Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.
Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.
Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”
Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.
Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

K195: Varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på ekonomisk produktivitet

Låt oss fortsätta rota i frågan om ekonomisk produktivitet. Det verkar ju inte bättre än att produktiviteten accelererar och stagnerar på samma gång, beroende på vilken nationalekonom man frågar. Man kan rentav få intrycket av att nationalekonomerna inte själva vet vad de försöker beräkna.

(När jag i detta inlägg talar om “nationalekonomerna”, syftar jag i första hand på den s.k. neoklassiska skolan, vars premisser sedan länge har styrt den nationalekonomiska vetenskapen. Modeller byggs fortfarande på antaganden om perfekt konkurrens och generell jämvikt, hur många externa faktorer man sedan för in för att korrigera de mest uppenbara tokigheterna.)

Jag är verkligen inte insatt i alla de olika tekniker som används för att räkna samman produktivitetsstatistik. Men det kan räcka att skrapa lite på mätproblemens yta för att vissa mönster ska framträda. Jag tror att dessa mönster pekar på någonting som är större än bara ett vetenskapligt mätproblem. Svårigheterna att mäta produktivitet kan säga någonting om reella kristendenser i själva produktionen.

Väldigt preliminärt vill jag nu kasta fram en skiss över tre begreppspar som nationalekonomin tycks ha svårt att hantera. Om vi däremot utgår från Marx’ ekonomikritik, framstår de som tre olika uttryck för samma sak: kapitalets inre motsägelse.
Oavsett vilket handlar det om tre konkreta frågor med betydelse för varje resonemang som kopplar produktivitet och kris.

I. lokalt / globalt
Nationalekonomerna utgår ständigt från nationen och den nationellt aggregerade statistiken över t.ex. BNP, inflation och produktivitet. Om en teori stämmer på nationell nivå, tar de för givet att den även kommer att stämma på global nivå. Men tänk om detta är ett felslut?
Generellt utgår nationalekonomerna från att ökad produktivitet skapar ekonomisk tillväxt – och att detta samband ska gälla såväl förr som nu och i framtiden. (Just nu kan vi bortse från frågan om de historiska gränserna för vad Marx kallade “relativt mervärde“.)

Det är inga problem att hitta statistik som styrker detta samband på olika lokala nivåer. Om ett företag lyckas höja sin produktivitet i förhållande till konkurrenterna, kommer företaget ha goda förutsättningar att expandera. Om en hel nation lyckas driva upp näringslivets produktivitet, t.ex. genom satsningar på utbildning och infrastruktur, kommer den sannolikt att attrahera mer produktion, vilket resulterar i högre tillväxt. Och att Sverige har “sju förlorade år” sedan 2007, utan tillväxt i BNP per capita, förklaras gärna som en direkt följd att produktiviteten i Sverige uppges ha stått stilla.

Men detta bevisar egentligen bara att hög produktivitet ger fördelar i konkurrensen – på bekostnad av de lågproduktiva konkurrentföretagen och -nationerna. Vad som händer om alla företag och alla nationer höjer sin produktivitet, det är faktiskt en helt annan fråga.

II. produktivt arbete / improduktivt arbete
För de klassiska nationalekonomerna, som Adam Smith, var det självklart att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete.
Karl Marx omdefinierade dessa begrepp i sin ekonomikritik. Huruvida ett arbete var produktivt berodde enligt honom inte på arbetets konkreta karaktär, utan på dess abstrakta form. Arbetet är produktivt i den mån det resulterar i mervärde, vilket förutsätter att det utförs i formen av lönearbete och resulterar i varor som går att sälja. Annars är arbetet improduktivt, vilket betyder att det måste finansieras genom en omfördelning av av mervärde från varuproduktionen.

Den neoklassiska nationalekonomin har däremot förkastat själva distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete. I stället förutsätter man att alla verksamheter i någon mening är “produktiva” så länge det finns någon som vill betala för dem. Detta bidrar till att luckra upp gränserna för vad man egentligen vill undersöka. Fördelen är att nationalekonomerna bara har ett begrepp om “produktivitet”, medan ekonomikritikerna faktiskt har två.
När Marx talar om “produktivt arbete”, syftar han alltså på arbetets abstrakta resultat.
När Marx talar om “arbetsproduktivitet”, syftar han däremot på arbetets konkreta resultat.
Och därmed är vi framme vid det tredje motsatsparet:

III. konkret rikedom / abstrakt rikedom
Enligt Marx karakteristeras det kapitalistiska produktionssättet av en motsättning mellan konkret rikedom och abstrakt värde, “stoff” och “form”. Varuproduktionens överordnade syfte kan bara vara att frambringa en profit. Kapitalet är inget annat än värde i rörelse, en abstrakt tillväxt för tillväxtens egen skull. Om tillväxten avstannar blir det kris och särskilt i krishanteringen blir det uppenbart att det är likgiltigt för kapitalet vilka konkreta varor som det rör sig genom.

Nationalekonomerna erkänner däremot ingen inneboende motsättning i ekonomin – allra minst mellan det konkreta och det abstrakta. För dem finns blott olika abstraktionsnivåer i analysen. De tänker sig att all ekonomisk verksamhet syftar till att möta konkreta behov hos människan. Utifrån olika observationer, ska sedan den ekonomiska vetenskapen abstrahera fram de lagar som styr ekonomin. En alldeles grundläggande abstraktion är när människors konkreta behov översätts till den abstrakta kategorin “nytta”. En ökad produktivitet innebär, enligt nationalekonomerna, att man kan få ut mer “nytta” än tidigare, utan att behöva jobba fler timmar. Problemet är bara att inga nationalekonomer någonsin har lyckats mäta “nytta”.

