Mer värdekritik på svenska

Nästa vecka släpps det andra numret av tidskriften Kris och kritik. Bland innehållet kan särskilt nämnas Moishe Postones smått klassiska analys av antisemitismen, med utgångspunkt i Marx teori om varuformens dubbelkaraktär (vad antisemiter gör är kort sagt att spela ut det konkreta mot det abstrakta). Att denna översatts till svenska är en stor välgärning.

Tidskriften fortsätter sin satsning på att introducera den s.k. värdeavspaltningskritiken i Sverige. Nu har de översatt en artikel av Roswitha Scholz om “Adornos betydelse för feminismen idag”. Den ramas in av nyskrivna texter om upplysningskritik, samt ännu en småklassisk text av Hans-Jürgen Krahl om förhållandet mellan kritisk teori och praktik.
“Postoperaismens värdeteori: några kritiska anteckningar” – så lyder rubriken till mitt eget bidrag till nya Kris och kritik. Det är ett försök att tydliggöra skillnaden mellan två olika huvudfåror av värdeteori, alltså två olika sätt att förstå kapitalismen. Frågan har relevans långt utanför den professionella akademin. Värdeteorin får konsekvenser inte minst för möjligheten att knyta samman ekonomikritik med feminism. En annan sida av saken, som diskuteras i artikeln, är hur immaterialrätt och mjukvara kan begripas i förhållande till Marx’ arbetsvärdelära.

Mer värdekritik blir det i kommande numret av Fronesis, som är ett temanummer om krisen och ska utkomma i maj. Där har jag helt enkelt skrivit en introduktion till värdekritikernas radikala kristeori. Ännu en gång är det Robert Kurz som spelar huvudrollen, tillsammans med Karl Marx. Jag diskuterar också själva möjligheten att tänka kapitalismens sammanbrott, men avstår från det suggestiva tonläge som fanns med i ett par av texterna i slutet av Tapirskrift – suggestioner som diskuteras utförligt i Karl Lydéns nyss publicerade recension.

Tre tankar om Facebooks planer på att utfärda en egen valuta

Facebook tänker alltså bli en bank och utfärda någon form av e-valuta.

Min första tanke kring detta: Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är lagligt. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.
Kanske hoppas Facebooks ledning att användandet av Bitcoin framöver ska växa kraftigt och möta ett starkt motstånd från statsapparater. Om sedan Bitcoin kriminaliseras i delar av världen, kan Facebooks e-valuta lanseras som det “lagliga alternativet”. Staterna kan då tänkas vara villiga att undanta Facebook från vissa av de regleringar som omfattar traditionella banker. Kanske kan de rentav acceptera en viss skatteflykt, i utbyte mot att man får tillgång till övervakningsmaskineriet.

En andra tanke: Som konstateras av affärspressens bedömare, tar Facebooks banksatsning särskilt sikte på emerging markets som Indien, Brasilien och Turkiet. Eftersom kreditkort inte är lika etablerade där, finns större möjligheter för tjänster i mobilen, säger bedömarna. Men ur en kristeoretisk synvinkel är det slående hur värdet av dessa staters valutor just nu urgröps i rask takt. Om de vanliga pengarna förlorar i köpkraft blir det ju rationellt att övergå till en e-valuta. Går det rentav att påstå att Facebook spekulerar i att världskrisen ska eskalera i viss riktning?

En tredje tanke: Steget från bank till försäkringsbolag är inte stort. Företag som Facebook och Google inser naturligtvis sina möjligheter på detta fält. De har kunnat kartlägga människors livsmönster i stor detalj under ett antal år. Genom att finna mönstren kan de i princip erbjuda alla tänkbara försäkringar till attraktiva priser – fast bara till dem som rör sig i rätt kvarter, har rätt vänner och via sitt nätbeteende signalerar rätt livsstil.

Kosingkruxet, 2: Pengar kan inte fördelas

Till saken. Alltså ett första exempel på hur knasigt det kan bli när pengar antas vara ett neutralt medium.

Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en ledarartikel i ETC som var ett ganska typiskt exempel på vänsterns okritiska förståelse av pengar. Hon utgick från en artikel i Proletären, om fördelningen av världens rikedomar. Denna artikel utgick i sin tur från en rapport från den schweiziska banken Crédit Suisse.

Siffrorna behöver inte upprepas här. En väldigt liten del av jordens befolkning äger en väldigt stor del av resurserna, mätt i pengar. Den stora majoritetens samlade tillgångar utgör en chockerande liten procentandel. Utifrån dessa siffror skriver Ekis:

Occupy-rörelsen överdrev alltså inte ens när de talade om en procent–tvärtom är de för snälla. Samma sak pågår i Sverige: en femtedel äger 87 procent av tillgångarna. Det stora mysteriet är ju: Hur kommer det sig att inte majoriteten av jordens befolkning – vi är ju så många – lyckas ta tillbaka våra pengar från dessa rånare?

Ledarartikeln gör jämförelsen mellan pengar och tårta. Skillnaden är bara att tårta, till skillnad från pengar, går att äta. Vad menar Ekis att vi ska göra efter att vi tagit tillbaka “våra pengar”?

Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut. Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla, reformer.

Tänk vad mycket bra saker som skulle gå att köpa för pengarna! Under förutsättning att resurserna i allmänhet och arbetskraften i synnerhet fortsätter att vara varor. Visionen om socialism förutsätter alltså – som vanligt – att kapitalismen består.

Detta är ingen tävling i tom radikalitet. Det handlar inte om att vara “revolutionär” eller “reformist”. Kruxet med kosing är en konkret sak. Det handlar om att pengar inte kan omfördelas utan att detta påverkar pengarnas köpkraft. Att orda om hur många nyttigheter som världens pengar skulle kunna köpa är en verklighetsfrånvänd ovana.

Verkligheten är ju att det som Ekis kallar “pengar” till övervägande del består av sådant som Marx kallade “fiktivt kapital“. Det är fråga om olika typer av anspråk som bara kan realiseras under förutsättning att kapitalismen fungerar “normalt”. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade för att bibehålla sitt värde.

Vi föreställer oss att det går som Ekis drömmer: på något vis insamlas alla världens pengar in i en stor hög och fördelas lika mellan världens befolkning, eller i enlighet med en demokratiskt beslutad budget. Min intuitiva gissning är att detta skulle vara liktydigt med en hyperinflationär utveckling där pengarna förlorar all köpkraft.
Exemplet är hypotetiskt, men har betydelse även för möjligheten att ta små steg i riktning mot en rättvisare fördelning av pengar. Även om det bara handlade om en att höja skatterna för de rika i exempelvis Sverige, för att ge större resurser åt majoriteten, skulle detta få konsekvenser för vår valuta.
Kan någon hävda att en socialistisk politik i ett land inte skulle leda till att värdet av landets valuta i slutändan blir urgröpt? Valutan kommer alltså att tappa en del av sin förmåga att använda som betalningsmedel – vilket mycket väl kan upphäva de reella framsteg som omfördelningen tycktes uppnå. Ju större omfördelning av pengarna, desto mer förlorar pengarna i värde.

(Jag kommer för övrigt att tänka på François Mitterrand och hans misslyckade försök att styra landet i en socialistisk riktning 1981–83. Följden blev just att Frankrikes valuta raskt förlorade sin köpkraft. Den franska vänstern har fortfarande inte erkänt att detta fiasko skulle ha någonting med penningmediet att göra. Därför är de så besatta av tanken på att en nyliberal sammansvärjning.)

Kosingkruxet, 1: Pengar som medium

Nyligen har vi rotat i pengarnas väsen. En översatt text om “vad bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd” ledde (såklart) till olika slags reaktioner, grundade i olika “monetära subjektiviteter“. Att rota vidare känns som en nödvändig sak, särskilt i anslutning till krisserien.

Men ämnet är frustrerande. Det räcker att nämna “bitcoin” eller “guldmyntfot” på en blogg för att locka respektive typ av penningpartisaner till kommentarsfältet. Då gäller det att dra en skarp gräns mellan två sätt att ifrågasätta pengarnas roll i samtiden.

Å ena sidan finns det många som vill ifrågasätta penningpolitiken eller rentav “penningsystemet“. Dessa menar att vår rådande bubbelekonomi skulle kunna botas genom någon typ av reform som ska minska statens och/eller bankernas makt, till förmån för någonting annat (som kan vara nästan vad som helst). Men de ifrågasätter inte pengarna i sig, utan betraktar pengar som en nödvändig grundval för mänsklig civilisation.

Å andra sidan finns ansatser till något som skulle kunna kallas för “penningkritik” (om inte ordet hade kvarlämnat en eftersmak av penningsystemshaverism). Då åsyftas alltså en kritik av just pengarna i sig. Detta är inte detsamma som att predika pengarnas avskaffande som en lösning på världens problem. Penningkritiken måste situeras inom ramen för en bredare ekonomikritik. Det handlar om att klargöra varför pengar är nödvändigt i den samhällsformation som vi nu lever i, vilket ger en antydan om vad som kan krävas för att förändra detta samhälle.

Att kritisera “pengarna i sig” kan framstå som en absurditet. Inom ramen för en politisk och/eller ekonomisk debatt är det en absurditet – för då förutsätts ett penningpolitiskt ramverk, där alternativet till pengar bara kan vara en annan typ av pengar.
Robert Kurz skriver i en svåröversatt passage ungefär så här: “En radikal kritik av pengarna låter sig inte omedelbart formuleras i flygblad för utdelning i brevlådor. Men även det omvända är sant: den som bedriver en omedelbar flygbladsagitation kommer inte att kunna idka en radikal kritik av pengarna.”
Nyckelordet här är förmedling eller mediering (Vermittlung) som står i motsats till omedelbarhet. Det går inte att omedelbart likställa de högre och lägre nivåerna av teoretisk abstraktion, även om båda nivåerna är nödvändiga delar i ett kritiskt projekt.

