K279: Aufheben vs Chuang om Kinas utsikter

I snart ett kvartssekel har en grupp brittiska anarkokommunister som kallar sig Aufheben levererat teoretiska analyser av världsläget med imponerande regelbundenhet. Senaste texten heter “The crisis: An afterword” (april 2016), som är en uppföljning på gruppens tidigare krisanalys “What happened to the economic recovery in the West?” (2013). Om man nu ska kalla det krisanalys när Aufheben har gjort det sin grej att, i polemik med närstående grupper, hävda att kapitalismen är vid synnerligen god vigör.

I den tidigare texten argumenterade Aufheben för att västvärldens ekonomiska problem 2008–2012 blott var att se som ett tillfälligt avbräck i en global kapitaltillväxt som tagit ny fart ända sedan 1980-talet. Ja, krisen var rentav tecken på att denna “långa uppgång” gick mot en ny fas.
Som avgörande belägg för detta pekade Aufheben på Kinas på pappret starka tillväxt; dess nominella BNP ökade med drygt 80 procent mellan 2012 och 2012, må vara på ryggen av ett finansiellt stimulanspaket som inte bara resulterat i en explosiv skuldtillväxt utan också fått de mest absurda konsekvenser på marken, som de berömda spökstäderna. Sådant bekymrade inte Aufheben, som räknade in Kinas tillväxtsiffror som belägg för en “snabb ekonomisk återhämtning” för det globala kapitalet.

Hur hanterar då Aufheben den tydliga nedgången i Kinas tillväxt sedan 2014? De tonar ned den genom att tala i termer av “överkorrigering” – ett begrepp är starkt associerat med de ortodoxa nationalekonomernas tro på en självreglerande marknad. Varje obalans kan då bara vara tillfällig, i väntan på en “korrigering” och om pendeln råkar slå för långt åt andra hållet så får man tala om en överkorrigering, som i sin tur bara väntar på att återkorrigeras, i en ständig oscillation kring kapitalets tänkta balanspunkt. Nej, troligen skriver inte Aufheben under på ett sådant synsätt. Men de bygger ändå hela sin analys på en positivistisk sifferdyrkan och klär den i en nationalekonomisk språkdräkt som snarare känns igen från Financial Times. Allt låter så nyktert, objektivt, uppifråndistansierat. Detta förbryllar mig som läsare.

Mitt första möte med Aufheben – och med marxistisk kristeori överlag – var kring förra sekelskiftet när jag läste “The theory of decline or the decline of theory“. Där ville Aufheben gå till frontalattack mot den “objektivistiska” traditionen inom marxismen, där de inbegrep alla analyser som pekade på att det i kapitalismen skulle finnas en inneboende, ofrånkomlig tendens till kris och slutändan sammanbrott.
Mot denna “objektivism” ställde de, implicit eller explicit, en “subjektivistisk” marxism. Om den senare skrev jag lite för två år sedan i tidskriften Kris och kritik:

En subjektivistisk, klasskampsorienterad värdeteori tenderar att resultera i en ytterst tvetydig kristeori. Ska krisen tolkas som en viljeyttring av den ena eller den andra klassen? Tvetydigheten fanns närvarande redan i den gamla operaismen, där Tronti företrädde uppfattningen att det är arbetarklassen som genom framgångsrik kamp kastar kapitalet i kris, medan Panzieri lutade åt en motsatt analys.
På senare år har John Holloway framfört en dramatiserad version av den förstnämnda linjen: ”vi är kapitalismens kris”, skriver Holloway. /…/
Den motsatta uppfattningen framförs exempelvis i den operaistiska tidskriften Wildcat. Där hävdas att kriserna (åtminstone sedan 1970-talet) är iscensatta av kapitalet i syfte att öka utsugningen av arbetarklassen.

Ursäkta utvikningen. För att återvända till ämnet, tycker jag det känns väldigt ironiskt att det nu är Aufheben som framstår som objektivister. Till varje pris håller de fast vid sitt förnekande av möjligheten att kapitalismen skulle nå en historisk slutkris eller nedgångsfas. Även om det kräver att man accepterar de mest tvivelaktiga tillväxtsiffrorna från Kina.

