K275: Klipp ur ett pågående samtal om popmusikalisk stagnation

Fortsätter nysta i frågan om musikstagnation, genom att röra om bland de många kommentarer som trillat in.

Efter att Monki lyft fram Beyoncés bombastiska show på Superbowl som en stor pophändelse med politisk laddning, replikerade Magnus att det varit helt meningslöst för en lokal artist, utan samma möjligheter till medial exponering. att ens försöka iscensätta en liknande typ kommunikation på den lokala klubben.

En sådan här grej fungerar liksom bara fullt ut om den görs inför tusen strålkastare och med mångmiljonpublik. Men detta isolerar samtidigt stjärnan och gör det svårt att ta upp komplexa ämnen via musiken.

Jag såg någon skriva att Beyoncé är vår tids Bob Dylan. Det var rätt kul. Men nog finns det klar skillnad: Bob Dylan kunde kopieras av en hel generation gitarrkillar som kunde (låtsas) göra samma sak som sin idol. Den vägen är stängd för Beyoncés fans. Även om det nu är möjligt för envar att få tillgång till elektroniska instrument som tidigare krävde miljoninvesteringar, om de ens fanns, så återskapas exklusiviteten genom att själva scenshowen blir en mer central del i spektaklet.

I en annan kommentar påpekar Magnus att mycket av popmusikens glamour har hunnit flytta över till elitidrotten.

Ännu en intressant observation från samma signatur rör textens förändrade roll:

Jag har också intrycket att pop-& rockpubliken numera är mindre aktivt intresserad av texter än man var på 70-80-talen. Det är svårt att tänka sig några vanliga klubbkids eller soulfans idag som lika ivrigt försöker avkoda (eller kreativt använda) låttexterna – så som många faktiskt gjorde med Dylan, Neil Young, Bowie eller en mängd andra artister då för tiden. Idag kan grafiska loggor, kläder hos filmhjältar och reklamfilmer ivrigt diskuteras med pannorna i djupa veck på kultursidor och bloggar, eller i ett twitterflöde, men knappast sångtexter.

Många kommentatorer pekar på teknisk utveckling eller icke-utveckling. Att rockmusiken “dödades” av samplern, synthesizern och sequencern, eller av sin egen oförmåga att utveckla sitt instrumentarium.
Min associationer går omedelbart till det frysta instrumentariet i 1800-talets konsertmusik. Till skillnad från 1700-talets snabba instrumentutveckling – och trots den snabba tekniska utvecklingen på de flesta andra områden – skedde under 1800-talet knappt några förändringar i vilka instrument som begagnades i orkestrarna. Ändå är det få som skulle kalla denna musikkultur stagnerad. Tvärtom domineras våra konsertsalar fortfarande av 1800-talsmusik. Hur ska man tolka detta?

För att återgå till 2000-talet, frågar Audun och Alaoglu om det inte är bristen på nya instrument som får musiken att fastna i gamla hjulspår. Fast vad är ett “instrument” i mjukvarusammanhang? Även om rådande utbud av musikmjukvara på många sätt är likriktande, går det väl knappast säga att det är helt stillastående?
Vidare frågar Sven-Erik Klinkmann:

Apropå Auduns påpekande /…/ kan man fråga sig om det inte inom rocken finns endel starkt inskrivna konservativa och/eller reaktionära tendenser vad gäller instrument och instrumentellt experimenterande, speciellt vad gäller de för formen helt centrala instrumenten elgitarr och elorgel, någonting som i så fall går stick i stäv mot en allmän innovationsinriktning inom modern eller modernistisk musik?

Å andra sidan skriver Magnus:

Utan att fetischisera vissa gitarrmän eller sångare kan man ändå rätt tydligt se att det kommit en förskjutning mot starkt repetitiv rytm och groove, från en musik som (särskilt på 70-talet) byggde mer på melodier, vokala element, chord progressions och improviserat, jammigt samspel; /…/
Orsaker som drivit på den förändringen finns förmodligen inom musikteknologin (samplingsboomen, möjligheten att snabbt bygga konturskarpa riff och grooves som hade varit svåra eller omöjliga att spela bra utan samplers, förskjutningen på lokalsidan från rockklubbar och ungdomsgårdar till stora dansställen och festivaler med dyra ljudanläggningar, allt fler kanaler i studiokonsolerna osv)

Kanske övertolkar jag när jag tänker att dessa två kommentarer pekar mot två skilda förklaringar till rockmusikens stagnation, en “endogen” förklaring som ser stagnationen komma inifrån står mot en “exogen” förklaring som pekar på yttre faktorer. Kanske är detta en falsk motsättning som på något sätt bör övervinnas. Jag har ingen aning just nu.

Sen har vi själva problemet med att tala om en stagnerande populärmusik, när musikaliska framsteg eller stagnation knappast går att mäta. Visst är det subjektivt och “rätt godtyckligt“. Detta problem kvarstår även efter det uppföljande inlägget där jag ordade vagt om en “immanent utveckling” som “rockmusiken tappat för länge sen” men som ännu lever i housemusiken. Ja, jag försökte väl artikulera om det hela, problematiken från framsteg/stagnation till liv/död, men det kanske bara blev ännu mer mystifierande?

Elias Hillström nämner Bob Stanleys bok Yeah Yeah Yeah och tesen om hur popmusiken hamnat i kris till följd av ett fragmenterad medieklimat där mainstream och underground inte längre tvingas i möte. Men denna kris betyder inte självklart att allt blivit så mycket sämre, bara annorlunda:

Mycket tyder på att saker och ting har förändrats mer än vad vi har möjlighet att ta in och förstå nu idag. Ge det en tjugofem, femtio år och digitaliseringen runt millennieskiftet kan komma att framstå som en brytpunkt. Popmusiken har alltid varit lika mycket kontext som musik. När nu hela den gamla infrastrukturen fallit sönder är det självklart att vi också lyssnar på ett annat sätt.

