Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.
“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.
DavidGraeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:
Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/
At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/
Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.
Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.
AaronPeters har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).
Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.
within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/
we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.
I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:
A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.
Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.
Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.
Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.
Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.
Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.
Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marxanno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.
Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.
Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.
Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.
Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.
Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.
Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.
Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:
Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.
Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning
Hur ska sådant avgöras?
Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.
“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.
När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.
Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.
Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.
Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.
Inför seminariet i Umeå har jag försökt att tydliggöra skillnaden mellan olika varianter av arbetskritik, så som de formulerats på sistone. Här anas två huvudlinjer: Fritidslinjen och Avvecklingslinjen.
Detta handlar inte om reform kontra revolution. Jag tänker mig alltså inte att den ena linjen nödvändigtvis är radikalare än den andra. Mitt syfte är heller inte att plädera för den ena eller andra linjen. Snarare är jag ute efter att öppna en vidare diskussion genom att tydliggöra en kvalitativ skillnad mellan de två linjerna.
Fritidslinjen framstår som en “flyktlinje”, medan Avvecklingslinjen snarare kan tänkas som en “tvärlinje”. Här följer ett försök att ringa in den förstnämnda.
Uppenbarligen har Fritidslinjen som målsättning att maximera fritiden, vilket är detsamma som att minimera arbetstiden. Såtillvida utgår man från en konventionell uppdelning mellan arbetstid och fritid, vilket kan leda till ett osynliggörande av de obetalda omsorgssysslor som i huvudsak utförs av kvinnor. Omsorgen är ju varken arbete eller fritid!
Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.
Kan vi börja tala mer om fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):
“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
Word, Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.
Nolltaxa i kollektivtrafiken, hyrestak, arbetstidsförkortning eller till och med en garanterad basinkomst (”medborgarlön”)? Allmänningar och en ny gemensam välfärd bortom staten och kapitalets logik och kontroll? Vilka krav kan vi resa för arbetets avskaffande och fritidens förverkligande?
Nu över till mitt preliminära försök att ringa in Fritidslinjen.
Fritidslinjen hyllar fritiden, i syfte att utmana arbetsmoralen. Hyllandet av fritid kopplas inte sällan till en uppvärdering av amatörkultur och kan även associeras till en viss estetik: färgglad, spretig och avslappnad. Att softa i en solstol kan bli ett politiskt ställningstagande.
Fritidslinjen tror på växande allmänningar som ett centralt led i en strategi. Ofta finns en tanke om hur sfären av gratissaker ska vidgas steg för steg: från fri mjukvara och bibliotek, via avgiftsfri kollektivtrafik, med siktet inställt på att “allt” ska bli gratis. I manifestet “Att skapa allmänningar” hävdas att “produktionen vill vara fri” och en liknande tankegång återfinns ofta i anslutning till Fritidslinjen. Tanken är att mer fritid kan ge upphov till en positiv spiral, där allmänningar föder fler allmänningar.
Relaterat till detta är en allmän teknikoptimism, inte minst i fråga om 3D-skrivare. Ökad produktivitet innebär ju ett större utrymme för fritid – även om detta i dagsläget kommer till uttryck i teknologisk arbetslöshet. (Ännu en gång: Fritidslinjens resonemang utgår från en given tudelning av livet i arbete och fritid, där många omsorgsbetonade sysslor inte får plats.)
Fritidslinjen förordar basinkomst i en eller annan form. Basinkomst (medborgarlön) innebär att människor får pengar för sin försörjning utan att avkrävas arbete – en idé som sedan 1970-talets kris drivits av såväl liberaler som socialister. Många som driver Fritidslinjen ser basinkomst som blott ett första steg i en större samhällsomvandling, men icke desto mindre tillmäts kravet på basinkomst en central strategisk betydelse.
Fritidslinjen ställer krav. Efter att ha formulerat en uppsättning politiska åtgärder för mer fritid, ställs krav gentemot politikerna om att genomföra dessa. Det betyder inte att Fritidslinjens förespråkare förlitar sig på politikerna (eller vill bli politiker). Att ställa krav kan även uppfattas som en pedagogisk metod som ska avslöja politikens oförmåga.
Observera att dessa fyra teser om Fritidslinjen är extremt preliminära, samt att avsikten inte är att tillskriva någon en uppfattning som hen inte har, utan att bjuda in till diskussion. Härnäst kommer ett inlägg som tar sig an Avvecklingslinjen på liknande vis. Sedan ska det hela diskuteras i Umeå, varpå det mesta kanske kommer att revideras.
Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.