En kraftfull kritik mot Aufhebens text kommer från den nya gruppen Chuang i texten “Scenarios of the Coming Crisis“:

In contrast to the sustainability of the “long upswing” narrated by Aufheben, we contend that the Chinese economic slowdown is not an “overcorrection,” but a contradictory set of responses to the problems of overinvestment, bad debt, and overcapacity.

Chuang menar att tillväxten i Kina inte i första hand är exportdriven utan investeringsdriven. Det stora exportöverskottet är i grunden en bieffekt av stora investeringar som skapat överkapacitet.

The goods that are produced largely flow into the global market as exports since domestic consumption cannot keep pace. Underconsumption thus appears as if it were export-led growth.

Varje gång under 2000-talet som Kinas ekonomi har börjat sakta in, har staten ökat tillflödet av billiga pengar och stimulerat investeringar, såväl privata som offentliga, i infrastruktur och fabriker. Med avseende på Kinas enorma skuldtillväxt mellan 2007 och 2014, pekar Chuang på en avtagande marginalnytta; varje ny yuan i skuld har gett allt lägre resultat i form av nominell tillväxt. Före 2008 tenderade investeringarna att resultera i kraftiga produktivitetsökningar, men därefter har vi sett mer av spökstäder. Det är nu inte produktiviteten som driver tillväxten, utan investeringarna i sig. Kina lever alltså på lånad tid. Dess tillväxt är i grunden bara en skuldtillväxt, enligt Chuang.

Troligen är Kinas översta ledning fullt medveten om detta prekära läge. Detta noterar såväl Chuang som andra, med särskild hänsyn till anonyma auktoriteter som uttalat sig i kinesisk press. Kanske finns faktiskt en politisk ambition att iscensätta ett stålbad som ska minska överkapaciteten, kapa skuldberget och låta “zombieföretag” likvideras i stor skala. Det skulle innebära minskad BNP-tillväxt i Kina, kanske rentav en tids negativ tillväxt. Förhoppningen är att marknadskrafterna i förlängningen ska kunna göra sitt jobb och på något vis ersätta stimulansberoendet med genuin, inhemsk efterfrågan.

Chuang menar alltså att den kinesiska partiledningen i grunden är extremt pessimistisk i sin analys av Kinas ekonomi och des framtida roll inom den globala kapitalismen. Denna pessimism står i bjärt kontrast till den ekonomiska optimism i fråga om Kina som uttrycks av många vänsterteoretiker i väst. Inte minst Aufheben.

Aufhebens artikel utmynnar i en rätt märklig avslutning, som lyfter fram Kinas senaste planer på att jätteinvestera i nya globala handelsvägar: “nya silkesvägen“. Dessa kommer hjälpa Kina att få tillgång till globala råvaror, skriver Aufheben, som utgår från att detta i sin tur kommer hjälpa Kina och därmed den globala kapitalismen att få upp sin tillväxt.

Här ställer Chuang helt rätt motfråga: vad ska dessa råvaror användas till? Kapitalismen är ju ingen tävling i att tillverka många saker. Den kretsar inte kring produktion av nyttigheter. Den materiella produktionen är bara en bieffekt av det allenarådande tvånget att få pengar att växa, genom att investera dem i produktion av varor. Men om varorna inte har köpare så hjälper det föga att sitta med ett överflöd av råvaror och fabriker.

How is infrastructure spending going to get China out of its overcapacity problems? Even ignoring the problem of diminishing returns on investment, there is the problem of financing these investments. China’s foreign reserves have been shrinking at a rapid pace over the last year. This has slowed recently—mainly because the US Federal Reserve has put interest rate rises on hold—but it looks as if the yuan is again under a great deal of pressure. Dwindling foreign reserves make massive foreign investments like the “New Silk Road” much more difficult to sustain.
On the whole, we are far more pessimistic than Aufheben concerning China’s ability to maintain economic growth rates and fuel global capital accumulation.

