Strömmad eller strömmande? Om verb i particip

I senaste numret av tidskriften Med andra ord skriver John Swedenmark om det tilltagande bruket av presens particicip i svenska språket. Detta är en verbform som oftast slutar just på -ande, som i förra meningens tilltagande. Böjningen används för att uttrycka någonting som pågår och innebär på något vis att verbet förlorar sin tydliga karaktär av verb och framstår ofta som mer av ett adjektiv. Vissa former av presensparticip, skriver Swedenmark,

är sen länge fullt ut etablerade som substantiv (“beteende”), adjektiv (“ovidkommande”), adverb (“fortfarande”), pronomen (“vederbörande”) eller propositioner (“beträffande”)

Varje gång som dessa ord används, är det i teorin alltid möjligt att använda en verbigare verbform. Man kan skriva om hur någon beter sig, icke vidkommes, fortfar, vederbörs eller beträffas. Oftast vore det det dock helt absurt. Men det kan ändå vara värt att överväga möjligheten, inte minst när man översätter från engelska.

Någonstans läste jag att man noterat ett ökat bruk av presensparticip bland unga engelsktalande efter att McDonalds år 2003 lanserade sin reklamkampanj “I’m loving it“, uppbackad av Justin Timberlake. Tidigare var det mer självklart att säga “I love it”. Reklamkampanjen använde medvetet en annan verbform för att understryka att det inte handlar om någon bestående kärlek, utan mer av ett flyktigt “älskande”:

In the fast-food ads I’m loving it draws attention to the speaker’s being in an enjoyable moment, not in a long-term state of enjoyment. The intended meaning is “I have my burger and this moment is great.” Similarly, if I whisper to a colleague at a meeting I’m hating this, I want to say that things are temporarily unpleasant, but this too will pass.

John Swedenmark noterar i samtida svenskt språkbruk en vilja att lyfta fram själva verksamheten genom bruket av presensparticip. Som exempel nämner han hur man ofta talar om läsande i stället för läsning. Möjligen handlar det också om att substantiveringen “läsning” bär med sig ett kulturellt bagage som man vill komma undan. När man talar om “läsning” går kanske tankarna till konsten att tolka litteratur, medan “läsande” syftar på den mer grundläggande handlingen att ta till sig skrivna ord.

Jag kommer att tänka på ett annat typexempel på samtida bruk av presensparticip: “strömmande” som översättning av engelskans streaming.

När vi använder detta ord om exempelvis Spotify, framhäver vi hur lyssnandet har en pågående karaktär. Men detta är ju inget unikt för “strömmande medier” utan gäller även för radio och tv. Ett alternativt begrepp hade kunnat framhäva hur dessa tjänster bygger på principen on-demand, alltså att användaren ständigt kan välja ur ett oöverskådligt arkiv. Är det inte lite intressant att rådande språkbruk lyfter fram strömmandet på bekostnad av valfriheten?

Saken kompliceras av att det i svenskan finns två olika participformer som används för att översätta streaming media. Man kan antingen säga “strömmande media” (presens particip) eller “strömmad media” (perfekt particip). Den senare varianten framhäver att strömmen har anlänt till sin destination och är redo att konsumeras. Intresset riktas inte längre mot distributionen, som sker i den första varianten.

Efter några sökningar noterar jag att “strömmande media” (presens particip) verkar vara betydligt mer använt än “strömmad media” (perfekt particip). Men i fråga om musik gäller det motsatta! Träffarna är fler på “strömmad musik” än på “strömmande musik”. Ställningen är dock ganska jämn. Om språkvårdande instanser vill göra ett ingripande så har de nog fortfarande chansen.

Det vore intressant att få ta del av fler spekulationer (spekuleranden?) kring bruket av dessa verbformer.

Ersätt musikexportpriset med ett importpris!

I januari 1998 bjöd handelsminister Leif Pagrotsky (S) in representanter för den svenska skivindustrin. Orsaken var att lobbygruppen Export Music Sweden just hade presenterat glädjesiffror som påstods visa att Sverige blivit världens tredje största musikexportör – ett påstående som visserligen var rappakalja, men ljuv musik i ministerns öron. Mötet resulterade i att regeringen hastigt instiftade ett särskilt “pris för utomordentliga insatser för svensk musikexport”. Till ordförande i juryn valdes inte någon som utmärkt sig för kunskap om musik, utan en representant för Wallenbergsfären.

På branschfesten Grammis delade Leif Pagrotsky själv ut det första musikexportpriset, som gick till Nina Persson i Cardigans. För honom – liksom för de borgerliga ministrar som efterträdde honom – syftade priset till att belöna musik som är “Sverigefrämjande”. Det handlar alltså om att marknadsföra “varumärket Sverige” på världsmarknaden. Musiken är reducerad till ett ornament på detta varumärke.

