K260: “En perfekt storm” – ett urfånigt uttryck för att tala om den annalkande finanskrisen

Här kommer min topplista över de tre fånigaste uttrycken som används alldeles för mycket i skriverierna om hotande finanskriser:

  1. en perfekt storm
  2. en svart svan
  3. en tågkrasch i slow motion

Tågkraschliknelsen har jag redan skrivit om. Den är inte fånig, mest slapp och ofta missledande.
Listans etta och tvåa har desto större implikationer för kristeorin. Både “svanen” och “stormen” är liknelser som används för att vifta bort möjligheten att det skulle kunna finnas en mer djupgående krisprocess i historien, en gemensam grund till mångfalden av framträdande krisfenomen. Båda representerar den raka motsatsen till tanken på en totalitet, fast ändå på olika sätt.

Säger man att det var en “svart svan” som orsakade en finanskris, betyder det att den var stört omöjlig att förutse. Alltså är ingen ansvarig. Shit happens.

Om man däremot skildrar finanskrisen som en “perfekt storm” hänvisar man till en mångfald av “faktorer” som råkat samverka på ett synnerligen olyckligt sätt. Det som hände gick att förutse, även om det kanske inte gick att förhindra.
Hur de olika “faktorerna” hänger samman lämnas hängande i luften. Uttrycket “en perfekt storm” kan betraktas som en journalistisk version av fenomenet “teoretiker som gör listor“.

Som aktuellt exempel kan vi ta en artikel i The Telegraph:

a confluence of factors – led by oil, but encompassing China, the emerging world, and financial markets – are all brewing to create a perfect storm in a global economy that has barely come to terms with the Great Recession.

Talet om “sammanflödande faktorer” ger intryck av att dessa från början skulle ha haft separata upprinnelser, för att sedan börja samverka. Det är trams. Man kan inte betrakta de sjunkande råvarupriserna och den stigande dollarkursen som två “faktorer” – de är uppenbarligen två sidor av samma mynt, särskilt som råvarupriserna mäts i dollar! Ingetdera kan heller betraktas som separat från nedgången i Kina, som ju yttrar sig i minskad efterfrågan på råvaror. Och alla världens prisrörelser knyts sedan länge samman i ett finanssystem, vilket betyder att finansiell oro aldrig kan begripas som en yttre kraft som utövar påverkan på världsekonomin.

Lika tramsigt är talet om hur stormen nu olyckligtvis råkar hota den världsekonomi som just var på väg att hämta sig från den förra krisen. Ur ett globalt perspektiv handlar det inte om två separata kriser, utan om en enda utdragen krisprocess som under det senaste årtiondet har fått olika slags uttryck och rört sig i ett distinkt mönster över jorden. Nu verkar krisen ha gått varvet runt och blir åter märkbar i USA. För dem som inte vill kännas vid detta historiska sammanhang ter det praktiskt att ta till vädermetaforerna och i stället tala om “en perfekt storm”.

En ny rapport från Citibank talar i stället om en hotande “dödsspiral”. Även här radar man upp fyra faktorer eller “sammanlänkade fenomen”. Men vari består själva länken? Den frågan lämnas som vanligt obesvarad.

“It appears that four inter-linked phenomena are driving a negative feedback loop in the global economy and across financial markets,” the analysts write, citing the resilient U.S. dollar, lower commodities prices, weaker trade and capital flows, and declining emerging market growth.

Notera även hur Citybanks analytiker fullständigt har missförstått de cybernetiska begrepp som de slänger sig med. “Negativ feedback” syftar ju på hur ett system korrigerar sig själv i riktning mot ökad stabilitet. Vad de egentligen talar om är ju positiv feedback. Vilket den ovan nämnda Telegraph-artikeln ger några exempel på.

Under 2016 väntas en våg av konkurser inom olje- och gasindustrin, både i USA och i övriga världen. Dessa företag har lånat enorma mängder pengar för att investera i nya, destruktiva tekniker för att utvinna olja ur skiffer. När dessa lån inte kan betalas tillbaka kommer oljepriskraschen att transformeras till en bank- och finanskris. Samtidigt tycks det allt mer ofrånkomligt att Kina kommer att devalvera sin valuta rejält under året, vilket kommer att frisätta en ännu starkare deflationsvåg över världen. Bara en slappskalle skulle beskriva detta som “en perfekt storm”.

K259: Minusränta och informella pengar

Negativa klubben växer, skriver The Economist efter att Japan nyligen införde minusränta.
Hittills har klubbens alla medlemmar befunnit sig i Europa: förutom i eurozonen (ECB), råder nu negativ styrränta i Schweiz, Danmark och Sverige.

Grafiken från The Economist visar att Sverige håller världsrekordet i negativ ränta med -1,1 %. Men då åsyftas det som kallas “deposit rate”, alltså (om jag fattar rätt) den som tillämpas när bankerna tillfälligt vill förvara pengar hos Riksbanken. Att denna är negativ betyder att de måste betala för denna tjänst. Det är dock inte riktigt det samma som den svenska Riksbankens styrränta på -0,35 %.