Så skriver alltså Chuang, en grupp vars nya tidskrift ska bli intressant att följa. Aufheben har å sin sida lovat att svara på kritiken i årets nummer av deras tidskrift med samma namn.

Lite kassetthistoria

I juninumret av göteborgska gatutidskriften Faktum finns ett litet reportage om kassettscenen, signerat Maja Larsson. En stor del ägnas åt en mediehistorisk utvikning. Där är det jag som intervjuas, så jag tar och klistra in passagen här på min blogg.

Kassettbandets historia går tillbaka till andra världskriget, då rullbandspelare användes som en militär teknik för att lagra information. Efter krigets slut letade sig spelarna ut på marknaden, där de presenterades som ”hyfsat dyra leksaker”.
– Marknadsföringen gick ut på att man skulle köpa en rullbandsspelare för att spela in sig själv, barnen när de lekte och semesterljud från stranden och sådant. Man kunde förstås spela in musik från radion också, men mikrofonen var i centrum, förklarar Rasmus Fleischer, historiker vid Stockholms universitet som även skrivit boken Det postdigitala manifestet.
När vi pratar med varandra på telefon sitter han och lyssnar på en nyinköpt kassett med rysk post-house.

Hans intresse för de rektangulära plastbitarna väcktes under tidigt 2000-tal, när fildelningsdebatten började härja i Sverige.
– Jag tänkte tillbaka på hur mitt eget musiklyssnande såg ut på 1990-talet. Det var i stort sett bara avspelade skivor, en sorts tidig fildelning.
1963 lanserade Philips den första kassettbandspelaren. I Sverige slog den igenom först tio år senare, och då som en del i en stereoanläggning med radio och skivspelare. Plötsligt blev det väldigt enkelt att spela in och av skivor.
I medieundersökningar var kassettbandets genomslag tydligt – ungdomar lyssnade allt mindre på radio, desto mer på band. En särskild skatt på tomma band instiftades. Den skulle dra in pengar som på olika sätt
var tänkta att gå tillbaka till musiklivet, till exempel genom kulturpolitiskt stöd till viss musik och upphovsrättsliga organisationer som Stim. Men det fanns så många sätt att kringgå skatten att avgiften snart avskaffades.
– Om du sålde kassetter med fågelsång var de skattebefriade och därmed billigare än tomma kassetter, men det var ju bara att spela över dem, säger
Rasmus Fleischer.

Han fascineras av hur kassetter har överlevt många andra musikformat. Men han är samtidigt inte förvånad att kassetter fått ett uppsving den senaste tiden.
– Vi är många som känner att det måste finnas mer än digital, strömlinjeformad musik.

När jag läser intervjun med mig själv påminns jag om att här finns en bok att skriva. En mediehistoria om bandspelaren och andra magnetmedier, hur de utvecklats, marknadsförts, använts, hur de blivit till ekonomiska paradoxer och till föremål för politisk reglering. Själva forskningen är jag i stort sett färdig med. Allt som återstår är att skriva…

K278: Första halvåret 2016

Börjar skissa på hur affärspressens krisprognoser har utvecklat sig under första halvåret 2016. Nu när vi kommit till högsommaren, i kölvattnet av den brittiska folkomröstningen, målas det åter upp mörka moln. Främst handlar det då risken för bankkollapser i Europa (Deutsche Bank och italienska banker). Men mitt intryck är ändå att prognoserna ljusnade betydligt under senvåren. Det är lätt att glömma hur alarmistiskt det lät i början av året, när den stora frågan ännu var hur lågt oljepriserna kan sjunka.

Exempelvis bedömde Handelsbanken i februari 2016 att “det låga oljepriset är här för att stanna” och att “vi med största sannolikhet kommer se en våg av konkurser bland de amerikanska skifferoljeproducenterna”. Runt om i världen gjorde bankanalytiker och finansjournalister samma bedömning. En ny finanskris väntades bryta ut i USA:s oljeindustri.

