Hur ställer sig Spotify och Google till att sprida nazistmusik? Oklar censur i streamingtjänsterna

Vilken musik får finnas i streamingtjänsterna? Kriterierna är oklara och har aldrig blivit föremål för någon egentlig diskussion. Men det är tänkbart att frågan kommer att hamna på tapeten oftare framöver. Efter att Spotify under flera år haft nästintill monopol i länder som Sverige, kommer de under 2015 att utmanas av Apple. Då öppnas för jämförelser av utbudet. Googles musiktjänst ser inte ut som någon seriös konkurrent, eftersom den bygger på att användarna måste ladda upp eller köpa varje enskilt spår för att sedan kunna ladda ner eller lyssna på det. Men även där blir resultatet ett utbud som låter sig jämföras med Apple och Spotify.

Vitmaktmusik splittrar Google och Spotify“, konstaterar DN efter att ha sökt efter en handfull ökända artister i respektive tjänst.
Där konstateras att både Skrewdriver, No Remorse och Max Resist – tre uttalat nazistiska skinnskalleband – finns tillgängliga via Googles musiktjänst.

Märkligt nog glömmer DN att titta på Apples musikbutik. För där säljs både Skrewdriver och Max Resist.

Googles talesperson säger bara fluff-fluff: “vi tillåter inte innehåll som uppmanar till våld eller vars huvudsyfte är att väcka hat”. Med ett sådant kriterium kan ju lite av varje plockas bort, om den negativa uppmärksamheten skulle bli besvärande. Men att distribuera No Remorse är tydligen okej – tills vidare.

No Remorse hittades även på Spotify, liksom ytterligare något band i samma genre. Men efter att DN hört av sig tog det bara några timmar innan Spotify svarade: “banden är nedtagna”. Googles inställning tycks vara annorlunda: “Våra produkter är en plattform för yttrandefrihet”.
Såväl Spotify som Google har gränser för vilken musik som ska spridas, men var gränsen dras är oklart. Spotifys talesperson säger till DN: “Olagligt innehåll tolereras inte på musiktjänsten.” Men gjorde de verkligen en egen analys av lagligheten innan de plockade bort No Remorse? Och framför allt: vilket lands lag följer Spotify?

DN lyckades missa den svenska nazistscenens stora popstjärna, “Saga“. Av hennes finns en rad album på Spotify, inklusive spår som “Goodbye David Lane“. Om detta skulle uppmärksammas i en dagstidning är det dock troligt att Spotify bestämmer sig för att helt sonika ta bort Saga. För i övrigt är det ont om kända vit makt-artister.

För fyra år sedan kom ändå rubriker som “Spotify fullt av nazistmusik“. Då handlade det om instrumental marschmusik med SS-koppling på samlingsskivor som “Stormtrooper marches”.
Spotifys representant förklarade: “vi censurerar inte eller tar bort materialet som licensierats till oss”. All musik skulle få finnas på Spotify, såvida innehållet inte är olagligt. Och instrumentala nazistmarscher är lagliga i Sverige – men inte i Tyskland. Detta var dock inget problem, eftersom Spotify ännu inte fanns i Tyskland.
Numera har dock nazistmarscherna försvunnit från Spotify. Kanske var detta ett resultat av att Spotify lanserades i Tyskland på våren 2012. Man ansåg det kanske enklast att ta bort marscherna även för svenska användare, trots att man tidigare hävdat att detta var otillbörlig censur.

Detta reser principiella frågor om vilket lands lagar som ska styra musikutbudet. Vem vet – kanske går de med på att plocka bort Pussy Riot inför en eventuell lansering i Ryssland?

Rikspolischef med goda meriter som Hollywoodlakej

Hörde ni glasen som klingade i Hollywood nyss, när sosseregeringen utsåg ny rikspolischef? Minns ni vad Dan Eliasson gjorde innan sina år på Säpo, Migrationsverket och Försäkringskassan?

Jo, under förra sosseregeringen var han statssekreterare och Thomas Bodströms högra hand. Där spelade han en nyckelroll i tillslaget mot The Pirate Bay.