Stämningsansökan rapporterades som en nyhet den 30 april (se t.ex. Ekot, SVT, Metro). Två veckor meddelade stiftelsen att man inte böjer sig frivilligt, utan ser det som en principsak att inte stänga domännamn. Även detta blev ennyhetitidningarna (tack vare Sten Gustafsson på TT som i många år bevakat konflikter kring fildelning).
Spridda nyhetsartiklar alltså, men ingen uppföljning, ingen medial dramaturgi och ingen debatt. Raka motsatsen till hur det var 2005–2009, då varje litet utspel i fildelningsfrågan blev dramatiserad i nyhetsmedierna. Gång på gång utmålades då bilden av en slutstrid, där fildelningens fortbestånd skulle avgöras. År 2013 är det inte längre bara fildelningen, utan själva internets infrastruktur som står på spel – och det är tyst som i graven.
Särskilt tydligt är hur debattindustrin har tappat intresset för nätpolitik. Fildelning är så ute! Att staten vill konfiskera ett domännamn är därför inget som triggar debattredaktörerna på Expressen, Newsmill och SVT. Om detta varit för några år sedan, hade dessa redaktörer inte tvekat att snabbt beställa artiklar som kritiserar åklagarmyndighetens angrepp på The Pirate Bay. De hade låtit andra artiklar vänta. Troligtvis hade domännamnskriget även blivit föremål för direktsänd tv-debatt.
År 2013 vet ingen vem som driver The Pirate Bay, så de kan inte uttala sig i massmedia. Det finns heller ingen Piratbyrå som piskar fram uppmärksamhet kring fall som detta. Förvisso finns det en rad aktörer – inklusive Juliagruppen – som är redo att ställa upp i debatt vid förfrågan. Men nyhetsmedierna och debattindustrin visar inte längre något större intresse. Kanske måste nätaktivister fundera mer på vad den nya situationen innebär.
Nu har vi Torrentfreak, som skriver på engelska men ofta är välinformerade om förhållanden i Sverige. Men det är typ allt. Jag hittar bara en enda svensk blogg som tillför något nytt i domännamnskriget: Upphovsträtan.
Och Piratpartiet? Deras webbsida publiceras frekvent med nyheter, men jag hittar ingenting om det stora domännamnskriget! Inte heller återfinns några kommentarer hos ledande partiföreträdare som Troberg, Engström och Andersson. Detta är anmärkningsvärt!
Tidigare missade Piratpartiet aldrig ett tillfälle att träda fram som försvarare av The Pirate Bay. Under knappt tre år levererade de bandbredd dit – men när saken sattes på sin spets så vek sig Piratpartiet. Möjligen har detta nederlag bidragit till att partiet inte längre är så intresserat av att associera sig med The Pirate Bay. Eller så har förklaringen att göra med att Piratpartiet har stängt sitt forum samtidigt som den interna debatten inriktats på “breddning“, alltså bort från fildelningsrelaterade frågor.
Finns det då ingenstans där statens attack mot domännamnssystemet har uppmärksammats? Jodå: på Flashback.se har det publicerats en nyhetsartikel, som troligtvis fått ett stort antal läsare, då den även exponerats tydligt på forumet. Men det kan noteras att fallet knappt alls har diskuterats på Flashbacks forum. Det kan också noteras att liknande nyhetsartiklar – vinklade till förmån för The Pirate Bay men utan ytterligare analys – har publicerats av nazistiska Realisten och högerradikala Fria Tider. Det är rätt sorgligt att just dessa verkar vara de enda politiska medier med stor läsekrets som alls tar upp fallet.
På tisdag nästa vecka åker jag till Umeå för att medverka i två seminarier, båda lokaliserade till stadens universitet. På eftermiddagen snackar vi om motlinjer till arbetslinjen och på kvällen snackar vi kritik och teknik. Här följer inbjudningarna från respektive arrangör.
I slutet av denna månad ska riksdagen ta beslut kring ett nytt lagförslag från den borgerliga regeringen. Förslaget, som är en utvidgning av den så kallade Landskronamodellen, innebär att socialbidragstagare tvingas till motprestationer för att få ta del av sitt understöd. Det är också del i en större tendens som brukar beskrivas som en övergång från welfare till workfare.
Samtidigt lever vi under en tid av tidigare ej skådad produktivitetsökning där den teknologiska utvecklingen gör arbetet mer och mer överflödigt. Men denna utveckling är tvetydig. För samtidigt som den befriar oss från arbetet skapar den samtidigt en ny industriell reservarmé som kapitalet kan utnyttja för att hålla arbetarnas krav nere.