I vilket fall kan Sverige sägas tillhöra ett monetärt avantgarde sedan snart ett års tid – det var den 11 februari 2015 som styrräntan för första gången sänktes under noll. Det var ungefär ett halvår efter att detsamma hade skett i eurozonen.

Efter Japans inträde i klubben står nu länder med minusränta för nästan en fjärdedel av världsekonomin, mätt i BNP. Frågan väcks om vi har att göra med ett nytt normaltillstånd i ekonomier som i någon mening “åldrats”, eller om minusräntan är och förblir en absurditet.

The Economist diskuterar några möjliga biverkningar av varaktig minusränta. Vad som uppenbarligen inte har skett är att folk med pengar väljer att hålla på dem i kontanter i stället för att ha dem på ett bankkonto. Även om beloppet på banken skulle minska lite i värde, kan detta anses acceptabelt jämfört med kostnaden för att förvara kontanterna säkert och besväret att göra betalningar. (Men det är klart att ECB:s planer på att avskaffa 500 euro-sedeln delvis kan handla om att förebygga en av minusräntans möjliga biverkningar.)

I en ekonomi med negativ ränta, kommer alla i teorin vilja bli av med pengar så fort som möjligt. Den som säljer något kommer inte att vilja ha betalt i förväg, utan snarare tendera att skicka ut en faktura långt i efterhand. Skattemyndigheten kommer att införa spärrar mot förtida skatteinbetalningar, och så vidare.

Switching to cash is the obvious solution, which is why some have suggested getting rid of banknotes altogether, but it is not the only one. Small savers would use any available form of prepayment—gift vouchers, long-term subscriptions, urban-transport cards or mobile-phone SIM cards—to avoid the cost of having money in the bank. That would be only the start of the topsy-turviness. Were interest rates negative enough for long enough, specialist security firms would emerge that would build vaults to store cash on behalf of big depositors and clear transfers between their customers’ accounts.

Minusräntan skulle alltså kunna stimulera en övergång till “informella pengar” av olika slag. I stället för att ha pengar på banken, ser man till att ladda upp sina olika plastkort och förhandsbetala för långa abonnemang.
Ser vi sådana tendenser i dagens Sverige? Är de starkare här än de är i länder utanför minusklubben? Innebär det att penningpolitiken undergrävs, eller att den tvärtom uppnår sitt mål?

Fiktion, intention, konspiration

På tal om Sions vises protokoll så håller jag med Hannah Arendt om att “förfalskningens faktum är en sekundär omständighet”:

När en så uppenbar förfalskning /…/ blir trodd av så många att den blir till en massrörelses bibel, så blir uppgiften att förklara hur detta kan vara möjligt, inte att för hundrade gången bevisa vad hela världen ändå vet, nämligen att man har att göra med en förfalskning.

Faktum är att många antisemiter säger någonting som kan låta liknande. De kan mycket väl gå med på att Sions vises protokoll inte alls är ett autentiskt dokument som har läckt från den hemliga judiska världsregeringen. Vad de menar är kort sagt att det skulle vara en skönlitterär, men för den skull inte falsk, skildring av världshistorien. Låt mig citera ur ett par rader från en kommentar som jag just inte släppte igenom:

Men det intressanta är inte om boken är ett hoax eller inte.. eller VEM saken gäller… eller vem som egentligen har skrivit boken och i vilket syfte… utan att i princip ALLTING som står i den har inträffat efteråt eller håller på att införas av dagens politiker/världsledare. /…/
Det intressanta med den är med andra ord att.. N-Å-N.. oavsett vem eller vilka det är.. tycks driva världen, människor och samhällen i e-x-a-k-t den riktning som är beskriven i boken.

Anta att det faktiskt skulle vara så, att vi i denna superkonspirationsteori faktiskt finner en adekvat beskrivning av den riktning som världen utvecklas i. Då skulle det fortfarande inte belägga att denna utveckling styrs av en konspiration. Det går också att tänka sig – om än med större möda – hur det moderna samhället i sista instans styrs av opersonliga maktförhållanden, som strikt talat opererar utan behov av hemliga planer. Världshistorien kryllar av konspirationer, men den är inte en konspiration.

Sions vises protokoll är i stora drag en skildring av moderniteten, ur ett genuint reaktionärt perspektiv. Särskilt i de passager som inte är rena plagiat, blir syftet tydligt: att försvara den jordägande aristokratins privilegier.

Att denna gamla häxbrygd till text finns tillgänglig på nätet, även svenska. – om så bara på riktigt obskyra antisemitsajter – är ingen dålig sak. Det går knappast att förstå konspiracismens apokalyptiska logik utan att ha läst Sions vises protokoll. Men för att läsa texten det också nödvändigt med en viss kännedom om den politiska miljö där texten tillkom, som en blandning av collage och remix, med gott om befängda påståenden som i grunden kommer ur felöversättningar. För att få denna kontext rekommenderar jag A lie and a libel av Benjamin W. Segel.

Allt detta skrev jag mest för att tipsa om ett panelsamtal där jag själv kommer att medverka: “Konspirations-teorier och filterbubblor – är demokratin hotad?” – i Kulturhuset i Stockholm, nu på onsdag.