Detta light-optimistiska synsätt avvisas av Mark Fisher:

Here’s one of the things that people say, “oh we don’t know if things are new yet, there might be new things, we just don’t know yet.” But that’s just a fallacy, people did know when things were new before. Even if that’s true, and in this age of hyper-visibility it would be slightly odd if there are things that we hadn’t really seen, what’s missing is a popular experience of newness. At the very least that is what has disappeared. But I think what’s also missing is this circuit between the experimental, the avant garde and the popular. It’s that circuit that’s disappeared. Instead what we have is Experimental™ which is actually well established genres with their own niche markets which have no relation to a mainstream.

Sven-Erik Klinkmann skriver i en av sina långa, vidgande kommentarer om hur det hela kan kopplas till en förändrad tidsuppfattning:

Kanske är det så som den brittiske medieteoretikern Charlie Gere påstår att vi är på väg mot en tidsuppfattning där betydelsen av nuet blir alltmer accentuerad, något som också tycks hänga ihop med kulturella synkoniseringar av olika slag. Att vara osynkad är det värsta öde en människa i en sådan situation kan råka ut för.
Betydelsen av nuet och det omedelbara ökar i systemet, nödvändigheten av omedelbar respons och feedback, vilket ytterligare speedar upp den här utvecklingen. Den ökade komplexiteten och snabbheten hos dagens teknologi åstadkommer både berusningseffekter och en djup ängslan.
Samtidigt karaktäriseras popen av en ständig strävan för att inte säga fixering vid att vara ett steg före, att hitta det nya, helt oberoende av vad det sedan råkar vara. Och viljan att sopa undan spåren av det förflutna, nollställandet, tycks, som en skugga, följa med detta att vara modern, även om också den andra tendensen, att skapa en kanon också finns med, något som ökar osäkerheten och ambivalensen i systemet.
Hur man än försöker beskriva detta tillstånd tror jag att man förr eller senare hamnar i interna motsättningar eller paradoxer

Någonstans i allt detta måste vi tänka in den strukturförändring som det innebär att popmusiken “inte längre ägs av enbart de unga” (Magnus). Det går inte längre för unga människor att “vara i fred” och känna “att de här artisterna tillhör oss, även i vardagen”. Ja, ungdomskulturen i efterkrigsmening var kanske en parentes. Men vem har sagt att generationell exklusivitet skulle främja utveckling? Är detta rätt väg att söka orsaker till en musikstagnation? Samtidigt hänger det uppenbarligen samman med att höga priser driver bort de mindre köpstarka från scenerna.

David Graeber har en rättfram prekaritetsvinkel på popkulturfrågan, som citeras i en kommentar:

Back in the 20th century, every decade or so, England would create an incredible musical movement that would take over the world. Why is it not happening anymore? Well, all these bands were living on welfare! Take a bunch of working class kids, give them enough money for them to hang around and play together, and you get the Beatles. Where is the next John Lennon? Probably packing boxes in a supermarket somewhere.

Man kan som Magnus tala om hur den “tysta disciplineringen av de yngres vardag” har eliminerat tidigare frizoner. Det handlar inte nödvändigtvis om att alla betydelsefulla band en gång i tiden levt på bidrag, även om många gjort det. Viktigare är kanske att se det större sammanhanget av lokaler och lokala eldsjälar som arrangerar spelningar, festivaler och klubbar.

K274: Pensionsrättvisa?

Känner mig djupt ambivalent inför “kampen för rättvisa pensioner”. Det är Streetgäris som nu driver kampanjen Pensionsrättvisa. Å ena sidan är det en perfekt motpol till samtidsslaveriets tröttsamma kulturalisering av politiken som kränkt studsar vidare från skandal till skandal. Här satsar man i stället på studiecirklar om de konkreta livsvillkoren för olika människor i Sverige. Hur uppfriskande känns inte det?

Å andra sidan är det en chimär att pensionsfrågan skulle vara så värst konkret. För de som nu är pensionärer, visst. Men för alla oss andra, som inte kommer pensionera oss på årtionden? Då handlar det om framtiden, den tid som ännu inte existerar och därför är synnerligen abstrakt. Förvisso är abstraktioner nödvändiga redskap i varje strävan efter förändring, men då gäller det också att erkänna dem som abstrakta, inte låtsas som att de har konkret existens. Här någonstans återfinns mina tvivel på pensionskampen.

Pensionsrättvisa arbetar för att alla ska ha rätt till en värdig pension.

Läs den parollen några gånger tills dess finansmetafysiska innebörd träder fram.

Vi bortser från begreppet “alla” – människor? medborgare? – och frågar i stället i vilket tempus vi talar när vi talar om att ha rätt till en pension.

Verbet står i presens infinitiv, men för flertalet ligger pensionen i futurum. Bandet mellan nutid och framtid ska tydligen knytas i form av en rätt. Nutidens människor ska avlägga ett löfte om att framtidens människor kommer att avsätta en viss mängd resurser till de som då är äldre. Som måttstock för mängden används pengar. Men eftersom pengarnas värde fluktuerar måste det i praktiken bli någon form av index som upprätthåller värdighetslöftet. Någon institution måste löpande avgöra vilka varor som måste konsumera för att leva ett värdigt liv. Vilket boende, vilken mat, vilken omsorg, vilken bandbredd, vilka möjligheter att resa – allt sådant ligger i frågan om pengarnas framtida köpkraft.

Men framför allt finns det ingen egentlig garanti för att löftet kommer att hållas. Vi kanske inte får någon pension alls. Kanske smulas pensionssystemet sönder i nästa finanskrasch. Kanske hinner vi, mänskligheten gemensamt, avskaffa pengarna och lösa vårt fortbestånd på förnuftigare vis. Kanske blir vi blåsta av att en ny form av valuta uppstår och usurperar gammelvalutornas köpkraft.
Eller så stämmer de många prognoser för det åldrande Europa som förutspår en lång ekonomisk stagnation, som obevekligen kommer tvinga staterna att höja pensionsåldern trots att det inte är tillräckligt för att upprätthålla pensionernas köpkraft.

Föga vore väl vunnet om vi skulle få rätt till en värdig pension, eller rentav en lyxpension, om pensionsåldern samtidigt höjdes till 100 år.