Sjutton gånger har regeringen delat ut detta pris som har föga att göra med musik, desto mer med en unket storsvensk attityd. Jag har i många år kritiserat musikexportpriset både här på bloggen, i min avhandling och i radio. Nu när vi fått en ny regering, ska jag i stället komma med ett konstruktivt förslag: vänd på steken!

Tiden är kommen att erkänna hur Sveriges musikliv är beroende av influenser utifrån. Dessa influenser förmedlas i hög grad av eldsjälar som ordnar konserter och festivaler, med eller utan offentligt stöd, i stor eller liten skala, för dansande eller sittande publik. Andra uppmärksammar utländsk musik genom bloggar, spellistor och artiklar, eller bjuder in internationella musiker till workshops för att dela med sig av sina kunskaper. Är det inte hög tid att belöna dessa insatser för främjandet av musikimport!

Krisen, del 149: Regeringsförklaringens krismedvetande

“Sverige är i ett allvarligt läge.” Så inleds analysen i 2014 års regeringsförklaring. När jag läste den fick jag en känsla av att det är nog så väsentligt vad som inte sägs. Därför försökte jag även jämföra med hur det lät förra gången som sossarna bildade ny regering, alltså i 2002 års regeringsförklaring.

Min läsning tar sikte på uttryck för krismedvetande. Med detta avser jag alla slags uttryck för uppfattningen att någonting som funkade inte längre funkar och att detta inte bara handlar om att en tidigare regering har fört en felaktig politik i enskilda frågor, utan att någon typ av krisprocess har satts i rörelse. Detta kan handla om enskilda institutioner (t.ex. skolan), om större fält (t.ex. kulturen) eller om själva betingelserna för statens och samhällets överlevnad (ekonomin, ekologin).

Överlag finns det en tydlig skillnad mellan 2002 och 2014. Då var tonen optimistisk: ekonomin går bra, vi rör oss i fullt fart mot kunskapssamhället, “det gröna folkhemmet” visar vägen mot en hållbar utveckling, “nya kreativa branscher som IT, bioteknik och upplevelseindustri ger goda tillväxtmöjligheter”. Så uttryckte sig Göran Persson då.

Nu inleder Stefan Löfvén sin regeringsförklaring med att beskriva problem; vissa mer i termer av kris, andra snarare som utmaningar:

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Här kan noteras att ojämställdheten inte beskrivs i termer av kris, utan som ett problem som aldrig tidigare har varit löst, utan som tvärtom “kvarstår” – alltså mer som en utmaning.

När jag läser vidare i 2014 års regeringsförklaring, tycker jag mig finna fyra problem som formuleras i termer av kris:

  • Skolan och framför allt skolresultaten beskrivs som något av ett kristillstånd, inte bara som ett resultat av att fel politik har förts.
  • Ungdomars psykiska ohälsa i form av yttrar sig i form av “ätstörningar, ångest eller depressioner” skildras också som ett kristillstånd. (Det klart intressantaste!)
  • Klimatförändringarna som leder till ökat extremväder. Här talas även om en “global kris för den biologiska mångfalden” vilken är enda gången som regeringsförklaringen använder ordet “kris” för att benämna ett problem.
  • Nationalstaternas sönderfall runt om i världen – Ukraina, Irak, Syrien – formuleras också som ett kristillstånd. Vi lever i “en mycket orolig tid”.

Här antyds inga samband mellan dessa fyra kristillstånd. De hänger fritt i luften. Det görs ingen koppling till den ekonomiska krisen.

Faktum är att den ekonomiska krisen är helt frånvarande i regeringsförklaringen. Inte ett ord om hushållens skuldsättning och bostadsbubblan. Ingenting om oron på finansmarknaderna eller om tendenserna till deflation i Sverige och Europa. Ingenting om hur ekonomin befinner sig i ett permanent undantagstillstånd av extrema stimulansåtgärder.

Arbetslösheten beskrivs som ett svenskt problem utan koppling till tendenser i den internationella ekonomin. Målsättningen som sätts upp blir också utpräglat nationalistisk: “att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020″. Målet kan alltså uppnås även om arbetslösheten i Sverige skulle öka. Huvudsaken är att det går ännu värre för övriga Europa.

Europa, ja. En riktigt slående sak i 2014 års regeringsförklaring är att EU är frånvarande, förutom i frågor som rör säkerhetspolitik och migration. Kontrasten är enorm mot 2002, då Göran Persson framhöll att Sverige skulle ta aktiv del i att forma EU:s framtid.

Frånvarande är också medierna och mediekrisen i bred bemärkelse. Ingenting om internet (utöver en lös formulering om att titta på integritetsfrågor). Ingenting om etermedierna (förutom ett löst ställningstagande för public service). Absolut ingenting om pressen, tidningskrisen eller om villkoren för det offentliga samtalet.