Frågan handlar i grund och botten om vad arbete är: en självutvecklande och tillväxtskapande verksamhet eller helt enkelt en politisk disciplineringsmetod?
Och hur ser motståndet ut? Mot arbetslinjen har det inom en icke partianknuten vänster börjat växa fram ett krav på en fritidslinje, där alla medborgares elementära behov garanteras genom en så kallad medborgarlön som är frikopplad från arbetet. Om detta är en reformistisk linje som reser frågor om vem som ska få ta del i medborgarskapet och på vilka villkor, är det också möjligt att urskilja en alternativ linje som fokuserar mer på det lokala som platsen för att utvidga den sfär som inte är knuten till lönearbetet och där organisera våra grundläggande behov.
För att diskutera dessa frågor har vi bjudit in Rasmus Fleischer, samtidshistoriker som intresserat sig för dessa frågor med särskilt fokus på innevarande ekonomiska kris. Tillfället har karaktären av diskussionsseminarium och vi kommer att utgå ifrån följande två texter:
Vad händer med det kritiska samtalet då kulturjournalistiken får ett allt mer begränsat utrymme? När kulturredaktionerna skär ner på kulturbevakning och allt mer kulturjournalistiskt material produceras och konsumeras i endast digital form finns all anledning att samtala kring kritikens förutsättningar och villkor. Utgör de nya plattformarna som finns på Internet, exempelvis bloggar, nätgemenskaper eller nättidskrifter, ett hot eller en möjlighet för det offentliga kritiska samtalet? Hur kan kritiken fungera i en digital tid?
Samtalsledare: Julia Pennlert, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå
Medverkande:
Johanna Ögren, som bloggar för sajten bokhora, Kiruna
Rasmus Fleischer, samtidshistoriker, Stockholm
Lina Samuelsson, doktorand i litteraturvetenskap, Karlstad
Johannes Björk, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå
Plats: HUMlab X, Konstnärligt Campus, Umeå universitet (Östra strandgatan 30B). Tid: 19.00–20.30, tisdagen den 21 maj 2013.
Som filosof har han liknats vid Slavoj Žižek. Detta är missvisande, bland annat för att Tamás står helt utanför den penningstinna, anglosaxiska teorimarknad där Žižek bygger sitt varumärke. Tamás företräder en radikal variant av kritisk teori som influerats av bland andra Moishe Postone och Robert Kurz, men även av Antonio Negris tidigaste skrifter. Samtidigt är hans tänkande djupt präglat av regionala och historiska erfarenheter av ett liv i Centraleuropa. New Left Review har nyligen publicerat en längre intervju med Gáspár Miklós Tamás, som varmt kan rekommenderas.
Adjektiv som används när Gáspár Miklós Tamás berättar om sin familj och om sin uppväxt i 1950-talets Transsylvanien: talmudisk, kvasi-gnostisk, kalvinistisk, viktoriansk, positivistisk.
Föräldrarna träffades i mellankrigstidens kommunistiska rörelse. Bini Adamczak har i sin lysande bok Gestern Morgen återupplivat denna rörelses livsåskådning: en kult av Historien som ställde enorma krav på offer och underkastelse. Modern kom från en judisk familj av talmudlärda, mormodern mördad i Auschwitz. Fadern var skräddare och författare. De tillhörde den ungerska minoriteten i det som efter 1945 åter blev Rumänien.
They could not have met anywhere else, only in the movement. The movement—they never spoke of the Party—meant mostly suffering and persecution: arrest, prison, beatings. The suffering was self-explanatory: punishment by an evil society proved the goodness of the Cause. It was a quasi-Gnostic world-view: on the one side there was exploitation, oppression, Hitler and death; on the other, the movement.
Later, when my father was thoroughly disenchanted with the system, I asked him why he still called himself a Communist. He showed me a little plastic—well, I suppose, bakelite—cube, with six little photos glued on its sides: the portraits of some of the best friends of his youth, tortured to death by the royal Hungarian and Romanian secret services, or by the Gestapo in that awful year, 1944. ‘Because I cannot explain it to them’, he said. It was the perfect Christian idea: bearing witness, martyrdom as the theological guarantee of truth. They were justified by heroic death, and so was the cause. He could not escape it. Keeping faith in the teeth of adverse political experience, the rotting away of the movement, was the only course. Anything else would have been treason. Duplex veritas also: he never denied that ‘state socialism’ was a failure.