I vilket fall lyckas kampanjen Pensionsrättvisa att provocera Expressens ledarsida till ett försvar för rådande pensionssystem. Det viktiga är att upprätthålla den tekniska principen om en “broms” för hur mycket som betalas ut. Varje försök att peta i maskinen kommer innebära att skulder skjuts på framtiden “så att kommande generationers pensioner äventyras”, skriver ledarsidan.

Det är svårt att tala med unga människor om pension. Delvis för att de inte kan föreställa sig sin egen ålderdom, men också för att många inte litar på pensionssystemet. De tror helt enkelt inte att det kommer att finnas några slantar kvar när deras tid är inne.
Nej, det är alldeles fel, invänder Pensionsmyndigheten. På sin hemsida har myndigheten listat 13 myter om pensionen. Myt nummer 1 lyder: “Det kommer inte att finnas några pengar kvar när jag går i pension”.
Det stämmer inte, kan man läsa: så länge det finns människor som arbetar i Sverige kommer det att betalas ut allmän pension.

För vissa låter detta säkert betryggande.

Vi andra tar fasta på det där med arbete.

Även om alla löften skulle hållas (och vi fortsätter leva i ett samhälle som bygger på pengar), så är vår framtida pension tydligt villkorad. Det villkor som ställs upp handlar inte om en värdig levnadsstandard, utan om att “det finns människor som arbetar”. Med andra ord krävs det att varuproduktionen befinner sig i en tillväxt som för med sig ett ständigt ökande behov av arbetstimmar. Ju mindre det arbetas, desto mindre pension får vi ut – så lyder den helt opolitiska princip som propageras av Pensionsmyndigheten.

I ett sådant läge har jag ändå lite svårt att se den kritiska potentialen i att starta studiecirklar som uttryckligen syftar till att få fler att öppna sina brandgula kuvert.

Själv vågar jag inte räkna med någonting alls. Och tänker att det skulle vara tragiskt om dagens feminism skulle lägga alltför mycket krut på att jämställa ett system som kanske kollapsar innan det hunnit leverera.

K273: Tidningsdöden, igen

Allas favorittidning The Guardian är tydligen döende. Förlusterna håller på att äta upp ägarstiftelsen. “En isande varning om vart gratisfilosofin leder” lyder rubriken på Peter Wolodarskis ledarkrönika, som bjuder på en intressant lägesbeskrivning. Visst är det enkelspårigt, men inte fullt så illa som rubriken antyder. För det vore ju en rätt halsbrytande idealism att förklara industriers uppgång och fall som den direkta följden av filosofiska trender.

Det är nu sju år sedan samme Wolodarski bröt is i svensk nätdebatt med artikeln “Parasiternas paradis“, om behovet av att “göra upp med avarterna i gratiskulturen”. Det nya i en svensk kontext var att han öppet likställde Google med The Pirate Bay (två dagar efter att Stockholms tingsrätt fällt sin dom). Han var otydlig med vad som borde göras men antydde sympati för de utländska mediehus som varslat om rättsliga åtgärder mot Google för att få del av deras intäkter. Även om Springerkoncernen fortsätter köra huvudet i väggen finns inget som tyder på att Google rubbas en tum; däremot inleder de nu en ny offensiv där mediehusen ska bjudas in att publicera material direkt på Google för accelererad distribution. Facebook gör samma sak. Allt tyder på att mediehusen kommer att hoppa på tåget. På horisonten anas redan webbsidornas död.

Om man jämför Wolodarskis två texter från 2009 respektive 2016, går det att notera åtminstone två skillnader. För det första att kampen mot Google nu i praktiken har givits upp. Än ids man ibland beklaga sig över dess dominans på annonsmarknaden, men nu är det mer av ett tragiskt faktum.
För det andra anas nu en viss insikt om att tidningsdöden är del i en större krisdynamik. Vid sidan om “gratisfilosofin” pekar Wolodarski ut “nollränteekonomin” som en faktor, åtminstone i fallet The Guardian. Ägarstiftelsens kapital var tänkt att leverera avkastning, men så är blev inte fallet. Minusräntepolitiken innebär att den som vill få vinst tvingas ta större rinster, vilket ofta är liktydigt med att investera i “disruptiva” teknikföretag utifrån en förhoppning att de en dag ska bli uppköpta av – just det – Google.

De digitala gratisillusionerna är på väg att brista. Om annonsmarknaden inte ens kan bära en världsaktör som Guardian, hur många tidningar i Europa och USA kan då leva på att vara gratis online när intäkterna från pappers­tidningen kraftigt minskar?
/…/
Svaret är att kvalitetsjournalistik långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala.

Detta “svar” rymmer en ofrivillig komik. Det är ju inte första gången i historien som en kulturellt eller politiskt betydelsefull verksamhet trillar ut ur lönsamhetens domäner. Sådan är kapitalismen. I bakgrunden spökar även följderna av ojämn produktivitetsutveckling (Baumols kostnadssjuka) som betyder att arbetsintensiv verksamhet – inklusive journalistik – ständigt blir dyrare, relativt sett.
En gång i tiden var det lönsamt att låta symfoniorkestrar framföra musik i konserthus. Numera är det mycket sällsynt att biljettintäkterna kommer i närheten av kostnaderna. Någon skulle kunna säga att orkestermusiken “långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala”, men det vore fel i sak. Nu har vi ett system där scenkonsten överlever tack vare offentliga subventioner. Inom kapitalismens ramar måste det finnas någon som betalar, men det måste inte nödvändigtvis vara publiken. Detsamma gäller i grunden för journalistikens villkor i dag – om än med tillägget att pressens oberoende av makten är ännu mer laddad än konstens oberoende.

Wolodarski avslutar med en typiskt krisretorisk naturkatastrofmetafor: vi står inför en “jordbävning på mediemarknaden”. Allt tyder förvisso på att detta är sant. Kanske blir rentav mediemarknaden ett epicentrum. Men det betyder inte att dess verkningar begränsar sig dit.