Erik Bengtsson skriver i en forskningsgenomgång:

I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta /…/ Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna.

Om detta skrev signaturen “suitsmeveryfine” för några år sedan i en kommentar:

Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt.

Nationalekonomerna hoppar alltså raskt från det konkreta till det abstrakta; även om de egentligen vill mäta hur mycket som har producerats rent materiellt, accepterar de för enkelhets skull att räkna på siffror över den samlade produktionens pris.
Ändå är de inte helt nöjda. De vill fortfarande tänka att “nyttan” är konkret. Och på det konkreta planet går det inte att förneka att det sker en utveckling. Även om en mobiltelefon år 2015 lika mycket som en mobiltelefon år 1995, kan den onekligen göra mer. Alltså krävs metoder för kvalitetsjustering, där de faktiska priserna räknas om till hypotetiska priser. En sådan metod är hedonisk regression, där man låter statistiker helt subjektivt avgöra hur mycket bättre en viss produktkategori har blivit jämfört med tidigare. Är dagens mobiltelefoner dubbelt så bra som för tjugo år sedan, eller tio gånger så bra? Eller är de rentav 100 gånger bättre, med tanke på att man nu kommer åt hela internet? Någon fattar en beslut om att mobiltelefonerna blivit t.ex. 20 gånger bättre, varpå nationalekonomerna accepterar denna siffra, med alla konsekvenser detta får för produktivitetsstatistiken.

Mot denna bakgrund kan man ha förståelse för att vissa nationalekonomer väljer att komplettera statistiken med en rejäl skopa spekulation. Så gör t.ex. Robert Gordon, vars pessimistiska prognos för produktiviteten i USA vi ska titta på härnäst, som sagt.

Avslutningsvis ännu ett citat från Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia, som nyligen twittrade:

vi talar ofta löst om “produktivitet” och dess förändringar som om det var något objektivt och enkelt… Det är det inte.
Trodde aldrig jag skulle säga det men postmodernisterna har rätt i att kunskap, inkl produktivitet, är socialt konstruerad… eller som Rodney Edvinsson skriver i sin avhandling om historiska nationalräkenskaper ur marxistiskt persp, nationalräkenskaper konstrueras med syften.

(Sen kan man förstås diskutera om huruvida detta visar på att “postmodernisterna har rätt”. En annan tolkning är att just nationalekonomin är den mest postmoderna av alla vetenskaper, utan att vilja erkänna det. Vilket kan bero på att postmodernismen faktiskt är senkapitalismens kulturella logik.)

K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång

Enormt tack för de utförliga kommentarerna till förra inlägget. När jag nu ska följa upp, ska jag försöka att spara de längsta trådarna till kommande inlägg.
Först vill jag alltså uppehålla mig lite vid frågan om de olika sätten att förstå ekonomisk produktivitet, särskilt i förhållande till tesen om en ekonomisk stagnation. Utgångspunkten är fortfarande några passager i texten “Lönlösa liv” som publicerats i bok med samma namn. (En tidigare version av texten, tre år gammal, finns arkiverad.)

Förvirrande nog rymmer “Lönlösa liv” två påståenden om den samtida kapitalismens utveckling som tycks gå tvärs emot varandra:

  • produktiviteten ökar
  • produktiviteten minskar

Trots allt kan båda påståendena kan vara sanna, utifrån två olika definitioner av ekonomisk produktivitet. Då har vi en motsättning som möjligen kan tänkas dialektiskt, som en motsättning grundad i själva kapitalförhållandet. För kapitalet är ju, enligt Marx “självt den processerande motsättningen“.
En sådan dialektik förutsätter dock en begreppslig avgränsning som jag tycker saknas i “Lönlösa liv”. Inte heller tycks mig saken bli mycket tydligare i de överlag superintressanta anteckningarna från den studiecirkel som hållits i Malmö, där deltagarna har läst “Lönlösa liv” tillsammans med andra texter, däribland en artikel av nationalekonomen Robert Gordon. Denne driver en tes om att den ekonomiska tillväxten i USA kan ha stannat av för gott, eller åtminstone för lång tid framöver – vilket enligt honom beror på att produktiviteten slutat växa. Jag ämnar återkomma till vad Gordon menar med “produktivitet”. Låt det bara stå klart att hans nationalekonomiska begrepp är helt väsensskilt än vad ekonomikritiker (från Marx och framåt) menar med “produktivitet”.

Nationalekonomerna tänker ju sig att all produktionen ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov på ett effektivt sätt. Ekonomikritikerna hävdar däremot att produktionen av varor, avsedda att säljas på en marknad, har ett helt annat syfte, nämligen vinst. Samma författarkollektiv som skrev “Lönlösa liv” sammanfattade saken så här i sin förra bok, i en introduktion av Moishe Postones läsning av Marx:

Kapital är helt enkelt värde i rörelse, en processerande motsättning, vars former skiftar och vars syfte enbart är en förmering av sig självt. Det är därför kapitalet enligt Postone utgör ett historiskt subjekt i hegeliansk mening. Postone menar alltså att kapitalet är en teleologisk process som i sin utveckling grundar sin egen framträdelse och fortsatta reproduktion genom att varje företag och ekonomisk transaktion finner sig i en ekonomi baserad på lönearbete och penningtransaktioner.