Under 1960- och 1970-talet blev Rumäniens regim allt mer nationalistisk. Partiet började utesluta ungerska, judiska och framför allt ungersk-judiska aktivister. För familjen Tamás var det bara en fråga om tid. När den svarta bilen stannade utanför deras hus i februari 1974 var den väntad sedan länge.
Familjen hade alltid sett sig som goda internationalister, men inne i internationalismen fanns ett element av nationalism: nationalismerna var de andra – rumänerna.
Cluj/Kolozsvár var sedan länge en kluven stad, inte bara språkligt. Där fanns två universitet och två fotbollslag: ett som var ungerskt och med lång vänstertradition, ett som var rumänskt och med högernationalistisk tradition.
År 1974 när Securitate kom till familjen Tamás var också året då Nicolae Ceauşescu blev president i Rumänien. Gáspár Miklós Tamás var 26 år och filosofistudent – att han läste Kritik av det rena förnuftet redan som fjortonåring säger något om den superbildade socialistkultur som hans föräldrar representerade.
Efter att ha utgivit en studie om Descartes emigrerade han som trettioåring till Ungern, med planer på att engagera sig i oppositionen. Undervisade några år på ett universitet i Budapest innan han svartlistades för att ha publicerat en pamflett till stöd för arbetarrörelsen i Polen.
Fram till 1989 var han arbetslös och förbjuden att publicera sig i Ungern. Däremot kunde han skriva för ungerskspråkiga tidskrifter i Jugoslavien, som ju stod utanför Sovjets maktsfär. Där fanns en viss öppenhet för den “nya vänstern” (t.ex. kunde Herbert Marcuse bjudas in till Dubrovnik).
Annars var just den nya vänsterns idéer särskilt hårt undertryckta av myndigheterna i Öst – hårdare än annan politisk litteratur från Väst. Ungerns säkerhetspolis hade ända fram till 1991(!) en särskilt enhet för att bekämpa sådant som regimen kallade för “trotskism”.
Gáspár Miklós Tamás påpekar i förbifarten: statskapitalismen i Öst var ett försök att realisera just det som Marx i abstraherad form beskrev i Kapitalet, nämligen ett totalt system, ett automatiskt subjekt.
Längre fram i samma intervju uttrycks en idé om medborgarskapet som leder tankarna till just kapitalet som tillväxtprocess. Medborgarskapet är bara meningsfullt, säger Tamás, så länge som det utvidgas, så länge som det befinner sig i rörelse mot att bli universellt. Så skedde de facto i det statskapitalistiska Ungern. Här påpekas också att Ungern och Östtyskland var de enda öststaterna som stod mot den nya vågen av nationalism i östblocket och som fortsatte att bannlysa antisemitismen.
As a system still based on commodity production, wage labour, money and the separation of the producers from the means of production, class differences and inequality persisted. In this, the Party represented a kind of collective tribunus plebis, always adjusting consumption levels, life quality and cultural participation towards equality and maintaining—in a largely, but not exclusively, symbolic fashion—the primacy of the working class. Social mobility was swift and advantages were offered to working-class kids in access to higher education and cadre promotion. Statistics show that even in the 1980s, a crushing majority of leading officials and managers came from proletarian families.
Även om både Ungern och Rumänien präglades av åsiktsförtryck, skilde sig det politiska klimatet enormt. Rumänien under Ceauşescu blev en nationalistisk stat som genomsyrades av antikommunistisk och antirysk propaganda. Ceauşescu allierade sig glatt med allehanda fiender till Sovjet: de Gaulle i Frankrike och Begin i Israel, till Nixon i USA och shahen av Iran, samt ej att förglömma: Pol Pot.
Rumänien var det enda land i Öst där 1989 innebar en genuin revolution, enligt Tamás. Men det var i Polen som händelsekedjan tog sin början. Tamás påpekar att Solidarnosc endast på ytan var en fackförening. Organisationen var i själva verket en blåkopia av det kommunistiska partiet så som det fungerat i Centraleuropa under dess historiska höjdpunkt, 1917–23, med celler på arbetsplatserna under central ledning av intellektuella.
Själv var Gáspár Miklós Tamás under 1980-talet verksam i gruppen av intellektuella dissidenter i Ungern. Efter 1989 tog han del i en kollektiv omsvängning mot en liberal position och satt rentav i ungerska parlamentet för Fridemokraterna mellan 1989 och 1994 – en episod som han numera beklagar.