Krismedvetandet i regeringsförklaringen kan beskrivas som splittrat och selektivt. Några krisfenomen pekas ut, men de sätts inte i samband med varandra. Framför allt finns absolut ingen ansats att sätta arbetslöshet eller skuldsättning i förhållande till ekonomins internationella krisprocess.

Ändå är det tydligt att det år 2014 finns ett krismedvetande som saknades 2002. Det lyser fram mellan var och varannan rad i regeringsförklaringen. Tydligast tycker jag det blir efter ett stycke om att rusta upp järnvägsnätet. Det förklaras att en sådan upprustning “skapar framtidstro i en tid då Sverige behöver det som mest”.

Att vi lider brist på framtidstro är tydligen så självklart att det inte ens behöver förklaras.

Digital boksmälla?

Förra veckan var det bokmässa i Göteborg. Och nu är trendbrottet tydligt: e-böcker är inte längre så värst hett. Jag skrev om saken för ett år sedan: hur förlagen i år efter år har hävdat att nu kommer det stora genombrottet, nu börjar svenskarna köpa e-böcker. Så lät det från dem även förra året. Men inte 2014. “E-prefixen lyser med sin frånvaro“, löd en av förra veckans rubriker.

Storförlagen verkar åter satsa krutet på att göra vad de kan: kränga stora upplagor på billigt jävla papper.

Om e-boken är sval, finns det en sak som är ännu svalare: ljudboken.

Storytel är ett företag som erbjuder “tusentals ljudböcker i din mobil för bara 169 kr/månad”. De satsar just nu jättemycket på utomhusreklam. På årets bokmässa hade Storytel en stor orange monter, mitt bland storförlagen, där det passerar som allra mest folk. Där fanns sköna fotöljer och ett flertal anställda som bara väntade på att få demonstrera sin ljudbokstjänst. Varje gång jag gick förbi montern såg jag att den hade noll besökare.

Jag antar att Storytel nu har fullt upp med att analysera varför deras satsning blev ett sånt fiasko. Jag ska inte spekulera i varför, men jag tror inte det är för att 169 kronor ligger lite för högt i jämförelse med vad en streamingtjänst just nu “ska” kosta i Sverige. Det borde ha att göra med att intresset för ljudböcker, som började växa från 2002, åter har börjat krympa. Kanske för att det finns så mycket annat att lyssna på, inklusive poddradio?

En annan streamingtjänst för böcker som just kör en reklamkampanj heter Mofibo. Att “streama” text framstod länge som absurt, men Mofibo löser detta genom att inte erbjuda sin tjänst för vanliga persondatorer utan bara för mobila enheter där mjukvaran i allmänhet är så mycket mer inlåst. För standardpriset av 99 kronor per månad erbjuder de “the best stories”.

Det verkar alltså handla om skönlitteratur. Fast på Mofibo finns också tre mer facklitterära kategorier:
Biografier och sanna historier“, “Historia” och “Business” (varav den sistnämnda också hade kunnat kallas “övrigt”). Jag vet inte riktigt vad detta säger om synen på historisk facklitteratur av icke-biografiskt slag…

Klimatförändringar, krispaket, antiziganism: från översvämningar i Rumänien till mordbränder i Stockholm

Niculaie, 64 år, rumänsk medborgare, står i Högdalen. Han har just blivit vräkt från sin provisoriska bostad av svensk polis, som arbetar på order av kronofogden, som i sin tur tagit order från Stockholms stad.

Där vi bor hade vi översvämningar så vi blev av med husen och all skörd. Därför kom vi hit för att tigga ihop lite pengar. Här hjälpte människorna oss med vad de kunde. Vi tackar från vårt hjärta det svenska samhället för att de förstår vår situation. Men det går inte längre, vi har sovit i skogen under träd, under broar.

Att det är en förtvivlad situation som fört dessa människor från Rumänien till att tigga i Stockholm, det förstår vi. Men åtminstone jag inser en helt ny sak av Niculaies berättelse. Att tiggarna inte bara flyr från extrem fattigdom och diskriminering, utan i många fall även trån en naturkatastrof: översvämningarna som drabbade sydöstra Europa i maj.

Dessa översvämningar var en världsnyhet för bara fyra månader sedan. Serbien och Bosnien blev delvis ödelagda, även Kroatien och Rumänien drabbades hårt. Katastrofhjälp skickades från hela världen. Sedan avtog snabbt uppmärksamheten och ingen verkar ha funderat på vart de människor som blivit hemlösa ska ta vägen.

Niculaie är alltså en av många klimatflyktingar. Att han drevs från sitt hem av vårfloden var den omedelbara orsaken till att han tvingades tigga i Sverige.

Klimatförändringarna ligger bakom det tilltagande extremvädret med såväl översvämningar som torkor och skogsbränder, ojämnt fördelade över planetens regioner. Om detta råder stor enighet bland forskare.