Rockmusiken dog innan den fyllt 30. Det gjorde inte housemusiken.

Tänkte återvända till frågan om musikalisk stagnation, som för en månad sedan lockade till livliga diskussioner. För att få ny fart tänkte jag först kasta fram en synnerligen löst hängande tanke.

Det är välkänt att rockstjärnor ofta dör vid 27 års ålder. Frågan är om inte detsamma gäller för rockmusiken som sådan.

Dog rocken vid 27? Det beror för det första på när den föddes, alltså vad vi menar med rockmusik. Eftersom ingen musikstil föds ur intet går det alltid att flytta ett musikfenomens ursprung längre tillbaka i historien. “Got to teach and everything you learn will point to the fact that time is eternal“, som nån rappare nödrimmade i en gammal KLF-låt (som inte var rock).

Fråga nummer två blir vad det innebär för en musik att dö. “Vår musik är död, pop behöver stöd“, sjöng Sveriges bästa rockgrupp Dungen för ett dussin år sen. Jag lutar åt att observationen var korrekt, alltså att en typ av musik faktiskt kan vara “död”, i viss mening, utan att det förtar dess kvalitet. Död som i stagnerad, oförmögen att utvecklas i samspel med sin samtid åt oförutsedda håll. Likväl kanske en öppen dörr bakåt som förtjänar att förbli öppen, om så bara för att vi har ett behov av att bearbeta (eller rentav sörja) förflutna erfarenheter. Men så har jag också ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att spela stendöd barockmusik.

Om vi skjuter från höften och säger att rockmusiken föddes 1960, blir frågan om den dog 1987. Vi skulle kunna vara mer exakta och utgå från “British Invasion” som inträffade 1962–63; om vi då adderar 27 år hamnar vi på 1989–90. Jag gillar hur väl denna datering synkar med Berlinmurens fall och ravescenens framväxt.

Jag dristar mig till att påstå: någonstans under 1980-talet så tappade rockmusiken sin sista inneboende dynamik. Allt det som räknas till “postpunk” klingar i efterhand som rockens rekviem. Ingenting försvann när rocken dog. Alla manér finns kvar och har assimilerats i populärmusikens olika fortsatta strömningar. Bortsett från de evigt återkommande vågorna av retrorock, har vi i dag en bred uppsättning musik som förtjänar att kallas “postrock”. Jag syftar inte på den genre som förknippas med etiketten, utan på själva praktiken att använda rockmusikens instrumentarium och former för att skapa musik som inte längre är rock. Ur sådan synvinkel är både shoegazing och svartmetall att betrakta som varianter av postrock. Musiken är inte längre rock så länge den tar aktivt avstånd från “rockandets” gestik, manér och myter. Allt annat bruk av rockinstrumentariet, eller av rockens traditionella riff, är att klassa som retro.

Om man i dag skriver “rock’n’roll” i en sökruta får man omedelbart förslag som handlar om kläder, turism och andra livsstilsprodukter. Inte musik.

Rocken är nog faktiskt död, i ovan nämnda bemärkelse. Nu ska jag tala om house.

(Begreppsligt klargörande: när jag säger “house” syftar jag på en musik som varken kan avgränsas tydligt från “techno” eller “disco”. En tydlig avgränsning kan däremot göras mot det vulgärbegrepp vi mött i t.ex. varumärket “Swedish House Mafia”, vars medlemmar levererar en steril, generisk arenapopmusik som – att döma av det lilla jag har hört – inkorporerar element från såväl house som rock. Dessa är väl för housen ungefär vad U2 är för rocken – alltså ingenting alls, när man räknat bort pengarna ur ekvationen.)

För tio år sedan tydde nog mycket på att även housemusiken låg på sin dödsbädd. Det var på nollnolltalet som närapå all popmusik (såväl “mainstream” som “indie”) började inkorporera element av house, i större eller mindre utsträckning. Att däremot housen i sig skulle ha en fortsatt dynamik kändes inte självklart. Inom nollnolltalets elektroniska, bastunga dansmusik tycktes de mest framåtsyftande tendenserna peka i en annan riktning. Men skenet bedrog.

Plötsligt är det 2016 och housemusiken har redan fyllt 30 år utan att dö. Den har med råge överlevt rockmusiken och tycks nu på 2010-talet bara leverera bättre och bättre för varje år. Jag tänker inte gå in på exempel men tänker framför allt på musik som utges på småbolag – ofta på vinyl eller kassett – i USA och inte minst Kanada; även Ryssland spelar en intressant roll medan Europa allt mer tycks ligga i lä. Etiketteringstvånget får den att sorteras under “deep house” tills detta blir för brett och någon får för sig att säga “outsider house”, eller så handlar det fortfarande om acid, eller någonting som faktiskt lyckas att under någon tid vara helt etikettlöst. Musiken som utöver sin uppenbara dansfunktion – oavsett om den faktiskt spelas på dansgolvet eller ej – är smutsig, lekfull, psykedelisk, som blickar bakåt och framåt på samma gång. Ja, jag vill faktiskt påstå att vi här hittar någon form av immanent utveckling som rockmusiken tappat för länge sen.

Housemusiken föddes ungefär samtidigt som rockmusiken dog, kring mitten eller slutet av 1980-talet. Det svindlar lite att längre tid har förflutit sedan dess än vad som förflöt under rockmusikens egentliga livshistoria.

Med denna lilla provokation vill jag ha sagt att jag egentligen inte ansluter mig till den aktuella tesen om populärmusikens stagnation. Må vara att den livskriftliga housemusiken tycks förbli ett fenomen strax utanför mainstream, att hela mitt resonemang andas något som säkert kan kallas för elitism, att housemusiken inte via sjunga texter förmedlar budskap på samma sätt som rockmusiken har gjort. Det är ändå sjukt stort att housen fyllt trettio.

K272: “Vår tids katastrof”

Häromdagen konstaterades att man oftare – i stället för att snacka om kris hit och kris dit – borde slänga sig med uttrycket “vår tids katastrof”. Det senare har en helt annan pondus.

