Klickjägarna

Hugo Ewalds blogg bjuder åter på högintressanta observationer av medieklimatets mutationer. En serie inlägg utforskar fenomenet “clickbait” och hur svenska nyhetsföretag på smått desperat vis söker ett sätt att göra sina produkter virala.

Clickbait (klickbete) kan definieras som “en rörelse inom journalistiken och inom mediasfären i helhet”, där strävan efter att maximera antalet klick blir till ett överordnat mål. Ofta tar det sig uttryck i “översensationella rubriker som syftar till att locka människor till att klicka sig in på dem via sociala medier”, men Hugo Ewald förklarar att detta bara är en av flera typer. Clickbait är en genre som kan delas in i tre undergenrer:
List-clickbait verkar vara den äldsta typen. Här utförs ett journalistiskt arbete med att sammanställa en lista med ett antal punkter.
Video-clickbait kräver mindre arbetsinsats. Det räcker att leta upp videoklipp på Youtube som klickjägaren sedan bäddar in på sin egen sajt (vilket utgör en upphovsrättslig gråzon). Avgörande är att videoklippet förses med en lockande rubrik som utlovar överraskning och/eller patetik.
Artikel-clickbait påminner om film-clickbait, i det att man hittar något på nätet och bjuder ut det i ny förpackning, men i stället för färdiga videoklipp gör man en rewrite på artiklar från andra sajter.

En Familjeliv-tråd som handlar om någon som hämnats på sin otrogna pojkvän kan enkelt skrivas om till en artikel med en rubrik som “Pojkvännen var otrogen – men hennes hämnd är fantastisk”.
/…/
rubriken ska skapa en stor törst att läsa artikeln men egentligen inte säga någonting om den. Rubriken är nästan alltid tvådelad där den första delen ger en ”lägesbeskrivning” och där den andra delen som introduceras av ett tankstreck skapar en ”twist” på lägesbeskrivningen.

Klickjaktens grundval ligger i den åtskillnad mellan rubrik och artikel som finns på webben – en åtskillnad som överbryggas av ett simpelt klick, inte av pengar.
Här finns en viss skillnad mot den klassiska kvällstidningen och dess löpsedlar. Även om löpsedlarna presenterar en sensationell vinkel, måste den avslöja något om sensationens innehåll för att få läsaren att slanta upp. När pengarna försvinner, blir det i stället en klicklogik som styr, vilket ger upphov till den nya typen av tvådelad rubriksättning.

* * *

Först ut i USA var Buzzfeed och Upworthy. Den senare sajten startades för knappt två år sedan (i mars 2012) av den vänsterliberale profilen Eli Pariser, som under ett par års tid hade varnat för “filterbubblan“. Om de sociala medierna ledde till en fragmenterad offentlighet, framstod den virala logiken som ett sätt att åter lappa samman den – men till vilket pris?

Hugo Ewald konstaterar att en vagt vänsterliberal tendens har fortsatt att prägla clickbait-genren, framför allt undergenren video-klickbait. Det har nämligen visat sig funka särskilt bra att jaga klick med videos som tillfredsställer en vilja att beskåda medmänsklighet. Videoklippen “ställer sig på den mobbades eller utsattas sida. Det kan handla om en människa som tagit sig igenom någonting svårt, eller en människa som trots sin utsatta situation agerar osjälviskt.”

I princip alla clickbait-sidor har en ”liberal vinkel”, i den amerikanska betydelsen. Alltså ställer sig sidorna åt ”vänster” i socialpolitiska frågor, är hbtq-vänliga och mot Sverigedemokraterna. Varför det ännu inte finns någon nationalistisk clickbait-sida är intressant, även om Avpixlats sensationalistiska rubriker ofta påminner om clickbaitsidor trots att fenomenet egentligen är separat från clickbait-sidorna.

* * *

Medieföretagen i Sverige var anmärkningsvärt sena på bollen. Här är fenomenet inte ens ett år gammalt. Det var i början av mars 2014 som Daniel West startade Hyllat.se som ett litet experiment, tillsammans med Johanna Hård. Här fanns en ännu tydligare vänsterliberal tendens. Daniel West uttryckte ambitioner att “beröra och göra skillnad” och att “bidra till ett bättre samhälle”. Det kunde handla om videos som ifrågasätter “de snedvridna kvinnliga skönhetsidealen och ekologisk mat kontra mat full av tillsatser och gifter”.

Bara ett halvår senare fanns 15–20 kloner i Sverige och snart blev Hyllat omsprungna av kapitalstarkare aktörer: Lajkat (Schibsted), Omtalat (Expressen), Newsner (Nyheter365).
Alla jagade de efter samma målgrupp: människor i åldern 18–24 (enligt Facebooks sätt att dela in åldersgrupper); “för att de är hippa och pallar sällan läsa tidningar, enligt mediebilden”. Mediehusens företrädare förklarar att satsningen på klickjakt är ett sätt att dra in pengar, som ska kunna finansiera en kvalitetsjournalistik. Men om dessa satsningar verkligen blir lönsamma – tror någon verkligen att börsnoterade företag skulle använda pengarna till att finansiera olönsam journalistik?

Redan nu ställer sig frågan: har vi nått “peak click”?

När når vi peak click? Jo, när Clickbaitsidorna blivit så många och inflytelserika att det blir en sådan otroligt inflation på uppseendeväckande rubriker att de inte längre är uppseendeväckande. När alla skriver ”Du måste se det här!”, måste vi inte se det längre. Till slut kommer detta gå så långt att sidorna nästan kommer bedja till oss att vi ska klicka, då vet vi att det är någonting annat vi kommer att möta i framtiden. Redan nu går det faktiskt att se en viss minskning i trafiken till de ”tre stora” clickbaitsidorna, men frågan är om det egentligen handlar om att vi nått peak click eller om det blivit för många konkurrenter. Kanske är det faktum att clickbaitsidornas innehåll mer och mer börjar att bli identiskt ett tecken på det.

Mot slutet av 2014 märktes en ny tendens: svenska mediehus började köpa upp Facebook-grupper i hopp om att få sina klicksajter att växa. Schibsted köpte gruppen “Svenska Klipp”, medan Expressen investerade i populära men avdankade nonsensgrupper som “Vi som älskar att mysa <3” och “Vi som älskar fredagsmys“.

Expressens köp ska enligt deras sociala medier-chef Dan Edström ha kostat drygt 400 000 kronor, vilket kanske inte är någon jättesumma för Expressen men ändå värd att nämna.
Sådana här köp är förstås kontroversiella. ”Lajkarna” kan känna sig lurade när alla inlägg på sidor de gillar plötsligt dirigerar dem till Omtalat eller Lajkat, och varken Schibstedt eller Expressen har gjort det särskilt tydligt att de köpt Facebook-sidorna

I sitt senaste inlägg ställer Hugo Ewald frågan om varifrån allt material kommer, med utgångspunkt i ett reportage inifrån en “klickfabrik”. Summan av kardemumman: originalitet är onödigt.
Klickjägarsajterna kopierar sina listor från andra sajter, som i sin tur har kopierat ihop dem från andra håll, i långa kedjor som är svåra att överskåda. Längst bak i kedjorna återfinns, enligt Hugo Ewald, “ofrivilliga clickbaitmaskiner”. Jag blir vansinnigt nyfiken på att få lära mig mer om dessa, men också på vad som kan tänkas komma efter “peak click”.