Tills dess ska jag fundera lite på vilken roll den “litterära” läsningen spelar i spridningen av samtida konspirationsteorier. Kanske gör vi det för lätt för oss om vi utgår från att den som sprider vidare ett budskap nödvändigtvis gör det i tron att budskapet är rakt igenom “sant”?

Det råder ingen yttrandefrihet i Copyriots kommentarsfält

Senaste dagarna har bloggen anfäktats av antisemitisk ohyra. Signaturen “m96” har bl.a. postat kommentarer som tipsar om “Sions vises protokoll“, en drygt 100 år gammal konspirationsteori, fabricerad av franska ultrareaktionärer i samråd med rysk säkerhetstjänst. Tidigare har samma signatur använt kommentarsfältet för att lovprisa såväl Sverigedemokraterna som Vladimir Putin och Viktor Orbán. Ett klassiskt högertroll, med andra ord.

Efter att jag tagit bort de antisemitiska kommentarerna, följer genast nya haranger om “åsiktsfascism” och “faktacensur”. Så låt mig göra klart en gång för alla:

Här råder inte yttrandefrihet. Att det finns ett öppet kommentarsfält på Copyriot betyder inte att syftet är att skapa ett forum för “öppen debatt”, vad än man menar med detta. Sådant kan man göra annorstädes.
Här välkomnas konstruktiva diskussioner. Det betyder inte att alla måste tycka lika. Det är högt i tak, åtminstone så länge det sagda har någon koppling till sammanhanget.
Men det finns också gränser. En absolut gräns dras mot rasistisk och antisemitisk propaganda. Sådan propaganda uttrycker sig ofta med insinuationer, vilket syftar till att försvåra gränsdragningar. Men här på Copyriot finns det
en person som drar den gränsen och det är jag.

Som en vän till mig nyligen skrev på ett annat forum:

Det handlar inte om att filtrera bort “åsikter”, det handlar om att filtrera fram det som inte är idioti – vilket så klart är en politisk fråga!

Filtrera fram. Så måste vi tänka hela tiden i vardagen när vi navigerar i de digitala flödena. Den som fastnar i att tjafsa om vem som blockat vem är troligen helt fel ute. Framåt måste vara filtrets riktning.

För övrigt slutar jag inte att känna förundran och tacksamhet över allt klokt som skrivs i Copyriots kommentarsfält, mestadels av folk som är mig helt okända. Inte under varje inlägg, men väl de flesta. Särskilt all respons som kommer på K-serien får ett varaktigt värde när jag arbetar in den i vad som i slutändan alltså ska bli en bok.

K258: Utmaning, kris, kollaps

Hörde just Ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Om detta har jag inget särskilt att säga, annat än att det väldigt tydligt märks att regeringen har bestämt sig för att inte använda ordet “kris” (förutom om sådant som sker långt bort eller i en hypotetisk framtid).
Ordet som ständigt används är i stället “utmaningar”, alternativt “samhällsutmaningar” (Horizon 2020).

I den politiska retoriken verkar man nu tänka sig en tregradig skala av alarmism:
1. Utmaning
2. Kris
3. Kollaps

(Hjälp mig gärna att hitta ordvarianter med besläktade betydelser, oavsett om de förekommer i den politiska retoriken eller inte!)

Både utmaning och kollaps förses ofta med förledet “samhälls-” utan att den respektive innebörden förändras. Samhällsutmaningar är ett ord som ofta används i plural, syftande på den mångfald av saker som är möjliga att lösa på politisk väg. Samhällskollapsen är däremot singulär och leder till att all politik lamslås.

Kris är, i officiellt språkbruk, ett ord som kräver ett attribut. Talar man om “samhällskris” placeras diagnosen inom civilförsvarets område, vilket är något helt annat än en “ekonomisk kris”, “klimatkrisen” eller för den delen “skolkrisen”.

Jag fortsätter ha mina tvivel på krisbegreppets användbarhet. Oavsett om man talar i singular (“krisen”) eller plural (“kriser”) så blir det liksom fel. (Även om det inte blir direkt löjeväckande, som i det glättiga talet om “samhällsutmaningar”.)

Som nyligen påpekades i en kommentar uppstår det ofta en viss begreppsförvirring kring kollaps- och krisretoriken.

Begreppet kollaps – eller dess svenskare synonym “sammanbrott” – är på många sätt tilltalande. Problemet är mest att det dras med associationer till plötslighet. Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott – utan att ta till fordonsmetaforer?

K257: Kan vi bygga en ekonomi på att klia varandras ryggar?

Dmitry Orlov postade nyligen ett ganska roligt inlägg. Här kommer en passage, ganska fritt översatt, som jag postar mest som ett diskussionsunderlag:

Världen tycks få allt mindre utbyte av att tillverka prylar [stuff]. Det finns kort sagt för mycket av allt, från oljepumpar och containerskepp till skyskrapor, bilar och bostadshus. Av detta skäl får världen också ut allt mindre av att låna pengar i syfte att tillverka ännu fler prylar, för de prylar vi tillverkar blir inte sålda. Och eftersom de inte blir sålda, fortsätter priset på de redan tillverkade prylarna att gå nedåt, vilket sänker deras värde som säkerhet för lån och så att problemet förvärras än mer.