Besviken på utvecklingen fördjupade han sina studier i kritisk teori. Efter 2000 bröt han med flertalet av sina gamla dissidentvänner och började identifiera sig som marxist. Numera stämplas han allmänt som som nationsfiende i den ungerska offentlighet som genomsyras av aggressiv antiziganism, antisemitism och antifeminism.
How could we install a system of universal citizenship? The price to be paid is to dismantle the contemporary version of pseudo-liberal capitalism; no multiculturalism can do justice to this problem. But the white majorities are increasingly desperate. Before 1989, I was afraid only of the secret police. But today I may face the wrath of my own people as I am seen to be on the side of the Roma, of the immigrants, of the gays and so on—so, unlike at any other time in history, equality is perceived to be inimical to the interests of the majority. People are not interested in our opposition to the Wall Street regime, as soon as we defend the darkies. Both are foreign. The left is, again, seen as a Jewish cabal, representing the Other. Under the pretext of equality, the left is felt to attack, again, the local, the traditional, the intimate, the home-grown. Like global capitalism, communism is seen as insensitive to the Home. Yes, it is, as it is concerned about the homeless.
Ett antal längre essäer av Gáspár Miklós Tamás finns redan på engelska, tillgängliga här och var på nätet. Det vore hög tid att något förlag samlade dem i en bokvolym. Intresserade rekommenderas i vart fall att läsa hela intervjun – här har bara små delar refererats.
Brian Holmes skriver kort om sitt kristeoretiska projekt. Det har nog vissa likheter med det projekt som lyser igenom på Copyriot. Även han utgår i huvudsak från kritiskateorier, om än av delvis annat slag.
Själva inramningen tycks vara likartad. “Krisen” inskränks här inte till att betyda “den ekonomiska krisen”. Särskilt intressant är betoningen av hur varje ny generation måste utarbeta ett historiemedvetande där kriser som genomlevts av tidigare generationer får mening i en större berättelse. Relationen mellan 1930-talets kris, 1970-talets kris och samtidens kris är ju i kronologiska termer en relation mellan tre generationer.
Brian Holmes skriver:
This work takes time. The biggest difficulty is, first, realizing the extent to which the social-democratic projects of the mid-twentieth century have shaped all of us – expectations, personalities, habits, drives – even into the present. And second, realizing that those social-democratic projects, far from representing a desirable “golden age,” actually culminated in the trap where we find ourselves today.
Detta projekt tycks lägga rätt stor vikt vid förståelsen av finansiella derivat – om än i relation till industriproduktionens omlokalisering sedan 1970-talet. Detta vore intressant att sätta i samband både med Lohoff/Trenkle och med Joseph Vogl (den senare hör till de böcker som ännu väntar på att tas upp här).
in my reading derivatives function as a form of commodity money, replacing the stability of gold with an algorithmical flux that tries to stabilize values by capturing every form of movement so that all of them can be played off against each other. I believe derivatives act as meta-commodities /…/
What the metacommodity veils is the privatization of government.
I kommentarsfältet ges även respons från någon vid bloggen Permanent Crisis. Denne uttrycker viss skepsis mot Brian Holmes tonvikt på finansväsendet; i stället föreslås en mer tillspetsad fetischkritik.
Brian Holmes ger också en kort kommentar om hur krisprojektet är en del i en teoretisk omvärdering:
After working in the autonomist vein for many years (with the Multitudes journal in France) I thought the crisis had proven some of our ideas to be wrong, and others to be overstated. It appeared necessary to rework many things.
Ja, jävlar. Jag minns den autonomistiska kristeori som florerade kring sekelskiftet 2000, eftersom jag själv attraherades av den. Det var en teori som ville lyfta fram subjektet. Kort sagt gick teorin ut på att kapitalismens kriser alltid, på något vänster, var ett resultat av framgångsrikt motstånd.
När IT-bubblan kraschade (2000–2001) kunde alltså vi autonomister förklara detta med arbetarklassen hade varit synnerligen framgångsrik i sin kamp mot lönearbetet. Extra bra eftersom arbetarklassen i detta fall representerades av s.k. immateriella arbetare – kollektivet av kodare och designers på IT-företagen. Vi hade ju sett på nära håll hur dessa ägnat merparten av sin arbetstid åt annat än arbete. Alltså hade de lyckats skapa en kris, tänkte vi.
Det kan emellertid noteras att motsvarande kristeorier har lyst med sin frånvaro efter 2008. Som väl är, eller?
Om det inte sker tillväxt så råder kris. Men vad är det som växer i tillväxten? Vad är det som krymper i en ekonomisk depression?