Själv tänkte jag använda detta inlägg som språngbräda in i ett närliggande område, som också blivit föremål för spekulativa uppköp på senaste året: spellistor.

K168: Pegida och mittenextremismen

Nu verkar det som att den högerpopulistiska mobiliseringen i Dresden, som samlade uppemot 25000 personer under parollen Pegida (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes) börjar ebba ut och falla isär. Men fortsättning lär följa. Varje slags radikal mobilisering bränner vissa broar, men efterlämnar också nya nätverk som väntar på att aktiveras igen. Det här inlägget är mitt försök att läsa in mig på några analyser av saken, framför allt i tysk vänsterpress.

På ett ytligt plan kan Pegidas sönderfall ses som en följd av skandalerna kring initiativtagaren Lutz Bachmann. Han uppmärksammades för att han fällt öppet rasistiska yttranden på sin Facebook-sida samt lagt upp bilder där han poserar som Hitler. (Jämför med förra årets skandaler kring utklädda sverigedemokrater.)
Peter Nowak ställer en misstänksam fråga om skandalens tajming. Initiativtagarens Facebooksida låg ute i veckor innan den trummades upp till offentlig skandal, skriver han. (Var det verkligen så? Här blir jag nyfiken på detaljer om hur avslöjandet färdades via medierna.) Qui bono? frågar Peter Nowak och svarar:

Avslöjandet av Bachmann skapade framför allt en fördel för de borgerliga krafter som gärna ville tala med Pegidas deltagare, men inte med dess organisatörer. Då behövs det åter en Hitlermustasch för att utesluta någon ur en debatt.

Oavsett förloppet, går det att hitta många exempel på hur Tysklands politiska mittfält drog en kollektiv suck av lättnad när det gick att dra en gräns mellan fotfolket och demagogerna i Dreasen, mellan ett oskyldigt flertal och en skyldigt fåtal.

På motsvarande vis talas det nu om Pegidas splittring i termer av Fundis/Realos. Några av ledarna har hoppat av för att under ledning av René Jahn bilda en ny rörelse, som ska mobilisera till nya demonstrationer i direkt konkurrens med Pegida, under parollen “Konservativer Aufbruch Deutschland” (KoAuDeu). De ser sig som mer måttfulla, men deras retorik är snarast centerextremistisk:

Für den Erhalt von demokratischer Freiheit, bürgerlicher Mitbestimmung, gesellschaftlichen Werten, Weltoffenheit und objektiver freier Pressearbeit!
Für die Verbesserung der inneren Sicherheit – durch bessere Ausrüstung und Bezahlung unserer Sicherheitskräfte, Rettungsdienste und Pflegekräfte sowie die Förderung des Ehrenamtes.
Für die zeitnahe Schaffung eines Einwanderungsgesetzes!
Für die Förderung und den Erhalt des Mittelstandes als Basis einer gesunden Wirtschaft!
Gegen jede Form von Radikalismus, Rassismus, Intoleranz und Gewalt (egal ob von Linken, Rechten oder anderweitig motivierten Randgruppen)!

“Mot varje form av radikalism”! Parollen ger svindel. Är det ens möjligt att på ett principiellt plan motsätta sig “radikalism”, åt alla håll, i varje tänkbart samhälle, överallt och i alla tider? Eller nöjer de sig med att fastslå att det samtida Tyskland är ett så bra samhälle att ingen radikalism kan vara motiverad. Fast varför då demonstrera?

Vilka är då de genuint ickeradikala mittenkrav som KoAuDeu ställer? Låt mig tolka det citerade stycket ovan.
I centrum står kravet på “inre säkerhet” i form av satsningar på polisen, men även på räddningstjänst, vård och omsorg. Till detta säkerhetskrav knyts även ett diffust krav på hårdare reglering av invandringen.
Säkerhetskravet bäddas in i fluffiga ord om “demokratisk frihet”, dock med tydlig udd mot massmedierna. Vad man kräver är inte yttrande- eller pressfrihet, utan att pressen ska vara objektiv och fri. Vilket bara kan tolkas som ett krav på att inskränka pressfriheten i liberal mening, som ju innebär en frihet att inte vara objektiv.

På ytan var Pegida en rörelse mot “islamisering”, men dess efterföljare nämner inte ens islam i sin embryonala programförklaring. Det är slående att KoAuDeu helt avstår från att hänvisa till etnisk eller religiös identitet. Om något, uttrycks en småborgerlig klassidentitet:

Für die Förderung und den Erhalt des Mittelstandes als Basis einer gesunden Wirtschaft!

För att främja och behålla Mittelstand som basen i ett sunt näringsliv.

Mittelstand är ett ord som i det tidigmoderna samhället var synonymt med “borgerlighet” som ekonomisk klass, vars status i samhällets hierarki var mittemellan aristokratin och bönderna. Numera syftar det snarare på “småföretag” och väcker framför allt associationer till familjeföretag i den exportorienterade tillverkningsindustrin. Detta i kontrast till börsnoterade storföretag, finanskapitalet, tjänstesektorn och den offentliga sektorn.

* * *

En grupp statsvetare undersökte deltagarna i Pegida-demonstrationerna. “Mobben från medelklassen” stod som rubrik när resultaten rapporterades. De konstaterar att arbetslösa och pensionärer var underrepresenterade. Den typiska demonstranten var en medelålders man, med inkomst strax över genomsnittet. Petter Larsson sammanfattar i Aftonbladet:

en sak blir tydlig: det här med islamiseringen, som är Pegidas stridsrop, är inte huvudsaken. 77 procent av de tillfrågade nämner överhuvudtaget inte islam.
Snarare kokar demonstranterna runt i den gamla vanliga högerpopulistiska häxbrygden av missnöje med politiken, medierna och invandrarna.
Dock ska noteras: i den ordningen. 15 procent uppger att de är kritiska till invandringen. Medan 54 procent är missnöjda med politiken i allmänhet.

Typiskt för högerradikala mobiliseringar är att de bygger på en “rädsla för att falla“. Demonstranterna kanske inte är arbetslösa eller fattiga, men de fruktar – på goda grunder – att bli det.

Tomasz Konicz förklarar rasismens logik i en intervju: rädslan för en oklar framtid projiceras på närvaron av någonting främmande i det egna territoriet.

Julian Bierwirth i Krisis är inne på samma spår och framhåller, liksom Tomas Konicz, parallellen mellan högerpopulism och islamism, eller mellan nationalism och “religionism”. Båda fungerar kort sagt som krisideologier.
I jämförelse framstår då nationalismen snarast som en föråldrad modell, knuten till kapitalismens historiska expansion, då den gav ett ideologiskt ramverk för en nationellt organiserad varuproduktion. Detta kan kontrasteras med hur salafistiska rörelser (Isis, Boko Haram, al-Shabab) har erövrat sina territorier i världsmarknadens periferi, där varuproduktionen befinner sig i fullständigt sammanbrott. Eftersom de upprättat rena plundringsekonomier behöver de inte ta hänsyn till varuproduktionens villkor och behöver därför inte heller inskränka sina maktanspråk till ett givet territorium.