Det finns alltså en direkt koppling från den fossildrivna varusamhället till det extremväder som tvingar människor från sina hem. När dessa människor dessutom tillhör en diskriminerad minoritet i ett land som även har drabbats hårt i den globala finanskrisen – ett land som tvingats till brutala nedskärningar av IMF (som nu gratulerar till de stiliga siffrorna) – då återstår i många fall inget annat alternativ än att söka sig utomlands. Exempelvis till Sverige, till Stockholm, till en bosättning i skogen utanför Högdalen.

Det var någon som tände eld på våra tält och baracker som vi bodde i och två människor fick brännskador varav en ligger i koma, den andra har 90 % brännskador på kroppen.

I lördags marscherade en samling nazister i centrala Stockholm, beskyddade av ett enormt polisuppbåd. Förutom att nazisterna fick hålla sin tillståndsgivna demonstration, lät polisen dem även köra en extra marsch på Södermalm där de skanderade “ut med packet”.

Senare på natten, kring fyra i söndags morse, sattes bosättningen vid Högdalstoppen i brand. Två personer skadades mycket allvarligt och ligger nu på intensiven. Polisens respons? De tittade förbi som hastigast, konstaterade att “inget tyder på att branden var anlagd”, valde att inte göra någon brottsplatsundersökning.
Stockholms stad hade redan bestämt att bosättningen skulle rivas, då den inte anses vara “hållbar”, men utan att lyfta ett finger för att hjälpa migranterna till ett mer hållbart boende. Demoleringen var tänkt att ske klockan 9. Att den redan påbörjats av mordbrännare skulle inte ändra planerna: staden, kronofogden, polisen hänvisade alla till att de minsann bara följde sina gällande regler.

Nästa natt brann det igen, nu i en bosättning under motorvägen nära Midsommarkransen. Återigen verkar polisen ha utgått från att saken inte är värd att utreda. Enligt uppgift gjorde polisen inga polisavspärrningar på platsen. Nyhetsvinkeln som valdes av Dagens Nyheter blev att bilister drabbas av att det steg rök upp på motorvägen.

Företrädare för nazisekten Svenska Motståndsrörelsen hyllade mordbränderna på Twitter: “Saker och ting börjar röra på sig.” Andra nazistsympatisörer vräker ur sig eliminatorisk antiziganism på Facebook, däribland en viss Jan Berglund som helt offentligt skriver: “Brinn zigenarpack, brinn till förkolnade flam!” Men alla som ser det känner samma sak: en anmälan om hets mot folkgrupp kommer att ignoreras av polisen, precis som de ignorerar mordbränderna, trots att mycket tyder på en nazistisk terrorkampanj. Polisen har ju fullt upp med att lagföra personer som har protesterat mot en nazistmarsch.

De som bodde under motorvägen kom från Pitești, en rumänsk stad vid floden Arges som också har drabbats hårt av översvämningar på senare år. Därmed inte sagt att det i deras fall var just extremvädret som tvingade dem på flykt.

Liksom i stora delar av östeuropa, blev romerna i Rumänien de första att drabbas av arbetslöshet då östblockets industri kollapsade. Det går att hitta skildringar från regionen kring Pitești, om hur många romer som försöker försörja sig på att samla pinnar i skogen att sälja som bränsle, och hur de ständigt trakasseras av polisen som beskyller dem för stöld. (Det bör nämnas att många av de s.k romerna kring Pitești inte själva ser sig som romer eller talar romani. Närmare bestämt tillhör de minoritetsgruppen rudari.)

Vid sidan av klimatförändringarna och den ekonomiska krisen, som är akuta orsaker till att fattiga i Rumänien drivs på flykt, går det inte att bortse från landets politiska historia. Just i Pitești föddes Ion Antonescu som var Rumäniens diktator 1940–44, fanatisk rasist och antisemit. Han brukar betecknas som konservativ para-fascist snarare än som en utpräglad fascist, men när det gällde att utrota judar var han mer än bara en lydig Hitlerlakej – Rumänien utmärkte sig under kriget för sin villighet att ta egna förintelseinitiativ. Den 1 juni 1942 gav Antonescu order om att alla Rumäniens nomadiserande romer skulle deporteras till Transnistrien.

Där sätter jag nu punkt. Kolla på nyhetsinslaget från Al-tid.

En smärre kaskad av mediehistorisk forskning

Jag vill tipsa om en nyutkommen bok om mediehistoria.

I denna bok presenteras 19 mediehistoriska texter som behandlar medieformer som skrivbord, papper, affischer, kassetter, fisheye­linser, radio, telegraf, film, smarta telefoner, litografier, dagstidningar, mikrofilm, begagna­de mp3­-filer, krigsbyten, biblioteksbyggnader och ölkrus. I boken presenteras en rad sam­tida perspektiv på förflutna medier – allt i form av en icke-­linjär växelverkan mellan nu och då – därav titeln: Återkopplingar.

