var när allianspartiernas budget klubbades med hjälp av Sverigedemokraterna. Budgeten föreskriver en nedskärning om 15 miljoner kronor inom utgiftsområdet “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Prioriteringen inom detta utgiftsområde blev sedan, i andra ledet, en fråga för riksdagens kulturutskott.

Således fanns efter budgetbeslutet tre alternativ att välja mellan:
A) Lägg hela nedskärningen på litteraturstödet.
B) Fördela nedskärningen så att både litteraturen och kulturtidskrifterna får bära en del av bördan.
C) Lägg hela nedskärningen på kulturtidskriftsstödet.

Förläggareföreningen valde i detta läge att ta strid för sitt snäva egenintresse. Dess direktör Kristina Ahlinder uppvaktade kulturutskottet för att tala om hur viktigt litteraturstödet är. Men att argumentera för ett bibehållet litteraturstöd var – utifrån de givna förutsättningarna, alltså det fattade budgetbeslutet – detsamma som att argumentera för en strypning av kulturtidskrifterna.

Förläggareföreningens agerande förefaller djupt osolidariskt. De fick sin vilja igenom. Kulturutskottet följde Kristina Ahlinders uppmaning och lät litteraturstödet förbli orubbad – med andra ord, de valde att kasta hela nedskärningen på kulturtidskrifterna. Och där handlar det om liv och död på ett helt annat sätt än i förlagsvärlden. Litteraturstödet är viktigt för att hålla uppe en kvalitetsutgivning av böcker, men ett sänkt litteraturstöd skulle inte innebära att litterära institutioner lades ned. Just detta blir dock följden av ett strypt stöd till kulturtidskrifterna, inklusive tunga litteraturtidskrifter. I förlängningen slår tidskriftsdöden givetvis tillbaka även mot de förlag som sysslar med kvalitetslitteratur, men det verkar Förläggareföreningen skita i.

Visst hade Förläggareföreningen kunnat argumentera mer solidariskt. De hade exempelvis kunnat gå samman med Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och bilda opinion mot den nedskärning som hotade dem bägge. Sikta på en större kaka i en eventuell ändringsbudget nästa år, i stället för att hävda sin rätt att själva stå skadeslösa när kakan krymper.

Kanske har jag missat någon detalj här, men som saken ser ut har Förläggareföreningens betett sig skamligt.

Stödet till kulturtidskrifter riskerar att försvinna nästan helt

Om kulturpolitik diskuterades inför riksdagens budgetbeslut, handlade det mest om den ganska oviktiga frågan om fri entré på muséer. Först efteråt blev det allmänt känt att vad som bland annat hade beslutats med hjälp av SD: en ganska brutal nedskärning på kulturområdet, minus 365 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag, men en kraftig sänkning även jämfört med den tidigare alliansregeringens kulturbudget,

Moderaternas kulturpolitiska talesperson Per Bill – en gång känd som discjockey under namnet “DJ Billen” – menar ändå att “kultursektorn tjänar på alliansens budget”. Detta eftersom “många kulturställen” har anställda som är 26 år och nu får fortsatt subventionerad arbetsgivaravgift.

Budgetbeslutet innebar bland annat att det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter skulle skäras ned med 15 miljoner kronor – samtidigt som allianspartierna (med SD) valde att öka stödet till trossamfund med 14 miljoner kronor, jämfört med vad regeringens föreslagit.

“Vår prioritering ligger inte på intellektuella vuxnas läsande”, förklarade Billen.

Under hans ledning ska nu riksdagens kulturutskott bestämma mer exakt hur nedskärningarna ska göras. Förläggareföreningen fruktade sänkt litteraturstöd och har bearbetat kulturutskottet – med framgång, kan man säga: den verkliga slakten kommer ske bland tidskrifterna.

Stödet till kulturtidskrifter ska alltså nästa år sänkas med 15 miljoner. Det innebär 75 % sänkning av bidragen. Om detta inte ändras, kommer det verkligen bli fråga om en slakt. Många av de tidskrifter som får stöd är helt beroende av dessa statliga pengar. De drivs av ideella krafter och har definitivt inget att vinna på subventionerade arbetsgivaravgifter.

Utan stödet är det stor risk att många av landets kulturtidskrifter får lägga ner sin verksamhet. I förlängningen skulle detta innebära en kraftig försvagning av landets kultur och idédebatt. I dessa dagar när dagstidsningarnas kultursidor blir färre och färre bordet stödet snarare stärkas.