* * *

Ur helt annan synvinkel skriver Roberto Orsi om hur Europa är en “döende kontinent”, ekonomiskt och kulturellt. Hans resonemang rymmer dunkla fläckar men är värt att läsa.

Protest movements arise not so much from the fear of the foreigner, but from the fear of (Europe’s) death, and by the sense of doom which many fellow Europeans, “as sheep having no shepherd”

Om jihadisterna är ett framgångsrikt avant-garde i en pågående politiseringsprocess, som Roberto Orsi skriver – betyder det att högerpopulister som Pegida är att betrakta som eftersläntrare i precis samma process?

En sak är säker: nationalister och islamister är inte att betrakta som varandras motsatser. Snarare ger de varandra näring. Den goda demokrat som letar efter ett mittfält att mobilisera kommer att sluta som nyttig idiot åt endera sidan, eller åt båda.

K167: Stagnerad produktivitet, stagnerad tillväxt och sambandet däremellan

Efter valet i Grekland är det lätt att få intrycket av en hårdnad konfrontation mellan den vänster- och högerborgerliga krishanteringen i Europa. Det må stämma på vissa (politiska) plan, men på andra plan fortsätter samsynen att vara bedövande, särskilt i Sverige.
Det mest talande i Dagens Industri står nog att finna på debattsidan, som i dag rymmer två artiklar, undertecknade av chefsekonomerna för LO respektive Svenskt Näringsliv. De ska föreställa motparter, men säger i stort sett samma sak:

Sverige har haft “sju förlorade år”. Stagnationen sedan 2007 är ett faktum. Under 2010 tycktes återhämtningen efter finanskrisen vara ett faktum, men den kom av sig. Faktum är att Sveriges BNP per capita var lägre år 2014 än den var år 2007. Denna stagnation står i kontrast mot hur BNP-tillväxten snittade på 3 % under perioden 1995–2007.

Såväl LO som Svenskt Näringsliv är överens om att det finns en strikt nationalekonomisk förklaring, alltså att Sveriges stagnerade BNP är en direkt följd av att någonting annat har stagnerat i Sverige. Det handlar om produktiviteten i Sverige, som uppges ha stått stilla sedan 2007. Ingen av dem nämner att trenden är internationell, än mindre att produktivitet kan mätas på olika sätt. Båda chefsekonomerna är överens om att ökad produktivitet skulle leda till ökad BNP.

Enligt den delade grundanalysen drivs BNP-tillväxten “i grunden av ökad produktivitet”, men kan också uppnås genom ett ökat antal arbetade timmar. Under de sju förlorade åren (2007–2014) ökade antalet arbetstimmar i Sverige i samma takt som under de tidigare tillväxtåren (1995–2007). Alltså måste förklaringen till att BNP-tillväxten stagnerat sökas i stagnerad produktivitet, menar de två chefsekonomerna.

Och visst går det att visa på en stagnerad produktivitetsökning i de officiella siffrorna. Under den tidigare perioden (1995–2007) ökade produktiviteten i Sverige med 2,4 % per år; sedan 2007 har den uppmätta förändringen varit i stort sett noll.
Men detta bevisar inte att produktivitet leder till tillväxt (oavsett hur man väljer att mäta dessa storheter). En sådan slutsats är bara möjlig inom ramarna för ett inskränkt nationalekonomiskt perspektiv, där varje nation är sin egen tillväxts smed. Ur världsmarknadens perspektiv är däremot produktivitet en fråga om konkurrens. En ökad produktivitet ger en förbättrad position i konkurrensen (mellan företag eller mellan stater).
Om vi ska följa Marx, är det frågan om en global konkurrens om andelar av den totala varuproduktionens mervärde. Precis som de två chefsekonomerna i Dagens Industri, menar även Marx att det rent logiskt finns två vägar att öka mervärdet. Han skiljer mellan absolut och relativt mervärde, där det absoluta mervärdet kan översättas till ett ökat antal arbetstimmar, medan det relativa mervärdet bygger på ökad produktivitet. Men för Marx är inte den relativa mervärdesproduktionen något som går att uppnå inom ett enskilt företag eller en enskild stat, utan bygger på ökad produktivitet i systemet som helhet. Därtill utgick han från en annan definition av produktivitet än vad nationalekonomerna tillämpar. (Utifrån den marxska definitionen går det knappast att påstå att produktiviteten i Sverige skulle stagnera.)

I sin ekonomikritik antydde Marx en rent logisk gräns för produktionen av relativt mervärde, en historisk kulmen där ökad produktivitet inte längre leder till ökad tillväxt i systemet som helhet, utan tvärtom börjar undergräva tillväxtens själva grund.
Detta utesluter inte att ekonomins enskilda aktörer – t.ex. ett företag eller en stat – kan vinna på att öka sin egen produktivitet. Därför finns vid varje given tidpunkt ett statistiskt samband mellan produktivitet och tillväxt. Men detta samband bevisar knappast ett evigt orsakssamband där produktivitet skapar tillväxt.

K166: Grekland efter valet

För en månad sedan bloggades här om Syriza, inför valet i Grekland som nu är avgjort. Då konstaterade jag: “Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning“. Min känsla var att en vänsterpopulistisk storseger i Grekland skulle bädda för en enorm vänsterbesvikelse i hela Europa senare under 2015. Att besvikelsen kommer är givet, frågan är mest hur den ska spelas ut.

Politikens samtida kris kan ta sig flera former. En av dessa möjliga former, i parlamentariska demokratier, är blockpolitikens kollaps. Här finns paralleller mellan Sverige och Grekland.
Blockpolitiken kollapsar inte genom att de existerande blocken upplöses eller flyter samman – hur mycket än Sveriges statsminister skulle önska detta – utan genom att de två block som är vana vid dominans förlorar väljarstöd till andra partier, så att inget av blocken kan nå majoritet.

Trots att det grekiska valsystemet ger en bonus åt det enskilt största partiet, fick vänsterpopulistiska Syriza (36,3 %) bara 149 av 300 mandat. Som stödparti valde de ett litet högerpopulistisk parti som kallar sig “Oberoende greker“. Ett parti som utmärker sig för rasism, homofobi, kulturkonservatism och konspirationsteorier om “chemtrails“.

De två regeringspartierna, ett vänsterpopulistiskt och ett högerpopulistiskt, har endast en sak gemensam: sitt motstånd mot den ekonomiska nedskärningspolitik som Grekland påtvingas av EU. Valet blev alltså i efterhand till en folkomröstning om den ekonomiska politiken. Alla andra frågor – exempelvis den brännande frågan om kyrkans förhållande till staten – verkar ha raderats från dagordningen, en vecka efter valet. Och om de skulle återkomma, kan det bara bli i formen av en akut regeringskris.

Någon med bättre koll får gärna svara på vad den komparativa statsvetenskapen har sagt om den rådande trenden bland Europas parlamentariska demokratier.