För att nämna några bidrag som kan tänkas intressera läsare av denna blogg:
Jörgen Skågeby analyserar i “Kassetten, radion och hemdatorn” det svenska radioprogrammet Datorernas värld som sändes 1985 och bestod av kod, avsedd att spelas in på kassett och exekveras på en C64: “ett tidigt försök till publik trådlös fildelning”.
Ragni Svensson skildrar den kollektiva process som på 1960- och 1970-talet skapade den unika position som innehavs av Bo Cavefors mytomspunna bokförlag.
Alla slags historiker bör kolla in bidragen av Christian Widholm och Kristina Lundblad, som diskuterar skillnaden mellan att möta förflutenheten via olika lagringsmedier, analoga och digitala. Ett exempel är hur en tidning som lagrats på mikrofilm förlorar någonting i förhållande till den arkiverade trycksaken. Papperstidningen som visuell-verbal helhet förutsätter en viss läsakt som involverar bläddring mellan uppslag.

Även om jag inte har hunnit läsa dessa bidrag i boken, minns jag innehållet från konferensen “Kulturhistorisk medieforskning III” som hölls Lund våren 2013.

Själv bidrar jag med ett kapitel som diskuterar olika sätt att förstå det pågående skiftet från “lagringskultur” till “streamingkultur”. Bland annat kritiserar jag de populära skribenter (Tim Wu, Nicholas Carr) som lutar åt en strukturanalytisk ansats där internets utveckling mot en ny centralisering uppfattas som förutbestämd. Kapitlet diskuterar även hur den exponentiella ökningen av lagringsutrymme i persondatorer sedan några år tycks ha stagnerat eller rentav avstannat, om vi exempelvis tittar på produktserier från Apple. Jag gör ett försök att beräkna “lagringskvoten” – ett begrepp som uppkom här på Copyriot.

Den 420 sidor tjocka antologin finns att ladda ner som pdf men har även materialiserats i en väl utförd bok. Jag fick en hel låda levererad och skänker gärna bort några exemplar till den som händelsevis träffar mig.

Rubrikens förbannelse

Rubrikens uppgift är att locka till läsning, fick jag lära mig. Rubriksättning fanns rentav bland mina arbetsuppgifter, en kort tid för länge sedan. På senare år har mycket förändrats. Allt oftare känns det som att rubriken ersätter läsningen.

Folk läser rubriken, bildar sig en uppfattning om innehållet, överväger om de ska dela länken – därefter kastar de en snabb blick på innehållet i den översta delen av artikeln. (Varför skriver jag “de” när jag menar “vi”?)

Kan detta helt enkelt skyllas på att folk har blivit latare? Nej, jag tror att latheten är en funktion av delandet. Närmare bestämt handlar det om de medier som används för att dela länkar. Rörelsen från blogg till mikroblogg (Twitter) är ett exempel. På en välskriven blogg presenteras först ett ämne, vilket ger en inramning åt länkarna och utrustar läsaren med en förförståelse till artiklar innan rubriken dyker upp. På mikrobloggen brukar utrymmet bara räcka för antingen en tillspetsad förförståelse (för/mot) eller en rubrik.

Framför allt har Facebook gjort mycket för att upphöja rubrikens betydelse – på bekostnad av innehållet. Sedan några år är har ju Facebook en särskild design för länkdelning som används varje gång någon klistrar in en hyperlänk i sin status. Designen utgår från att det endast postas en länk per status, vilket försvårar argumentation som bygger på jämförelser. När en länk postas i en status, skapar Facebook en liten ruta som framhäver rubriken till den länkade webbsidan och illustrerar med första bästa bild (om du t.ex. länkar ett inlägg på Copyriot illustreras det ofta med en Flattr-knapp).

Rubrikfixeringen i de s.k. sociala medierna har genererat den förruttnelseprocess som kallas “clickbait“. Alltså rubriker vars överordnade syfte inte är bli virala. Typiskt för dessa rubriker är att de utlovar en dramaturgi – en berättelse med oväntad vändning i riktning mot det sensationella och det sentimentala. Föga förvånande ser vi nu en begynnande clickbaitifiering av nyhetspressens rubriksättning.

Enligt gängse uppfattning har rubriksättningen en dubbel funktion: rubriken ska inte bara locka till läsning, utan även vara informativ. Vad som sker nu är kanske att dessa två funktioner slits isär. Clickbait-rubrikerna lockar till läsning just genom att inte vara informativa – de lockar med överraskningar. Men vad händer då med alla andra rubriker?

Som exempel vill jag ta förra inlägget på denna blogg, vars rubrik lyder: “Klart att ‘Islamiska staten’ är fascister“. Alla inlägg på Copyriot blir automatiskt postade på Twitter med rubrik och länk. Där möttes inlägget av en karakteristisk respons: “rätt i sak, men snacka om att skjuta på öppet mål”. Alltså en kommentar till budskapet i rubriken som bortser från innehållet.

Kanske är det “öppet mål” att kalla IS för fascister. Men inlägget var ju inte en samling argument för detta påstående. Det var ett resonemang som bland annat handlade om begreppet “ultranationalism” (som är grunden för Roger Griffins fascismdefinition). Där antyddes att debatten om fascism måste vidga sig till att omfatta fascismer utanför Europa. Där pläderades för att “medeltiden” är en synnerligen dålig referenspunkt när vi snackar om salafism. Där länkades till två omskakande videoinslag. Slutligen framkastades en spekulation om den liksvävande tolvtonsskalans koppling till europeisk upplysning. Är detta att sparka in öppna dörrar?

Numera har jag förtydligat i högerspalten att Copyriot är “en plats för ofärdiga tankar”. Ändå upplever jag ständigt att rubrikerna blir lästa som åsikter, vilka läsaren tar ställning till. Det betyder att bloggposternas innehåll blir lästa som en samling argument för den tänkta åsikten. Innehållet blir liksom upphöjt till en färdig tanke, samtidigt som det underordnas rubriken. Jag känner mig djupt obekväm med detta. Borde jag helt sluta med rubriker?

Klart att “Islamiska staten” är fascister

Dagligen kallas de för “radikala” och “extremister” i nyhetsrapporteringen. Gång på gång hävdas att de vill “tillbaka till medeltiden”. Min känsla är att sådant språkbruk samtidigt exotiserar och bagatelliserar rörelsen i fråga – den rörelse, under ledning av Abu Bakr al-Baghdadi, som sedan 29 juni 2014 betecknar sig som ett kalifat, “Islamiska staten“.

Tidigare i kväll lyssnade jag på lite poddradio där man diskuterade fascism ur ett historiskt perspektiv. Gäst i programmet var Henrik Arnstad, som utgår från Roger Griffins definition av fascismen som en typ av populistisk “ultranationalism” som kretsar kring myten om nationell återfödelse. Jag finner detta vara en vettig definition, så länge man erkänner dess vaghet.
En fråga som berördes i samtalet var om det går att tänka sig en fascism utan “folk”, alltså en fascism där ultranationalismen utgår från medborgarskap snarare än från ursprung. Om jag minns rätt, så menade Arnstad att detta nog vore tänkbart – rent hypotetiskt.

Hypotetiskt? Att detta samtal om fascism var eurocentriskt hade sina goda skäl; det fördes med anledning av Europavalet i maj. Men händelserna under sommaren 2014 borde ge anledning för fascismforskare att slipa sina definitioner.

Likheterna mellan den “Islamiska staten” och den klassiska fascismen är uppenbara. Och ändå är de inte nationalister i strikt mening. De utgår inte från tanken på en nation eller ett folk, utan från en motsättning mellan “trogna” och “otrogna” (där även en majoritet av världens muslimer räknas till den senare kategorin).

Begreppet “islamofascism” har missbrukats grovt, särskilt i USA. Det brister också i precision. För den “Islamiska staten” är ju inte bara islamisk i största allmänhet, inte ens “radikalt” eller “extremt” islamisk. Så här skriver ex-islamisten Mohamed Omar:

Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat /…/
i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro

Den företräder en mycket specifik ideologi – som inte är medeltida utan synnerligen modern – som betecknas som salafism eller kalifat-wahhabism. Det vore nog inte orimligt att tala om salafi-fascism.

Inom denna salafi-fascism ryms grupper som al-Qaida, “Islamiska staten” och för den del även Boko Haram. Jag är sannerligen ingen kännare av de teologisk-politisk-militära skillnader som finns mellan (och inom) dessa grupper, men att det finns skillnader är uppenbart.

Ledarkulten av Abu Bakr al-Baghdadi (dokumenterad i videoreportaget ovan) verkar utmärka “Islamiska staten” och var väl anledningen till att de bröt med al-Qaida. Nu är inte ledarkult något nödvändigt kriterium för fascism, åtminstone inte enligt den ovan nämnde Roger Griffin. Men mitt intryck är att “Islamiska staten” använder denna ledarkult för att stärka en form av populism, som får dem att hamna ännu närmare de klassiska typerna av fascism.

Den som vill utsätta sig för dödsdyrkarestetik kan alltid kolla in följande propagandavideo från “Islamiska staten”:

Sången som hörs verkar vara något av en officiell hymn för “Islamiska staten”. Givetvis används inga musikinstrument, eftersom sådant är strängt förbjudet inom salafismen. Men det är likväl fråga om musik i ordets moderna, västerländska mening. Den framförs av sångare som sjunger en polyfon sats, arrangerad i det liksvävande tolvtonssystem som var okänt i världen före den europeiska upplysningen. Såvitt jag har förstått är det inte alla salafister som accepterar så pass “musikalisk” sång. Mitt öra uppfattar detta som ännu ett tecken på att “Islamiska staten” snarast är en form av postmoderna fascister.

Krisen, del 148: Amy E. Wendling om profitkvot och teknikutveckling

Läser ett av bidragen i senaste Fronesis, en rikhaltig essä av samhällsfilosofen Amy E. Wendling under den korta rubriken “Kris”. Hon tar avstamp i Karl Marx’ tanke om att ekonomins återkommande kriser har en gemensam upprinnelse i vissa mekanismer, vilka är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Detta bryter mot den konventionella nationalekonomin, som utgår från en idé om jämvikt som har lånats från äldre tiders teoretiska fysik. För att hålla fast vid dogmen om en självreglerande ekonomi, har nationalekonomer rutinmässigt skyllt krisfenomen på “yttre tillfälligheter som krig, hungersnöd och andra naturfenomen”, eller på den mänskliga naturen, eller på statliga ingripanden. Eller så har de (som Keynes och Schumpeter) gjort “krisen till en del av jämvikten”.

Amy E. Wendling följer tätt i fotspåren på marxister som Henryk Grossman och Anwar Shaikh. Det betyder att hon fixerar sin kristeori vid frågan om profitkvotens fallande tendens, så som den diskuterades av Karl Marx. Detta är alls ingen självklarhet bland marxister eller Marx-influerade samhällsforskare. Vid förra årets extremt välbesökta Marx-konferens i Stockholm nämndes knappt ordet “profitkvot” – utom av Michael Heinrich, som av någon anledning lade stor möda på att vederlägga de kristeorier som utgår från profitkvotens fallande tendens.

Profitkvotens fallande tendens är en logisk följd av att maskiner ersätter mänsklig arbetskraft i allt högre grad. För varje “jobbskapande”, alltså varje person som sysselsätts i varuproduktion, krävs allt större investeringar i fast kapital. Profitkvoten är alltså ett rent relativt mått, vars stigande eller fallande inte nödvändigtvis har samband med om profitmängden i absolut mening rör sig uppåt eller nedåt.
Värdekritikernas kristeori hävdar att profitkvotens fall blott är ett indirekt uttryck för en inre motsättning i kapitalet. När produktiviteten ökar utöver en viss gräns börjar själva värdeproduktionen att stagnera och däri består kapitalets inre motsättning, enligt värdekritikerna.

Amy E. Wendling verkar resonerar precis tvärtom. “Den fallande profitkvotens logik ger upphov till en inre motsättning i kapitalismen”, skriver hon. Det citatet visar ganska tydligt hur profitkvotsteorierna låter aritmetiken undantränga dialektiken. Analyser av profitkvoten fastnar följaktligen ofta i nationalräkenskaper och glömmer bort kapitalets globala dynamik. Ett exempel på detta ges av Fred Moseley, som citeras av Wendling i artikeln. När denne talar om “den kraftigt minskade profitkvoten i ekonomin som helhet”, syftar han i själva verket på den officiella statistiken över USA:s ekonomi.

Märkligast är dock de slutsatser som Wendling drar i fråga om teknikens utveckling:

Kapitalet söker uppväga profitkvotens fall genom att tillverka en allt större mängd varor. /…/ Därutöver söker kapitalismen hejda profitkvotens fall genom att bromsa den tekniska utvecklingen eller styra den i en riktning som möjliggör anakronistisk exploatering av mänsklig arbetskraft.
Marx påpekar att människor i det kapitalistiska systemet betalas för att utföra mödosamma uppgifter som det redan finns maskiner för. Ett exempel kan vara kvinnor som tillverkar tv-apparater under stränga föreskrifter som inskränker kroppsrörelser till deras mekaniska minimum. Maskiner är dyra, men mänsklig arbetskraft billig.

Hoppsan! För det första är ges det ingen källhänvisning till det som Marx ska ha påpekat. För det andra är det både oklart och ahistoriskt att påstå att maskiner är dyra medan arbetskraften är billig – i förhållande till vad?
Framför allt är det ett mycket underligt påstående att “kapitalismen” skulle idka en samordnad planering i syfte att “bromsa den tekniska utvecklingen”.

Problemet är just avsaknaden av en dialektisk förståelse av kapitalets inre motsättning. Detta är inte minst en motsättning mellan det enskilda kapitalet och det totala kapitalet, förmedlad genom konkurrensen på marknaden. För varje enskilt kapital – varje företag, varje stat, varje handelsblock – är det nödvändigt att ständigt eftersträva ökad produktivitet, trots att detta undergräver utrymmet för fortsatt tillväxt. Visst kan man säga att kapitalismen skulle vinna på att den tekniska utvecklingen stannade upp, men detta är en helt hypotetisk tanke, utan verklig betydelse.

Kapitalismen har inget medvetet subjekt. Detta är något som inte minst värdekritikerna har tagit fasta på. Deras kristeorier går tvärt emot det som Amy E. Wendling skriver om teknisk utveckling. Låt mig därför citera ur min egen artikel om värdekritisk kristeori, tryckt i samma nummer av Fronesis:

Värdet är den abstraktion av nödvändighet som förenar alla slags varor på en enda marknad. Det sätter alltså en samhällelig standard för produktivitet. En varuproducent som misslyckas med att leva upp till denna standard kommer i förlängningen att elimineras i konkurrensen. En varuproducent som däremot lyckas häva sig över standardnivån kommer att belönas med en extraprofit. Konkurrensen leder därigenom till att produktiviteten ständigt ökar. Även i ett sammanhang där kapitalet har förstatligats är konkurrensen lika skoningslös: världsmarknadens straff för bristande produktivitet kan då anta formen av statskollaps (vilket skedde med det statskapitalistiska östblocket kring 1990 och vilket har skett med allt fler krisdrabbade stater på 2010-talet).

Det ska bli intressant att se om det går att hitta fler exempel på tydligt motstridiga analyser i Fronesis. Återkommer med fler läsanteckningar.

Vi kan inte längre tala om nätfrihet

Jag blev ombedd att skriva en artikel till kommande numret av Brand. Det handlar om den pågående utvecklingen av internet, där massövervakning och monopolisering går hand i hand med sofistikerade former för censur. Vi förfasar oss men verkar oförmögna att agera. Varför?

Här kommer ett utdrag ur vad jag skrev i artikeln (fast något stycke fick strykas innan publicering):

Parollerna om ett “fritt och öppet” internet kunde på nollnolltalet förena tvärpolitiska allianser. På 2010-talet har allianserna spruckit, i takt med att parollerna börjat klinga allt ihåligare. Det är inte längre självklart vad för slags frihet som borde försvaras, eller om den någonsin har existerat.

Oftast formuleras idéerna om nätfrihet med hänvisning till liberala ideal. Närmare bestämt två helt olika principer: skyddet av yttrandefrihet och privatsfär. Envar ska ha rätten att kasta ut sina åsikter i den så kallade offentligheten – en frihet från censur, men ingen rätt att bli lyssnad på. Samtidigt hävdar liberalismen att alla har rätt till en privatsfär, där de kan yttra sig utan att någon oinbjuden lyssnar – en frihet från övervakning. Dessa två principer krockar ibland med varandra och ständigt med andra liberala rättigheter, exempelvis rätten till privat egendom och rätten att ingå “frivilliga” avtal (genom att klicka “jag accepterar” varje gång en juridisk textvägg täcker skärmen). Därför blir den liberala nätfriheten lätt att tänja och tämja.

Sveriges regering förkunnar på sin sajt: “Friheten på nätet är ett av de mest prioriterade områdena i svensk utrikespolitik.” Carl Bildt påpekar dock att det inte bara handlar om frihet, utan om “förhållandet mellan frihet och säkerhet på nätet. Det är avgörande att dessa två går hand i hand.

Retoriken om nätfrihet har nu tagits över av regeringar, som betraktar internet som ännu ett slagfält i konflikten mellan globala maktblock. Å ena sidan står USA som stödjer initiativ för att kringgå statlig censur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt att övervaka allt som planetens invånare skriver till varandra. Å andra sidan står Ryssland som spelar på indignationen över USA:s övervakning för att i stället underkasta nätet en större nationell kontroll. Enligt ännu ostiftad lag kräver att alla nättjänster som opererar i Ryssland ska underkasta sig rysk lagstiftning. Å tredje sidan bedriver Kina ett oerhört sofistikerat censurprogram där olika grupper medborgare kan få tillgång till olika flöden av information. Inspirerade av Kina satsar nu Turkiet på utbyggd nätcensur, riktad mot “kränkningar” i allmänhet, särskild sådana yttranden som anses kränka den turkiska regimen. Samtidigt har EU stiftat en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd” som ska ge européerna en möjlighet att finputsa sina personliga varumärken genom att tvinga Google att dölja sökresultat. Och i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

Artikeln fortsätter sedan med att återvända till Christopher Kullenbergs idéer om nätvaro i Det nätpolitiska manifestet (2010). Fast går det fortfarande, post-Snowden, att mana till “nätets självförsvar”? Jag är nog tveksam.
Det räcker nog inte längre att mobilisera till försvar för en befintlig nätvaro eller en tanke om nätfrihet. Snarare krävs det en vilja till någonting annat än den vardagsmat som vi numera känner som internet. Därav den något hurtiga rubrik som står över artikeln i kommande Brand: “Ett annat internet är möjligt”.