Men just nu behöver vi inte försjunka i filosofiska läsningar av Marx och Hegel. Tanken var ju att belysa en skillnad mellan motstridiga begrepp om ekonomisk produktivitet. Dissonansen blir som tydligast i följande passage i “Lönlösa liv”:

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar

Här konstateras först att kapitalismen leder till en ständigt ökad produktivitet (vilket också poängterats flera gånger tidigare i texten). Men i nästnästa mening hävdas att kapitalismen nått fram till ett stadium präglat av minskad produktivitet.

“Produktivkrafternas utveckling” innebär ju (om vi följer Marx) att maskiner (dött arbete) ersätter arbetskraft (levande arbete) i varuproduktionen. Produktiviteten ökar; det krävs färre avlönade arbetstimmar än tidigare för att få fram en viss produkt.
Ingenting säger att detta enbart gäller materiella produkter. Varan kan lika gärna vara t.ex. en reklamexponering. Google och Facebook är utmärkta exempel på produktivkrafternas utveckling. Tänk hur lite arbetskraft de behöver avlöna för att få en annons att exponeras för en viss målgrupp, jämfört med hur mycket arbetskraft som krävdes för att uppnå motsvarande resultat i någon av alla de dagstidningar som nu tvingas till brutala nedskärningar och nedläggningar.

Om produktiviteten tvärtom minskar, skulle det betyda att fler arbetstimmar blir nödvändiga för att uppnå samma resultat som tidigare. Såvitt jag vet, övervägde Marx aldrig att produktiviteten skulle kunna minska i varuproduktionen. Men alla arbetstimmar i vårt samhälle ägnas ju inte åt att producera varor. Där finns ju också en mängd sysslor som i kapitalistisk mening är improduktiva, eftersom de antingen utförs i andra former än lönearbete, eller inte resulterar i en vara som kan säljas. Detta även om de är nödvändiga för att upprätthålla en fortsatt varuproduktion. Till de improduktiva verksamheterna hör bland annat de skattefinansierade tjänsterna, från vård och skola till polis och militär. Om sådana verksamheter kostar allt mer i förhållande till BNP, går det kanske att (ur kapitalets synvinkel) tala om en “minskad produktivitet” i ekonomin som helhet. Men det utesluter inte att produktiviteten fortsätter att stegras i själva den kapitalistiska varuproduktionen. Och enligt flera Marx-tolkningar är det just denna produktivitetsökning som lägger grunden för kapitalets kristendens.

En helt annan fråga är om produktiviteten i varuproduktionen faktiskt kan minska till följd av att naturresurser tar slut, eller av att ekosystem slås ut. Vad innebär detta för kapitalförhållandet? Här har vi ett tänkbart ämne för kommande inlägg.

Dessutom vill jag, som sagt, gå lite närmare in på Robert Gordons nationalekonomiska tes om stagnerad produktivitetsutveckling. För det är en intressant tes, även om den bygger på ett ganska grumligt begrepp om vad produktivitet är.

Samtalet fortsätter.

K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?

Krismedvetande och framtidsförväntan” står som rubrik på senaste inlägget på bloggen Konflyktlinjer, som är knuten till nätverket Motarbetaren. Det inleds med en fråga:

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Inlägget skissar också på ett svar. Ett försiktigt svar med inslag av ambivalens. Å ena sidan skiljer sig förutsättningarna från land till land, vilket gör det svårt att generalisera. Å andra sidan är kapitalismen i sitt nuvarande stadium ofrånkomligen global, vilket på längre sikt utesluter möjligheten att “öar av tillväxt” skulle kunna överleva, omgivna av sönderfall. Mellan det lokala och det globala, det kort- och långsiktiga, utstakas följande prognos:

den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.
/…/
Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. /…/
Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen.

Här undrar jag: vad är skillnaden mellan “ett permanent kristillstånd” och “den slutliga krisen”?

Och varför ska det a priori anses vara “naivt” att överväga möjligheten av kapitalismens slutkris?
Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut?

Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet.

En annan fråga gäller slutets tidslighet. Om någon intalar sig att en “slutkris” ska ske med samma hastighet som en börskrasch, inom ramen av några veckor, är detta minst sagt naivt. Men det går lika gärna att tänka sig kapitalets slutkris som en utdragen process, fylld av motsägelsefulla kast, våldsamma strider och tillfälliga vinnare.
Robert Kurz diskuterade dessa tidsramar inte minst i sin sista bok, Geld ohne Wert. Tråden plockas upp i senaste Exit där Roswitha Scholz kontrasterar tidsförståelserna hos Moishe Postone och (den sene) Robert Kurz. Jag har själv skrivit en resumé av Kurz syn på saken i min bok Tapirskrift (s. 271–272):

Radikala kristeoretiker konfronteras ofta med en vulgärförståelse som förutsätter att ett sammanbrott skulle vara ögonblickligt, som när en människa drabbas av en hjärtinfarkt och faller död till marken. Men kapitalismens totalprocess har en annan tidshorisont än en enskild människa. Ett globalt samhällssystem som vuxit fram under hundratals år faller inte samman över en natt. Snarare torde sammanbrottet ta årtionden i anspråk – vilket likväl är historiskt abrupt.