* * *

Bläddrar vidare i Dagens Industri och finner som väntat hårda ord mot grekerna och/eller Grekland. “Krisen är hemmagjord”, förklarar f.d. handelsministern Maria Borelius (M) i en krönika. Inte ett ord om hur Sydeuropas kreditbubbla var en del i ett europeiskt kretslopp av skulder, som under nollnolltalet var en förutsättning för att höja Tysklands position som exportör. Efter valet i Grekland verkar de högerborgerliga rösterna ha bestämt sig: det som händer i Grekland är inte ett uttryck för eurokrisen – det är en grekisk kris som riskerar att få konsekvenser för Europa.
“Dags att slänga ut Grekland”, ropar rubriken till Henrik Mitelmans analys i Dagens Industri:

saken är den att elva miljoner greker har lånat motsvarande 3527 miljarder kronor, medan Sverige som har tio miljoner invånare har lån på 1400 miljarder kronor.
Grekland har alltså slösat bort hisnande 2100 miljarder kronor mer. /…/ Och nu vill regeringen att vi i resten av europa ska säkerställa att grekerna fortsätter att leva över sina tillgångar. Måttet är rågat.

Staten Grekland har under årens lopp lånat en massa pengar. Om de inte kan betala räntorna, bevisar det att grekerna lever över sina tillgångar. Oavsett om de elva miljoner grekerna ens var födda när lånen togs, kommer de, liksom deras framtida barn, att förbli skyldiga till de lån som togs av staten i det förflutna. Sådan är logiken.

Och så länge den logiken ligger fast, kan Dagens Industri väljer spela ut Greklands statsskuld mot båtflyktingarna i Medelhavet.

K165: Dollarvinkeln, distansen och “kampen” på valutamarknaderna

Åkte på semester i en vecka, utan tillgång till internet, utan att ta del av nyheter på andra sätt. Mitt bruk av elektroniska kommunikationsmedel skalades ner till ett sporadiskt bruk av mobiltelefonen (sms) och bankomaten.

Eftersom semesterorten befann sig i eurozonen, delgav bankomaten trots allt en nyhetsmässig uppgift, nämligen växelkursen mellan euro och krona. För första gången någonsin tog jag ut euro som kostade mer än tio kronor. Så jävla dyrt!

Kommer hem, tvekar inför att kolla på nyhetsflödet, känner den där örnblicken som man får efter en veckas avhållsamhet och vill inte slösa bort den på att läsa om futtiga debatter. Kommer till ett kafé och hittar ett exemplar av Dagens industri. Perfekt! En tidning som bara blir bättre ju större distans man har till nyhetsflödet.

Det första jag läser är att euron just nådde sin lägsta nivå på elva år. Omedelbar kollision mellan min vardagliga erfarenhet och affärspressens logik. En dagstidning riktad till bredare massor hade utgått från kronan i sin berättelse. Men när Dagens industri säger att en valuta är hög eller låg, då syftar de på kursen mot dollarn. Att dollarn står i centrum är så självklart att det inte behöver förklaras. Att euron sjunkit mot dollarn blir i dess nyhetsflöde en berättelse om någon som händer med euron, inte en parallell historia om hur dollarkursen skjuter i höjden.

Inne i tidningen klargörs: euron har tappat 18 procent mot dollarn det senaste året, men kronan har tappat ännu mer, 30 procent. Alltså har euron blivit dyrare ur en svensk synvinkel, men billigare ur dollarvinkeln.

Effekterna för olika slags företag i Sverige diskuteras. Särskilt drabbas importörer. Clas Ohlsson “jobbar för att minska dollarexponeringen” när de importerar industriprodukter från Asien, men exakt vad detta innebär är oklart – inget tyder på att renminbin skulle ersätta dollarn som medium för dessa transaktioner.

Man brukar säga att exportföretag tjänar på en låg kronkurs. Men det är en förenkling. Renodlade exportföretag existerar knappast. Produkten som exporteras är i allmänhet sammansatt av produkter som dessförinnan har importerats. Som i fallet med robottillverkaren Aquajet som får in fler kronor för sin robotexport, men samtidigt tvingas betala mer för de importerade robotkomponenterna. Framför allt leder de snabbt skiftande valutakurserna till att de inte längre kan skriva långa avtal med sina leverantörer. Kortsiktigheten ökar.

Går vidare till Svenska dagbladet där valet i Grekland föranleder en analys i näringslivsbilagan, signerad Björn Lindahl, som inte tillför något i fråga om Grekland utöver ett försiktigt tassande mellan vänster- och högerborgerliga tolkningar av eurokrisen. Emellertid ryms där en kärnfull analys av valutamarknaderna, den temporalitet som de skapar:

det som sker i Grekland just nu är en del av en ständigt pågående kamp mellan centralbanker och regeringar i den ena ringhörnan och valutahandlarna i den andra.
Platsen för kampen ändrar sig; för några månader sedan var det Skottland och Katalonien, om några veckor flyttas intresset över mot nästa kamp, som kan bli folkomröstningen i Storbritannien om EU, eller någon annan storpolitisk händelse.
Det är kraftmätningar mellan politik och ekonomi där alternativen är så tydliga att det går att räkna på oddsen i förväg. Centralbankchefernas tal på fastlagda tidpunkter, folkomröstningar och val är det som koordinerar valutahandeln. Varje händelse kan sedan reflekteras på ett nästan oändligt sätt i förhållandet mellan de olika valutorna, obligationer och guldpriset.
Det valutahandlarna är på jakt efter är volatilitet, det vill säga att valutakurserna rör sig kraftigt mot varandra på grund av de politiska händelserna. Det är då pengar kan vinnas eller förloras. Men det måste också finnas en motpart som tror på ett motsatt utfall. Allra bäst för valutaspekulanterna är det när en centralbank låser sig till ett mål. Men de kan också få en rak höger om centralbanken plötsligt ändrar politik, som när den schweiziska centralbanken den 15 januari släppte låsningen till euron och schweizerfrancen rusade med 28 procent mot euron på en dag.
Valet i Grekland har bidragit till att pressa ned euron. Men det är från en redan låg nivå där den europeiska centralbankens, (ECB) ekonomiska stimulanspaket är den viktigaste faktorn.

“En kraftmätning mellan politik och ekonomi”, står som rubrik på näringslivsbilagan. En sant centerborgerlig” rubrik! Den låter de vänsterborgerligt sinnade sätta sina förhoppningar på att “politiken” ska vinna, samtidigt som högerborgarna kan satsa sina kort på “ekonomin”. Som beskrivning av eurokrisen är det banalt. Men den som faktiskt läser artikeln bör inse att det knapast är fråga om “kamp”. Ordet är bara en journalistisk metafor för att livliggöra de abstrakta fluktuationerna på världens finansmarknader. Precis som att en travjournalist kan tala om “kamp” i sin rapportering från ett lopp på Solvalla.
Banan är redan krattad, reglerna är givna, kapplöpningen är igång, oddsen förändras ständigt. För den som satsat pengar kan det upplevas som en kamp, men det krävs bara ett minimum av distans för att inse att det i bästa fall är fråga om ett nollsummespel kring slumpen. Vilket såklart inte utesluter att det är högst verkliga människoliv som står på spel. Men dessa människor är inga aktörer i kampen, alltså inte i det som affärsjournalisten kallar för “kamp”. Om de kämpar, kan det bara vara en kamp mot själva “kampen”.