Samtidigt är ju “pengarna i sig” – vad Marx kallar för penningformen – en form av förmedling, ett medium. Här finns en möjlighet att koppla samman ekonomikritik och medieteori. Jag fiskade efter ett sådant möte i min avhandling (avsnitt 1.3.4), efter att först ha lagt upp ett utkast här på Copyriot. “Mediematerialism” definierades där som ett erkännande av att varje medium rymmer vissa materiella begränsningar. Frågan är bara om en sådan “materialism” håller när vi ger oss på penningmediet. Robert Kurz ifrågasatte i sin sista bok själva motsatsställningen mellan materialism och idealism.

Likväl är det en självklarhet i medieteoretiska sammanhang ett medium alltid är mer än bara en neutral förmedlare. Lika självklart är det i ekonomsammanhang att pengar är ett medium – må vara att nationalekonomer knappast visar något intresse för medieteori. En konventionell definition av pengar utgår från tre funktioner:

Ekonomerna talar endast om “medium” i det första av fallen, men för medieteoretiker som Friedrich Kittler är det självklart att alla tre funktionerna handlar om mediering. Faktum är att nämnda treenighet sammanfaller exakt med mediedefinitionen hos Kittler. Han talar om att medier gör tre saker med information: att överföra, att bearbeta/beräkna och att lagra. Pengar framstår då som mediet par excellence.

Emellertid är det hos Kittler fråga om en cirkeldefinition. Han verkar tänka sig att det är “information” som blir överförd, bearbetad och lagrad med hjälp av medierna. Samtidigt är det omöjligt att definiera “information” utan att ta hjälp av medier. Tautologin tenderar hos Kittler att bli ontologiserad. Samma tautologi finns i någon mening hos Marx: pengarna är ett medium för värde, men värde är ett samhälleligt förhållande som förutsätter existensen av pengar. Men i stället för att ontologisera denna tautologi, försöker Marx att historicera den – det är kapitalismen i sig som har en tautologisk karaktär, i det att pengarnas tillväxt blir till ett självändamål som ingen aktör kan undfly.

Spotify övervakar inte bara ditt musiklyssnande, utan även din hårddisk

“Övervakning” är ett begrepp som fått negativ laddning, men som egentligen borde vara neutralt. Frågan är ju vem som övervakar vem (eller vad som övervakar vad), när, var, hur, i vilket syfte, i vilken skala. Övervakningsstaten är en otrevlig sak, inte för att övervakning är fel, utan för att det rör sig om en stat. Detsamma gäller för de företag som har gjort övervakning till sin affärsidé. Vissa av dessa företag låter övervakningen ske i kulisserna, medan andra spelar på vår vilja att övervaka oss själva.

Sedan tio år har jag t.ex. valt att låta Last.fm övervaka mitt lyssnande på mp3-musik. I gengäld får jag en del riktigt bra musiktips. Jag ger alltså bort data till mediejätten CBS och har ingen kontroll över vart dessa data hamnar eller hur de används. Men jag besväras inte över saken: detaljerad data om min musiklyssning känns inte så värst känslig, jämfört med t.ex. detaljerad data om min läsning eller mina geografiska rörelser. Framför allt inte som min användarprofil på Last.fm saknar formell koppling till mina användarprofiler på andra sajter. Jag litar också – kanske naivt – på att Last.fm inte registrerar annat än just mitt musiklyssnande.

Spotify är ett av många företag som sätter övervakning i system. Delvis fortsätter de på samma spår som Last.fm: det är ingen slump att Spotify redan i startskedet erbjöd användarna att integrera sitt användarkonto med en Last.fm-profil. Senare tillkom en djup integrering mellan Spotify och Facebook. Målet är uppenbarligen att ta reda på exakt vem som lyssnar på vad, samt när och var musiklyssnandet sker. Ur detta informationsberg kan Spotify utvinna de mest intrikata mönster, vilket är en produkt som kan säljas vidare till reklamindustrin.

Att ens musiklyssnande övervakas av Spotify är nog inget skäl för obehag bland flertalet användare. Men faktum är att företagets övervakning går längre än så. Spotify övervakar även filerna vi har på våra hårddiskar.

Jag testade att registrera en ny användare på Spotify, för att jag ville dokumentera hur de bemöter de nytillkomna. Här följer ett utdrag ur mina anteckningar från processen.

Jag registrerar ett nytt Spotifykonto och loggar in med detta på min stationära hemmadator. Det råkar vara samma dator som jag använder för att hantera mp3-filer: där finns program som Soulseek och Itunes, där finns en extern hårddisk där själva mp3-filerna ligger.
Så fort jag har loggat in som en ny användare på Spotify, möts jag av uppmaningen att koppla användarkontot till Facebook för att göra upplevelsen mer “social”. Jag avböjer.
Därefter möts jag av olika slags musikrekommendationer, särskilt i form av “appar” som ska hjälpa mig att få ihop några spellistor. Medan jag överblickar detta utbud, märker jag att Spotify har fullt upp med att kartlägga vilka musikfiler jag har sparade lokalt (på datorns externa hårddisk). Dessa filer listas sedan under “Local files” i vänsterspalten.