En lösning som föreslagits är att skifta från en produktekonomi till en tjänsteekonomi. I stället för att tillverka prylar kan alla till exempel klia varandra på ryggen. Det funkar utmärkt i teorin. Ryggkliarindustrin skapar inte en ständigt växande hög av ryggklianden som bara ligger och väntar på att bli sålda. Ändå finns det vissa problem med denna plan. Det första problemet är att alltför få människor har tillräckligt mycket sparade pengar att spendera på ryggkliare, så de skulle bli tvungna att få sina ryggar kliade på kredit. Ett annat problem är att ett ryggkliande, till skillnad från en pryl, inte är en produktiv tillgång och inte hjälper dig att återbetala de pengar som du lånade för att betala för att få din rygg kliad. Slutligen är ett ryggkliande, när det väl har utförts, inte värt särskilt mycket. Kronofogden kan inte auktionera ut det och du kan inte använda det som säkerhet för ett lån.

Detta är allvarliga problem. En lösning som föreslagits är att skapa bra, välavlönade jobb som ger människor pengar i fickorna – pengar som de sedan kan spendera på att få sina ryggar kliade. Detta görs bäst genom att man investerar i förbättrad produktivitet: sätt människor i utbildning, investera i högteknologi och så vidare. Rent intuitivt är idén självklar: högproduktiva arbetare är lättare att anställa än lågproduktiva arbetare, för prylarna som de tillverka blir i slutändan billigare, så att människor har råd att köpa dem i större mängd. Om de verkligen köper mer kan diskuteras, särskilt om det redan finns och blir över och ingen har extra pengar sparade. Men i teorin låter det ändå bra.

Ändå verkar denna teori inte funka särskilt bra alls: hur mycket pengar vi än lägger på automatisering – robotiserade produktionslinjer, internetbaserad virtualisering, vad det än må vara – så minskar inte antalet arbetslösa. Och det är ännu värre med de förarlösa bilarna. I teorin är de perfekta: om chauffören inte behöver köra kan hon tillbringa tiden med att klia passagerarnas ryggar. Men hur mycket pengar vi än lägger på förarlösa bilar, sjunker ändå inte antalet arbetslösa chaufförer, eller antalet arbetslösa massageterapeuter.

(Jag valde att översätta “backrubbing” till “klia ryggen” mest för att det lät roligare, men det är klart att “massage” vore mer korrekt.)

Analysen som antyds av Dmitry Orlov är alltså att den globala ekonomiska krisen – skuldberg, minusräntor, deflation – är uttryck för att “tjänsteekonomin” är ohållbar. Huruvida det skulle gå att skapa en mer hållbar ekonomi genom att hålla fast vid materiellt stuff är inte helt tydligt.

Vid det här laget har du nog gissat historiens sensmoral: om du vill “förflyktiga” [ephemeralize] hela ekonomin – både arbetarna/konsumenterna och deras produktiva kapacitet – är det bäst att du även övergår till att handla med flyktigheter, för annars är risken hög för att marknaden imploderar, drabbas av deflation, skuldavskrivningar och finansiell kollaps som följs av politisk, kommersiell, social och kulturell kollaps i fyrstämmig kakafoni

Det är rätt slagkraftigt, men jag håller inte med om att krisdynamiken bottnar i att ekonomin har förflyktigats eller finansialiserats. Dessa tendenser är snarare att förstå som uttryck för en djupare motsättning i det kapitalistiska produktionssättet.
Visst är det i någon mening en motsättning mellan materiellt och immateriellt, eller mellan konkret och abstrakt. Men snarare än att se det konkret-materiella som “friskt” och det abstrakt-immateriella som “sjukt”, tror jag att vi måste finna krisdynamiken just i förhållandet mellan dessa poler – det som krisar är just det system som skapar en polarisering mellan konkret innehåll och abstrakt form. Finansialiseringen är bara ett uttryck för denna polarisering eller “processerande motsättning” (Marx).
Ur sådant perspektiv behöver vi heller inte se inflation och deflation som absoluta motsatser. De är snarare två sidor av samma mynt, som mycket väl kan existera parallellt.

Och åtminstone ur svenskt perspektiv står klart att Orlov inte har rätt i sin inledande premiss om att det skulle finnas “för mycket /…/ bostadshus”.

K256: Konspirationsteorier och krisförnekelse; hur ekonomin förvandlas till politik, politiken till geopolitik

I nätets flöde av kollapsnyheter finns alla typer av kristeorier närvarande, inte minst konspirationsteorierna. Det rådande tillståndet av finansiell oro skapar utmärkt grogrund för sådana. Finansiell oro presenteras i konspirationsteorierna inte som ett symptom på ekonomiska obalanser eller som uttryck för inneboende motsättningarna i det ekonomiska systemet. I stället reduceras de till avsiktliga manipulationer – i politiskt eller militärt syfte – som stör något som egentligen skulle vara i perfekt balans.

Jag tänkte kommentera tre exempel från helt olika håll.

1.