Det tautologiska svaret, “ekonomin”, räcker inte långt. För i själva begreppet om en ekonomi tycks tillväxten vara implicerad.
Som objektivt mått på “ekonomins storlek” används BNP, men för att konstatera en reell BNP-tillväxt måste man först räkna bort inflationen med hjälp av en s.k. BNP-deflator. Detta förutsätter en subjektiv bedömning av samtliga varors kvalitet. Mätandet av tillväxt bygger alltså på en ohämmadrelativism.
Vi har tidigare konstaterat att de borgerliga kristeorierna är ense om att tillväxt är ekonomins normaltillstånd – men att de samtidigt är oförmögna att tydligt definiera vad som växer i tillväxten. Så har det grovt talat varit sedan 1870-talet, då neoklassikerna bemötte utmaningen från Marx ekonomikritik genom att helt sonika överge begreppet värde.
Om alltså “tillväxten” saknar ett objektivt mått – betyder det att den kan reduceras till ett subjektivt hittepå? Inte nödvändigtvis. Borgerliga kristeorier förutsätter en strikt åtskillnad mellan subjekt och objekt, men kritiska kristeorier kan skönja en kris i själva subjekt/objekt-relationen. Kanske är det så vi måste närma oss tillväxtfrågan.
Jag har uppfattningen att den globala tillväxten som skett varit reell. Den nationella tillväxtpolitiken uppfattar jag därmed som ett sätt för de styrande eliterna att se till att det egna landet får en del av tillväxten och även förhindra att det man redan skaffat sig tappar värde.
Detta synsätt ligger i linje med en kritisk förståelse av tillväxten som fetisch vilket är något annat än ideologi. Men det är ju uppenbart att tillväxtfetischen ligger till grund för ideologier. Exempelvis får man lov att kalla BNP för ett ideologiskt mått på tillväxt.
Tillväxten är en fetisch, alltså är den verklig – men endast i det stora, globala, totalkapitalistiska systemperspektivet. Marknadens konkurrens bestämmer hur denna tillväxt fördelas mellan enskilda kapital, i form av profit. Men profiten har alltid formen av pengar och pengar är föremål för inflation. Därför finns det inget givet sätt att addera alla profiter till ett mått på tillväxt.
Så vad är det som växer i tillväxten? En kritisk kristeori (med utgångspunkt i Marx) kan hävda att det växande kallas värde – alltså “samhälleligt nödvändig arbetstid”. Men enligt en värdekritiker som ErnstLohoff är det nödvändigt att skilja mellan värdetillväxt och kapitaltillväxt, även om den historiska kapitaltillväxten i huvudsak bestått i värdetillväxt. Kapitalet kan växa utöver värdet i form av “fiktivt kapital“, alltså anspråk på framtida värde.
Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz (fortfarande i kapitel 6).
En ortodox marxism förutsätter att det finns varor innan det finns kapitalism. Den moderna penningekonomin skulle alltså ha uppstått ur en transhistorisk varulogik.
Robert Kurz hävdar det motsatta: den militära revolutionen drev fram ett omättligt behov av pengar. Behovet av pengar ledde i sin tur till varuformens utbredning.
Här återfinns ursprunget till varuformens paradoxala “realabstraktion” och den transcendentala karaktären hos de samhällsförhållanden som kretsar kring varuformen. Den muterade förmoderna penningen var själva urformen för denna transcendentala realabstraktion, alltså ur-varan.
/…/
Det förhöll sig alltså helt annorlunda än vad Polanyi ville föreställa sig. Det var inte pengarna som “artificiellt” gjordes till vara och gled in i ett sedan urminnes tider givet varu-universum, utan precis tvärtom. Först med pengarna som proto-vara började successivt alla andra produkter och förnödenheter till varor.
På ett plan kan detta läsas som en radikalisering av den “monetära värdeteori” som hos Michael Heinrich stannar på en logisk nivå, men som hos Robert Kurz läggs ut i en historisk dimension. Emellertid föredrar Kurz att framföra sina teser i form av en polemik mot Heinrich, till vilken vi ska återkomma längre fram.
I enlighet med teorin om Wert-Abspaltung menar Robert Kurz att det inte bara var kapitalismen i snäv mening som uppstod till följd av den militära revolutionen. Snarare handlar det om ett “varuproducerande patriarkat”, där varuproduktionens utbredning samtidigt innebär att andra sysslor “spaltas av” genom att tillskrivas ett kvinnligt livssammanhang. Tvåkönsmodellen är en strukturell förutsättning för ett system där livets förnödenheter har formen av varor.
I denna transformation omdanades även genusrelationerna /…/ Detta var ett väsentligt moment i kapitalismens konstitution ända sedan begynnelsen av pengarnas transformation. Alla de moment av den sociala reproduktionen som inte alls, eller endast svårligen, gick att uttrycka [darstellen] i den penninglogik som även var bestämmande för staten – från matlagning via barnomsorg till “kärlek” – bkev nämligen frånkopplade [wurde herausgelöst] inte bara från de gamla förbindelse- och förpliktelseförhållandena, utan avspaltades även från den nya varu-samhälleligheten. I stället delegerades de till kvinnorna. /…/
Ovanpå det gemensamma ursprunget för moderna pengar (kapital) och stat inom det officiella samhället lade sig den andra och mer grundläggande gemensamheten i ursprung [grundsätzlichere Gleichursprünglichkeit] av å ena sidan abstrakt universalism (pengar och stat), å andra sidan könad avspaltning. /…/
Processen av symboliska och reproduktiva tillskrivelser på det kvinnliga könet var precis lika blodig och repressiv som upprotningen av stora befolkningssegment och pengarnas omvandling [till abstrakt självändamål, ö.a.]. Detta bevisas av de barbariska häxförföljelserna som pågick från 1400-talet och ända till det tidiga 1700-talet. Det antika och feodal-medeltida patriarkatet transformerade sig således till det moderna patriarkat som är förmedlat med den nya pengalogiken. /…/ Den strukturellt “manliga” karaktären i pengarnas löskopplingsprocess, kopplad till den ursprungliga eldvapenmobiliseringen, skrevs in i själva fundamentet för det gryende kapitalet
(Översättningen är slarvig, men originalet har bitvis ännu längre meningar. Hur mycket som kommer fram i dessa översatta utdrag är oklart. Men det bör väl framgå att Robert Kurz åtminstone har en ambition om att betrakta den moderna genusordningen som grundläggande för kapitalismen och inte som någon “överbyggnad” på densamma.)
Välbekant är hur Marx beskrev den “ursprungligaackumulation” som skedde i England, då mark som brukats gemensamt blev inhägnad. Orsaken var att textilindustrin krävde mer ull, alltså större betesytor för får. Resultatet blev att en stor människomassa blev utblottad. Eftersom de inte längre kunde försörja sig själva, tvingades de till lönearbetare i industrin.
Men denna (engelska) historia om en “ursprunglig ackumulation” är ingalunda en förklaring av hur kapitalismen uppstod.
Robert Kurz betonar kriget. Visserligen blir han aldrig någon militärdeterminist, likt Friedrich Kittler eller Paul Virilio. Men det går att uppfatta som en liknande typ av utmaning mot konventionella idéer om historiska orsaksförhållanden.
Kapitalismens historia kan grovt sammanfattas som historien om tre industriella revolutioner. Den första tog sin början i slutet av 1700-talet, den andra i slutet av 1800-talet, den tredje i slutet av 1900-talet. Men före den moderna epokens industriella revolutioner ligger den tidigmoderna epok som präglades av en militär revolution, kopplad till införandet av eldvapen.
Robert Kurz menar alltså att kapitalismen föddes ur den nya typ av resursmobilisering som eldvapnen föranledde i Europa från 1300-talet. Först med artilleri och infanteri, laddade med svartkrut, skapades en nitratdriven dödsmaskin som transcenderade människans omedelbara råstyrka.
Eskalationen som följde är att betrakta som en kvalitativ förändring. För hotet om kanoneld tvingade fram nya slags fortifikationer. Troligen var mobiliseringen av arbetskraft till dessa byggen avgörande för att sätta “den moderna kapitalfetischen” i rörelse, menar Robert Kurz. Den koloniala expansionen var inte en orsak till detta, utan snarare en följd.
Den militära revolutionen förde så att säga till ett slags eldvapenekonomi, eller åtminstone till en typ av resursmobilisering, som kan begripas som själva prototypen för en “ekonomi” i modern mening (till skillnad från begreppets antika betydelse). /…/ Det uppstod ett dittills obekant proto-industriellt militärkomplex, som fordrade en storskalig logistik.
Spår av en liknande argumentation fördes fram av Werner Sombart i hans studie Krieg und Kapitalismus (1913). Men först på 1980-talet togs ämnet på systematiskt vis upp av historiker. Robert Kurz hänvisar framför allt till GeoffreyParker som år 1988 utkom med med sin omtalade studie The Military Revolution. En oväntad men värdefull insats gjordes också tidigt av den tyske vänsterkeynesianen Karl Georg Zinn i Kanonen und Pest (1989).
Överlag har historiker ofta konstaterat att en penningekonomi snabbt bredde ut sig då medeltiden gick mot sitt slut. Ofta har detta beskrivits som pengarnas “återkomst”, som om medeltiden i detta hänseende blott varit en historisk parentes. Men det var ingen återkomst. Även om antikens mynt och de moderna mynten liknade varandra på ytan, fyllde de helt olika funktioner. Vid tröskeln till den tidigmoderna eran bredde pengarna ut sig särskilt som ett medium för att hålla samman den logistik som krävdes av den nya militärteknologin.
Myntväsendets traditionellt sakrala funktion (jfr. LeGoff) öppnade en möjlighet att inordna mynten under en ny målsättning som visserligen inte var omedelbart sakral, men som ändå befann sig bortom den vardagliga reproduktionen.
Resursflödena som följde på den militära revolutionen måste ta formen av pengaflöden. Denna nya expansion av penningformen hade inget att göra med pengarnas dittillsvarande existens. Det var inte de senantika pengarelationerna som återvände, utan början av en kvalitativ förvandling av pengarna i sig, sammanhängande med ett kvalitativt brott i krigföringen.
Pengarnas expansion skedde inte horisontellt i en kontext av religiös-personliga förpliktelseförhållanden, utan vertikalt, “från ovan”, i kontexten av den militära revolutionen. Därigenom förvandlades också detta “ovan” självt; den religiösa hierarkin upplöste sig i en annan maktlogik, ännu diffus. /…/
maktens decentraliserade, feodala lapptäcke ersattes av det centraliserade, furstliga/kungliga “hovet” i en ny mening. /…/ Den moderna territorialstaten, till början “absolutistisk”, ja staten överlag i en nutida förståelse av ordet, uppstod tillsammans med det militärindustriella komplexet av kanonproduktion och ny krigföring samt den kvalitativt förändrade mobiliseringen av pengar i ett sammanhang som tidigare inte existerade
Penningväsendets framväxt handlar alltså inte så mycket om ömsesidighet, men desto mer om beskattning. Pengar måste skaffas fram för att tillfredsställa ett pengahungrigt våldsmonopol.
Karl Polanyi var blind för allt detta. När han föreställde sig kapitalismens uppkomst, såg han bara marknadernas utbredning. Detta för att hans stora syfte inte handlade om en kritisk förståelse av kapitalismen, utan snarare var att kritisera 1800-talets liberalism.
Kapitalets födelse ur den moderna krigsekonomin var ingen fortsättning på senmedeltida utbytesformer eller på de “gamla” pengarna. Tvärtom blev dessa våldsamt överkörda av den nya politiska ekonomin. Så gick också den berömda Hansan under i denna process, likt alla senmedeltida köpmannagillen och besläktade organisationsformer.
Logiken där mer pengar måste skaffas, i syfte att skaffa mer pengar – under lång tid fanns ett yttre mål för denna logik, i form av en ny, omättlig krigsmaskin. Men i ett visst skede kunde det abstrakta självändamålets logik lösgöra sig från varje yttre målsättning, från varje materiellt innehåll. Detta är innebörden av att penningformen är transcendental.
Att det blev just en militär förstörelsemaskin som bildade språngbräda åt den transcendentala penningformen var knappast en slump, menar Robert Kurz. Det handlade om en materiell mobilisering inriktad på förintelse, alltså en abstraktion från människors behov till förmån för ett hinsides mål.
Läsanteckningar från kapitel 6 fortsätter i nästa inlägg.
Solens sista strålar faller över sjön Trekanten. Paraden är över och folk har börjat gå hem från strandpicknicken. Kvällsvinden drar in och kyler fingrarna på de tio planeter som allra sist står på den lilla scenen.
Det är förstamajafton, men känns nästan som en juligryning.
Vi heter Vårt Solsystem och är inget band. Vi har aldrig repat eller stått i en studio, men vi har ett partitur och ett antal figurer som brukar delta, varav många spelar i diverse andra band. Vi är tio stycken, men inte samma tiotal varje gång. Själv halkade jag in i sensomras, vid en spelning på Utflykten som även blev min återförening med klarinetten efter närmare tjugo års uppehåll.
Senare i år utkommer vi med en LP på ett amerikanskt skivbolag som heter Beyond Beyond is Beyond.