I mitt s.k. Itunes-bibliotek finns 23163 objekt, varav nästan alla är ljudfiler i mp3-format. Det verkar vara dessa som Spotify registrerar i en process som tar ganska lång tid. Jag ser att räkneverket tickar en bra bit över 20000, men när processen är färdig finns endast 18116 objekt listade under “Local files”. Vissa av dem är vita, vilket betyder att de finns på Spotify och att jag kan lyssna på dem i Spotify-klienten. Många av dem är dock gråtonade eftersom jag i hög grad lyssnar på musik som inte tillhandahålls av Spotify. Om jag dubbelklickar ett gråtonat objekt får jag budskapet: “This track was added as a local file. If you have the file on your computer you can import it.” Spotify skiljer alltså mellan att registrera existensen av en ljudfil och att “importera” densamma.

Jag noterar att Spotify inte har registrerat de mp3-filer som ligger i mappen “Soulseek downloads”, utan bara de som jag har valt att lägga in i Itunes. Men där finns inte bara musik, utan även en del privata inspelningar som jag har gjort “i fält”, samt ett antal inspelade föredrag som jag har laddat ner från webben.

Vidare så noterar jag att en del filer har fått annan metadata när de hamnar under “Local files” i Spotify, jämfört med den metadata som finns i filerna på min hårddisk och i mitt Itunes. Det kan vara sådant som att gästartister får plats i artistfältet i stället för i spårnamnet. Metadatan har alltså “korrigerats” för att överensstämma med den standard som tillämpas på Spotify. Detta är ett belägg för att alla de 23163 objektens metadata faktiskt har skickats till Spotifys servrar, inte bara lagts in i den lokala klientens databas.

Eftersom processen tar så lång tid, misstänker jag att det är mer än bara metadata som skickats till Spotifys servrar. Troligen skickas även s.k. akustiska fingeravtryck. Spotify övervakar alltså även innehållet i tusentals ljudfiler på min hårddisk.

Visst är det anmärkningsvärt att Spotify tar sig friheten att söka igenom ljudfilerna på min hårddisk, utan att fråga först! Fundera på om en distributör av e-böcker skulle göra samma sak, alltså söka igenom samtliga textfiler på hårddisken och registrera dessa på en central server. Skulle ljud vara mindre känsligt än text? Vem vet vilka ljudinspelningar som Spotify kan söka igenom – och vem kan veta om Spotify har en bakdörr till t.ex. NSA?

Min första tanke blir förstås att jag måste ha klickat förbi en finstilt text där jag accepterar att Spotify söker igenom min hårddisk efter ljudfiler. Därför tittar jag närmare på “Spotify Privacy Policy“. Det närmaste jag kommer är följande stycke:

2.2 Usage & log data
When you use the Service, we automatically collect certain information, including: (i) information about your type of subscription and your, interactions with the Service, including with songs, playlists, other Spotify users, Third Party Applications (as defined in the Terms and Conditions of Use) and advertising, products and services which are offered, linked to or made available on the Service; (ii) the details of the queries you make; (iii) User Content (as defined in the Terms and Conditions of Use);

Ljudfilerna på min hårddisk kan knappast räknas som en “interaktion med tjänsten”. De faller heller inte under användaravtalets definition av “User Content“, som handlar om sådant man aktivt postar Spotify. Med vilken rätt kan då Spotify söka igenom mina lokalt lagrade ljudfiler?

Tre monetära subjektiviteter

Härom dagen postades här en översatt artikel av Claus Peter Ortlieb, “Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd“. Diskussionen som följde blottade ett intressant missförstånd. Flertalet läsare verkar ha läst artikeln som en kritik av bitcoin, när det snarare handlade om en kritisk betraktelse över pengar. Bitcoin tjänade alltså mest som en utgångspunkt.

Vad gäller detaljerna kring bitcoin kan vi konstatera att artikeln hade vissa brister. Exempelvis verkar Ortlieb inte ha greppat att de matematiska problem som löses vid s.k. mining inte är helt godtyckliga, utan spelar en roll i att upprätthålla systemet. Detta innebär väl att bitcoin liknar guld lite mer än vad Ortlieb tycks tro. Men detta är av mindre vikt.

Det finns nog en poäng i att skilja mellan tre sorters pengar: fiat, metall och krypto. Dessa spelas ständigt ut mot varandra av sina respektive förespråkare. Vi kanske kan tala om tre “monetära subjektiviteter”. Genom att urskilja dessa kanske det blir lättare att skilja mellan kritik och ideologi, kort sagt.

Eftersom fiatpengar är gängse betalningsmedel överallt i världen, är det lite svårt att tala om en särskild subjektivitet i detta fall. Möjligheten att utge obegränsat med pengar kan ju särskilt förknippas med de stimulansprogram som sedan ett antal år håller kapitalets tillväxt igång (genom att blåsa upp ständigt fler bubblor). Kanske kan vi helt enkelt tala om en “bubblig” subjektivitet, uppslukad i nuet, oförmögen att blicka särskilt långt framåt eller bakåt.

Mot detta profilerar sig de “goldbugs” som menar att endast metallpengar är “riktiga” pengar. Dessa drivs av en vilja att behålla vad de äger och gottar sig i allehanda varsel om att bubblor kommer att spricka.