Dan Eliassons roll är ganska väl dokumenterad. På hösten 2005 kom åklagare Håkan Roswall fram till att svensk lag inte tillät ett tillslag mot The Pirate Bay. Detta sågs som ett stort problem av Hollywoods lobbygrupp MPAA. De höll en flitig kontakt med Dan Eliasson, som i sin tur kallade upp Håkan Roswall, liksom överåklagare Sven-Erik Alhem, till regeringskansliet. Därefter ändrades åklagarmyndighetens beslut.
Den 10 april 2006 skickade Dan Eliasson ett brev till MPAA och meddelade att svenska myndigheter kommer “vidta åtgärder” mot The Pirate Bay senast den 15 juni. Tillslaget skedde den 31 maj 2006.

Med tanke på Dan Eliassons roll i att styra åklagarmyndighetens beslut och prioriteringar från regeringskansliet, kan vi nog vänta oss en rikspolischef som är lika öppen för politisk styrning.

Nypublicerat: Robotarnas kapprustning

Essän i fråga publicerades egentligen redan förra året, i min samlingsvolym Tapirskrift. Men den skrevs egentligen för att tryckas i Kungliga bibliotekets jubileumsbok Information som problem. Den blev kraftigt försenad men finns nu, dels i en oerhört tjusig pappersupplaga, dels för fri nedladdning som pdf.

“Robotarnas kapprustning. Om spam i en nät- och bokhistorisk kontext”. Så lyder alltså rubriken på min essä, som bygger vidare på resonemangen om spam i Boken. Som exempel på en “robotbok” tar jag en som bär titeln Rasmus Fleischer, som nu har köpts in av Kungliga biblioteket som ett exempel på fenomenet: det rör sig alltså om en simpel utskrift av artiklar från Wikipedia.

Som sagt, detta är inga nyheter för den som läst Boken eller Tapirskrift. Den lilla skillnaden är att essän nu är försedd med utförliga fotnoter, vilket vi valde bort i Tapirskrift. Därtill har den fått generöst med illustrationer i färg, precis som de övriga bidragen i Information som problem.

Krisen, del 153: Om G20-planerna på global stimulans

En av rubrikerna i gårdagens radionyheter var att G20-mötet hade “enats om högre tillväxt”. Det lät onekligen enkelt!

Så här lyder den officiella krisdiagnosen för den globala ekonomin, saxad ur G20:s “Brisbane Action Plan“:

the overall pace of growth is unsatisfactory and the global economy remains far from achieving our main objective of strong, sustainable and balanced growth. Public and private debt levels remain high. Output gaps remain. Growth is uneven and remains below the pace required to generate much-needed jobs. The global economy is being held back by a shortfall in demand, while addressing supply constraints is key to lifting potential growth.
Growth has picked up in some advanced economies, notably the United States, the United Kingdom and Canada. However, the recovery is modest in Japan and in the euro area and inflation is well below target.
While growth in some key emerging market economies is robust and is becoming more sustainable, including in China and India, it is slowing in some other countries. Many low-income countries are performing well.
Monetary policy remains accommodative in advanced economies, providing important
support to the recovery. Countries are implementing fiscal strategies flexibly, taking into account near-term economic conditions.
The global economy remains vulnerable to shocks, financial fragility remains and existing risks are exacerbated by geopolitical tensions

Vad som skedde i praktiken, var väl att världens tjugo främsta finansministrar har bekräftade en samsyn om att det verken finns någon övre eller bortre gräns för de ekonomiska stimulansåtgärderna. Däremot antyddes gång på gång att stimulanserna måste vara “kvalitativa”, vilket nog måste tolkas som en tydlig signal om att nollränta och “kvantitativa lättnader” inte längre anses vara tillräckliga redskap.

Vad som nu skisserats av G20 är ett “Global Infrastructure Initiative” som under flera år ska stimulera investeringar i infrastruktur. Definitionen förefaller rätt snäv. Infrastruktur betyder “vägar, hamnar, energi och telekommunikationer“. Det gäller att ha en “structured approach” för att prioritera “quality investment”. Om bara stimulanserna kan pumpas in i infrastrukturprojekt, skapas “quality jobs”.