Och åter i en annan artikel:

Kapitalismens sammanbrott sker knappast över en natt. Snarare tänker sig värdekritikerna kapitalets slutkris som en långdragen process som tar flera årtionden. Bit för bit lossar varusamhällets fogar, samtidigt som människorna klamrar sig fast vid varuformen i en alltmer förtvivlad konkurrens om samhällssmulorna. Så länge kapitalismen kollapsar utan att övervinnas, återstår i förlängningen bara ett alternativ: barbari.

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

I nästa inlägg vill jag resa en annat fråga inför den stagnationshypotes som lagts fram av Konflyktlinjer och i texten Lönlösa liv. Det handlar om definitionen av “produktivitet”.

Sanningsrelativismens elefanter finns i rummet

tal om “den postmoderna sanningsrelativismen”, skulle vi t.ex. kunna säga så här:

Är Stefan Löfven statsminister?

– Stefan Löfven är en ledande politiker. Jag håller inte på att sätta etiketter på politiker utan han är en politiker på en ledande position.

Alltså, om vi ska snacka sanningsrelativism så duger det inte att citera ur en 17 år gammal rapport. Det finns elefanter i rummet.

K192: Brist på fritid som orsak till ekonomisk kris? Återblick på tillväxtkritiken kring år 1980

När man dyker ner i 1970- och 1980-talets svenska samhällsdebatt finns det två figurer som ofta intar en intressant position i skärningsfältet mellan forskning och partipolitik: Lars Ingelstam och Staffan Burenstam Linder. Den ene var socialdemokrat och matematiker, den andre var moderat och nationalekonom. Men båda var i någon mening tillväxtkritiker.
Deras tillväxtkritik var dock inte av det malthusianska slaget; det handlade inte så mycket om brist på materiella resurser som om brist på tid. Det verkar som att såväl Lars Ingelstam som Staffan Burenstam Linder tog starkt intryck av William Baumols teori om kostnadssjukan, som de kom att tillämpa på delvis udda vis.

Staffan Burenstam Linder fick stort genomslag med boken Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969), som kommit i flera nyupplagor och blivit populär bland arbetskritiker och i alternativrörelsen. Ganska oväntat för en bok författad av en moderatpolitiker, som bl.a. kom att bli samt Sveriges handelsminister 1976–81 samt rektor för Handelshögskolan!

Lars Ingelstam, å sin sida, blev chef för Sekretariatet för framtidsstudier som grundades 1973. Under de följande årtiondena gjorde han en del uppmärksammade inspel i samhällsdebatten, bl.a. om köttransonering och inskränkt privatbilism.

Det behöver knappast påpekas att exemplen som de tog upp på 1970-talet i högsta grad känns daterade i dag. Särskilt som det handlade om att förutspå framtiden. Men just genom denna distans kanske det är möjligt att återvända till den teoretiska kärnan för att se om där finns något som håller. Roland Paulsen gjorde f.ö. något liknande i Arbetssamhället (2010), om jag minns rätt. Men det är också intressant att närma sig de gamla framtidsspekulationerna ur en kristeoretisk vinkel.

Nyss bläddrade jag i Lars Ingelstams bok Teknikpolitik (1978), avsedd att användas i studiecirklar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Särskilt fastnade jag för en passage som utgår från Staffan Burenstam Linder, som utmynnade i en kristeori som förefaller märkligt otidsenlig.

En rad av de tekniska attiraljerna i det moderna samhället erbjuder sig att spara tid åt oss. Och detta är vid första anblicken självklart riktigt: det går mycket snabbare att använda miniräknare än penna och papper, och man kan ta sig från Stockholm till Köpenhamn på en timme med flyg, i stället för på 15 timmar (äldre snälltåg) eller ungefär en vecka (hästskjuts).

Men samtidigt talar vår erfarenhet också i annan riktning. Vi känner oss ha mera bråttom än förr. (Dvs om vi inte är pensionärer eller sjukskrivna. Då har vi sannolikt mindre att göra än någonsin förr i historien.) Beror det på att vi faktiskt också försöker hinna mer – eller är det moderna livet inte så praktiskt och tidsekonomiskt ordnat som en del vill få oss att tro?

Det har gjorts en del studier på senare år, som ger stöd åt den sistnämnda misstanken. I det grundligaste arbetet hittills på området gör Staffan Burenstam Linder sannolikt att knapphet på tid är den faktor som starkast kommer att begränsa eller stoppa den ekonomiska tillväxten i framtiden. Mera exakt är tanken den att visserligen kan den tid som krävs för produktion genom teknisk utveckling sjunka ytterligare. Men konsumtion, användning, vård och möjligen reparation av en allt större varuvolym kommer att lägga beslag på en stor del av den tid som frigjorts. Det kan visas med enkla beräkningar att det är nästan omöjligt att märkbart öka den egentliga fritiden genom höjd produktivitet. Det är likaså helt följdriktigt men ändå paradoxalt att en högavlönad måste arbeta längre för att ha råd att reducera “egenarbetet”. Vi känner alla igen den rastlösa välfärdsmänniskan. “Lättingen” som uppträder i andra versen av Internationalen finns inte mer. De som råder och bestämmer i vår tid är oerhört flitiga personer.