Vad kan då sägas om den tredje subjektiviteten, som vuxit fram bland bitcoiners? Vi kan fundera på vad som förenar Rickard Falkvinge och Max Keiser i deras sätt att prata om pengar. Men kanske är detta för snävt – kryptovaluta är ju mer än bara bitcoin.

Jag är säker på att det finns läsare som vet mer än mig och kan fylla i med reflexioner här!

Om nätfiltreringen i Turkiet

Nyhetsrapporteringen om att Turkiet blockerar Youtube är tidstypiskt historielös. Svenska nyhetsmedier nämner inte ens att detta skedde redan 2007. Under 3,5 års tid var Turkiets internetoperatörer var beordrade att förhindra åtkomst av Youtube, innan blockaden hävdes 2010. Enligt vissa uppgifter var det Google/Youtube som vek sig och avlägsnade de videoklipp som uttryckte missaktning för landsfadern Atatürk.

En annan sajt som blockerades av Turkiet år 2007 var The Pirate Bay. Den blockaden verkar ha varit i kraft sedan dess, men kringgås i stor skala.

Reaktionerna från t.ex. Pen-klubben ger ett yrvaket intryck. Även där framställs Turkiets agerande som om det vore en blixt från klar himmel, när det snarare handlar om en repressiv stat som fortsätter agera som den alltid gjort. Inte heller nämns ett ord om landets blockad av The Pirate Bay.
Om det skulle vara så att Pen-klubben accepterar blockering så länge den görs med hänvisning till upphovsrätten, så blir de tvungna att tiga den dagen som en stat använder det motivet för att blockera t.ex. Youtube eller Twitter. Det vore alls inte otänkbart. Youtube är en upphovsrättslig gråzon och på Twitter postas (precis som på The Pirate Bay) gott om länkar till material som sprids utan rättighetshavares tillstånd. En mer konsekvent hållning vore på sin plats.

I stället för en nyhetsrapportering som är helt fixerad vid Twitter och Youtube, vore det intressant att få en större bild av den nätpolitiska utvecklingen i Turkiet under Erdoğan. En intressant grupp som verkar mot nätcensur kallar sig Alternatif Bilişim och höll en presentation på CCC för ett par år sedan. Så här skrev de då, 2011:

Until 2007, tens of thousands of websites had been blocked by courts as ‘precaution’, including sites like WordPress and YouTube. After the Law 5651 in 2007, even more websites were censored directly by government administration. As a response to this law, Sansüre Karşı Platform (Platform Against Censorship) was organized. In the first anti-censorship rally in 17 July 2010, nearly 3000 people participated, including Internet youth, political parties, trade unions, etc. /…/
In conclusion, we have reasons to believe that the government is currently developing infrastructure to utilize methods like deep packet inspection (DPI) as weapons in a ‘cyberwar’, possibly against its own people. These methods will include monitoring and labeling of Internet users as well as blocking communication.

I början av detta år postade samma grupp en varning för skärpt nätcensur i Turkiet. Det verkar som om DNS-filtreringen som hittills har tillämpats är tänkt att ersättas med en URL-filtrering som är svårare att kringgå. Alternatif Bilişim menar att Turkiet på några år kan ha kommit ikapp Kina vad gäller nätcensur.

Claus Peter Ortlieb: Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd

Att bitcoin går att växla till dollar är inget bevis på att bitcoin är “riktiga pengar”. Snarare är det ett symtom på en övergripande kris för själva penningmediet – en kris som varken keynesianer eller guldspekulanter vill inse vidden av. Det menar Claus Peter Ortlieb som är matematikprofessor i Hamburg och medlem i redaktionen för den värdeavspaltningskritiska teoritidskriften Exit. Artikeln är skriven för den tyska tidskriften Konkret (3/2014). Här följer en hastigt gjord översättning.

Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd

Vildarna på Kuba uppfattade guldet som spanjorernas fetisch. De ordnade därför en fest för guldet, sjöng för det och kastade det sedan i havet.

Karl Marx i Rheinische Zeitung, 3 november 1842

Under rubriken “Bits and barbarism” berättade Paul Krugman en fabel om tre sätt att skapa pengar. Två av dessa sätt utgör enligt Krugman en monetär regression, som bara kan förklaras av ett stort antal människor fattat det märkliga beslutet att brida klockan tillbaka och upphäva de senaste seklens framsteg.
Som exempel på den första typen av penningskapande nämns en av världens största guldgruvor, Porgera på Papua Nya Guinea, en gruva som är ökänd för brott mot de mänskliga rättigheterna såväl som för miljöförstöring. Men eftersom guldpriset fortfarande är tre gånger så högt som för ett årtionde sedan, om än lägre än den senaste toppnoteringen, måste det likväl grävas efter guld.
Som paradigmatisk plats för den andra typen av penningskapande, som är ännu märkligare, nämner Krugman “bitcoingruvan” i Reykjanesbær på Island. Bitcoin är en digital valuta, vars värde är svårt att förklara men har att göra med att folk är beredda att köpa bitcoin eftersom de tror att andra är beredda att göra detsamma. Det handlar om ett slags virtuellt guld: man kan gräva fram bitcoins, alltså skapa nya, genom att lösa matematiska problem av hög komplexitet. Detta förutsätter dock en hög datorprestanta och förbrukar ett stort mått av elektrisk energi. Och eftersom Island har billig el och kall luft för att kyla datorerna, är det en idealisk plats för att gräva fram bitcoins.