Inför dessa globala stimulansplaner finns det, såklart, varken skäl att frukta eller att hoppas. Frågan är väl i vilken mån det är fråga om en ändrad riktning i förhållande till det permanenta undantagstillstånd av ständig stimulans där vi befunnit oss sedan 2009. Om vi rör oss mot en annan typ av stimulans, måste vi fråga oss hur den kommer att påverka våra liv, våra städer och vår planet. Svaret är knappast så enkelt som “mer infrastruktur”.

Headweb och “streamingdöden”

Filmtjänsten Headweb gör reklam på stortavlor i Stockholms tunnelbanan. Som säljargument anförs att det hela är “lagligt”, vilket känns som en flashback till 2009. Men det finns en annan detalj värd att uppmärksamma.

Headweb AB är ett företag som befinner sig i rekonstruktion, efter att i somras ha varit en hårsmån från konkurs. Att företaget är i rekonstruktion betyder att det finns en massa fordringsägare som väntar på att de i bästa fall ska lyckas betala sina fakturor. Ändå lyckades nu Headweb AB på något vis skaka fram pengar för att betala en dyr reklamkampanj. Hur gick det till?

Svensk press ger hyfsat med uppmärksamhet åt Headweb när det gäller att tipsa om sätt att se på film. Desto mer anmärkningsvärt att inga nyhetsmedier ägnade en enda rad åt Headwebs ekonomiska kollaps. Såvitt jag kan se har saken bara noterats av bloggaren Cornucopia, som tidigare publicerat en mängd reklaminlägg för Headweb. Den 2425 juli 2014 postade Cornucopia två inlägg om “streamingdöden”:

Headweb hade ursprungligen en idé om att använda en form av fildelning för att distribuera köpfilm, men blev ganska omgående i princip en ren streamingtjänst. Men utan någon unik affärsidé och utan något unikt innehåll klarade man förstås inte av konkurrensen från aktörer med större muskler för marknadsföring.
Gissningsvis var HBO Nordics och speciellt Netflix inträde på den strömmande TV- och filmmarknaden i Sverige dödsstöten.

Enligt uppgift är streamingtjänsten Headweb numera ett tomt skal. I princip all teknisk personal, inklusive grundaren, ska ha sagt upp sig i samband med företagsrekonstruktionen (skydd mot konkurs).

Om detta stämmer, är det svårt att begripa hur Headweb kan leverera en fungerande tjänst och satsa på marknadsföring, om det inte skett en rejäl injektion av nytt riskkapital. Frågan är vad en riskkapitalist ser för potential i Headweb, i den mördande konkurrensen med internationella videotjänster.
Minns någon Voddler, som skulle bli “ett Spotify för film”? Det blev de inte. De drog sig ur konkurrensen om att vinna masspubliken, för att i stället byta inriktning till att bygga filmtjänster åt andra företag. Hittills har de byggt en indisk Bollywoodsajt, meddelar Voddler.

Efter att ha myntat begreppet “streamingdöden” går Cornucopia vidare i yviga spekulationer om att även Spotify kan vara dömt att kollapsa. Möjligheten finns. Men jag tycker nog ändå att parallellen haltar.
För det första skiljer sig film och musik, både i fråga om konsumtion och licensiering. För det andra är Spotify redan så stort att om de skulle drabbas av seriösa ekonomiska problem, skulle de ändå inte hotas av konkurs, utan av att bli uppköpta.

Nu satsar Spotify allt på att bli störst i världen, vilket förutsätter att de får ett verkligt genombrott i USA. Spotifys analys är glasklar: antingen uppnår de världsherravälde, eller så har de misslyckats. Det finns inget mellanläge.
Eller så finns det ändå ett mellanläge för Spotify, om satsningen på världsherravälde ser ut att misslyckas. Det skulle vara att göra som Voddler, släppa all handel med musikrättigheter och bli en ren leverantör av infrastruktur.
Den som lever får se. Än så länge får vi nog spara på begreppet “streamingdöden”.