Krisen blir bara pratbar genom att ramas in. Den avgränsas i tid och i rum, förses med attribut som “ekonomisk”, “ekologisk” eller “politisk”. Så inte katastrofen. Här väcks i stället sinnebilden av en ständigt expanderande virvel där det i princip inte finns några gränser, annat än vår fattningsförmåga, för vad som kan dras in. Att tala om kris är att väcka tanken på en lösning, men katastrofen känner inga lösningar, utan bara ett hopp om att komma ut på andra sidan.

Vår tids katastrof. Uttrycket har sedan länge använts av bokförlaget Vertigo: “Vertigo presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof.” Att i en sådan mening dra in begreppet “kris” hade enbart låtit mumligt. Det hade väckt frågor om när “vår tid” skulle ha börjat och vari dess kris egentligen består. Katastrofbegreppet rätar ut sådana frågetecken till utropstecken. Den som försöker visualisera detta utropstecken hamnar genast på en typografisk associationsbana till 1930-talet.

Slappt googlande följer jag till att börja med begreppet tillbaka till den stockholmska Surralistgruppen, där bland andra Vertigos grundare Carl-Michael Edenborg var delaktig på 1990-talet. En ledartext som år 1995 publicerades i Stora Saltet avslutades med just denna fras, som en interpellation:

I varje genuint poetisk frukt finns fröet till förnedringens avskaffande. Genom att aldrig upphöra att genom kollektiv kreativitet och kritik skapa embryon till samfund tror vi oss bete oss enligt de krav som ställs på dem som önskar leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof.

Här upprättas en surrealistisk förbindelse mellan revolutionen och katastrofen. “Förnedringens avskaffande” kräver människor som är beredda att “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”. Förbindelsen kan betecknas med ordet poesi, som i en annan text av Surrealistgruppen från 1993:

Livets ytterligheter och banaliteter säts i lek med varandra. Vår tids katastrof skulle så undergrävas och vittra bort.

Poesin driver anden att överträffa sig sjäv. Den uppmanar oss att lämna vår moraliska misär och ställa oss öga mot öga med det absoluta.

I ett kompendium benämnt “Surrealismen och politiken“, sammanställt av Mattias Forshage, ges vissa exempel på hur den historiska surrealismen föreställde sig samtiden som katastrof. Inga konstigheter, det handlar ju just om 1930-talet och “katastrofernas accelererande
följd”, med spanska inbördeskriget och frågan om folkfronten. Georges Bataille genomgick på det personliga planet en djup kris under 1934 som utmynnade i den erotisk-politiska romanen Himlens blå, i mycket en uppgörelse med Simone Weil. Detta utmynnade i sin tur i skapandet av den kortlivade organisationen Contre-Attaque, där han bjöd in surrealisterna till ett våldsamt brott med den stalinistiskt godkända folkfrontspolitiken. I nämnda kompendium tar Mattias Forshage ställning för de dåtida surrealisterna som strax ånyo bröt med Bataille:

Contre-Attaque (1935), ett försök till en teoretisk och praktisk marxistisk-surrealistisk-nietzscheansk politik. Dock kom den att väcka den batailleska ”surfascismen”: en surrealism som betonar helighet, mytologi, massmobilisering och fanatism, som leder till att Contre-Attaque spricker efter ett halvår (efter en handfull flygblad och öppna möten) och sen odlas vidare av Bataille med vänner i Sociologiska kollegiet och Acéphale. (Dalí gled iväg på en egen, mer opolitisk variant av ”surfascism”, men hans kritik av Contre-Attaque rymmer likväl i sin oreda en hel rad mycket tänkvärda surrealistiska poänger.)

Detta säger väl åtminstone något om hur det alls inte är självklart åt vilket håll huvudet ska vändas om man vill “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”.

Möjligen är folk mer än någonsin upptagna med att faktiskt försöka göra detta, “även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott” (Suzanne Brøgger).

* * *

Begreppet katastrof sägs ofta syfta på en plötslig vändning, men jag undrar om inte attributet “vår tids” är ganska effektivt för att ta udden av plötsligheten. Rent etymologiskt, alltså på grekiska, är kata-strofen en nedåtvändning. Motsatsen till kata- är i princip ana-; motsatsen till katalys (upplösning) är analys (sönderdelning); följaktligen är katastrofens motsats något som kallas för anastrof, ett begrepp med lite olika innebörder.
Inom retoriken syftar det på omvändning; att säga “jorden kring” i stället för “kring jorden” är ett exempel på en anastrof. Helt annan betydelse har ordet inom evolutionsbiologin där en händelse eller mutation kallas anastrofisk (på svenska möjligen anastrofal) om den helt enkelt får ett “positivt” utfall, alltså inte leder till arters utdöende.
Spontant känns det väl lite tveksamt att vara så frikostig med att slänga in mänsklig moral i den biologiska terminologin. Men därifrån har begreppet anastrof redan börjat sprida sig i riktning mot samhällsvetenskaperna, ledsagat av glada tillrop om att lite mer optimism knappast kan skada i dessa tider.

K271: Att identifiera kapitalismen med Alan Greenspan

Kapitalismen mår synnerligen väl. Inkomstklyftorna i Sverige ökar dramatiskt.

Så skriver företrädare för Vänsterpartiet i Malmö i en debattartikel. Och just den grejen förstår jag verkligen inte. Skulle kapitalismens hälsa enbart handla om fördelning av pengar? Det verkar faktiskt som att vänsterpartisterna sätter likhetstecken mellan en försvagad kapitalism och en rättvisare värld. Skruvat. Men det var egentligen en annan sak som jag tänkt blogga om.

* * *

Hittade en intressant bokrecension, ur en tysk vänsterradikal kontext. Detlef Hartmann heter författaren som en gång var aktiv kring den operaistiska tidskriften Autonomie. Utan närmare kännedom blir mitt intryck att han snarast följer i spåren av Raniero Panzieri som tenderade att se tekniska och politiska utvecklingar som “kapitalets plan” för att “neutralisera arbetarnas protest”. Det rör sig alltså om en utpräglad subjektivism, vilket kanske också kan sägas om postoperaismen, även om förtecknen är helt olika.
I vilket fall har Detlef Hartmann gett sig för att skriva ett bokverk i tre band, Krisen – Kämpfe – Kriege. Det är det första bandet, som jag alltså inte har läst, men som recenserats av Jens Benicke. Recensenten är djupt kritisk, av goda skäl.