En fortsatt teknisk utveckling som innebär att varuvolymen stiger, kan, om Burenstam Linder har rätt, leda till allmän tidsknapphet, motsättningar i ekonomin och en “tillväxtens dekadensperiod”.

En rätt udda kristeori, inte sant? Och samtidigt så rak! Att människors brist på fritid skulle kunna en gräns för den ekonomiska tillväxten. Finns det någon som hävdar någonting liknande idag? Om teorin är överspelad, vilket den kanske är, återstår att reda ut varför den var felaktig från början, eller vad som har gjort att de tidsekonomiska villkoren skulle ha förändrats historiskt.

K191: Lars Hermansson, “Slut”

Katastroferna accelererar, men förvånansvärt mycket förblir som det brukar i Lars Hermanssons roman Slut. Det är samtid, det blir framtid och under tiden kämpar en dåtid med att sortera sig. Ända in i slutet förblir det oklart vad det är som går mot sitt slut. Förståndet eller civilisationen? Kroppen eller planeten? Jag slår ihop boken med en rysning. Detta är storartat.

Berättelsen börjar i tidigt 2000-tal, strax efter tsunamikatastrofen. Eftersom huvudpersonens dotter då är fem år, förstår vi efter hand att vi passerat nuet och rört oss mot 2020-talet. Jordbävningarna blir allt värre men de lätt absurda förklaringar som antyds, helt episodiskt, bekräftar att den geologiska nivån bara är en kuliss. Parallellt med detta skildras ett åldrande: ett långsamt kroppsligt sönderfall som ömsom pareras av vardagliga rutiner, ömsom blåses upp av en hypokondrisk fantasi.

vetskapen om kroppens förfall låg där som en dov oro under vardagslunken, och jag kunde inte bli kvitt tanken att min tid på jorden och historiens slut var synkrona. I stunder av självförminskning tänkte jag att jag var den förste i ett nytt släkte ultranarcissister som inte kunde förstå sin död på annat sätt

På ett plan är det uppenbart att författaren använder sig av två förfallshistorier, planetens och individens, för att fånga den mellannivå som inte verkar lika direktåtkomlig för litterär skildring: kapitalismens kris på det mest grundläggande plan som ständigt störs av konjunkturernas tvära kast. Genom att hänga upp det hela på en personlig livsberättelse förlänas skildringen en rimlig hastighet, samtidigt som dramatiseringen till naturkatastrof tycks som en nödvändig absurditet. Så dubbelbelyses en historiskt forskridande samhällskris ur två motsatta vinklar, uppifrån och nedifrån. Civilisationens ryckiga rörelse mot avcivilisering där det allra mesta förblir vad det har varit. Bara lite tröttare, lite fånigare, lite mindre sammanhängande.

De eskatologiska sekterna blev fler. De gjorde inget väsen av sig, plötsligt var de bara där, ohippa som hembygdsföreningar, och lika svåra att sälja in i media. Ibland inbillade jag mig att jag var ensam om att ha förstått hur många de var. De utgjorde inget återkommande samtalsämne, vad jag kunde märka. En hade kontor i en källarlokal på Bjurholmsplan i närheten av vår bostad. Tiden är ett barn stod det på en enkel lapp på dörren.

Slut går att läsa på flera nivåer samtidigt. På nästa nivå handlar det inte om en krissymptomen i sig, utan om själva omöjligheten att dra en tydlig gräns mellan insida och utsida, mellan erfarenhet och civilisation, mellan kött och ekologi, mellan apokalyptiskt vanvett och nykter pessimism. Det är alltså även en bok om eskatologisk epistemologi. Men också en smärtande undersökning av den samtida manligheten, genom en kristeoretisk lins.
Här ser jag likheter med Henrik Bromanders författarskap, där den strålande debuten Riv alla tempel inleder en romantrilogi om maskulinitet. Karakteristiskt för Bromander är de sylvasst politiska observationerna som sticks in i anekdotiskt miniatyrformat, utan att tillåtas avbryta berättelsen. Samma grepp förekommer, i mer slipad form, hos Lars Hermansson.

Men så finns det ännu en nivå i Slut: den rekursiva. Lars Hermanssons huvudperson heter Lars Hermansson. Båda är författare och läsaren kan nästan luras in i tanken på en självbiografi när berättelsen passerar nuet och löper vidare in i framtiden. Författaren Lars Hermansson skriver om att skriva om framtiden, genom att låta författarkaraktären Lars Hermansson blotta sina skamkänslor över sina egna utkast. Det är genialiskt. Det är fängslande i sin bräcklighet. Och det är dessutom väldigt angeläget som undersökning av krislitteraturens villkor.

Författarkaraktären får tillfälle att skildra sitt skrivandes våndor:

Min berättelse var förstås en extrapolering utifrån den värld jag hade omkring mig. En sönderfallande kapitalism som lappades och lagades med sänkta räntor, nyemissioner och billiga pengar, och som saknade varje övergripande mål utöver den individuella drömmen om lycka. /…/ Pappan är den enda vuxna person i berättelsen som får representera något annat. Det är förstås ett självporträtt, en smula pinsamt antagligen, men berättelsen kom heller aldrig att publiceras.

Romanen rör sig farligt nära en förödande självkritik. Jag märker hur jag själv förundras över att Slut faktiskt håller ända till slutet. Enda förklaringen jag kan hitta ligger just i glidningarna mellan olika nivåer av sönderfall, som aldrig avgörs.
Detta är å ena sidan en tragikomisk berättelse om en kulturman på Södermalm som brottas med sitt eget åldrande; å andra sidan en grotesk fantasi om hur mänskligheten utsätts för bibliska bestraffningar. Det storslagna i denna roman är det som utspelar sig mellan dessa ytterligheter.

Den här bloggposten är ingen recension. Läsvärda recensioner av Slut har däremot skrivits av Anders Johansson (Aftonbladet) och Björn Kohlström (Bernur).

Vad har Max Martin gjort för “Sverigebilden”? Vad har Spotify gjort för “svensk musik”?

Regeringens musikexportpris har alltså inte lagts ned, även om profilen har skruvats ned i ett antal år och årets utdelning blev försenad. Departementet är åter socialdemokratiskt men retoriken är densamma:

- Svensk musikexport utgör en väsentlig del av den moderna Sverigebilden i utlandet och är således inte bara en betydelsefull näringsgren utan är utifrån mitt perspektiv i högsta grad också en viktig beståndsdel i ett brett och framgångsrikt Sverigefrämjande, säger näringsminister Mikael Damberg.

Mot denna bakgrund är det lite svårt att förstå varför priset åter tilldelas Max Martin, vars bidrag till “Sverigebilden” torde vara mycket begränsat. Nog för att han proddat många hits, men det är ju knappast som att folk tänker “Sverige” när de hör Katy Perry eller Britney Spears.

Max Martin fick inte bara regeringens musikexportpris. Vid samma ceremoni tilldelades han dessutom årets “hederspris”. Detta ska gå till en “aktör inom musikbranschen” som under många år gjort insatser i “att sprida en positiv bild av Sverige”. Motiveringen talar om att han “satt Sverige på kartan som ett av världens mest framgångsrika länder när det kommer till att skriva och exportera musik”. Ärligt talat – jag tror inte att detta stämmer.

Och så fick Spotify regeringens hedersomnämnande “för insatser av särskild betydelse för svensk musiks internationalisering”. Vad som nu menas med detta. Motiveringen lyder:

Årets hedersomnämnande går till ett banbrytande företag som markant förändrat vårt sätt att konsumera musik. Deras tjänst har initierat en utveckling som spritt sig över hela världen och som ger hopp till en bransch som under många år varit i kris. Nu riktas allas blickar mot Sverige som tack vare denna musiktjänst blivit en kristallkula för hela världens musikbransch.

Visst, men vad har detta med svensk musik att göra? Menar juryn att Spotify skulle ha gjort särskilda insatser till att förmå användarna i världen att lyssna till just svensk musik?

Det kan även noteras att Spotify inte verkar ha bemödat sig om att skicka en representant till prisutdelningen.

K190: En tragisk politik?

Tragedin är inte ett tillstånd, skriver Alberto Toscano, utan en form. Ett sätt att greppa och skildra allehanda motsättningar “mellan avsikt och konsekvens, individualitet och system, frihet och nödvändighet”. Med utgångspunkt hos den tidige Lukács skriver Toscano om vad den tragiska formen har förmåga att belysa: att krocken mellan ideal och verklighet (“the ideal and the actual”) är verklig i sig.

I think that tragedy can be seen /…/ as an art and form of crisis, a dramatization of the social and subjective experience of a time when decisions are due but have yet to be rendered, when the balance between emergent, residual and dominant forces is uncertain, when antagonistic times and customs overlap, when /…/ the consequences of actions become more difficult to calculate, and neither an ethics of conviction nor an ethics of responbsibility can hold us in good stead.

Hur väl passar detta ihop med de olika varianterna av “tragisk kristeori“? Här har vi den malthusianska profetian om en ofrånkomlig överbefolkning och resursbrist. Liksom de cykliska idéer om civilisationernas uppgång och fall som vi kan hitta hos Oswald, Spengler, Joseph Tainter och i viss mån David Jonstad.
I vilken mån är dessa kristeorier exempel på vad Toscano kallar “tragisk form”? I vilken mån förutsätter den tragiska formen en “balans” mellan motstridiga krafter? Om någon läsare förstår frågan är jag mycket nyfiken på synpunkter.

In the present conjuncture of theory, tragedy is either dismissed (along with all structures of feeling anchored in the negative) for its denial of an insurgent social creativity, or, obversely, affirmed as an antidote to utopian aspirations. Leftist thought for the most part treats the tragic /…/ as extrinsic, accidental, or it slips into a narrative about finitude and limitation, which is anti-political to the extent that it reifies and renders transcendent the moment of the ethical.

Vi har redan nämnt att det bland samtida vänsterintellektuella förs en lågintensiv diskussion om tragikens politiska potential. Fredric Jameson är skeptisk, medan Terry Eagleton är mer positiv. Ännu ett bidrag kommer från konsthistorikern T.J. Clark i den välskrivna essän “For a left with no future“.

T.J. Clark är vag i sina slutsatser, men hans resonemang pekar i riktning mot att “vänstern” i någon utsträckning bör ersätta sin kritiska teori med en tragisk dito. Framför allt handlar det om att erkänna våldet som en konstant i alla mänskliga samhällen. Förkastandet av kapitalismen kvarstår hos den tragiska vänster som T.J. Clark vill se, men de praktiska planerna på att avskaffa ett produktionssätt tycks falla bort. Vänsterns målsättning bör inte vara ett stats- och klasslöst samhälle, utan någonting mer blygsamt: fred. En sådan hållning är dock inte mindre radikal, enligt T.J. Clark. Tvärtom ser han här en väg att komma bortom den förlamande motsatsställningen mellan reform och revolution.
Alberto Toscano håller inte med; han beskriver Clarks position som “tragic reformist politics of containment”, blind inför de motsägelser som “den tragiska formen” har förmåga att greppa. Nog är det så, men Clarks essä är ändå ett intressant försök att sondera det tragiska historieskrivandets terräng. I skiftet mellan olika nivåer av cyklisk återkomst kan den kompakta pessimismen plötsligt spricka och en ny, försiktig optimism skina fram.

It is difficult to think historically about the present crisis, even in general terms—comparisons with 1929 seem not to help /…/
Maybe the years since 1989 could be likened to the moment after Waterloo in Europe—the moment of Restoration and Holy Alliance, of apparent world-historical immobility (though vigorous reconstellation of the productive forces) in the interim between 1815 and 1848. /…/
Looking with hindsight, we can see that beneath the polished surface of Restoration the elements of a new vision of history were assembling: peculiar mutations of utilitarianism and political economy, the speculations of Saint-Simon, Fourier’s counterfactuals, the intellectual energies of the Young Hegelians. /…/
This is the way Castlereagh’s Europe resembles our own: in its sense that a previous language and set of presuppositions for emancipation have run into the sand, and its realistic uncertainty as to whether the elements of a different language are to be found at all in the general spectacle of frozen politics, ruthless economy and enthusiasm (as always) for the latest dim gadget.

Ty tanken den är vår, ej tankens mål“, säger prins Hamlet. Även om vi alla tänker fritt, leder tankarna vidare i riktningar som står bortom vår kontroll. Människorna skapar historia, men under främmande omständigheter, skriver Marx (1852). “Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”

Sin definition av det tragiska hämtar T.J. Clark från A.C. Bradleys Shakespearean Tragedy (1904), ur vilken han citerar:

The tragic world is a world of action, and action is the translation of thought into reality. We see men and women confidently attempting it. They strike into the existing order of things in pursuance of their ideas. But what they achieve is not what they intended; it is terribly unlike it. They understand nothing, we say to ourselves, of the world on which they operate. They fight blindly in the dark, and the power that works through them makes them the instrument of a design that is not theirs. They act freely, and yet their action binds them hand and foot. And it makes no difference whether they meant well or ill.

Poängen med en tragisk historieskrivning är, enligt T.J. Clark, att den kan skildra kaotiska förhållanden utan att hänföra kaoset till en underliggande orsak. Att kunna skildra det korta nittonhundratalet (1914–1989) som en enda katastrof, utan att ge form åt katastrofen. Samma sak med vår egen kristid. En sådan nivå av tragik finner vi inte hos de tragiska kristeorier som i malthusiansk anda vill finna alla krisers yttersta orsak i biologiska eller geologiska begränsningar. Men framför allt står den tragiska formlösheten i diametral motsats till t.ex. den värdekritiska kristeorin som söker just efter en grundläggande logik, den form (varuformen) vars kris kommer till olika uttryck.

Samtidigt finns en passage i T.J. Clarks essä som hamnar mycket nära Robert Kurz. Båda söker nämligen “ekonomins” ursprung i kriget, om än vid olika historiska epoker. T.J. Clark hänvisar till antikhistorikern Jean-Pierre Vernant, som såg en koppling mellan hopliternas sätt att strida i falangformation (från år 800 fvt) och den allmänna utbredningen av siffror i de grekiska statsstaterna. (Här finns en uppenbar parallell till hur Alfred Sohn-Rethel ser ett orsakssamband från det första bruket av mynt i Lydien (600-talet fvt) till naturfilosofins uppkomst i Jonien (500 fvt).
Robert Kurz vände sig mot sådana försök, då han menade att “ekonomin” i strikt mening är ett modernt fenomen som uppstått med krutkriget. (Här lutade han sig bl.a. på Werner Sombart, Geoffrey Parker och Jacques Le Goff.)

En kritisk teori förutsätter ingenting evigt, men erkänner historiens tyngd. En tragisk teori, däremot, förutsätter att det tyngsta är evigt och finner där en grund att utgå från. Enligt T.J. Clark har

Från vänsterhåll finns ett mostånd mot att erkänna “människans benäghet till våld”, skriver T.J. Clark, som bestrider att denna tragiska tanke måste utmynna i en konservativ politik. Han försöker vända på steken: i vad består den konservativa högerns största dygd? I den skeptiska synen på människans möjligheter, som leder till ett ointresse för utopier, “abstention from futurity”. Men någon sådan konservatism finns knappast längre i vår tids politiska höger, menar T.J. Clark:

Does the right still possess these strengths? I think not. It dare not propose a view of human nature any longer /…/
slowly, inexorably, it too has given in to the great modern instruction not to be backward-looking. The right has vacated the places, or tonalities, that previously allowed it—to the left’s shame—to monopolize the real description and critique of modernity, and find language for the proximity of nothing. The left has no option but to try to take the empty seats.