Nypublicerat: Kritiska anteckningar kring postoperaismens värdeteori

För ett halvår sedan nämnde jag min medverkan i andra numret av Kris och kritik. Då ska jag väl också nämna att artikeln i fråga nu finns uppe för läsning: “Postoperaismens värdeteori – några kritiska anteckningar“.

Som titeln nog antyder, riktar den sig till en betydligt smalare läsekrets än t.ex. den nyss nämnda artikeln i Brand.

Ännu ett nummer av Kris och kritik är just nu på tryckning, om jag fattat saken rätt. Denna gång har redaktionen gjort ett hästjobb med att översätta en lång, ursinnig text av Robert Kurz, “Negativ ontologi” från 2003. Det vet jag eftersom jag blev ombedd att skriva en kort introduktion till texten, vilket jag också gjorde. Det ska bli spännande att se vad övrigt som tidskriften ska bjuda på. Kris och kritik kommer att finnas till salu på sosseforumet i Stockholm på lördag.

Nypublicerat: Nätskymning

I senaste numret av Brand medverkar jag med artikeln “Nätskymning“. Flitiga läsare av denna blogg har tidigare kunnat läsa ett utdrag men nu finns alltså artikeln uppe i sin helhet.

Frågan som ställs är varför den nätpolitiska motståndsrörelse, som var på väg att formera sig kring år 2010, redan har runnit ut i svaret. Svaret är att idén om “nätfrihet” eller “ett fritt och öppet internet” rymmer en inneboende motsägelse.
I grunden handlar det om en inneboende motsättning i den liberala ideologin, med dess karakteristiska polaritet mellan offentlighet (rätten till yttrandefrihet) och privatsfär (rätten till integritet). Under några år tycktes dessa två rättigheter på ett självklart sätt gå att förena, men på 2010-talet har allianserna spruckit (vilket blir allra tydligast i Piratpartiet).

Sprickan i nätfrihetsideologin har sedan flera år utnyttjats i geopolitiskt. Å ena sidan tar USA aktiv ställning mot nätcensur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt till global övervakning. Å andra sidan spelar Ryssland på indignationen mot övervakning men hävdar rätten att kontrollera sitt nationella nät.
Turkiet går å tredje sidan i Kinas fotspår i sin kamp mot “kränkningar” på nätet, medan EU å fjärde sidan stiftar en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd”. Alla dessa makter har plockat olika russin ur nätfrihetens kaka.
På en mer grundläggande nivå vidgas sprickan på ett rent materiellt plan, i det att “datasäkerhet” tenderar mot att bli ett tomt ideal:

i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

När jag läser min egen artikel, känner jag mig ovanligt nöjd över hur jag lyckades koka ner ett snårigt ämne till ett kort format. Faktiskt har den redan hunnit bli kurslitteratur på journalisthögskolan (JMK).

Den vite riddaren tar ingen skit

Spotifys styrelseordförande Martin Lorentzon intervjuas i Dagens Industri. Liksom i andra intervjuer ger han ett lätt maniskt intryck. När reportern tar upp det faktum att en popstjärna valt att ta bort sin musik från Spotify – då brister det. Smaka på detta utfall:

“Det är förfärligt att vi får så mycket skit. Vi är den vita riddaren i det här och betalar ut hur mycket pengar som helst och jobbar häcken av oss för att artister och skivbolag ska tjäna pengar. Samtidigt ligger allt material stulet precis överallt”, säger Martin Lorentzon.
“Det är bedrövligt att vi inte hyllas mer och får mer kredd. Vi har fått en hel musikbransch åt rätt håll. Vi har fått folk att börja betala för musik – och folk bara klagar. Jag tycker det är fräckt.”