Ett talande exempel är en artikel som nyligen pumpades ut via en lång rad nyhetskanaler direkt knutna till regimerna i Ryssland respektive Iran (Sputnik, Russia Insider, Irib, Press TV), för att sedan sippra vidare i det globala myllret av konspiracistmedia. Som författare står journalisten Pepe Escobar som inte är ett helt okänt namn; för några år sedan var han t.ex. inbjuden till Utrikespolitiska föreningens konvent i Lund.

Artikeln utger sig för att förklara de fallande oljepriserna och den världsfinansiella oron. Budskapet är att det inte beror på några djupare missförhållanden i kapitalismen, inte heller på den enorma tillväxten av den globala skuldsättningen, eller på att tillväxten i Kina skulle ha byggt på en ohållbar grund. Nej, enligt Pepe Escobar handlar allting om politisk manipulation i dunkla syften. Om det inte vore för manipulationen så skulle oljepriset stiga igen, hjulen skulle snurra och allt bli bra.

Detta är uppenbarligen en konspirationsteori som Ryssland och Iran gärna vill föra ut.

Marknadsmanipulationen uppges ske genom att Saudiarabien säljer loss sina finansiella tillgångar i jättelik skala. Det är mycket möjligt att så faktiskt sker. Jag har inte möjlighet att kontrollera uppgifterna och frågan är om någon har det; Pepe Escobar hänvisar till sina egna källor på ett utstuderat luddigt sätt, som att han vill framhäva att detta är något som han har fått höra men inte är allmänt känt.

Spontant finner jag ingenting förvånande i att Saudiarabien säljer värdepapper för att balansera sin budget i ett läge när oljepriset sjunker, samtidigt som den militära oron stiger i området. Förvisso skulle Saudiarabien kunna välja att minska sin oljeproduktion, vilket skulle höja världspriset på olja, till glädje för andra oljeländer (inklusive Ryssland och Iran). Men även bortsett från geopolitik har Saudiarabien sina strategiska skäl att hålla oljepriset lågt. De vill till varje pris hindra en övergång till förnyelsebar energi, för om oljeköparna väl övergår till alternativa system kommer efterfrågan aldrig att återkomma. Och till skillnad från många andra oljeländer sitter Saudiarabien på tillräckligt med värdepapper för att överleva en lång tid av låga oljepris.

Pepe Escobars vänder denna kausalitet på huvudet. Han påstår att Saudiarabien säljer sina värdepapper för att krascha världens finansmarknader, vilket i förlängningen ska minska efterfrågan på olja, vilket ska “skicka Ryssland till ruinens brant”.
Konspirationsteorin bygger på att Saudiarabien springer någon annans ärenden, nämligen USA:s. Men det stannar inte där, för även USA springer någon annans ärenden. Smaka på dessa citat ur Escobars artikel:

Saudi Arabia is unloading at least $1 trillion in securities and crashing global markets under orders from the Masters of the Universe – those above the lame presidency of Barack Obama. /…/
The full information simply won’t filter because the Masters of the Universe have vetoed it. /…/
The logic behind crashing markets, creating a recession and a depression – from the point of view of the Masters of the Universe above the lame duck President of the United States — is to engineer a major slow down, cripple buying patterns, decrease oil and natural gas consumption, and point Russia on a road to ruin. /…/
the Masters of the Universe are ready to bring the whole world down in a major recession basically to strangle Russia.

För en stor del av artikelns målgrupp kan det inte råda några tvivel om att “the masters of the universe” syftar på judarna (eller på någon typ av judiskt konnoterat världskonspiration).

Är det i sig antisemitiskt att tala om “the masters of the universe”? Nej!
Är detta tal antisemitiskt i sitt aktuella sammanhang? Ja!

Antisemitismen blir bara mer utstuderad av att “judarna” aldrig nämns. Inte heller nämns några namn på personer eller institutioner som skulle höra till den lilla härskarklicken, som uppenbarligen har enorm makt att manipulera de globala finanssystemen till en krasch som antyds det – annars aldrig skulle ha hänt. Detta i en artikel som annars kör på frisk namndroppning av personer i det saudiska kungahuset.

Huvudsyftet är uppenbarligen att framställa Ryssland i en positiv dager och skylla Rysslands problem på yttre krafter. Det är värt att notera hur denna konspirationsteori används för att förneka verkliga kristeorier; varken skuldsättning eller fossilkonsumtion skulle vara något problem om det inte vore för… ja, de där som manipulerar allt.

2.

Raskt över till en helt annorlunda konspirationsteori. Jag hittar den hos några som kallar sig “Totalförsvarsstiftelsen” och är en fortsättning på bloggen “Reservofficer“. De tar även upp de icke-militära aspekterna av det som brukar kallas hybridkrig eller “sjätte generationens krigföring“. Alla bör läsa på vad detta handlar om. Det handlar om genuint konspirativa manövrar som bland andra Ryssland sätter i system. Det innebär att konspirationsteorierna får en mycket komplex roll. Å ena sidan blir konspirationsteorier helt nödvändiga redskap för att förstå samtida skeenden; å andra sidan pågår en ständig informationskrigföring där falska konspirationsteorier planteras i syfte att sprida förvirring och osäkerhet.