Mot dessa två regressiva avarter, ställer Krugman ett förnuftigt tredje sätt att skapa pengar. Detta sätt, vilket presenteras som hypotetiskt, ska motsvara Keynes råd från 1936: att regeringarna i kristider ska ge ut pengar som de inte har. Såväl då som nu finns det politiska invändningar mot detta förslag, vilket fick Keynes att ironiskt föreslå alternativet att regeringen kunde gräva ner pengarna i flaskor för att sedan låta privata investerare gräva fram dem. Även genom helt meningslösa statsutgifter kommer näringslivet att stimuleras. Och i slutändan skiljer det ju sig inte så mycket från guldgruvorna: guld grävs upp ur ett hål i marken, bara för att åter begravas i centralbankernas skattkammare. Guldmyntfoten var enligt Keynes bara en “barbarisk relik”. Och om vi får tro Krugman, utgör bitcoin bara en högre grad av nonsens, i det att naturresurser förbrukas för att skapa “virtuellt guld” som inte består av annat än elektroniska teckenkedjor.

Uppenbarligen har inte bara neoklassiska ekonomer, utan även keynesianer som Krugman, problem med att de ekonomiska aktörerna beter sig annorlunda än vad teorin kunnat förutspå. Krugman erkänner denna diskrepans, men kan inte förklara den med annat än att massorna har en läggning mot regression och irrationalitet. Varifrån denna läggning kommer, det förblir oförklarat.

Utifrån betraktat, alltså ur ett rent materiellt perspektiv, är det slående hur hela debatten bär drag av vansinne. Det omtalade “barbariet” har sin grund i ett samhällsförhållande som kräver att människorna ska utföra handlingar som är vansinniga eller samhälleligt skadliga, i utbyte mot att de ges möjlighet att överleva i ytterligare några dagar eller veckor. Förvisso utgör produktionen av just pengar ett av de minsta problemet i det rådande produktionssättet, men det hela är talande för arbetsförhållandena i hela den sönderfallande kapitalismen: från den “skrotningspremie” för bilar som Tyskland har infört i god keynesiansk anda, via det preventiva bruket av antibiotika i djurindustrin, till förödandet av hela landsändar i jakt på de sista oljedropparna, bara för att nämna några helt typiska exempel.
Och det barbariska med guld är ju inte metallen, utan att den görs till fetisch, vilket emellertid beror helt på den grundläggande varu- och penningfetischen. Detta demonstreras också av “vildarna på Kuba”, som Marx berättar om: om inte pengar existerar som ett samhällsförhållande, blir det möjligt att hantera guld på ett betydligt mer avslappnat vis.

Brytningen av bitcoins är också en vanvettig sak, men relativt harmlös. Det rör sig snarast om en fars och för tankarna till ett välkänt Marx-citat om hur historien upprepar sig, i detta fall guldfetischens historia. Bitcoins låter sig framställas ur intet, precis som de kreditpengar som skapas i banksystemet. För att ändå simulera ett värde, ikläds de en guldkostym. Precis som med guld måste först en viss mängd arbete och resurser förbrukas innan nya bitcoins kommer i dagen. Detta är dock helt skenbart, för bitcoins hade lika gärna kunnat frambringas ändå. Här finns en viss skillnad gentemot guldet, där arbete (och därmed utsugning och miljöförstöring) faktiskt är nödvändigt för att gräva fram det ur jorden.

I slutändan handlar bitcoin om ett falskmynteri som inte ens bemödar sig om att skapa ett yttre sken av att vara “äkta” pengar. Om detta likväl kan lyckas, om alltså bitcoins utan problem låter sig växlas in i dollar eller euro, så kan det heller inte stå särskilt bra till med de valutor som ges ut av centralbankerna. Faktum är att de digitala valutorna bara fortsätter en utveckling som pågått i årtionden, men driver den till sin spets. Sedan år 1972 – som markerade slutet på Bretton-Woods-systemet och därmed på dollarns guldbackning – har centralbankernas pengar allt mindre att göra med reell rikedom. Under de senaste trettio åren växte de globala förmögenheterna tjugofalt, utan att motsvaras av någon reell värdeökning i samma skala. Det handlar i stället om följden av kreditfinansierade konjunkturprogram, möjliggjorda genom den nyliberala avregleringen av finansmarknaderna, vilka har hållt realekonomin i rullning i snart fyrtio års tid, helt i linje med Keynes – bortsett från att privata penningutgivare har trätt i regeringarnas ställe och från att det inte syns skymten av ett uppsving som kan komma på egna ben.

De enorma penningmängder som kretsar runt i finanshimlen och söker efter investeringsmöjligheter leder till inflation på alla de marknader dit de söker sig, exempelvis på aktie- fastighets- och råvarumarknaderna. Ett exempel: Dow Jones index, som mäter börsvärderingen av aktiebolag i USA, ökade från 1982 till 2000 sjufalt i s.k. reella tal (alltså bortsett från den officiellt uppmätta inflationen) – och detta i en tid då USA:s reella ekonomi stagnerade. För aktieägarna är sådan “asset inflation” en välkommen sak, eftersom de har möjlighet att sälja sina aktier på nytt. Att den sjufaldigade penningförmögenheten fortfarande motsvarar samma företagsvärde spelar ingen roll.
Bitcoin begåvades under de första elva månaderna av 2013 med en ännu större bubbla, i det att växelkursen gentemot dollarn ökade med en faktor av 93,5 även utan att ökningen motsvarande ett dyft av reellt värde. Ironiskt nog handlar de ideologiska motiven för digitala valutor ofta just om förlusten av förtroende för finansmarknader och centralbanker, vilka ställs mot en “seriös” valuta som inte låter sig manipuleras. Men bakom aktörernas ryggar förvandlas detta instrument sedan till ännu ett spekulationsobjekt. Ännu en gång leder det till att ett fåtal av dem blir rika.

Misstron mot centralbankernas pengar är i vilket fall befogad, med tanke på pengarnas bristande backning av reella värden. Detta förklarar också flykten till guld som medel för att bevara värde. Huruvida just guld visar sig lämpligt för detta syfte, det återstår att se, för här har ännu en bubbla bildats och alla bubblor kan spricka.

Pengar är bara produktiva, i kapitalistisk mening, när de investeras någonstans där det skapas mervärde genom utnyttjande av arbetskraft. Uppenbarligen existerar inte längre sådana investeringsmöjligheter i en omfattning som motsvarar de tillgängliga pengarna. Detta leder till att allt mer pengar växer i en blott fiktiv mening, eller att de läggs på hög, exempelvis i form av ädelmetall. Utvecklingen som skedd under de fyrtio åren efter Bretton-Woods pekar mot att pengar är ett samhälleligt förhållande som blivit obsolet. Även om keynesianerna vare sig vill eller kan föreställa sig en sådan sak.

Claus Peter Ortlieb

Krisen, del 138: Ett försök att bortförklara världskrisen genom att hänvisa till globaliseringen

Per Svenssons försvarsskrift för liberalismen blev kritiserad för att undvika frågor om ekonomi i allmänhet, och krisen i synnerhet. Låt mig då citera den korta passage i boken (s. 81–82) som låter sig läsas som en kristeori:

Men under några korta decennier efter kriget var det som om man inte längre behövde oroa sig, inte på allvar, inte på djupet. Sverige var inte bara rikt. Sverige var välordnat. /…/
Riktigt så är det inte längre. Ironiskt nog beror det till stor del på att världen har blivit så mycket rättvisare än den var på den tiden då Sverige var en av den globala rättvisans ihärdigaste röster. Sverige och andra rika europeiska industriländer kan inte längre räkna med att alltid få resa första klass. De exklusiva och exkluderande privilegiernas tid är förbi. Det är inte längre självklart att de länder som under lång tid varit en del av den globala överklassen kan köpa billigt och sälja dyrt. Globaliseringen av ekonomin har gjort världen mer jämlik. De fattiga delarna av världen blir lite, eller mycket, rikare. De rikare delarna av världen riskerar att bli fattigare (åtminstone relativt sett) och mer otrygga att leva i. Konkurrensen hårdnar. Hela branscher, hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut. Spelregler skrivs om. Sociala strukturer man tagit för givna urholkas och smulas sönder.

Detta är mest ett sätt att bortförklara den fortskridande världskrisen. Per Svensson menar alltså att inte finns någon världskris, utan bara en utjämnande rörelse i riktning mot global jämvikt. Visserligen medger han att denna rörelse kan resultera i kriser, men bara i de världsändar som hittills tillhört “den globala överklassen”, exempelvis Europa.

Visst beskådar vi hur “hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut” – men menar Per Svensson på fullt allvar att detta är något som inskränker sig till Västvärlden? Under krisens nya fas drabbas i synnerhet “tröskelstaterna”, emerging markets – alltså de som befinner sig mitt emellan de rikaste och de fattigaste länderna, och som borde påverkas minst om Per Svenssons utjämningsteori skulle stämma!

Ännu svårare blir det att få ihop bokens kristeoretiska passage med de sparsmakade kommentarer som fälls om ekonomi. Å ena sidan menar Per Svensson att det är liberalismens förtjänst att det materiella välståndet har ökat på många håll. Att liberala demokratier överlag har varit rikare än andra stater tar han som ett bevis på att liberalism skapar rikedom, utan att beakta den motsatta möjligheten: att rikedomen är en förutsättning för att realisera en liberal demokrati. Å andra sidan framkastas det motsatta påståendet, att det är kapitalismen som skapar välstånd och att liberalism inte är detsamma som kapitalism. Resonemangen kring världsekonomi är så inkonsekventa att jag inte orkar rota vidare.

Så hur ska vi kategorisera kristeorin i Per Svenssons bok? Det är faktiskt inte fråga om vad vi har kallat en borgerlig kristeori, för dess främsta kännetecken är att kriserna kan undvikas genom en korrekt politik. Han närmar sig snarare en tragisk kristeori i sin hänvisning till globaliseringen som ett öde. Här märks dock inget av den cykliska historieuppfattning som kännetecknar de tragiska teorierna.

Men detta är ju inte i första hand en teori som syftar till att förklara krisen, utan till att bortförklara den.

PS.
Nu har jag nästan läst färdigt Robert Kurz tegelsten om globaliseringen, Das Weltkapital (2005). Kanske jag skulle posta läsanteckningar åtminstone kring delar av boken?

Krisen, del 137: Är en konsekvent liberalism ens möjlig?

Men kanske är liberalismen ändå överspelad genom samhällsutvecklingen? Kanske har Rasmus Fleischer rätt som i sin recension i Expressen i onsdags hävdade att det nu bara återstår att plocka till sig de bitar man vill ha ur den liberala traditionen och bortse från de övriga? Men tankegången är grumlig. Vad är det man kan avstå från?

Så skriver Håkan Holmberg på UNT:s ledarsida. Jag vill förtydliga mig en smula genom att hänvisa till “Tio preliminära teser om liberalismen” (ur Tapirskrift).
Där försökte jag begripa liberalismen i termer av ett tilltagande överflöd av rättigheter. Även om rättighetskatalogen är konstant, har de senaste 100 årens historia inneburit en stadig uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, ekonomi och politik. Detta skapar ett läge där de liberala rättigheterna allt oftare hamnar i konflikt med varandra. Liberalism blir en fråga om urval. Omvänt går det att åberopa liberala ideal för att motivera nästan vilken politik som helst. “Det står envar fritt att plocka russinen ur dess rättighetskatalog”, alltså.

Håkan Holmberg verkar tänka sig att russinplockandet är något som ickeliberaler ägnar sig åt. Jag menar alltså att detta urval görs av alla som bedriver politik under åberopande av rättigheter, särskilt av de liberaler som i teorin vill förverkliga hela rättighetskatalogen på en gång.
Med retorisk udd mot ickeliberalerna frågar sig Håkan Holmberg vilka av rättigheterna som kan undvaras. Han konstaterar att de flesta i Sverige – såväl liberaler som ickeliberaler – kan enas om sådant som allmän rösträtt, likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria medier. Skiljelinjen handlar om någonting annat: ekonomin.

Jag misstänker att det handlar om ekonomin. Det som skulle vara överspelat är förmodligen den öppna marknadsekonomin och frihandeln. Men liberaler försvarar inte näringslivets eller olika företags och branschers intressen utan principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop. Alternativet till en lagstyrd marknadsekonomi är rättslöshet och korruption.

Men om det nu är på ekonomins område som antiliberalerna framhärdar – varför spelar då ekonomin en så undanskymd roll i Per Svenssons bok? Och framför allt: varför undviker han systematiskt frågan om den ekonomiska krisen?

Nu måste jag åter dra fram Ludwig von Mises, som Per Svensson hänvisar till ett antal gånger. Ludwig von Mises såg sig som en konsekvent liberal – alltså vad vi nuförtiden kallar för en libertarian. Per Svensson uttrycker en stark beundran för hans konsekventa hållning, men är själv långt från att leva upp till den. Saxar en beskrivning av Ludwig von Mises, signerad Jamie Peck:

Mises, /…/ was always more of a palaeoliberal than a neoliberal. The word that is most often used to describe Mises, in multiple accounts, is ‘uncompromising’; even Hayek /…/ found him ‘always a little doctrinaire’. Mises’ most ardent follower in the USA, Murray Rothbard, /…/ called for a ‘separation of the economy from the state’. Rothbard later founded the anarcho-capitalist movement and, later still, was a prominent supporter of Patrick Buchanan’s bid for the US presidency in 1992.

Herrarna som går i Ludwig von Mises fotspår – ja, det rör sig väsentligen om en mansseparatistisk rörelse – hävdar att de är de enda kompromisslösa liberalerna. Och i viss mening har de rätt! Även om de företräder en absurd världsåskådning, borde de tas på större allvar av såväl icke-liberaler som mainstream-liberaler.

Håkan Holmberg anför “principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop”. Libertarianer i Mises-traditionen skriver såklart under på detta, men påpekar att staten och kapitalet i vår tid är sammanvuxna. Framför allt pekar de på existensen av centralbanker med rätt att utfärda pengar utan täckning i guld. Vi styr nu oundvikligen mot en ekonomisk apokalyps, varpå en jungfrulig kapitalism ska starta om från noll, menar de. Syndafallet inträffade ur deras perspektiv år 1971, om inte redan 1914.

Sedan dess är det svårt att påstå att vi lever i en reellt “liberal” ekonomi. Att den ekonomiska politiken i hög grad motiveras genom liberal ideologi är en annan sak. Jag får uppfattningen att Håkan Holmberg och Per Svensson blandar ihop dessa två nivåer när de uttrycker övertygelsen att de västerländska samhällena för tillfället är i stort sett liberala.