Det är alltså både förfärligt, bedrövligt och fräckt att det förs en sporadisk diskussion om de ersättningar som Spotify betalar ut. “Folk bara klagar“, är Martin Lorentzons upplevelse.
Spotify är troligen det företag som fått mest gratisreklam i Sveriges historia – men det räcker inte. I stället borde de hyllas mer och få mer kredd än vad de redan får. Själv föreslår Lorentzon den synnerligen kreddiga jämförelsen med “den vita riddaren”.

Riddarliknelsen är inte så långsökt som det först kan tyckas. Martin Lorentzon har ju upphöjt sig själv till ett slags frälse som – i likhet med gamla tiders riddare – inte betalar någon skatt.

Vårt land tycks ha fått en värdig tronföljare till Johan Staël von Holstein.

Vad börsnoteringen gör med Twitter – och kommer att göra med Spotify

Twitter has received more free promotion in than any company in the history of capitalism.” Så formulerar sig en bankir i
The Economist, som tar tempen på Twitter ett år efter börsintroduktionen.

Som företag i reklamindustrin konkurrerar Twitter i första hand med Facebook och Google, i andra hand med de traditionella massmedierna. Det går inte fullt så bra som investerarna hade önskat sig. Detta kommer att få konsekvenser för det populära kommunikationsmedium som företaget tillhandahåller.

Twitters intäkter har visserligen fyrdubblats sedan 2012, men man fortsätter gå med förlust och hoppas visa på vinst tidigast år 2017. Förlustsiffrorna är delvis ett resultat av att Twitter har delat ut väldigt många aktier till sina anställda, för att de inte ska ta jobb på Facebook eller Google i stället. Nästan hälften av Twitters intäkter betalas ut i “stock-based compensation”, förtäljer The Economist. Det är mer är hos konkurrenterna: jämför Twitters 45 % med Facebooks 10–15 % och Googles 8 %.

Användartillväxten på Twitter har tappat fart, i ett tidigare skede än i fallet Facebook. The Economist gissar att detta kommer att leda till en satsning på ny design, som dels måste vara enklare att använda för en den breda massan, men som också bör ge plats för videoannonser. Därtill kommer det stora problemet att Twitter ligger långt efter Facebook i fråga om att kartlägga användarna. De har inte ens registrerat deras födelseår.
Det verkar alltså som att rejäla förändringar är att vänta av Twitter. Om inte ens detta lyckas leda till en vinst som gör börsen glad, då kommer aktievärdet att sjunka – tills någon av de två huvudkonkurrenterna slår till och köper upp Twitter. Trots allt är det ett starkt varumärke och den bristande övervakningen går nog att lösa genom integrering i ett ännu större komplex.

Mycket som sägs om Twitter kan även appliceras på Spotify.

Spotify har kanske fått mer gratisreklam än något annat företag i Sveriges historia. Twitter har hyllats av politiker som en kraft för demokrati. Spotify har hyllats för att de löste fildelningsdebatten.

Börsintroduktionen av Twitter skedde för ett år sedan. Börsintroduktionen av Spotify kommer troligen att ske om ungefär ett år. Det kan rentav gå ännu snabbare. Vissa menar att Spotify bara inväntar ett läge där det går bättre för Twitter, för att splippa drabbas av en ofördelaktig jämförelse. Möjligen kan även den stigande dollarkursen ha betydelse för tajmingen?

Visst påstår Daniel Ek att han ogillar “kvartalskapitalismen på Wall Street” (till skillnad från skatteflykten i Luxemburg, som han uppenbarligen gillar). Men ett sådant uttalande kommer snabbt att vara bortglömt.

Så vad kan vi vänta oss av ett börsnoterat Spotify? Självklart kommer förväntningarna på vinst att påverka själva tjänsten. Att vi efter fildelningsdebatten skulle ha nått en ny stabilitet är en illusion. Sättet vi lyssnar på musik kommer sannolikt att förändras på nytt, snabbt och brutalt, under det återstående 2010-talet.