Sverige är redan i krig” lyder rubriken på den aktuella artikeln, som överlag är läsvärd. Men jag uppfattar också att den bitvis trillar ner i ett dike. Här handlar det om att ekonomiska och politiska kristendenser förnekas genom att framställas som omedelbara följder av manipulation en främmande makt (Ryssland):

Decennier av fred och handel som säkerhetspolitiskt instrument genererar automatiskt ett politiskt-ideologiskt underskott. /…/
Nu befinner vi oss i ett läge där plötsligt allt är ideologiskt. Allt är politisk polemik. Hur blev det så? Vi har nämligen inte fått det sämre vare sig nationalekonomiskt, välfärdsmässigt, materiellt eller pekunjärt. Det måste vara någon som gynnas av polemik och dramatik. Någon med inflytande över medialandskapet.
Inflationen är låg, arbetslösheten är låg, löneökningarna stabila, samhällets välfärdstjänster fungerar bättre än någonsin. Inte ens 160 000 flyktingar har ändrat på det. Ändå fortsätter destabiliseringsbudskapen i massmedia i allmänhet men i sociala media i synnerhet. Det är något som inte stämmer. Frågorna drivs lite för hårt jämfört med deras faktiska betydelse.

Totalförsvarsstiftelsen går alltså in för att förneka alla tendenser till ekonomisk stagnation eller kris. “Vi” har inte fått det sämre – även om ojämlikheten sedan länge ökar, även om många offentligt drivna verksamheter onekligen har försämrats (samtidigt som andra har förbättrats), även om BNP per invånare fortfarande är lägre än 2007, även om vi har någon form av bostadsbubbla kombinerad med bostadsbrist. Att inflationen är låg är ett faktum, men är det bättre med deflation?
Argumentationen från Totalförsvarsstiftelsen tycks vila på en stenhård positivism; de sociala frågornas “faktiska betydelse” går att avgöra objektivt och om det i politiken uppstår en “polemik och dramatik” som utöver denna fakticitet så uppfattas det som helt orimligt. Det måste beror på manipulation utifrån, från “någon men inflytande över medialandskapet”.
Jag är förvisso övertygad om att det förekommer olika försök från främmande makter att manipulera svensk politik genom att intensifiera vissa typer av konflikter – på bekostnad av andra konflikter. Det är ingen hemlighet att Ryssland stödjer extremhögern i Europa. Men det betyder inte att extremhögern enbart agerar som ombud för Ryssland. Här gör Totalförsvarsstiftelsen ett felslut och glider (bitvis) över i en alltför enkelspårig konspirationsteori:

Det är klart uttalat från rysk sida att syftet med sjätte generationens krigföring är att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer.
Nästa steg är att övergå till subversion eller sabotage via ombud. Vi kunde i veckan se ett bra exempel på det när Svenska Motståndsrörelsen genomförde en våldsam demonstration på Södermalm.

Nej, jag tror inte på att dessa nazister väljer tid och plats för sin marsch på order av ryska säkerhetstjänster. Eller vad det annars skulle betyda att agera som ombud. Understödet är sannolikt betydligt mer indirekt. För övrigt tror jag att de ryska säkerhetstjänsterna är fullt medvetna om riskerna i att beblanda sig alltför nära med en grupp bindgalna blandmissbrukare vars interna kommunikationer gång på gång har läckt ut.

Med detta sagt vill jag ännu en gång rekommendera läsning av artikeln “Sverige är redan i krig“, framför allt eftersom den lyfter fram ganska skrämmande svagheter i den infrastruktur som håller oss vid liv:

De oskyddade delarna som är intressanta för en angripare är t.ex. det civila logistiksystemet från hamn, via väg och järnväg till logistikhubbar och vidare. Sjukvården och läkemedelsförsörjningen är oerhört känslig. Sektorer som energi (olja), livsmedel och sjukvårdsförnödenheter (inkl läkemedel) är idag en del av den internationella s.k. supply chain som är oerhört hårt optimerad för att spara kostnader. Rationalisering är motsatsen till redundans.

Kraftförsörjning t.ex. elförsörjning och samhällsviktiga IT- och telekomsystem har högre redundans idag än för ett 20-tal år sedan. De finansiella systemen är svåra att störa fysiskt och digitalt – men å andra sidan är finansmarknadens aktörer känsliga för psykologisk påverkan.

Vad gäller det sist citerade stycket vill jag ändå kasta in ett frågetecken. Är det så svårt (för Ryssland) att störa de finansiella systemen i Sverige? Vi har redan haft en del incidenter. Och såvitt jag förstår har de svenska storbankerna utlokaliserat sina IT-system till Baltikum…

Vad menas förresten med att “finansmarknadens aktörer [är] känsliga för psykologisk påverkan”? Menas det att de skulle kunna bytas ut, eller läras upp, för att bli mindre känsliga?

3.

Slutligen noterar jag hur finansmannen Peter Schiff förutspår att USA åter kommer att sänka styrräntan till negativ nivå innan presidentvalet i november. Detta för att ge ekonomin en stimulans och därigenom motverka att republikanternas kandidat vinner valet. Även detta ligger på gränsen till vad som kan kallas för en konspirationsteori. Åtminstone om den plockas upp av republikanerna under valrörelsen.