Andréexpeditionens slut som urscen för Peter Wessel Zapffes pessimism; Vitön och svartmetallen

Nyligen sträckläste jag Bea Uusmas mycket uppmärksammade bok Expeditionen (2013). Den handlar om Andées polarexpedition men nästan lika mycket om författarens jakt på sanningen om hur de mötte döden på Vitön, hösten 1897.

“Hon vänder på alla stenar. Följer alla trådar, hur långt de än kan föra henne.” Så konstateras det i en typisk recension. Och visst uppvisar Bea Uusma en fascinerande besatthet, heroiskt enkelspårig. Alltså följer hon inte alla trådar, utan bara dem som leder i riktning mot det som skedde 1897. Efter att ha plöjt igenom Expeditionen fascineras jag nästan mer av de stenar som lämnas ovända, de trådar som leder ut ur historien, in i 1900-talet.

På ett ställe i boken berättar Bea Uusma om hur hon går till sin lokala matbutik för att hämta ut ett postpaket, innehållande en skelettdel som hon vill skicka på DNA-analys. Benet antogs nämligen komma från en av polarexpeditionens medlemmar. Det hade stulits från Vitön år 1930, just efter att kvarlevorna återfunnits. Tjuven som anlänt på ishavsskutan Isbjørn presenteras av Bea Uusma med följande ord: “Peter Wessel Zapffe var fotograf”.

Fotograf? Jo, det var i denna roll som han fått åka med båten. Men strax efteråt skulle Peter Wessel Zapffe göra sig känd som filosof – och hans filosofi var sannerligen extrem i sin pessimistiska syn på mänskligheten som ett enda misstag. Hans idéer skulle indirekt influera den djupekologiska rörelsen, via sin vän Arne Næss. Samtidigt var det faktiskt Zapffe som först nämnde möjligheten att ingenjör Andrée tog sitt eget liv – en teori som Bea Uusma i Expeditionen och som ligger till grund för den suggestiva övergång i fiktionen som sker på några få sidor i boken.

Peter Wessel Zapffe var fotograf och en av de personer som var med när lägret på Vitön hittades. Han fann ett glasrör med morfin på lägerplatsen. Tog de livet av sig, genom en överdos? Redan på plats började Zapffe fundera, men det dröjde fem år innan han gick ut med sin teori. Han hade inte nämnt något tidigare eftersom expeditionsledaren sagt åt honom att inte smutsa ner Andrées rykte.

Underligt nog verkar ingen ha gjort kopplingen mellan Zapffes möte med Andréexpeditionen (1930) och den filosofi som han först lanserade i Den sidste messias (1933). Texten översattes nyligen till svenska i tidskriften Subaltern.
I formen av en myt framför Zapffe sin idé om att det mänskliga medvetandet utgör en grotesk återvändsgränd i naturens evolution, jämförbart med hornen på Megaloceros giganteus. Myten skildrar en stenåldersjägare som genomfår en existentiell kris som leder till hans död. Han möter döden ensam, sittande. Precis som ingenjör Andrée. Här tycks det finnas stenar att vända.

Jørgen Haave har skrivit en biografi över Peter Wessel Zapffe betitlad Naken under kosmos. Den bygger nästan helt på Zapffes egna dagböcker och nämner knappt besöket på Vitön, men ger onekligen viss bakgrund.
År 1929 fyllde Zapffe 30 år och flyttade från Tromsø till Oslo. Han ville bort både från tristessen som lokalbyråkrat och från sin hatade fader. Men i Oslo misstrivdes han enormt. Visserligen lärde han där känna den blott 17-årige Arne Næss. Men överlag kände sig Zapffe isolerad och osäker på sin livsbana, samtidigt som ljuden från storstadens grannlägenheter gav honom panik. Till råga på allt drabbades han av njursten och fick därför recept på morfin. Han såg till att lägga undan en tillräckligt stor morfindos för att det skulle räcka till ett självmord.

Allra helst ville han dö på en fjälltopp. Han ville låta sig torkas in av vind och sol, utan att bli hittad och begraven i vigd jord. Han kände vämjelse vid tanken på den feta, fruktbara jord som då skulle omsluta honom. /…/ Han hatade ju fruktbarheten. Han hatade det stora kretsloppet.

Sin egen panikångest tolkade Zapffe inte som en brist på livslust, utan som en klarsyn, sinnesutvidgning, “röntgenblick”. Han kan mycket riktigt ses som en föregångare till den kontroversiella teori som kallas “depressiv realism“. Den kosmiska paniken, menade Zapffe, överskrider alla medicinska sjukdomsbegrepp.

Hans förståelse av det tragiska utgick emellertid inte från erfarenheten av depression, utan från de biologiska teorier som förts fram av Jakob von Uexküll.

Vintern 1929–30 blev osedvanligt mild, vilket gav polarforskarna nya möjligheter att ta sig fram i Arktis. Enorma ismassor smälte och avslöjade utdöda samhällen och standade expeditioner. Den 6 augusti 1930 kom nyheten om att resterna av Andréexpeditionen återfunnits, 33 år efter dess försvinnande.
Stor uppståndelse i Tromsø. All världens journalister dök upp och kastade sig på första bästa båt. Peter Wessel Zapffe lät sig anlitas som fotograf och steg ombord på skeppet Isbjørn. Där togs följande bild (som finns på Grenna museum):

En månad efter att Andréexpeditionens kvarlevor upptäckts, anlände Isbjørn på Vitön. Mer is hade hunnit smälta, men liken fick hackas ut. Peter Wessel Zapffe fotograferade, men mest av allt fascinerades han av ett fynd som han gjorde nära Andrées skelett: ett avlångt medicinglas innehållande två tabletter med plats för trettio. Tabletterna var märkta “morphium”. Samma preparat som Zapffe själv samlat på sig i sin lägenhet i Oslo med avsikt på att eventuellt ta sitt eget liv.

Här finns alltså något av bakgrunden till den historia som Bea Uusma skildrar i Expeditionen. Scenen på Vitön framstår också som en möjlig nyckelscen i Zapffes utveckling till pessimistisk filosof, som för övrigt tycks ha fått honom att släppa självmordstankarna. I stället kom han, att förorda mänsklighetens frivilliga utdöende och valde sålunda att inte skaffa någon avkomma, helt i konsekvens med förståelsen av mänskligheten som ett biologiskt misstag. Den som dragit de allra mest långtgående konsekvenserna av Zapffes filosofi är troligen skräckförfattaren Thomas Ligotti i sin lika briljanta som obehagliga traktat The conspiracy against the human race. Där ges Zapffe en plats i pessimismens kanon, jämsides med Schopenhauer, Cioran, Lovecraft och “vissa buddhistiska författare”. Ligottis analys av Zapffe återfinns även i hans bidrag till Collapse, vol. IV. Ligottis slutsats: “EVERYTHING IN EXISTENCE IS MALIGNANTLY USELESS”.