Ja, jag kan kallas part i målet: jag sitter numera i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter som föreslår hur stödet ska fördelas. Förra månaden ägnade vi tre mötesdagar åt att gå igenom vilka som vi ansåg kunde förtjäna en höjning och vilka som kunde få sänkt stöd. Nu verkar det i stället bli en sänkning för samtliga.

Om inte budgeten ändras efter extravalet kan det bli fråga om massdöd av svenska tidskrifter. Men det var kanske ingen beklaglig sidoeffekt, utan själva syftet med budgetbeslutet – vad vet jag?

Tankar om internetstatistiken, IV: Vad menas med “e-handel”?

Efter att ha kastat några blickar i rapporten “Svenskarna och internet 2014“, vill jag bara posta ett par funderingar kring vad statistiken egentligen säger. Förra året luftade jag här vissa tveksamheter kring begreppen som används: studien förutsätter en skillnad mellan “traditionella medier” och “internet”, men det är inte självklart i vilket fall man hamnar när man läser nyheterna på en skärm. Jonas Andersson Schwarz går vidare på detta spår i sin läsning av årets statistik:

”Internet” är en överkategori. Rent tekniskt är det infrastrukturen genom vilka en rad andra medier kanaliseras eller orkestreras. Rent upplevelsemässigt kan ”Internet” dessutom upplevas högst olika av olika individer och i olika situationer.
Att år 2014 fråga någon ”använde du Internet igår?” är alltså lite som att år 1964 ha frågat ”använde du dig av radiovågor igår?”

Internetstatistiken ställer samma frågor år efter år, för att kunna visa på förändring över tid. Men i många fall leder den mediehistoriska utvecklingen till att frågorna i sig uppfattas på annat sätt än tidigare. Då är det inte självklart vad svaren egentligen säger.

Jag tänker bl.a. på kapitlet om e-handel i årets rapport. Där presenteras bland annat siffran över hur manga som “någon gång köper och betalar för varor eller tjänster via internet”. Jag är inte säker på att alla tillfrågade uppfattar en sådan fråga på samma sätt.

Så kallad “e-handel” kan ju delas upp i tre olika transaktioner: köp, betalning och leverans. Internet kan användas för ett eller flera av leden.
1) Man kan leta upp en vara på nätet som man beställer för att hämta ut i butik, eller få hemskickad på faktura.
2) Man kan också köpa saker på kredit i en butik, för att senare erlägga betalning som görs via en internetbank.
3) Slutligen har vi konsumtionen av digitala tjänster, exempelvis abonnemang på Spotify – men inte ens då är det självklart att köpet och betalningen görs via nätet. Spotify-abonnemang säljs över disk i matbutiker och är dessutom ofta inbakade i helt andra abonnemang eller kreditupplägg, knutna till försäljningen av mobiltelefoner.

Så vad är e-handel?

Om man tolkar frågeställningen på vidast tänkbara sätt, omfattar “e-handel” samtliga utbyten av varor/tjänster där internet har använts i något led. Då skulle t.ex. prostitution räknas som e-handel om sexköparen har kommit över ett telefonnummer till sexsäljaren via ett nätforum.
Eller om man (mot förmodan) skulle hitta en hyresbostad via nätet – är detta då ett exempel på “e-handel”, och fortsätter man att e-handla varje gång man betalar sin hyra?

För att krångla till saken ytterligare kan vi fundera på alla de transaktioner där det inte ens utbyts några pengar. Tänk bara på allt som bortskänkes på Blocket, eller på de Facebookgrupper där folk i ett bostadsområde säljer, skänker och byter begagnade prylar med varandra. Räknas sådant som e-handel? Tyvärr sägs ingenting om detta i “Svenskarna och internet 2014″.

Är S socialdemokrater? Är FP liberaler? Är SD fascister? Har påven en lustig hatt?

Hur man besvarar frågorna i rubriken är inte avgörande för analysen av det rådande politiska läget i Sverige.

Inte heller kan man förvänta sig att alla seriösa samhällsforskare ska besvara dessa på samma sätt. En forskare kan analysera folkpartiet som ett liberalt parti, samtidigt som en annan forskare gör en analytisk poäng av att folkpartiet har övergett liberalismen.

Delvis handlar detta om skiljaktiga definitioner av begrepp som “socialdemokrati”, “liberalism”, “fascism” och “lustig hatt”. Inom human- och samhällsvetenskaperna är det helt normalt att ett begrepp kan ha flera alternativa definitioner, medan det pågår en vetenskaplig debatt om de olika definitionernas för- och nackdelar. Detta betyder inte att man kan tänja begrepp hur som helst. Till exempel finns det ingen vetenskaplig grund för att hävda att Socialdemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti, eller att Sverigedemokraterna skulle vara en lustig hatt.