K255: “Samhällskontraktet är brutet”

Mathias Wåg skriver initierat i Aftonbladet om bakgrunden till de rasistiska lynchmobbar som i fredags drog runt i Stockholm. De kom inte ur den organisade extremhögern, utan ur de två huliganfirmor som håller på AIK respektive Djurgården. Utöver att misshandla folk enbart på grundval av hudfärg, delade de även ut ett flygblad.



Polisen har med all tydlighet visat att man saknar medel för att stävja dessas framfart och vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten.

Den retoriska figuren om “samhällskontraktet”, som står i fetstil på flygbladet, har har Wåg spårat tillbaka en bit:

Under systemkollapshögerns mest högljudda dagar i höstas skrev Merit Wager en text om”samhällskontraktet är brutet”.
Det plockades upp av Ingrid Carlqvist på muslimhatarsidan Gatestone Institute.
Senaste veckan har naziradion Motgift använt frasen om att “samhällskontraktet är brutet” och uppmanat till gardespatrulleringar.

Detta betyder givetvis inte att alla som använt frasen står för samma politik. Utifrån påståendet om ett brutet samhällskontrakt drog Merit Wager den retoriska slutsatsen att skatterna borde sänkas kraftigt, medan nazisterna drar sin praktiska slutsats i form av gatuvåld. Utan att hänfalla till guilt by association är det intressant att följa de politiska begreppens vandringar.

Kedjan kan följas ännu längre tillbaka. Nån vecka innan Merit Wagers bloggpost skrev Ann-Charlotte Marteus på Expressens ledarsida:

Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.

Denna ledartext hänvisade i sin tur till ett uppmärksammat utspel som historikern Lars Trägårdh gjorde i Studio Ett den 13 oktober. “Samhällskontrakt” är det centrala begreppet i alla hans analyser. Jag tog nyligen upp detta i en bokrecension och vill gärna upprepa min egen fråga:

Vad lurar bakom antagandet att vi infödda medborgare antas ha slutit ett ”samhällskontrakt” med staten i samma ögonblick som vi föddes?

Föreställningen om samhällskontraktet brukar betraktas som central för upplysningens filosofi. Ett par portalgestalter var Thomas Hobbes (Leviathan, 1651) och Jean-Jacques Rousseau (Om samhällsfördraget, 1762). Att det var fråga om en fiktion stod klart från början. Ingen menade att staten faktiskt hade uppstått genom att människorna vid någon historisk tidpunkt hade undertecknat ett kontrakt om saken; snarare handlade det om att förstå den ideala politiken efter modell från marknaden.

När nu nazister talar om ett brutet samhällskontrakt, så är det värt att fundera på. Är det bara en slump? En retorisk anpassning till en allenarådande liberalism? Eller finns det mer djupgående förbindelser?
En förbindelse är inte ett likhetstecken. Att föreställa sig politiken ett samhällskontrakt är inte detsamma som att tänka sig ett brutet samhällskontrakt – men det finns ändå en gemensam tankefigur, som på intet sätt är självklar. (Den accepteras inte heller av alla liberala teoretiker, vilket kanske bör påpekas.)

Många reagerar mot den så kallade alarmismen och talet om “systemkollaps”. Det är begripligt. Men en mer djupgående kritik kan inte nöja sig med att hävda att samhällskontraktet inte är brutet. Den måste skärskåda själva kontraktstanken och ställa frågor om vilka föreställningar som döljer sig bakom den, när den nu återkommer denna förbannade vinter.

K254: Sverige och Visegrád

Visegrád” eller V4 står alltså för Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern – det centraleuropeiska block som på 2010-talet börjat framstå som centrum för en nationalkonservativ reaktion. Därför är det värt att fundera på vilken plats dessa länder har i Europa och i dess fortskridande politisk-ekonomiska krisprocess. Särskilt om vi ska se fram emot en tid präglad av kaotiska skuldavskrivningar, som skapar nya block av vinnare och förlorare.

Uppenbarligen förenas V4 av mer än bara geografi. På det kulturella planet finns förvisso en hel del skillnader, särskilt i fråga om religionens roll. Katolska kyrkan har en mycket stark ställning i Polen, medan däremot Tjeckien är ett av världens mest sekulära länder (jämförbart med Sverige). Ungern och Slovakien befinner sig mellan dessa ytterligheter, men har också en mer splittrad kristenhet än Polen, men betydande protestantiska minoriteter. Men detta är ett sidospår som har föga betydelse i sammanhanget.

Politiskt delar V4-länderna en liknande historia av sovjetisk dominans (och nedslagna revolter) 1945–1989, demokratisering och sedan medlemskap i EU från 1994. Men både Polen, Tjeckien och Ungern har valt att behålla sina nationella valutor i stället för att gå med i eurozonen. Här noterar vi en första likhet med Sverige.

En andra parallell kan sökas i socialdemokratins pågående kollaps. Men det är ju något som förenar snart sagt alla parlamentariska demokratier i den (av)industrialiserade världen.