Hartmann menar att kapitalismens förstärkta tendens till stora bubblor och krascher är resultatet av en medveten plan från kapitalets sida. Allt är en fråga om klasskamp mellan två motsatta subjekt. I synnerhet den finanskris som bröt ut 2007–2008 var “en målinriktad offensiv för att förstöra den gamla kapitalismens värld och bygga upp den nya kapitalismens värld”.
Det verkar som att Hartmann, när han talar om kapitalet som subjekt, föreställer sig en mycket liten ledarklick som agerar synnerligen medvetet. Främst av dem alla är Alan Greenspan, som var ordförande för USA:s centralbank 1987–2006. Här finner Hartmann “en värdig motspelare”, som han rentav kan visa en viss respekt.

Hartmann betecknar Greenspan som en “utomordentligt reflekterad kapitalist” och framhäver dennes “storslagna betydelse som teoretiker och filosof”. En del uppmärksamhet har annars ägnats åt hur Greenspan hade bakgrund i den närmaste kretsen kring Ayn Rand. Men enligt Hartmann bör förklaringen till Greenspans politik i stället sökas hos Joseph Schumpeter, ni vet han som myntade begreppet “skapande förstörelse” (eller som det heter i sämre översättning: “kreativ destruktion”).

Om vi får tro recensionen, menar Hartmann helt enkelt att Greenspan var ledaren för ett medvetet försök att stöpa om kapitalismen i en ny form, dominerad av IT-sektorn eftersom man då kunde automatisera bort jättemycket mänsklig arbetskraft och därmed öka konkurrensen om återstående arbetstillfällen och pressa ner lönerna. (Det finns en skum men outtalad slagsida hos detta argument: att det hade varit bättre om inte produktionsmedlen utvecklats så hiskeligt.)
Tanken är alltså att såväl bubblorna som krascherna är del av samma sluga plan från den kapitalistiska eliten, som siktar på att pressa ner arbetarklassens reallön. Det är alltså inte fråga om någon systemkris. Vad vi upplever som kris är bara en omsorgsfullt orkestrerad manipulation, enligt den typ av operaistiska perspektiv som Hartmann företräder. Åtminstone om vi ska tro den kritiska recensenten, från vilken jag nu citerar:

Politiker, bankirer och företagare /…/ har i grunden ingen annan möjlighet än att handla så som de handlar. Inte ens en “storslagen teoretiker och filosof” som Alan Greenspan kan göra annat än att exekvera den i slutändan alternativlösa politik som stakas ut av den kapitalistiska ackumulationen. De “saktvång” [Sachzwänge] som Angela Merkel ständigt talar om, är verkliga, inom ramen för den kapitalistiska logiken.
/…/
I den aktuella världssituationen befinner sig ingen på offensiven.

Här klargörs ändå en skarp skillnad mellan två motsatta positioner inom den radikala vänstern.

Redaktionen för Rote Ruhr Uni, som publicerat recensionen, ser sig nödgad att skärpa kritiken ytterligare: “Hartmanns operaism utgör en klasskonspirationsteori”, eftersom den utmålar arbete och kapital som om de vore två verkliga subjekt i kamp mot varandra. Sådant tänkande blir “direkt farligt” när det går vidare till att peka ut enskilda personer som ansvariga för kapitalets agerande, eftersom det då låter sig lånas till ett “alltför välbekant ressentiment” som öppnar förren för antisemitiska vantolkningar. Allt enligt Rote Ruhr-kretsen kring Ingo Elbe.

K270: Nancy Fraser om politikens kris

Den som inte vill tala om kapitalismen, bör även hålla tyst om demokratin.

Ungefär så avslutas senaste artikeln av av Nancy Fraser, publicerad i Critical Historical Studies. Hon utvecklar sin kristeoretiska ansats med en tes om kapitalismens “allmänna tendens till politisk kris”. Samtidigt som kapitalismen är historiskt förbunden med demokratin, som visade sig vara det mest framgångsrika statsskicket under kapitalismens historiska glansdagar på 1900-talet, så betyder det inte att detta samband består i kapitalismens nuvarande fas.

Aktuella fenomen handlar om sjunkande valdeltagande, möjligheter att köpa politiskt inflytande för pengar, extremhögrarnas framryckningar, socialdemokratins kollaps, partiernas tendens att flockas kring mitten i centrala frågor, det minskade förtroendet för USA som världsmakt, spinn, konspirationsteorier, virtuell politik (jfr. pengarnas virtualisering som moment i en ekonomisk kris), new public management, “offentlig-privat samverkan“, TTIP

När man talar om kapitalismens inneboende kristendens, syftas ofta på en strikt ekonomisk kris. Mot detta vänder sig Nancy Fraser, med rätta. Kapitalismen är inte bara ett ekonomiskt system, utan måste begripas som en mycket mer omfattande samhällsformation. Dess “ekonomiska subsystem” är en helt central del i formationen, men den står likväl inte på egna ben utan har minst tre fält av icke-ekonomiska förutsättningar.
Detta har vi redan dragit en gång: för det första har vi den sociala reproduktionen, för det andra de ekologiska förutsättningarna, för det tredje har vi de politiska förutsättningarna för att kapitalismen ska fungera. Till exempel måste det finnas ett rättssystem som upprätthåller egendoms- och kontraktsrätt. Nancy Fraser förefaller här luta sig på en klassisk artikel av Ellen Meiksins Wood, “The separation of the economic and the political in capitalism” (1981), som ligger i min läshög.

What characterizes capitalism is a distinctive set of institutionalized separations: the institutionalized separation of economic production from social reproduction, of human society from nonhuman nature, and—most relevant to our concerns here—of the economic from the political. This last division includes the differentiation of economy from polity, of private from public power, of economic from political coercion. It distinguishes capitalist societies from earlier forms, in which economy and polity were effectively fused—from, for example, feudal society, where control over labor, land, and military force was vested in the single institution of lordship and vassalage.

Tyvärr ägnar Nancy Fraser större delen av sin artikel åt en tämligen ointressant diskussion om vad Jürgen Habermas skrev i början av 1970-talet. Än värre blir det när hon envisas med att släpa in stalinlakejen Antonio Gramsci. Men precis i slutklämmen ror hon ändå i hamn, det vill säga fram till ett stort och fullt befogat frågetecken.

Om vi ska kunna lösa den ekologiska krisen samt den sociala reproduktionens kris, måste vi allra först bemöta den politiska krisen med att återuppfinna former för offentligt maktutövande (“public power”). I en sista fotnot erkänner Nancy Fraser att hon inte kan skissera vad detta skulle innebära:

What exactly it might mean to reinvent public power today remains to be clarified. I will stipulate here, however, it cannot mean simply reconstituting the capacities of the territorial state. Given the scale of issues such as global warming and financial regulation, given the transnationalization of production, and given the inescapably transnational requirements of justice, there is no returning to the sort of nationally framed social democracy that the wealthy countries of the core enjoyed under state-managed capitalism.

K269: Retromani och demografi

För fem år sedan utkom den brittiska musikjournalisten Simon Reynolds med boken Retromania, som drev tesen att populärmusiken tappat förmåga till förnyelse. I stället har den fastnat i en loop av bakåtblickande referenser, där till och med futurismen blivit utstuderat “retro”. Detta hänger samman med att digitaliseringen gjort arkivet över äldre musik omedelbart tillgängligt via tjänster som Youtube och Spotify, menar Reynolds – som dock också för ett suggestivt resonemang om parallellen mellan finansialisering (ekonomisk kris) och retroideal (kulturell kris).

Retromania har redan diskuterats här på Copyriot. Diskussionen som den väckt har även förts in i den pågående undersökningen av allmän kristeori. Sällan blir det så tydligt att den personliga levnadsbanan är omöjlig att separera från analysen av tillståndet i världen.

Simon Reynolds är ju kring 50 år – vem är han att påstå att popkulturen har börjat stagnera? Har någon över 25 rätt att uttala sig i frågan?

Ett enkelt sätt att slå ifrån sig hela diskussionen är att säga: “Äh, det är bara vi som blivit gamla.”
Fast kanske är det just i detta “vi” som undersökningen ska börja. Handlar det om generation eller om kontinenter? En möjlighet är ju att koppla populärmusik till demografi, där en hypotes kunde vara att det faktiskt sker en stagnation i den åldrande delen av världen (Europa, Nordamerika, Japan), medan de vitala influenserna kommer från andra delar av världen.
Här skulle då finnas en fullständig parallell till tesen om att den ekonomiska krisen i grunden är en kris för den åldrande och stagnerande västvärlden, inte för kapitalismen som sådan. Ur en sådan synvinkel befinner sig Kina just nu vid ett vägskäl, om det inte redan är för sent att hindra den åldersstagnation som följer i spåren av enbarnspolitiken. För att åter vända på frågan: har Kina några utsikter att stå i populärkulturens framkant?

I nästa inlägg tänkte jag ta upp en delvis annan förklaring som nyligen lagts fram till varför rock-, pop- och soulmusiken eventuellt befinner sig i stagnation.

K268: Ett par mörka tidsspeglar

Två röster från den svenska offentlighetens mittfåra. De uttrycker en svartsyn som för bara ett år sedan brukade anses politiskt suspekt, men som nu blir allt mer normaliserad. Frågan är i vilken mån som dessa mittfåreröster bör tolkas som symptom på en ännu djupare omsvängning i förståelsen av samtiden i Sverige.

1.
Jens Liljestrand skriver i Expressen om “en civilisation i fritt fall”. Han reflekterar själv över hur han hållt fast vid en “mysliberal” optimism som kanske rentav kulminerade finanskrisens höst 2008, när Barack Obama valdes till president. Först nu har optimismen börjat vackla, skriver Liljestrand och skräder inte orden:

Nu börjar den sjunka in, insikten om att planeten är hemsk, ett svart, trasigt hål av orättvisor, fördomar, våld och kaos som bara kan räddas av en meteor, en revolution eller en ny upplysningsepok. Och samtidigt som jag bättre förstår vänsterns tal om “politisk depression” inser jag också att det är så här rasisterna har upplevt verkligheten, år efter år, med Zlatan, mörkhyade lucior och mångkulturell pausunderhållning i Melodifestivalen. En förlamande känsla av att omistliga värden är på väg att besudlas, av att leva i en grotesk och deformerad mardröm som man är villig att göra vad som helst för att få vakna ur.
/…/
När är det tillåtet att få panik, krossa glaset, trycka på larmknappen? När Putin börjar invadera sina grannländer? När stora delar av Mellanöstern tas över av en bestialisk mördarsekt som sprider våld och kaos i Europas huvudstäder? När Sverige får en sverigedemokrat som talman? När?
/…/
Inte heller ägnar vi en tanke åt vad som ska hända sen. Efter nästa finanskris, nästa spruckna lånebubbla, nästa stora terrordåd, när nästa politiker spelar på folks rädslor, fördomar, flockmentalitet och enorma frustration i en västvärld där medelklassens reallöner står stilla eller sjunker.

2.
Underhållaren Soran Ismail intervjuas i tidskriften Café (pro tip: tillgänglig i Mediearkivet) – en intervju som uppmärksammats för att han “förutspår ett tredje världskrig”.

– Det vi ser i Europa nu är avvecklingen av demokratin, säger Soran sakligt. Allt antidemokratiskt funkar precis som rasism: ett virus som hela tiden ändrar form. Det attackerar inte på samma sätt som sist, så vi måste hela tiden förnya vår medicin. Det har vi misslyckats med och nu är vi infekterade. Jag ser symptom efter symptom på att den här cancersvulsten växer.