Mer om räntesnurror, postboxföretag och substansteori

För en vecka sedan släpptes de första dokumenten i “Luxemburg Leaks“. Det väckte såklart en viss debatt om skattesmitande – en debatt som i Sverige redan är stendöd. I svenska massmedier diskuterades saken aktivt i cirka ett dygn, innan nya debattämnen tog över. När saken nu nämns i nyheterna, är det som ett passivt återberättande av politiska debatter som förs i Bryssel. Intresset bland svenska medier för att granska svenska företag verkar obefintligt.

Annat är läget i Tyskland. I lördags läste jag Süddeutsche Zeitung, som bjöd på ganska matiga uppföljningar. Där berättades exempelvis om den finansiella konstruktion som kallas “Profit Participating Loan” (PPL) eller partiarisches Darlehen. De liknar ett mellanting mellan aktier och obligationer. Ett företag lånar ut pengar till ett annat företag, men räntan styrs av hur stor vinst som låntagaren lyckas generera. Långivaren får alltså (likt en aktieägare) ett omedelbart intresse i låntagarens affärer, utan rätt att delta på bolagsstämman. Låntagaren kan å sin sida redovisa en skuldsättning som tydligen är till stor fördel när det gäller att undvika beskattning.
PPL förefaller vara ett bra trick i räntesnurror som rör sig mellan Tyskland, Nederländerna och Luxemburg. Hur det ser ut i Sverige vet jag inte. Men mina associationer går genast till uttrycket “the becoming-rent of profit“.

Süddeutsche Zeitung ger sig även in på ett metafysiskt territorium, i det att de ställer frågan om företagets “substans“. I detta fall är substansen att skilja från det tomma skal som utgörs av så kallade postboxföretag.
Vinster ska beskattas i det land där företaget har sin substans och i luxemburgsk skatterätt definieras substansen utifrån var företaget fattar “key decisions”. En majoritet av företagets ledning måste vara från Luxemburg eller vara verksamma där, för att ett företag ska kunna komma undan med den låga skatten i Luxemburg. Men alla vet ju att det inte fungerar så i praktiken. Det är ju inte som att Spotify leds från Luxemburg bara för att moderbolaget på pappret har sin bas där.

På tal om substansteori och finanskedjor – här kommer ett soundtrack för vår fortsatta promenad i det virtuella Luxemburg:

Senaste veckan har flera tyska nyhetsmedier skickat journalister till Luxemburg för att titta närmare på de tyska koncernernas “substans”. Süddeutsche Zeitung berättar särskilt om Eon som är världens största privata energikoncern. Ett ljusskyggt dotterbolag, Dutchdelta Finance, hanterar enorma krediter som utfärdas mellan koncernens olika företag. Detta innebär att räntekostnader kan slussas via Luxemburg så att vinster inte längre kan beskattas. Dutchdelta har noll anställda, men en adress i ett oansenligt kontorshus i centrala Luxemburg, våning fyra. På bottenplanet finns ett stort antal postboxar. På våning fem huserar Intruma Corporate Services som har specialiserat sig på att sköta markservice åt postboxföretag. När de tyska journalisterna ringer på för att få kontakt med Dutchdelta Finance, möts de av en brysk avvisning.
Eon påstår först att det är dotterbolaget Dutchdelta som hyr fjärde våningen i kontorshuset. Men som hyresgäst står ett dotterbolag till Intruma. Hela konstruktionen är skapad av PwC.

Intruma är ett intressant exempel. Företaget verkar ha under tio anställda. Vad de säljer är inga tjänster i gängse mening. Enligt dem själva så säljer de substans:

Our aim is to offer the best quality service possible through the establishment of long-term client relationships based on reciprocal trust, mutual objectives and shared values. /…/
This type of client-awareness and responsiveness is best offered by a relatively small firm /…/
We believe that, in the present international fiscal climate, holding and finance companies which operate on an international scale, increasingly require substance in terms of self-leased office space but also, the type of highly personalised, professional service that dedicated offices like Intruma can best offer.

Ett postboxföretag är inte exakt samma sak som en Potemkinkuliss. Men i någon mening är de nog varandras spegelbild, de ekonomiska fiktionerna i Luxemburg och Nordkorea.