Visst finns det hos Zapffe ett gnostiskt drag, men det är inte riktigt frågan om den antikosmiska gnosticism som på sistone populariserats av Carl-Michael Edenborg i Alkemistens dotter. Det är inte kosmos som Zapffe och Ligotti avskyr. Det är bara mänskligheten.

När vi nu är inne på avsky, skräck och Norge så kommer vi inte undan svartmetallen. Hur svartmetallisk är inte Peter Wessel Zapffe? Ändå känner jag inte till något fall där han (eller Andréexpeditionen) dyker upp som uttalad referens i svartmetallsammanhangen. Förvånande? Nja, den norska scenen hade ju fullt upp med satanism och metafysik. På andra håll växte däremot fram en depressiv svartmetall som på många sätt ligger i linje med Zapffes extrema pessimism. Vissa av de amerikanska banden, som Wolves in the throne room, anknyter själva till djupekologin som alltså är indirekt influerad av Zapffe. Samtidigt går det inte att bortse från den avgrundsdjupa skillnaden mellan spinozisten Arne Naess (som ville se människan som likaberättigad med andra arter) och misantropen Peter Wessel Zapffe (som helt enkelt såg människan som ett misstag).

Peter Wessel Zapffe var djupt kritisk till den heroiska anda som låg bakom polarexpeditionerna. År 1933 skrev han i artikeln “Oplevelsetilbud og oplevelsebehov”, med anledning av planerna på en flygning över Sydpolen:

Med en 300 kilometers maskin skal om kort tid jordens siste geografiske gåte tilintetgjøres. For flyverne betyder de opdagerglede og berømmelse. For oss andre en gold viden om at polarlandet er ett eller to. For alle: En stor oplevelsereserve ødelagt med maskin.

K164: “Krisen” är en överflödig rubrik

Tvivlar allt mer på krisbegreppet. Inte så att jag vill gallra ut det ur vokabulären. Nej, problemet ligger nog mest i hur det låter sig användas både i bestämd form (“krisen”) och i plural (“kriser”). Allra värst är nog talet om “kriserna”.

Vad är det vi vill begripa? Jag tror det handlade om förhållandet mellan det bestämda och det obestämda, det singulära och det plurala. Här finns en risk för grammatisk kortslutning, om vi envisas med att knyta upp varje tanke vid begreppet “kris”. En kortslutning som kan lamslå tankarnas rörlighet mellan kortare och längre tidsperspektiv, det konkreta och det abstrakta, det empiriska och det teoretiska, det lokala och det globala, det kristeoretiska och det meta-kristeoretiska.

Ordet “kris” kanske är bäst att undvika. Kris är ju sedan 2008 ett närmast innehållslöst begrepp. Vi har – för att använda ett annat modernt uttryck – integrerat begreppet, det vill säga att vi har tagit det till oss och tillgodogjort det.

(fritt efter Gottfried Benn)

Den här bloggserien har pågått osannolikt länge. Första inlägget postades den 24 oktober 2011 och knöt an till det då aktuella Occupy Wall Street. “Att begripa krisen” stod som rubrik under första halvåret, fram till del 18 som rotade frågan om krisen kontra kriserna. Sen förkortades rubriken till bara “Krisen”. Nu tror jag bestämt att det är dags att ta nästa steg och förkorta till bara K.

Bloggserien fortsätter, efter att ha fått ny fart i december 2014. Jag tänker att 200 inlägg är en rimlig målsättning. Parallellt med detta bloggande, återvänder jag till tidigare inlägg i serien och bearbetar till någonting som i slutändan kommer att bli… någonting. Alla kommentarer som postats till inläggen ger mig massor att tänka på långt efter att de skrevs.

Alltså hoppas jag på fortsatt respons på inlägg K165, K166, K167 … K200.

Krisen, del 163: Psykokrisen?

Kan vi tala om “psykokrisen”? Alltså den psykiska ohälsa som sägs öka från år till år – antingen i befolkningen i stort, eller i dess yngre hälft. Utan tvivel finns det motstridig statistik på området och vi kommer inte undan frågan om det är sjukdomen eller bara sjukdomsdiagnoserna som eskalerar. (Ett paradexempel på hur enda sättet att vederlägga en kristeori är med en annan kristeori.)

Här kan vi ta avstamp i i senaste regeringsförklaringen, som antyder fyra krisfenomen, varav ett är just psykokrisen:

Allt fler unga, särskilt kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning, mår dåligt i dagens samhälle. Sjukvården behöver förstärkas så att det blir lättare att få hjälp med ätstörningar, ångest eller depressioner.

Statistiken över psykisk ohälsa verkar peka på en växande generationsklyfta: de yngre åldersgrupperna och framför allt yngre kvinnor mår allt sämre, men befolkningen i stort mår bättre. Samma sak med självmordstatistiken, som uppvisar en sjunkande trend sedan 1980 – utom bland ungdomar, där självmorden blir fler. (Självmord är dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor.)

Förskrivningen av antidepressiva läkemedel sägs ha fördubblats sedan år 2000. En snabb titt i läkemedelsstatistiken visar, om jag tolkat den rätt, att nästan var tionde person i åldern 20–60 år får antidepressiva läkemedel på recept. De senaste siffrorna är från 2013 och visar en kraftig ökning sedan de äldsta siffrorna jag hittar. Ökningen av lugnande preparat är mer måttlig. Men framför allt visar statistiken på en enorm könsskillnad. Antidepressiva läkemedel är nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.
Statistiken är även uppdelad per län, men jag vet inte om det finns några nämnvärda skillnader där. Brittiska siffror visar tydligen på ett klart samband mellan avindustrialisering och depression: allra mest antidepressiva läkemedel skrivs ut i vissa städer i norra England.

Vi behöver dock inte stirra oss blinda på statistiken. Det kan räcka att se på sin egna omgivning för att fundera i termer av en psykokris. Hur många kvinnor känner du i åldrarna 20–40 som inte har erfarenhet av depression, sökt hjälp för ångestsymptom eller äter psykofarmaka?

* * *

Från vänsterradikalt håll formuleras allt oftare tankar om att den psykiska ohälsan måste politiseras. “Vi är inte deprimerade, vi är i strejk“, hävdade Osynliga kommittén. “Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Sådana analyser balanserar stundtals på gränsen till att romantisera depressionen, men syftar alltså till att gå bortom den individuella diagnosen, till att finna ett sätt att formulera en gemensam längtan efter någonting annat än det som deprimerar.
Apokatastasis: någonting måste räddas, helas, återställas – inte genom att skilja det sjuka från det friska, utan genom att omvandla sjukdomen till en ny hälsa. I dessa termer spekulerade Osynliga kommittén.
En något mer traditionell vänsteranalys har förts fram av Mark Fisher, som i hög grad bygger på de depressiva spekulationer som förs fram av Franco ”Bifo” Berardi, vars idé om ”psykobomben” i sin tur utgår från tidsfilosofen Paul Virilio. Det speciella med Bifo är hans tendens att förstå psykokrisen som det centrala momentet i kapitalismens krisprocess. Men det stannar hela tiden på en mycket spekulativ nivå.
Mark Fisher är lite mer handfast och fick hyfsat genomslag med sin bok Capitalist Realism, där han resonerar kring hur mental ohälsa kan omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Hur detta ska gå förblir dock en öppen fråga.

Mitt intryck är att just den brittiska vänstermiljön är särskilt intresserad av psykokrisen. JD Taylor formulerar det kristeoretiska perspektivet i en artikel om “capitalism’s growing problem with anxiety“. Allting utgår från diskussionen om prekarisering, om hur kraven från det framväxande arbetslivet resulterar i att utmattning blir det nya normaltillståndet.

On the one hand, productivity, growth, entrepreneurialism and drive are ‘virtues’ both of the effective individual and the expanding economy. By contrast, depression, crisis, zero-hour insecurity and burnout are used to describe both ‘failing’ economies and individuals who must work harder to perform. Whilst failing states are humiliatingly ‘bailed out’, usually under punitive conditions, individuals experience similar ‘interventions’ by more successful peers (and celebrities) on reality TV formats to increase their productive value through getting a job, looking sexier, or something similar. In each case, some internal failure (bloated public sector, childhood setback) is considered the cause of the ‘problem’ and remedied through external improvement of the individual.
/…/
Our brains and backs are tense and tired, our minds shattered and nerves shot by increasing demands by managers to do the impossible: increase our productivity, when what is produced is less necessary and of worse quality than before. The demand everywhere is the same: do it more, do it quicker, do it better!

Stressen ökar inte bara i arbetslivet, utan genom upplösningen av tydliga gränser mellan arbetsliv och fritid. Ständig uppkoppling bidrar till att varje ö av fritid kan koloniseras och till att interaktionen mellan människor antar en “kroppslös” form, vilket kan få konsekvenser som vi ännu inte har insett vidden av. Samtidigt kräver allt fler arbeten i tjänstesektorn en kroppslig uppvisning av glädje och motivation. Individualiteten blir till en del av servicearbetarens uniform.

JD Taylor utgår från egna erfarenheter av depression:

unable to join the dots and connect a sense of personal alienation to material circumstances, I followed the common social direction and put the blame on my own individual defects. Not any more. I suspect my own case is not unique.

Senaste upplagan av psykiatrins diagnosbibel, DSM-5, rymmer en ny diagnos: generaliserat ångestsyndrom. Karakteristiskt för detta är att ångesten inte grundas i en rädsla för någonting särskilt. Den är inte knuten till en viss situation, utan är just generell. Till skillnad från rädslan som är knuten till nuet, orienterar sig ångesten mot en osäker framtid. Dess typiska symptom är ett obehag som lokaliseras till bröstkorgen.

These symptoms describe those of the precarious worker, exhausted, fed up, /…/ Depression and exhaustion are endemic and act as marks of an affective and immaterial economy where employment is now to be found in the services — retail, leisure, call-centres, cleaning, childcare, sex work — where an inflated mood, one indeed of motivation, is required, as the recent attention to ‘affect’ in critical theory is making clear. Individuality becomes another part of the service worker’s uniform.
/…/
So is ours an age of anxiety? Previous generations have also claimed this thorny crown, particularly those ravaged by social and economic inequalities like the 1930s. Yet it is in these last few years more than most that anxiety, precarity, crisis and burnout have become regular keywords, and where continuous productivity, connectivity and alertness are demanded at all hours. /…/
Rising anxiety disorders are connected to the growing pressure on workers to increase their productivity. It is encouraged by the growth of working from home, and smartphone technology, which irrevocably blur the work/life distinction.

JD Taylor beskriver alltså psykokrisen som en följd av det prekära (arbets)liv som gradvis förvandlas till norm under de senaste årtiondena. Det är en kristeori som tycks gå hand i hand med teorin om en kapitalism som egentligen har befunnit sig i kris sedan 1970-talet.

* * *

Som med alla kristeorier, går det att tänka sig längre eller kortare tidsfönster. I det förlängda perspektivet framstår psykisk ohälsa helt enkelt något som drabbar “den moderna människan”, en analys som lätt utmynnar i konservativa och/eller nyandliga lösningsidéer.

Ett förkortat tidsperspektiv innebär däremot att psykisk hälsa framstår som lika “normalt” som ekonomisk tillväxt. Genast inställer sig då frågan om en parallellitet mellan psykisk och ekonomisk depression. En talande titel som återfinns i en värmländsk krisantologi är “Samvarierar finanskris, psykisk ohälsa och självmord? En jämförelse mellan hög- och lågkonjunktur“. Ulla Rantakeisu och Marina Kalander Blomqvist försöker besvara frågan med statistik från landstinget i Värmland.

Psykiska besvär ökade mellan 2008 och 2010. Den ökade psykiska ohälsan från hög- till lågkonjunktur återfinns bland förvärvsarbetande, studerande och arbetslösa. /…/ Resultat från våren 2012, när den ekonomiska situationen såg ut att ha stabiliserats, visar att andelen besvär sjunkit till en nivå ganska nära nivån på de mätningar som gjordes före finanskrisen.

Intressant, men perspektivet är väldigt snävt. “Kris” definieras i positivistiska termer som en övergående lågkonjunktur, vilket innebär att begreppet relativiseras. Samtidigt behandlas statistiken över psykiatriska diagnoser som en given indikator på befolkningens psykiska hälsa. Med en sådan metod går det knappast att säga något om utvecklingar som skett över flera årtionden.

* * *

En tredje infallsvinkel hittade jag i Copyriots kommentarsarkiv. Sommaren 2013 postade signaturen Olof en egen kristeori där:

[Den farmakologiska kristeorin] bygger på antagandet att människor med lätt psykisk ohälsa är viktiga för att hålla igång konsumtionen eftersom de är lite överaktiva i sina ekonomiska aktiviteter. När fler individer de senaste decenniet fått tillgång till moderna ångestdämpande mediciner så har de långsiktig ändrat sina konsumtionsmönster och karriärval på ett sätt som påverkar ekonomin i stort. Lite som när tidigt kristnade romare drog iväg och blev eremiter i öknen istället för att konkurrera om tjänster i förvaltningen. Diagnostiseringen och förskrivning av ångestdämpande medicin till unga har ju också ökat vilket i ännu högre bidrar till långsiktiga effekter.

Jag tror att tanken ligger någorlunda i linje med den ovan nämnda Franco “Bifo” Berardi, som också är inne på att kapitalismens tillväxt bara kan fortgå genom en biopolitisk modulation där befolkningen i någon mening hålls lagom deprimerad. Se också Daniels kommentar om vad som kan ske när läkemedelsindustrin satsar på “mycket dyra piller som är konstruerade just efter din kropp”. Vad innebär sådana preparat för det framtida konsumtions-, arbets- och klassamhället?

* * *

“Den viktigaste förklaringen till diagnosinflationen /…/ är att psykiatrin försöker vinna vetenskaplig legitimitet.” Så skriver Carl Cederström och Roland Paulsen i en artikel i Arena som blev lite omdebatterad. De följer delvis i spåren på södertörnsfilosofen Fredrik Svenæus som i boken Homo Patologicus i någon mening lutar åt en tragisk förklaring: “Människan har alltid varit en lidande varelse“. Problemet ligger alltså hos psykiatrin och läkemedelsindustrin som driver på “diagnosinflationen”, en förfalskad idé om psykisk hälsa och ohälsa, även om denna idé kanske i förlängingen bidrar till att den faktiska ohälsan ökar.

Kapitalismen gör oss sjuka, men kanske inte på det vis som SPK menade.

Medan läkemedelsföretagen fortsätter att ösa pengar över intresseorganisationer för att öka medvetandet om ouppmärksammade och ännu icke-existerande diagnoser, blir antalet ”sjuka” fler och fler, och marknaden för läkemedel större och större.

Så avslutar Carl Cederström och Roland Paulsen sin artikel. Genom att sätta sjukdomen inom citattecken tycks de gå in för att förneka tesen om en psykokris. Åtminstone på ett ytligt plan kommer de alltså till en slutsats som är rakt motsatt JD Taylors. Samtidigt finns en överlappande kritik av hur den psykiska ohälsan görs till ett individuellt problem.

Här återstår en härva av trådar att nysta i. Allt som är säkert är att ingen kommer undan kristeorin. Någonting har uppenbarligen blivit sjukare än det var förr: antingen människors psyken, förståelsen av psyket eller båda delar.

Tankar som spiller över från tidskriftsdebatten

Under den gångna dagen har jag åter debatterat i offentligheten. Det började med att Jasenko Selimović (FP) kastade ur sig en rätt snurrig harang om tidskriftsstödet, sen gavs jag tillfälle att svara, så jag skrev ett svar.
Vissa har undrat varför jag ödslar energi på av bemöta någon som mest verkar ute efter att söka konflikt och få uppmärksamhet. Frågan är rimlig, men om jag bemöter någon vill jag tänka att jag inte bara skriver ett bemötande. Att mitt deltagande i en debatt inte bara är ett debatterande. Att det uppstår någon form av överskott som inte fastnar i åsiktsformen, utan som går att smuggla ut ur debatten för att sedan använda i andra syften.

I det här fallet känner jag att det finns två saker i texten som inte riktigt blev sagda. Dessa återfinns i första respektive sista stycket.

Första stycket jämför presstödet med tidskriftsstödet. Skillnaden mellan en veckotidning och en tidskrift är tydlig så länge de utges på papper, men i digital form är det betydligt mer godtyckligt. Märkligt nog diskuteras aldrig gränsdragningen mellan de två stödformerna, trots att den leder till ganska märkliga resultat, som att Feministiskt perspektiv ser sig nödgade att låsa in flertalet artiklar för att få ett tillräckligt antal betalande prenumeranter för att kunna erhålla presstöd.

Sista stycket är mitt försök att formulera en invändning mot Jasenko Selimović’ kvalitetsförståelse. Som den folkpartist han är, tänker han kvalitet i termer av elit och excellens. Om vi bara satsar alla resurser på den absoluta toppen, kommer de på ett magiskt sätt att dra med sig resten uppåt. Jag tror inte ett ögonblick på att det funkar så – varken i fråga om forskning, konst eller medier. För att säkra en återväxt av skribenter och konstnärer, krävs det en bred flora av redaktionella sammanhang. Det är detta jag menar med avslutningsmeningen: “Till skillnad från Jasenko Selimović tror jag inte att kvalitet uppstår i slutna rum.”

Samtidigt känner jag mig inte helt bekväm med naturmetaforerna, att jag slängde mig med ord som “ekosystem”. Och kanske är det visst är så att kvalitet uppstår i slutna rum? Jo, så är det, också. Visst måste individen kunna stänga någon form av dörr om sig, bildligt talat, för att inte uppslukas av den åsiktsbesatta offentligheten. Men i den mån det alls finns en mening att nå ut med något, är det ändå nödvändigt inte bara att öppna dörren igen, utan att finna sätt för att sålla i det myller som flödar ut. Inte ens den som tror på genialitet kan väl tro på att det geniala har förmågan att gå genom väggar.

Tvetydiga budskap om open access från Vetenskapsrådet

open access /…/ innebär i korthet att forskningsresultat går att finna via en sökning på internet och kan läsas av alla, utan kostnad samt att materialet är fritt att återanvända.

Utifrån denna definition har nu Vetenskapsrådet lagt fram sitt ”Förslag till nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information”.
Ironiskt nog lever Vetenskapsrådet inte själva upp till sitt ideal: i stället för att hyperlänka direkt till pdf:en, ombeds den intresserade att skriva in sin e-postadress för att sedan få länken skickad till sig.
Vetenskapsrådet har även skickat ut ett pressmeddelande där rapporten är länkad, men i stället för direktlänk skickas man via ett trackingföretag!

Vetenskapsrådet verkar ha en osund fixering vid att kartlägga folk som vill ta del av deras dokument. Det är ett besynnerligt beteende av en myndighet. Trots allt handlar detta om offentliga handlingar som allmänheten har rätt att läsa utan att först behöva identifiera sig. Detta är för övrigt en aspekt som kan föras in i själva diskussionen om open access.

Nåja, här är en direktlänk till Vetenskapsrådets förslag. Nu över till dess innehåll.

Vetenskapsrådet rekommenderar att all forskning som är offentligt finansierad på sikt ska bli fritt tillgänglig direkt vid publicering. De förespråkar bruket av Creative Commons-licenser, i första hand CC-BY som tillåter även kommersiella aktörer att använda materialet. Licensvalet är vettigt, men frågan är inte fullt så enkel som det kan verka.

Syftet med att övergå till open access är ”inte bara att garantera öppen tillgång, utan även att åstadkomma ett skifte vad gäller hela den vetenskapliga publikationsekonomin”. Så sammanfattas Vetenskapsrådets position av Biblioteksföreningen.

Syftet är att medverka till en övergång från ett prenumerationsbaserat system till ett som bygger på öppen tillgänglighet och författaravgifter.

Någon måste ju fortfarande betala för att kvalitetssäkra forskningen. Hittills har räkningen i första hand skickats till universitetsbiblioteken, som betalar stora summor för att prenumerera på vetenskapliga tidskrifter (som numera främst tillhandahålls digitalt, via enorma databaser). Nackdelarna med detta system är att kommersiella aktörer får en rent parasitär roll, samtidigt som den publicerade forskningen inte blir tillgänglig för allmänheten.

Som alternativ framhålls nu författaravgifter. Forskarna ska alltså själva betala för att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Ju högre status tidskriften har, desto dyrare blir det. Som mest kan det kosta omkring 25000 kronor att publicera sig.
Pengarna tas såklart inte ur forskarens egen ficka, utan tanken är att den som finansierar forskningen även ska finansiera dess publicering. Men riktigt så enkelt är det inte alltid i praktiken. Kostnaderna för infrastruktur skiljer sig mellan olika forskningsgrenar. Naturvetare som jobbar laborativt i stora forskarlag torde väl alltid ha en rejäl budget i ryggen innan de kommer fram till några resultat som kan publiceras. Men inom humaniora kan saker fungera helt annorlunda. Där forskar många på egen hand, parallellt med en prekär tillvaro i akademin där kopplingen till institutioner ofta är av tillfällig art. Risken finns att ingen finansiär är beredd att gå in och betala för publicering. Vetenskapsrådet säger bara att det finns olika alternativ och att saken bör utredas mer.