Cancermetaforen är i sig intressant. Den står för någonting främmande, som växer inifrån. I detta fall handlar det om vad Ismail kallar “ett ideologiskt krig som vi håller på att förlora”, när människor klassar invandringen som en viktigare politisk fråga än skolan.
Det finns en intressant dubbelhet i intervjun. Å ena sidan skildras Sverige som ett land där levnadsstandarden är både hög och stigande, ett land som har skapat “en jävligt bortskämd generation som inte ens klarar av att känna en jobbig känsla”. Å andra sidan tror han med att detta Sverige inom kort kommer att falla ner i tyranni.
Å ena sidan finner Ismail det obegripligt att många som tillfrågas av opinionsinstitut
väljer “invandringen” som den största politiska frågan. Å andra sidan menar han själv att det stora problemet är just “de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora”. (Man undrar om inte många syftar på just detta när de säger att “invandringen” är en viktig politisk fråga.)

– Men sedan, med de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora – inget skrämmer mig mer. Och när man byggt upp en bild av att det går sämre och sämre för Sverige, när det faktiskt går bättre och bättre. Ekonomin går bättre, arbetslösheten går neråt – ändå har folk bilden av att det går sämre. Tänk när ekonomin försämras på riktigt då. Jag är helt säker att jag kommer att behöva fly igen inom 25 år. Jag ser det här som tredje världskriget och det började med elfte september. Det krigas på ett annat sätt nu, det behöver inte bli förintelseläger och atombomber, men jag kommer inte att kunna leva kvar i Sverige. Jag kommer att fängslas, eller i alla fall inte få ha mina rättigheter kvar. Det är jag inställd på och det tycker jag är något som folk ska ha i åtanke.

Jag kan tillägga att jag inte finner det på något vis orimligt att spekulera i vart man ska fly om allt går åt helvete inom 25 år. Sedan 1–2 år har jag fått intrycket att sådant diskuteras allt mer bland folk jag träffar i olika sammanhang. Frågan som ställs är snarare om det då alls kommer att finnas någonstans att ta vägen. (Kanada? Latinamerika?)

Går vi, med Jens Liljestrands ord, mot “västvärldens långa natt”? Eller är det alltför optimistiskt att tro att natten bara ska falla över västvärlden?

Om rätten att avbilda det offentliga rummet

Bilden här ovan har jag länkat in från Wikipedia. Den föreställer Stora torg i Halmstad, staden där jag växte upp. Det går knappast att avbilda Stora torg utan att avbilda Europa och Tjuren, en stor fontän i brons, skulpterad av Carl Milles.

Men att sprida denna bild räknas tydligen som upphovsrättsbrott. Vilket följaktligen gäller för alla bilder av Stora torg, alla försök att fotodokumentera sådant som sker där, så länge inte kameralinsen undviker torgets centrala punkt.

Detta är innebörden av att Högsta domstolen nu har avgjort en tvist där föreningen Wikimedia blivit stämd av föreningen Bildupphovsrätt. Den senare är ett paraply som i detta fall agerar som ombud åt Konstnärernas riksorganisation (KRO).

Domen är absurd. Debatten om domen, å sin sida, speglar den fullständiga utmattning som skett i tänkandet kring frågor om rör upphovsrätt.

Inte ens Wikimedia visar sig förmögna att lyfta de relevanta frågorna om privatisering av det offentliga rummet. Dess nya verksamhetschef Anna Troberg, intervjuad i P1, pratade mer om hur det minsann är bra för konstnärerna när deras verk får större spridning. I stället för att tala om rätten att fotografera på torget i sin stad, även om torget sedan år 1926 råkar prydas av en tjusig fontän.

Å andra sidan har vi processens segrare, KRO/BUS, som nu gör följande utspel:

Kommer privatpersoner hindras från att fota utomhuskonst och sprida i sociala medier?
– Vi vill fokusera på organiserad, yrkesmässig verksamhet som Wikimedia. Vad en privatperson gör på Instagram bryr vi oss inte om, säger Erik Forslund som är jurist hos Bildupphovsrätt i Sverige till SVT.

Här sker en besynnerlig omkastning av sakernas tillstånd. Wikipedia definieras som en “organiserad, yrkesmässig verksamhet”, där det alltså inte är fråga om privatpersoner. Samtidigt lovar man att lämna jätteföretaget Facebook i fred, eftersom spridandet av bilder där och på Instagram tydligen står för motsatsen till allt vad organisering heter.

Under större delen av upphovsrättens historia har man ofta tagit viss hänsyn till om syftet är kommersiellt eller ej. Inte nu längre. Begreppet “kommersiellt syfte” har i flertalet sammanhang ersatts av begreppet “kommersiell skala“, vilket i praktiken blir ett sätt att komma åt verksamheter som Wikimedia. “Huruvida förfogandet sker i kommersiellt syfte saknar betydelse”, skriver HD i sitt beslut.
Samtidigt bör man inte inbilla sig att det finns något rimligt sätt att avgränsa det icke-kommersiella från det kommersiella när det cirkulerar på samma nätplattformar. Frågan måste återföras till att handla om offentligt kontra privat, alltså om rätten till det offentliga rummet.

Det var knappast helt lyckat – snarare fördummande – av Kulturnyheterna i P1 att rapportera om detta som en tvist mellan två parter, “konstnärerna” och “Wikipedia”. (Tyvärr är det ganska typiskt för hur Sveriges Radios kulturredaktion rapporterar i frågor om upphovsrätt.) Det hade varit bättre att lyfta frågan till en debatt om rätten att avbilda det offentliga rummet.

Sen har vi frågan om konstnärernas ekonomiska villkor, men det är en helt annan fråga som snarare borde lösas utanför det upphovsrättsliga systemet, genom högre ersättningar för dem som får offentliga uppdrag. Då är det också garanterat att pengarna går till själva konstnären. Carl Milles själv är ju död, så hans arvingar är de enda som eventuellt vinner på att inskränka rätten att fotografera Stora torg i Halmstad.