Igår kollade jag på en tabell i The Economist och noterade en slående parallell mellan V4 och Sverige. Här har vi kort sagt de enda fem EU-länderna som uppvisar hyfsade tillväxtsiffror (om vi räknar bort Irland och Spanien som återhämtar sig från rejäla krascher). Vi snackar om en BNP-tillväxt kring tre procent och en industriproduktion som (till skillnad från EU-genomsnittet) uppvisar ordentliga plussiffror. Samtidigt ligger inflationen kring noll och arbetslösheten är ligger konstant på 6–10 procent.
Så kan läget sammanfattas både i V4-länderna och i Sverige, men inte i övriga Skandinavien. Aktuella tillväxtsiffror för Danmark, Norge och Finland ligger betydligt närmare nollstrecket.

På ett (ytligt) ekonomiskt plan framstår alltså Sverige just nu som ett centraleuropeiskt land, snarare än ett nordiskt.

Krafsar man en liten bit under ytan når man fram till skuldberget. Här noterar vi ett drag förenar Norden och V4 (utom Ungern), nämligen att statsskulden ligger långt under det europeiska genomsnittet. Om staternas skuldsättning visualiseras på en karta, framträder ett nordöstligt block kring Sverige och Polen, i tydlig kontrast mot de kraftigt skuldsatta staterna i Syd- och Västeuropa. Gränsen sammanfaller delvis, men inte helt, med eurozonens gräns.

Om vi däremot tittar på kartan över hushållens skuldsättning, så hamnar däremot Sverige och V4 på motsatta sidor av spektrat. Sverige hör till det nordvästra toppskiktet där hushållen är skuldsatta över öronen; V4 utmärker sig däremot av förhållandevis låg skuldsättning, betydligt lägre än t.ex. i Tyskland.

Nästa steg blir att fråga sig i vilka banker dessa skulder ligger och hur stora risker dessa banker har tagit.

Allt detta kan plötsligt bli storpolitiskt sprängstoff i ett läge där skuldbubblor spricker. Vissa länder, regioner och befolkningsskikt kommer att bli vinnare på bekostnad av andra, som blir förlorare. Striden om vem som ska hamna var kommer att starka vissa allianser och spräcka andra. På vägen förändras kanske även förståelsen av Sveriges plats i Norden och i Europa.

Om hur den högerradikala miljön ånyo orienterar sig mot Centraleuropa

Genom sin historia har Sverigedemokraterna – liksom den högerradikala miljön i allmänhet – importerat sina strategier från andra håll i Europa.

På 1990-talet fann man sina förebilder i Västeuropa; i synnerhet franska Front National.

På nollnolltalet riktades blickarna i stället mot Danmark och Dansk folkeparti, som nådde inflytande som stödparti till regeringen. Nu uppfattades Sverigedemokraterna i första hand som en del av “den nordiska högerpopulismen”; sammanhanget var inte främst västeuropeiskt, utan skandinaviskt.

Men under 2010-talet har det ånyo skett en omsvängning, nu i riktning mot östra Centraleuropa. Sverigedemokraterna talar allt mer öppet om Ungern som förebild. Det är något annat än den danska modellen med ett högerpopulistiskt stödparti till regeringen, som når inflytande genom att sätta agendan.
Ungern under Orbán har rört sig i riktning bort från den liberaldemokratiska maktdelningen, mot en “illiberal demokrati” där ett dominerande parti tar kontrollen över medier och rättsväsende. Partiet är egentligen inte högerpopulistiskt eftersom det inte bygger på att mobilisera “folket”; snarare rör det sig om en djupt auktoritär nationalkonservatism.
Nu har Polen slagit in på samma väg som Ungern – en process som lämpligen kan kallas för “orbanisering”. Möjligen rör sig Slovakien åt samma håll, medan Tjeckien står vid ett vägskäl.

Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien – med andra ord Visegrád-länderna eller V4 – är en konstellation som tycks spela en nyckelroll för Europas högerradikala rörelser i EU:s fortsatta krisprocess. Redan 2012 noterades på denna blogg hur Polen och Ungern blivit nya nav för Europas fascister. Då påminde också Niklas Bernsand i en kommentar om hur den gamla idén om Międzymorze eller Intermarium lever vidare bland regionens nationalister – åtminstone de som inte helt sluter upp bakom Ryssland. Idén är att förbinda Östersjön och Svarta havet i en östeuropeisk allians, fristående från såväl Ryssland som Tyskland. Planen misslyckades för hundra år sedan och är idag mer orealistisk än någonsin, men kanske ändå kan spela viss roll i skapandet av nya alliansmönster mellan nationalister i Europa.

Det senaste halvåret har enat V4-staterna i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar. Redan tidigare fanns ett militärt samarbete och i höstas gjorde Tjeckien ett utspel om att ge militärt stöd till Ungerns gränskontroller.

Jag tänkte snart återvända till frågan om V4-ländernas ekonomiska roll inom ramen för Europas krisprocess. Men tills vidare sätter jag punkt med en bild från dagens högerradikala huligandemonstration i Stockholm, där tydligen polska flaggor vajade bredvid de svenska: