Rubrikens förbannelse

Rubrikens uppgift är att locka till läsning, fick jag lära mig. Rubriksättning fanns rentav bland mina arbetsuppgifter, en kort tid för länge sedan. På senare år har mycket förändrats. Allt oftare känns det som att rubriken ersätter läsningen.

Folk läser rubriken, bildar sig en uppfattning om innehållet, överväger om de ska dela länken – därefter kastar de en snabb blick på innehållet i den översta delen av artikeln. (Varför skriver jag “de” när jag menar “vi”?)

Kan detta helt enkelt skyllas på att folk har blivit latare? Nej, jag tror att latheten är en funktion av delandet. Närmare bestämt handlar det om de medier som används för att dela länkar. Rörelsen från blogg till mikroblogg (Twitter) är ett exempel. På en välskriven blogg presenteras först ett ämne, vilket ger en inramning åt länkarna och utrustar läsaren med en förförståelse till artiklar innan rubriken dyker upp. På mikrobloggen brukar utrymmet bara räcka för antingen en tillspetsad förförståelse (för/mot) eller en rubrik.

Framför allt har Facebook gjort mycket för att upphöja rubrikens betydelse – på bekostnad av innehållet. Sedan några år är har ju Facebook en särskild design för länkdelning som används varje gång någon klistrar in en hyperlänk i sin status. Designen utgår från att det endast postas en länk per status, vilket försvårar argumentation som bygger på jämförelser. När en länk postas i en status, skapar Facebook en liten ruta som framhäver rubriken till den länkade webbsidan och illustrerar med första bästa bild (om du t.ex. länkar ett inlägg på Copyriot illustreras det ofta med en Flattr-knapp).

Rubrikfixeringen i de s.k. sociala medierna har genererat den förruttnelseprocess som kallas “clickbait“. Alltså rubriker vars överordnade syfte inte är bli virala. Typiskt för dessa rubriker är att de utlovar en dramaturgi – en berättelse med oväntad vändning i riktning mot det sensationella och det sentimentala. Föga förvånande ser vi nu en begynnande clickbaitifiering av nyhetspressens rubriksättning.

Enligt gängse uppfattning har rubriksättningen en dubbel funktion: rubriken ska inte bara locka till läsning, utan även vara informativ. Vad som sker nu är kanske att dessa två funktioner slits isär. Clickbait-rubrikerna lockar till läsning just genom att inte vara informativa – de lockar med överraskningar. Men vad händer då med alla andra rubriker?

Som exempel vill jag ta förra inlägget på denna blogg, vars rubrik lyder: “Klart att ‘Islamiska staten’ är fascister“. Alla inlägg på Copyriot blir automatiskt postade på Twitter med rubrik och länk. Där möttes inlägget av en karakteristisk respons: “rätt i sak, men snacka om att skjuta på öppet mål”. Alltså en kommentar till budskapet i rubriken som bortser från innehållet.

Kanske är det “öppet mål” att kalla IS för fascister. Men inlägget var ju inte en samling argument för detta påstående. Det var ett resonemang som bland annat handlade om begreppet “ultranationalism” (som är grunden för Roger Griffins fascismdefinition). Där antyddes att debatten om fascism måste vidga sig till att omfatta fascismer utanför Europa. Där pläderades för att “medeltiden” är en synnerligen dålig referenspunkt när vi snackar om salafism. Där länkades till två omskakande videoinslag. Slutligen framkastades en spekulation om den liksvävande tolvtonsskalans koppling till europeisk upplysning. Är detta att sparka in öppna dörrar?

Numera har jag förtydligat i högerspalten att Copyriot är “en plats för ofärdiga tankar”. Ändå upplever jag ständigt att rubrikerna blir lästa som åsikter, vilka läsaren tar ställning till. Det betyder att bloggposternas innehåll blir lästa som en samling argument för den tänkta åsikten. Innehållet blir liksom upphöjt till en färdig tanke, samtidigt som det underordnas rubriken. Jag känner mig djupt obekväm med detta. Borde jag helt sluta med rubriker?

Klart att “Islamiska staten” är fascister

Dagligen kallas de för “radikala” och “extremister” i nyhetsrapporteringen. Gång på gång hävdas att de vill “tillbaka till medeltiden”. Min känsla är att sådant språkbruk samtidigt exotiserar och bagatelliserar rörelsen i fråga – den rörelse, under ledning av Abu Bakr al-Baghdadi, som sedan 29 juni 2014 betecknar sig som ett kalifat, “Islamiska staten“.

Tidigare i kväll lyssnade jag på lite poddradio där man diskuterade fascism ur ett historiskt perspektiv. Gäst i programmet var Henrik Arnstad, som utgår från Roger Griffins definition av fascismen som en typ av populistisk “ultranationalism” som kretsar kring myten om nationell återfödelse. Jag finner detta vara en vettig definition, så länge man erkänner dess vaghet.
En fråga som berördes i samtalet var om det går att tänka sig en fascism utan “folk”, alltså en fascism där ultranationalismen utgår från medborgarskap snarare än från ursprung. Om jag minns rätt, så menade Arnstad att detta nog vore tänkbart – rent hypotetiskt.

Hypotetiskt? Att detta samtal om fascism var eurocentriskt hade sina goda skäl; det fördes med anledning av Europavalet i maj. Men händelserna under sommaren 2014 borde ge anledning för fascismforskare att slipa sina definitioner.

Likheterna mellan den “Islamiska staten” och den klassiska fascismen är uppenbara. Och ändå är de inte nationalister i strikt mening. De utgår inte från tanken på en nation eller ett folk, utan från en motsättning mellan “trogna” och “otrogna” (där även en majoritet av världens muslimer räknas till den senare kategorin).

Begreppet “islamofascism” har missbrukats grovt, särskilt i USA. Det brister också i precision. För den “Islamiska staten” är ju inte bara islamisk i största allmänhet, inte ens “radikalt” eller “extremt” islamisk. Så här skriver ex-islamisten Mohamed Omar:

Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat /…/
i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro

Den företräder en mycket specifik ideologi – som inte är medeltida utan synnerligen modern – som betecknas som salafism eller kalifat-wahhabism. Det vore nog inte orimligt att tala om salafi-fascism.

Inom denna salafi-fascism ryms grupper som al-Qaida, “Islamiska staten” och för den del även Boko Haram. Jag är sannerligen ingen kännare av de teologisk-politisk-militära skillnader som finns mellan (och inom) dessa grupper, men att det finns skillnader är uppenbart.

Ledarkulten av Abu Bakr al-Baghdadi (dokumenterad i videoreportaget ovan) verkar utmärka “Islamiska staten” och var väl anledningen till att de bröt med al-Qaida. Nu är inte ledarkult något nödvändigt kriterium för fascism, åtminstone inte enligt den ovan nämnde Roger Griffin. Men mitt intryck är att “Islamiska staten” använder denna ledarkult för att stärka en form av populism, som får dem att hamna ännu närmare de klassiska typerna av fascism.

Den som vill utsätta sig för dödsdyrkarestetik kan alltid kolla in följande propagandavideo från “Islamiska staten”:

Sången som hörs verkar vara något av en officiell hymn för “Islamiska staten”. Givetvis används inga musikinstrument, eftersom sådant är strängt förbjudet inom salafismen. Men det är likväl fråga om musik i ordets moderna, västerländska mening. Den framförs av sångare som sjunger en polyfon sats, arrangerad i det liksvävande tolvtonssystem som var okänt i världen före den europeiska upplysningen. Såvitt jag har förstått är det inte alla salafister som accepterar så pass “musikalisk” sång. Mitt öra uppfattar detta som ännu ett tecken på att “Islamiska staten” snarast är en form av postmoderna fascister.

Krisen, del 148: Amy E. Wendling om profitkvot och teknikutveckling

Läser ett av bidragen i senaste Fronesis, en rikhaltig essä av samhällsfilosofen Amy E. Wendling under den korta rubriken “Kris”. Hon tar avstamp i Karl Marx’ tanke om att ekonomins återkommande kriser har en gemensam upprinnelse i vissa mekanismer, vilka är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Detta bryter mot den konventionella nationalekonomin, som utgår från en idé om jämvikt som har lånats från äldre tiders teoretiska fysik. För att hålla fast vid dogmen om en självreglerande ekonomi, har nationalekonomer rutinmässigt skyllt krisfenomen på “yttre tillfälligheter som krig, hungersnöd och andra naturfenomen”, eller på den mänskliga naturen, eller på statliga ingripanden. Eller så har de (som Keynes och Schumpeter) gjort “krisen till en del av jämvikten”.

Amy E. Wendling följer tätt i fotspåren på marxister som Henryk Grossman och Anwar Shaikh. Det betyder att hon fixerar sin kristeori vid frågan om profitkvotens fallande tendens, så som den diskuterades av Karl Marx. Detta är alls ingen självklarhet bland marxister eller Marx-influerade samhällsforskare. Vid förra årets extremt välbesökta Marx-konferens i Stockholm nämndes knappt ordet “profitkvot” – utom av Michael Heinrich, som av någon anledning lade stor möda på att vederlägga de kristeorier som utgår från profitkvotens fallande tendens.

Profitkvotens fallande tendens är en logisk följd av att maskiner ersätter mänsklig arbetskraft i allt högre grad. För varje “jobbskapande”, alltså varje person som sysselsätts i varuproduktion, krävs allt större investeringar i fast kapital. Profitkvoten är alltså ett rent relativt mått, vars stigande eller fallande inte nödvändigtvis har samband med om profitmängden i absolut mening rör sig uppåt eller nedåt.
Värdekritikernas kristeori hävdar att profitkvotens fall blott är ett indirekt uttryck för en inre motsättning i kapitalet. När produktiviteten ökar utöver en viss gräns börjar själva värdeproduktionen att stagnera och däri består kapitalets inre motsättning, enligt värdekritikerna.

Amy E. Wendling verkar resonerar precis tvärtom. “Den fallande profitkvotens logik ger upphov till en inre motsättning i kapitalismen”, skriver hon. Det citatet visar ganska tydligt hur profitkvotsteorierna låter aritmetiken undantränga dialektiken. Analyser av profitkvoten fastnar följaktligen ofta i nationalräkenskaper och glömmer bort kapitalets globala dynamik. Ett exempel på detta ges av Fred Moseley, som citeras av Wendling i artikeln. När denne talar om “den kraftigt minskade profitkvoten i ekonomin som helhet”, syftar han i själva verket på den officiella statistiken över USA:s ekonomi.

Märkligast är dock de slutsatser som Wendling drar i fråga om teknikens utveckling:

Kapitalet söker uppväga profitkvotens fall genom att tillverka en allt större mängd varor. /…/ Därutöver söker kapitalismen hejda profitkvotens fall genom att bromsa den tekniska utvecklingen eller styra den i en riktning som möjliggör anakronistisk exploatering av mänsklig arbetskraft.
Marx påpekar att människor i det kapitalistiska systemet betalas för att utföra mödosamma uppgifter som det redan finns maskiner för. Ett exempel kan vara kvinnor som tillverkar tv-apparater under stränga föreskrifter som inskränker kroppsrörelser till deras mekaniska minimum. Maskiner är dyra, men mänsklig arbetskraft billig.

Hoppsan! För det första är ges det ingen källhänvisning till det som Marx ska ha påpekat. För det andra är det både oklart och ahistoriskt att påstå att maskiner är dyra medan arbetskraften är billig – i förhållande till vad?
Framför allt är det ett mycket underligt påstående att “kapitalismen” skulle idka en samordnad planering i syfte att “bromsa den tekniska utvecklingen”.

Problemet är just avsaknaden av en dialektisk förståelse av kapitalets inre motsättning. Detta är inte minst en motsättning mellan det enskilda kapitalet och det totala kapitalet, förmedlad genom konkurrensen på marknaden. För varje enskilt kapital – varje företag, varje stat, varje handelsblock – är det nödvändigt att ständigt eftersträva ökad produktivitet, trots att detta undergräver utrymmet för fortsatt tillväxt. Visst kan man säga att kapitalismen skulle vinna på att den tekniska utvecklingen stannade upp, men detta är en helt hypotetisk tanke, utan verklig betydelse.

Kapitalismen har inget medvetet subjekt. Detta är något som inte minst värdekritikerna har tagit fasta på. Deras kristeorier går tvärt emot det som Amy E. Wendling skriver om teknisk utveckling. Låt mig därför citera ur min egen artikel om värdekritisk kristeori, tryckt i samma nummer av Fronesis:

Värdet är den abstraktion av nödvändighet som förenar alla slags varor på en enda marknad. Det sätter alltså en samhällelig standard för produktivitet. En varuproducent som misslyckas med att leva upp till denna standard kommer i förlängningen att elimineras i konkurrensen. En varuproducent som däremot lyckas häva sig över standardnivån kommer att belönas med en extraprofit. Konkurrensen leder därigenom till att produktiviteten ständigt ökar. Även i ett sammanhang där kapitalet har förstatligats är konkurrensen lika skoningslös: världsmarknadens straff för bristande produktivitet kan då anta formen av statskollaps (vilket skedde med det statskapitalistiska östblocket kring 1990 och vilket har skett med allt fler krisdrabbade stater på 2010-talet).

Det ska bli intressant att se om det går att hitta fler exempel på tydligt motstridiga analyser i Fronesis. Återkommer med fler läsanteckningar.

Vi kan inte längre tala om nätfrihet

Jag blev ombedd att skriva en artikel till kommande numret av Brand. Det handlar om den pågående utvecklingen av internet, där massövervakning och monopolisering går hand i hand med sofistikerade former för censur. Vi förfasar oss men verkar oförmögna att agera. Varför?

Här kommer ett utdrag ur vad jag skrev i artikeln (fast något stycke fick strykas innan publicering):

Parollerna om ett “fritt och öppet” internet kunde på nollnolltalet förena tvärpolitiska allianser. På 2010-talet har allianserna spruckit, i takt med att parollerna börjat klinga allt ihåligare. Det är inte längre självklart vad för slags frihet som borde försvaras, eller om den någonsin har existerat.

Oftast formuleras idéerna om nätfrihet med hänvisning till liberala ideal. Närmare bestämt två helt olika principer: skyddet av yttrandefrihet och privatsfär. Envar ska ha rätten att kasta ut sina åsikter i den så kallade offentligheten – en frihet från censur, men ingen rätt att bli lyssnad på. Samtidigt hävdar liberalismen att alla har rätt till en privatsfär, där de kan yttra sig utan att någon oinbjuden lyssnar – en frihet från övervakning. Dessa två principer krockar ibland med varandra och ständigt med andra liberala rättigheter, exempelvis rätten till privat egendom och rätten att ingå “frivilliga” avtal (genom att klicka “jag accepterar” varje gång en juridisk textvägg täcker skärmen). Därför blir den liberala nätfriheten lätt att tänja och tämja.

Sveriges regering förkunnar på sin sajt: “Friheten på nätet är ett av de mest prioriterade områdena i svensk utrikespolitik.” Carl Bildt påpekar dock att det inte bara handlar om frihet, utan om “förhållandet mellan frihet och säkerhet på nätet. Det är avgörande att dessa två går hand i hand.

Retoriken om nätfrihet har nu tagits över av regeringar, som betraktar internet som ännu ett slagfält i konflikten mellan globala maktblock. Å ena sidan står USA som stödjer initiativ för att kringgå statlig censur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt att övervaka allt som planetens invånare skriver till varandra. Å andra sidan står Ryssland som spelar på indignationen över USA:s övervakning för att i stället underkasta nätet en större nationell kontroll. Enligt ännu ostiftad lag kräver att alla nättjänster som opererar i Ryssland ska underkasta sig rysk lagstiftning. Å tredje sidan bedriver Kina ett oerhört sofistikerat censurprogram där olika grupper medborgare kan få tillgång till olika flöden av information. Inspirerade av Kina satsar nu Turkiet på utbyggd nätcensur, riktad mot “kränkningar” i allmänhet, särskild sådana yttranden som anses kränka den turkiska regimen. Samtidigt har EU stiftat en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd” som ska ge européerna en möjlighet att finputsa sina personliga varumärken genom att tvinga Google att dölja sökresultat. Och i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

Artikeln fortsätter sedan med att återvända till Christopher Kullenbergs idéer om nätvaro i Det nätpolitiska manifestet (2010). Fast går det fortfarande, post-Snowden, att mana till “nätets självförsvar”? Jag är nog tveksam.
Det räcker nog inte längre att mobilisera till försvar för en befintlig nätvaro eller en tanke om nätfrihet. Snarare krävs det en vilja till någonting annat än den vardagsmat som vi numera känner som internet. Därav den något hurtiga rubrik som står över artikeln i kommande Brand: “Ett annat internet är möjligt”.

Antisemitism är inte detsamma som judehat

Just nu pågår en debatt där orden “judehat” och “antisemitism” används som synonymer. Därmed antyds att antisemitismen skulle vara en form av rasism; ett generellt hat riktat mot judar. Jag vill helt kort förklara varför jag ser ett problem i en sådan definition.

Visserligen förstår jag dem som väljer att tala om “judehat” eftersom detta ord lämnar mindre utrymme för missförstånd. Ordet “antisemitism” har inte bara en lätt akademisk klang, utan brukar också locka fram idioter som tolkar varje ordled bokstavligt, som om det handlade om en antipati mot “semiter”. Med samma logik är “apelsin” ingen citrusfrukt, utan en beteckning på äpplen som importerats från Kina.

Antisemitism är en beteckning på en ideologi, som är rakt igenom präglad av den moderna världen. Den är alltså inte “uråldrig”, som ofta hävdas, men har vuxit fram ur tidigare former av kristen antijudaism. Dess ursprung är europeiskt.

Vi kan rentav begripa antisemitismen som “ett förfelat uttryck för viljan att kasta av sig vantrivseln under kapitalismen”. Så skriver redaktionen för Kris och kritik i inledningen till sitt senaste nummer, där de har översatt en viktig text av Moishe Postone. Ett utdrag ur nämnda text:

Modern antisemitism /…/ är en ideologi, en tankeform, som uppstod i Europa under det sena 1800-talet. Dess framväxt förutsatte tidigare former av antisemitism, som under århundraden hade varit en integrerad del av den kristna västerländska civilisationen. Vad som är gemensamt för alla former av antisemitism är den grad av makt som tillskrivs judarna: makten att döda Gud, att utlösa pestepidemier, och mer nyligen, att införa kapitalism och socialism. /…/
Det är inte bara graden, men också karaktären hos den makt som tilskrivits judarna som utmärker antisemitism från andra former av rasism. Troligtvis tillskriver alla former av rasism en potentiell makt till den Andre. Denna makt är emellertid oftast konkret, materiell, eller sexuell. Det är den potentilla makten hos den förtryckta (som underkuvad), hos “Untermenschen”. Den makt som tillskrivs judarna är mycket större, och uppfattas som aktuell snarare än potentiell. /…/ Vad som karakteriserar den makt som tillskrivs judarna i den moderna antisemitismen är att den är mystiskt ogripbar, abstrakt och universell. Den anses vara en makt som inte manifesterar sig direkt, utan som måste finna ett annat sätt att uttrycka sig. /…/ Judarna representerar en oändligt mäktig, ogripbar, internationell konspiration.

Antisemitismens kärna består alltså inte i ett hat mot de konkret existerande judarna, utan i fantasierna om en judisk konspiration. Här finns också ett levande arv från kristen teologi, som handlar om att judarna har en unik uppgift i världshistorien, där de måste välja sida mellan gott och ont. Den goda juden är i kristen tradition någon som accepterar Kristus som sin frälsare, vilket har gott om motsvarigheter i modern antisemitism.
Vår tids antisemiter älskar att framhäva en minimal sekt av ultraortodoxa judar som kallar sig Neturei Karta (numera använder de även namnet “True Torah Jews”). Sekten har ett hundratal aktivister runt om på jorden som utmärker sig för att ordna stöddemonstrationer för antisemiter och fascister (exempelvis för regimen i Iran och för Jobbik i Ungern). De är helt enkelt antisemiter.

Att det finns judiska antisemiter är inte så märkligt, om man inser att antisemitismen är någonting annat än rasism. Däremot tar sig antisemitismen ofta rasistiska uttryck i form av judehat, men fungerar även som stödideologi för andra former av rasism. Även i den antimuslimska rasismen förekommer det antisemitiska underströmmar, vilket blir tydligt i fallet Anders Behring Breivik.

Slutligen måste det åter understrykas, att det intressanta inte är huruvida en enskild person “är” antisemit eller inte. Antisemitismen är ryktet om judarna och ryktet verkar genom att spridas. Att sprida rykten om de “goda” judarna kan i vissa fall innebära en delaktighet i en antisemitisk ideologiproduktion, även om det inte alltid är ett uttryck för judehat.

Kort sagt: judehat är ett uttryck för antisemitism, men antisemitismen kan även ta sig andra uttryck.

Krisen, del 147: Tvivel kring krisbegreppet

Är det någon som har hunnit läsa nya numret av Fronesis? Det vore intressant att hyra synpunkter. Inom kort följer här kommentarer till några av texterna.

Helsingsborgs dagblad skriver några rader och nämner bland annat min text om att tänka kapitalets sammanbrott. Skribenten konstaterar att tanken på sammanbrottet “inte är mer hypotetisk än den rådande trosföreställningen att nuvarande ekonomiska system ska bestå för alltid.”

Nu leds mina tankar till hur Walter Benjamin formulerade sig (ganska kryptiskt) i sin text “Resa genom den tyska inflationen” (1928):

Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår mer ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel.

Kris, förfall, sammanbrott. Det kan verka som om orden står för samma sak, mer eller mindre drastiskt uttryckt. Men riktigt så är det nog inte.
Av dessa tre ord är det bara “kris” som förutsätter tanken på en normalitet. Krisen är själva avsteget från en stabilitet. Just därför är talet om kris alltid problematiskt. Därför tyngs det av mer metafysik än talet om förfall eller sammanbrott.
Att någonting faller samman är ett rätt simpelt konstaterande. Det säger ingenting om vad det var som föll samman. Att däremot påstå att något är i kris, är att hävda att detta har befunnit sig i ett tillstånd av normalitet, som nu har rubbats.

Det fanns goda skäl för Walter Benjamin att inte tala om kris. Och jag börjar allt oftare känna att rubriken för denna bloggserie är en belastning för dess innehåll. Inte så att jag vill släppa krisbegreppet helt, men kanske låta det ta ett steg tillbaka. Kanske handlar det bara om språkdräkt, kanske om mer än så.

Krisen, del 146: Ett paradexempel på kristeoretisk positivism

Vi har redan kommenterat debatten på Aftonbladets kultursida om sambandet mellan ekonomisk kris och högerradikal mobilisering, mellan Åsa Linderborg, Håkan Blomqvist och Petter Larsson. Den sistnämnde kritiserades här för sin positivistiska förståelse av krisbegreppet. Vi bör nog förtydliga vad detta innebär. Saken underlättas av att Petter Larsson har skrivit en slutreplik, som inleds med följande ord:

Det finns inget generellt samband mellan ekonomiska kriser och framgångar för högerradikala och högerextrema partier. Kriser kan gynna eller missgynna dem, det kan slå åt vilket håll som helst. Det är bara att lägga krisdata och valresultat bredvid varandra för att nå den slutsatsen.

Smaka på ordet: krisdata. Där har vi positivismen i ett nötskal.

“Krisdata” torde väl syfta på nationalräkenskaperna, alltså den officiella statistiken över sådant som BNP-tillväxt, inflation och arbetslöshet. Det är bara att titta på krisdatan och dra en slutsats: antingen är det ekonomisk kris, eller så är det inte ekonomisk kris. Så enkel ter sig verkligheten för en positivist som Petter Larsson.

Låt mig kasta fram en försvårande tanke: Tänk om “den ekonomiska krisen” inte bara drabbar det mätbara objekt som vi kallar “ekonomin”, utan även drabbar själva mätredskapen. Om alltså den ekonomiska krisen innebär att den ekonomiska statistiken blir allt mer godtycklig.
För att tillspetsa ytterligare: en av krisens effekter är att det inte längre är självklart vad “krisen” är, var den börjar och slutar, eller hur den ska mätas. Är vi inte där nu? När börsen skjuter i höjden tack vare ett utdraget undantagstillstånd där centralbankerna har gjort pengarna gratis. Där det ständigt talas om återhämtning samtidigt som arbetslösheten parkerar på allt högre nivåer. Där vi inte ens kan säga om vi har inflation eller deflation, eftersom svaret beror på vilka mätredskap (deflatorer) vi väljer att använda.

Håkan Blomqvist föreslog ett krisbegrepp med fler dimensioner, eller kanske med flera olika hastigheter. En finansiell krasch kan slå till snabbt, men också lösas snabbt – må vara att “lösningen” bara betyder att krisen ändrar karaktär. Välfärdsstatens kris är mycket mer trögrörlig. Länder som Sverige har “under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris”, skriver Håkan Blomqvist. Men en sådan nyansering av krisbegreppet accepterar inte Petter Larsson:

kronisk kris? En sådan blåsfiskbreddning gör ju krisbegreppet snudd på meningslöst. För om man dessutom räknar den europeiska katastrofen 1914-1945 som en krisepok, skulle det betyda att vi haft kris i kanske 70 av de senaste 100 åren.
Vilket skulle förvandla krisen till normaltillstånd.

Och? Här anas vi en ytterligare aspekt av det positivistiska krisbegreppet. Det är binärt. Petter Larsson menar att det vid en given tidpunkt antingen är ekonomisk kris, eller inte.
Alternativet är att begripa krisen som en process. Då blir det fullt möjligt att tala om en krisprocess som pågått sedan t.ex. 1970-talet, utan att för den bortse från den konjunkturernas cykliska rörelser.

“Den ekonomiska krisen” rymmer alltså ett flertal dimensioner: både återkommande finanskriser och en smygande välfärdskris, liksom en kris för själva det ekonomiska vetandet. För att begripa hur detta hänger samman krävs teorier och begrepp. Det räcker inte med “krisdata”.

Krisen, del 145: Ska mänsklig arbetskraft bli lika onödig som hästarna en gång blev? (Brynjolfsson & McAfee)

Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee heter två amerikanska nationalekonomer av det alldeles konventionella slaget (de är alltså trogna de neoklassiska dogmerna utan att ens reflektera över saken). På senare år har de blivit synnerligen uppmärksammade för sina idéer om hur den digitala teknikens utveckling hänger samman med ökad arbetslöshet och växande klyftor.
Hos ekonomparet finns alltså en liten öppning mot ett slags teknikkritik, samtidigt som deras budskap alltid utmynnar i en hejdlös teknikoptimism och i hyllningar till de fria marknadskrafterna. En kombination som uppenbarligen är jätteatraktiv för svenska ledarskribenter och digitalpolitiker, vilka samfällt hyllade Andrew McAfee efter att denne nyligen besökte Almedalen.

Så vad är grejen? Jag läste just deras bok Race against the machine (2011), vars budskap sedan har upprepats i den mer ordrika boken The second machine age. Och visst lägger de fram en ganska tydlig kristeori, även om det är tveksamt om de håller fast vid den i slutet, då de börjar rada upp sina råd till politiker.

Från början tänkte Brynjolfsson & McAfee skriva en glättig bok med titeln “The digital frontier”, utifrån den amerikansk-koloniala metaforen om ett “nytt territorium” som bara väntar på att erövras. De började gå igenom forskningen om digitaliseringens effekter på USA:s ekonomi, men kunde då inte bortse från vissa fakta. Det handlade om minskad efterfrågan på arbetskraft, om växande klyftor mellan fattiga och rika, liksom mellan de mest och de minst lönsamma företagen.

De pekar på tre typer av klyftor som den digitala teknikutvecklingen tenderar att vidga:
1. Klyftan växer mellan högutbildade och lågutbildade anställda (som ökar till följd av “skill-biased technical change“, samtidigt som arbetsmarknaden polariseras, eftersom den pågående strukturomvandlingen i synnerhet eliminerar de yrken som befinner sig “i mitten”, alltså själva kärnan för det som brukar kallas “medelklassen”).
2. Klyftan växer mellan “superstjärnorna” och alla andra. Fenomenet är välkänt från kulturindustrin och kan sättas i samband med tekniker för massreproduktion. Vad som nu sker är att samma topplistedynamik breder ut sig i allt fler branscher, till följd av digitaliseringen, enligt Brynjolfsson och McAfee. Eliten kan definieras som de 1 % av befolkningen som har högst inkomster, eller 0,1 % eller 0,01 % – oavsett vilket, så drar deras inkomster iväg från den stora massans. (Detta förklaras här med hänvisning till “The economics of superstars“.)
3. Klyftan växer dessutom mellan kapital och arbete – även den sänkta löneandelen kan alltså förklaras av den digitala teknikutvecklingen, enligt de bägge ekonomerna.

I centrum står dock frågan om s.k. teknologisk arbetslöshet“, som länge har betraktats som en icke-fråga inom nationalekonomin.

På 2000-talet försvinner fler jobb i USA än vad som skapas – samtidigt som befolkningen växer. Och det handlar inte om följderna av en finanskris, utan om en mer djupgående och utdragen strukturomvandling, skriver Brynjolfsson & McAfee. Recessionen som officiellt varade från maj 2007 till oktober 2009 innebar en ytterligare ökning av arbetslösheten, i en synnerligen drastisk omfattning. Det slående är att arbetstillfällena inte har återkommit, trots att den ekonomiska aktiviteten har återhämtat sig (om man ser till konventionell statistik).

Hur ska arbetslösheten i USA förklaras? Nationalekonomerna har enligt Brynjolfsson & McAfee delat sig i tre läger, utifrån tre förklaringar.
1. Konjunkturcykeln. Inflytelserika ekonomer som Paul Krugman menar att arbetslösheten helt enkelt beror på bristande tillväxt (som i sin tur beror på bristande efterfrågan, vilket kan lösas med stimulanspolitik – om vi ska tro Krugman).
2. Ekonomisk stagnation syftar på någonting mer utdraget, som inte kan reduceras till en cyklisk rörelse. Tyler Cowen rönte uppmärksamhet för sin bok The great stagnation (2011) som drev tesen om att västvärlden nått en “teknologisk platå” där “den lågt hängande frukten” är slut. Han lyfter fram de sjunkande medianinkomsterna och anser på fullt allvar att produktivitetens utveckling har stagnerat och att endast en kraftigt accelererad innovation kan ta USA ur krisen. (Eftersom nationalekonomerna är just nationalekonomer tenderar deras resonemang alltid att röra sig från den universella till den nationella nivån när det är dags att leverera lösningar.)
3. Arbetssamhällets slut är en tes som här förknippas med Jeremy Rifkin.

Givetvis anser Brynjolfsson & McAfee att de står för ett synsätt som överskrider de tre nämnda. Visserligen ignorerar de att föra en närmare diskussion om arbetssamhällets eventuella slut. Men de är tydliga med att USA:s recession och arbetslöshet inte kan reduceras till ett uttryck för konjunkturcykeln, utan handlar om en djupare strukturtrend. Men till skillnad från Tyler Cowen menar de att den tekniska utvecklingen inte stagnerar utan tvärtom accelererar. (Och på dessa punkter är jag böjd att hålla med.)

Svårare har jag för det positivistiska talet om olika “faktorer”, som inte sätts i samband med varandra och inte heller definieras. Som när författarna skriver:

technology is not the only factor that affects incomes. Political factors, globalization, changes in asset prices, and /…/ corporate governance also plays a role.

Nåväl. Det intressanta med Race against the machine är ju att författarna försöker sätta den tekniska utvecklingen i centrum för en kristeori. Att det är en alltför hög produktivitet som får kapitalismen att fungera dåligt är ju något som hävdas av en del marxister (som utgår från profitkvotens fallande tendens), men nästan aldrig av ortodoxa nationalekonomer. Tanken att den tredje industriella revolutionen till sina effekter är någonting annat än de två föregående – vilket ju hävdas av värdekritikerna – antyds ibland av Brynjolfsson och McAfee. Jag misstänker att denna antydan (och dess vaghet) har stor betydelse för de bägge ekonomernas popularitet.

Ett par gånger gånger återkommer en hänvisning till hur det gick för hästarna i 1900-talets början, i den andra industriella revolutionen då explosionsmotorn bredde ut sig. Hästarna blev kort sagt överflödiga i varuproduktionen. Frågan som ställs är om detsamma kommer att ske med människorna under 2000-talet, i den tredje industriella revolutionen. Resonemanget hänvisas ena gången till Gregory Clark (2007), andra gången till följande citat av Wassily Leontief (1983):

the role of humans as the most important factor of production is bound to diminish in the same way that the role of horses in agricultural production was first diminished and then eliminated by the introduction of tractors.

Och ändå skiter Brynjolfsson & McAfee i att diskutera tesen om arbetssamhällets slut! De är så pass ortodoxa, att allt de kan tänka på är följande fråga: hur ska vi trots allt skapa nya jobb?

Bland policyförslagen (som riktar sig exklusivt till beslutsfattare i USA) finns mest skåpmat: “flexibel” arbetsmarknad, gör det lättare att avskeda, utbilda alla skolbarn i “entreprenörskap”, satsa på en selektiv invandring av högutbildade “entreprenörer”, stöd basforskning, bygg upp infrastrukturen. Vidare förordas en liberaliserad lagstiftningen om patent och upphovsrätt, stopp för subventioner av bostadslån (eftersom bostadsägande bromsar arbetskraftens flexibilitet), samt stoppat stöd till finanssektorn (eftersom den attraherar alltför mycket värdefullt “humankapital”)… Samtidigt framställs det som en självklarhet att Google, Facebook, Apple och Amazon bör betraktas som förebilder för ekonomin i sin helhet.

Det intressanta i detta är väl möjligen att Brynjolfsson & McAfee inte bara vill göra det billigare att anställa, utan även göra det dyrare att investera i maskiner. Detta ska ske genom en skatteväxling, där skatten på arbete sänks medan skatterna på energi och utsläpp höjs. Detta är för övrigt enda gången som de närmar sig miljökrisen, fast deras syfte är ett annat än att rädda miljön – de vill bromsa den tekniska utvecklingen. Ja, faktiskt.

Problemet är, enligt dessa nationalekonomer, att den digitala teknikutvecklingen är exponentiell och sålunda accelererar, medan däremot den organisatoriska förändringen inte håller samma takt. Lösningen blir alltså att bromsa teknikutvecklingen för att i stället främja utveckling av nya sätt att organisera företag, alltså det som brukar kallas “nya affärsmodeller”. Det förblir dock oklart om de verkligen tror att samhällets organisatoriska förändring kan bli exponentiell. En annan fråga som inte berörs är huruvida detta krav på exponentiell samhällsförändring, när det tillämpas i större skala, går att förena med ett demokratiskt samhällssystem.

Krisen, del 144: Finns det inget samband mellan ekonomisk kris och fascism?

Påståendet att “högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman” har diskuterats lite på Aftonbladets kultursida. Ordväxlingen är ett ganska bra exempel på två olika sätt att begripa krisen.

Först skrev Åsa Linderborg:

All forskning visar att högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman. SD:s europeiska broderpartier föddes med oljekrisen 1973 och har vuxit lavinartat sen krisen satte in 2008. Massarbetslöshet och försämrade livsbetingelser skapar en rädsla hos de allra flesta att också själv snart falla fritt. Frustrationen, eller rakt av hatet, riktar sig mot invandrarna, antingen de ”lever på bidrag” eller kan tänka sig att jobba för fyrtio spänn i timmen.

En fullt giltig observation, vill jag hävda. Även om sambandet befinner sig på en ganska hög nivå av historisk abstraktion. Därför väcker det följdfrågor. Åsa Linderborg fortsätter:

Men Sverige har ju klarat sig förhållandevis bra genom de senaste årens kris, och ändå växer stödet för SD. Hur hänger det ihop?

Av någon anledning retade hennes resonemang upp kollegan Petter Larsson. Han skriver i sitt svar att Åsa Linderborg dammar av “vänsterns klassiska fascismtes, grundad i erfarenheterna från 30-talet”. Vilken tes som åsyftas är oklart. Om vi snackar om 1930-talets partikommunister (från Stalin till Trotskij), så företrädde de fascismteorier med följande kärna: det är den kapitalistklassen som står bakom fascismen. Vilket var och är en felaktig teori. Men det var inte den teori som Åsa Linderborg framförde.

Att hävda ett samband mellan fascism och kris är en sak.
Att hävda att en viss klass står bakom fascismen är en helt annan sak.
Påståendena går förvisso att kombinera. Många partikommunister har hävdat att kapitalisterna just i kristider tenderar att bli fascister, för att skydda sin position gentemot en arbetarklass som tenderar att bli extra revolutionär i kristider. Det är en usel teori. Men att den är felaktig betyder inte att det saknas samband mellan kris och fascism.

Petter Larsson anför sedan – i sant positivistisk anda – en drös med fakta, tänkta att vederlägga sambandet mellan fascism och ekonomisk kris. Han skriver:

I de värst drabbade krisländerna, Spanien, Portugal, Irland, finns till exempel inga framgångsrika högerradikala partier. Greklands Gyllene Gryning är undantaget, inte regeln.
Omvänt har de lyckats bra i hyggligt välmående länder som Schweiz, Danmark och Norge.
Ibland kan de rent av missgynnas av krisen. Dansk Folkeparti backade för första gången 2011 antagligen för att den ekonomiska politiken dominerade valrörelsen och trängde undan invandringen. Och under hela finanskrisen backade Fremskrittspartiet i val på val.
Tittar man lite i backspegeln kan man också konstatera att högerradikalerna i Europa fördubblade sina väljarandelar under 90-talet långt före finanskrisen.
Med andra ord: de kan gå bra eller dåligt, i både kristid och i uppsving.

Problemen med detta resonemang är två. För det första blandar Petter Larsson ihop lågkonjunktur med kris – han väljer att bortse från tanken på en mer långsiktig krisdynamik, där olika former av krismedvetande etablerar sig gradvis över årtionden. För det andra utgår han från att det samband, som han vill motbevisa, måste finnas på en nationell nivå.

Det stämmer att en rad länder som drabbats särdeles hårt av den ekonomiska krisen inte har utvecklat högerradikala partier (som om detta bara handlade om enstaka partier). Dessbättre finns det alltså inget automatiskt samband som slår in i varje enskilt krisland.
Samtidigt har högerradikala partier haft framgång även i länder som hör till krisens kortsiktiga vinnare. Detta motbevisar inte tesen om ett samband mellan kris och fascism. Tvärtom. Det är ju ett exempel på sambandet!

En nyckel finns i rädslan att falla, som nämns av Åsa Linderborg och som vi tidigare diskuterat här i krisserien. Det finns ingenting paradoxalt i att fascismen i kristid får en särskild grogrund i de någorlunda välbeställda grupper som börjar känna hur löst de trots allt hänger.

Sambandet handlar inte så mycket om fattigdom, utan om rädslan för att förlora sina privilegier. Därför förefaller det som att fascistiska idéer har en särskild grogrund bland krisens kortsiktiga vinnare. Och det har ingenting att göra med den idén om att fascismen skulle vara en medveten skapelse av sluga kapitalister.

Uppdatering:
Håkan Blomqvist gör en liknande invändning mot Petter Larsson i sitt svar:

För Larsson är ”krisen” själva det akuta finansraset. Men de europeiska samhällena, inklusive flera av de ”välmående”, har under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris med växande sociala klyftor, urgröpta trygghetssystem och marginalisering av stora grupper. Ta Sverige; i nationalräkenskaperna och Moderaternas självbild ett ”hyggligt välmående land”. Men sett underifrån en vittrande välfärdsstat med kroniskt hög arbetslöshet och social otrygghet.

1990-talet var ju just det årtionde då så mycket av välfärdsstatens anordningar brast. Det skedde för svensk del i kölvattnet av räntekrischocken, EU-inträdet och Bildtsegern. Samtidigt som den efterfrågade arbetskraftsinvandringen från 1980-talet hade avlösts av flyktinginvandring ökade trycket från den ekonomiska globaliseringen. Växande arbetslöshet, social nedrustning och ökande klyftor utgjorde grogrund för många drabbades oro. En oro som främlingsfientliga krafter utnyttjade för sitt budskap att det är ”utlänningarnas fel”.
/…/
Det är i krisen för välfärdsstaten i Europa, inklusive för dess forna repressiva ”kommunistiska” variant i öst, som öppet rasistiska och extremnationalistiska, inklusive rent fascistiska rörelser, åter fått luft under vingarna. /…/
Där den etablerade politiken inte erbjuder någon lösning på socialt sönderfall och oro söker andra krafter med budskapet tro, hopp och ordning ta initiativet. Huruvida de lyckas har samband med motkrafternas läge och varierande politiska och kulturella förutsättningar, traditioner och aktörer. I krisernas Spanien och Portugal utgör den öppna fascismens illdåd en för många ännu avskräckande erfarenhet. De invandrarfientliga norska och danska framstegspartierna har inte fascistiskt ursprung utan skattegnäll, provinsialism och småfolksnationalism. Medan fascister som grekiska Gyllene gryning eller ukrainska Högra sektorn utgör politiska stridsgrupper uppladdade av folkhat, agerar schweiziska folkpartiet SVP mer som ett medelklassens svartsjuka gated community gentemot den stora stygga världen.
Det gemensamma bakom skillnaderna är dock just krisen för det välfärdsstatsprojekt med minskande klyftor, full sysselsättning och social trygghet som en gång utgjorde efterkrigstidens framtidslöfte.

Kulturborgarrådet lovar bättring för Kulturtavlorna

Efter att jag uppmärksammat i Expressen hur Stockholms kulturtavlor missbrukas till bensinreklam, svarar nu kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP). Dessbättre håller hon med om att det blivit fel. Hon skriver:

Rasmus Fleischers observation visar att urvalskriterierna och tolkningen av dessa behöver stramas upp så att kulturtavlorna blir just den marknadsföringsplats som det fria kulturlivet behöver.

Vad detta betyder i praktiken återstår att se. Nu drivs alltså kulturtavlorna av Sarrasso AB, som vunnit en upphandling med väldigt vaga kriterier. Om det går att vässa kriterierna innan kontraktet löper ut vet jag inte. Men hur tydliga kriterier som än formuleras på ett papper, kommer det i praktiken att finnas fall där det är orimligt att överlåta det kulturpolitiska beslutet åt ett reklamskyltsföretag.