Nu hävdade statsministern att Sverigedemokraterna är “ett nyfascistiskt enfrågeparti“. Etiketten tycks mig motsägelsefull. Om ett parti kan stämplas som fascistiskt, är det per definition inte ett enfrågeparti. Men debatten som väcktes handlar inte om detta, utan om huruvida det är rimligt att beteckna Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti. Delvis är detta, som sagt, en fråga om hur man definierar fascism eller nyfascism. Men bara delvis.

På ett än mer grundläggande plan är detta en fråga om vad det innebär att ett parti “är” något. Ett parti är ju sällan en monolit, eller ens en organisation. Vanligtvis består partier av en mängd lokalavdelningar, samt en nationell ledning. De har passiva och aktiva medlemmar, förtroendevalda och parlamentariker. Allt detta hålls samman inte bara av stadgemässiga beslut, utan även av olika formella och informella kommunikationsmedier.

Att utgå från partiprogrammet är ingalunda tillräckligt. Ändå verkar det som att vissa statsvetare nöjer sig med den metoden. Å andra sidan vore det inte heller rimligt att utgå från vilka åsikter som hyses av partimedlemmarna. Blir då ett parti fascistiskt när minst hälftet av medlemmarna kan klassas som fascister? Krävs det kvalificerad majoritet, eller räcker det tvärtom med en minoritet?

Jag tror alltså inte att den avgörande frågan är om Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti, vad nu detta skulle innebära. I stället vill jag kasta fram tre alternativa diskussionsfrågor:

Slutet på The Pirate Bay, kanske

Under tisdagen slocknade The Pirate Bay. Det var inte första gången det hände. Under årens lopp har det fler gånger än vad någon kan hålla räkningen på. Varje gång har det spekulerats i slutet, men efter några timmar eller dagar har The Pirate Bay varit uppe igen. Detta har även varit fallet när polisiära tillslag legat bakom.

Det har nu bekräftats att det var svensk polis som släckte The Pirate Bay genom ett tillslag mot en serverhall i Nacka. Visserligen kan vi räkna med att sidan drivits från ett flertal serverhallar utspridda över världen, men det kan tänkas att serverhallen i Nacka fungerade som nod, där trafiken till domännamnet thepiratebay.se kunde kanaliseras vidare till de andra serverhallarna.

Att åter få upp The Pirate Bay borde inte vara någon större sak, rent tekniskt. Men förutom att det krävs en alternativ serverhall, krävs det människor som rent praktiskt utför jobbet med att styra upp ett sådant alternativ samt peka om domänen. Bara för att dessa saker har utförts i år efter år, betyder det inte att de alltid kommer att utföras. Det finns ingen automatik. Saker kan förändras. Folk kan försvinna av olika skäl. Exempelvis greps Fredrik Neij för en dryg månad sedan i Thailand och sitter nu på fängelset i Skänninge. (Samtidigt har nu Peter Sunde blivit frisläppt.)

Nyligen noterades att Bayfiles – en gång startat som ett sidoprojekt till The Pirate Bay – försvann från nätet strax efter att Fredrik Neij blivit gripen.

Jag känner inte till några detaljer, vet inte ens vem som har hållit i rodret på The Pirate Bay under de senaste årens utdragna förruttnelse. Men jag noterar att ingen längre orkar mobilisera till dess försvar. Den här gången räknar jag inte med att The Pirate Bay kommer tillbaka. (Men jag räknar med att en hel hop bondfångare nu lanserar sajter med liknande domännamn och utseende, fast sprängfyllda med malware – se upp!)

Det finns något befriande i tanken att The Pirate Bay nu kanske har nått slutet. Bortsett från dess bedrövliga utveckling under 2010-talet, har vi i gamla Piratbyrån länge hävdat att The Pirate Bay i kraft av sitt starka varumärke har blivit det främsta hindret för en fortsatt utveckling av P2P-fildelningens praktik. Ett försvinnande innebär inte per automatik att alternativen kommer att sprudla, men åtminstone händer något. Det saknas knappast radikala utvecklingslinjer bortom det urgamla torrentprotokollet.

Uppdatering: Peter Sunde bloggar för första gången sen han kom ut från fängelset: “The Pirate Bay down, forever?

Uppdatering: Torrentfreak konstaterar att det ännu inte finns några tecken på att The Pirate Bay återuppstår. Viss förvirring har skapats genom den fortsatta existensen av proxysajter som thepiratebay.cr, vilka ser ut precis som The Pirate Bay men inte har något fildelningsnätverk bakom sig. (Nu verkar även denna ha gått ner.)