Pessimism of the intellect, optimism of the will? Not any more: because optimism is now a political tonality indissociable from the promises of consumption. ‘Future’ exists only in the stock-exchange plural. Hope is no longer given us for the sake of the hopeless: it has mutated into an endless political and economic Micawberism.

The tragic key makes many things possible and impossible. But perhaps what is central for the left is that tragedy does not expect something—something transfiguring—to turn up. The modern infantilization of politics goes along with, and perhaps depends on, a constant orientation of politics towards the future.

/…/

There will be no future, I am saying finally, without war, poverty, Malthusian panic, tyranny, cruelty, classes, dead time, and all the ills the flesh is heir to, because there will be no future; only a present /…/ And this is a recipe for politics, not quietism—a left that can look the world in the face.

“Freden kommer aldrig att inträffa.” Detta är något som den tragiska vänsterpolitiken måste erkänna, menar T.J. Clark. Men det innebär inget bejakande av kriget. Tvärtom, i stället blir vänsterns överordnade mål just att “begränsa kriget omfattning och konsekvenser, samt att /…/ försöka bända loss aggressiviteten och territorialiteten från dess nationalstatliga form”.

Gör dessa idéer oss klokare? Jag är tveksam. Kommer detta rotande i tragiska idétraditioner att bidra till en bättre förståelse av vad som kännetecknar tragiska kristeorier? Kanske. Återstår att se, vi är inte helt klara än.

Och var kommer Leopardi och Timpanaro in i bilden? Paolo Virno sammanfattar Timpanaros position på ett intressant sätt:

as Timpanaro said: if you want to dissolve human biology in social relations, when biology is not thematised as an invariant, when it is enclosed in the changing nature of social regimes, then it reemerges as a religious call. If you don’t deal with what’s metahistorical, you kick it out of the door and it comes back from the window in the guise of spiritualism. It is impossible to dissolve this biological moment into history.

Spåret lades ut av Mårten som postade en kommentar om Timpanaro och tanken på “en livets ontologi given av evolutionens hastighet.” Alltså en garanti för att “köttet” aldrig helt kan underkastas “produktionsformernas tid”.

Gæld

En lustig grej med att läsa Krise til opstand är det danska ordet gæld (skuld). När det dyker upp i sammansättningar som “gældsstiftelse” och “gældsøkonomi”, vill mitt läsöga översätta till “penningskapande” respektive “penningekonomi”. Jag verkar alltså spontant klumpa samman danskans gæld till tyskans Geld, som ju betyder “pengar”.

Så fel, men ändå så rätt! För på ett grundläggande plan stämmer det att pengar är skuld.

Samtidigt som skulden bara är en av flera marknadsrelationer. Alltså finns nog fortfarande en poäng att skilja mellan å ena sidan penningekonomi och skuldekonomi. Om vi tänker på penningekonomins (marknadens) historiska utbredning, är den inte minst rumslig, samt kopplad till en viss form av arbetsdelning. Om vi däremot tänker på den växande skuldsättningen, överväger den tidsliga dimensionen, samtidigt som själva finansväsendet bildar en motrörelse till arbetsdelningen; i stället för att specialisera sig på ett slags produktion, tenderar kreditgivare att bredda sin utlåning maximalt (vilket framhållits av Fernand Braudel).

Jag kan inte låta bli att gräva vidare skuld- och penningordens etymologi. Det gjorde jag förresten redan i Tapirskrift. Citerar ur min essä om boken Geld ohne Wert:

Myntens tidiga funktion handlade alltså inte så mycket om handel, utan befann sig snarare i en offersfär. Detta styrks också av etymologin för tyskans ord för pengar, Geld, vars gammaltyska betydelser är intimt knutna till olika offerhandlingar. Samma ordstam återfinns på svenska i ord som giltig, gäld och vedergälla. Däremot finns inget direkt släktskap med ordet Gold (guld), som snarare anspelar på färgen gul.

Även det svenska ordet gäld betyder alltså “skuld”, men har nuförtiden fallit ur bruk.
Och även i danskan finns ordet skyld, men det har en snävare, moralisk innebörd: att vara skyldig. Samtidigt motsvarar det svenskans “skull” i uttryck som for syns skyld eller for guds skyld. (Förefaller inte det senare en aning blasfemiskt? För guds skuld!)

Roten till dessa två substantiv – gæld/gäld/Geld och skyld/skuld/Schuld – finner vi i två alldeles vardagliga verb.

Gäld handlar som sagt om att gälla, ett verb som från början verkar syftar på en handling som återställer en balans, vilket kan härledas till diverse offerhandlingar.

Skuld är besläktat med att skola; det syftar på något som man skall göra i framtiden.

Pengar framstår som mycket mer banalt, som ord betraktat. Ordet “penning” är ju bara en variant på Pfennig och penny. Ursprunget är osäkert, men kanske kommer det av latinets pannus som betyder tygstycke eller trasa. Det lär ju ha förekommit att smärre tygstycken använts i byteshandel.

Kredit är däremot ett verkligt intressant ord, som kommer ur latinets ord för trosbekännelse, credo, “jag tror”. Kan spåras raka vägen till det indoeuropeiska urspråkets ord för “hjärta“.