Citerar ur K260 som postades här samma månad; passagen sammanfattar de orosmoment som i början av året cirkulerade i internationell affärspress:

Under 2016 väntas en våg av konkurser inom olje- och gasindustrin, både i USA och i övriga världen. Dessa företag har lånat enorma mängder pengar för att investera i nya, destruktiva tekniker för att utvinna olja ur skiffer. När dessa lån inte kan betalas tillbaka kommer oljepriskraschen att transformeras till en bank- och finanskris. Samtidigt tycks det allt mer ofrånkomligt att Kina kommer att devalvera sin valuta rejält under året, vilket kommer att frisätta en ännu starkare deflationsvåg över världen.

Nu när drygt halva året har gått kan vi konstatera att prognosen inte slagit in (ännu). Talet om en konkursvåg tycks ha kulminerat i februari och fortsatt till ungefär april, för att sedan tystna. Det är inte så förvånande om man tittar på hur priset på ett fat råolja har utvecklat sig. Någon gång kring februari nådde det en botten kring 30 dollar, men nu har priset åter letat sig upp till 50-trakten där det låg förra sommaren. Bland orsakerna till stigande oljepris kan man alltid nämna kaos i Mellanöstern, till vilket nu kan adderas bränder i Brasilien och Kanada, med mera. Men främst på listan hamnar ändå dollarn eftersom den utgör oljeprisets själva måttenhet. Att priset sjönk handlade till stor del om att dollarn stärktes i en lång rörelse som nu verkar ha avtagit. Vilket i sin tur kan förklaras av… Nej, här sätter jag punkt. Andra får gärna fylla i.

Och detta med att Kina skulle devalvera sin valuta? Ytterligare ett samtalsämne som var kokhett i början av året, men som svalnade under våren. I stället serverades vi artiklar som förklarade varför Kina inte kommer att genomföra någon massiv devalvering. Det är inte så svårt att begripa Kinas argument för eller mot en devalvering. För mig är det mer oklart varför detta skifte skedde så snabbt, varför det skedde just nu och vilket samband frågan har med oljepris och dollarkurs. Under våren visade sig i vilket fall Kinas regering oväntat benägna att upprätthålla valutan gentemot dollarn: “Hedge funds back off bets on China devaluation” (9 mars).

När som helst kan såklart vindflöjeln vända på nytt, om det kinesiska skuldberget åter hamnar på glid.

K277: Deutsche Bank

Det tisslas och tasslas om hur det står till med Deutsche Bank som är Tysklands överlägset största bank. Förra veckan uttalade IMF att banken just nu är det största enskilda hotet mot det globala finanssystemets stabilitet. Detta efter att dess aktiekurs halverats på ett halvår; senaste året har 70 % av börsvärdet eliminerats. Visserligen ska dessa abstrakta siffror inte misstas för att vara prislappar, men ändå: Deutsche Bank värderas nu till ungefär samma belopp som Snapchat.

BBC förklarar lite av sifferexercisen: värdet av en bank är i teorin detsamma som skillnaden mellan dess tillgångar (fordringar) och dess skulder. Och där ligger Deutsche Bank sextion miljarder euro plus, vilket ser stabilt ut. Problemet är bara att tillgångarnas värde kan förändras mycket snabbt, eftersom dessa värden inte är annat än spekulationer i vad andra kan tänkas vilja betala i framtiden.

The problem with Deutsche is that it doesn’t have big retail banking and credit card businesses (both seen as reasonably safe and boring) to balance its bigger and riskier investment banking operations.

Härom dagen twittrade Andreas Cervenka:

För varje krona i eget kapital har Deutsche Bank 28 kr i skulder. Krävs bara förluster på 3,5 procent för att sänka hela EU:s banksystem.

Emellertid är det få som tror att EU:s hela banksystem kommer att sänkas, hur det än går för banken. Här snackar vi verkligen too big to fail, så den tyska staten kommer utan tvivel att rädda Deutsche Bank. Frågan blir då vem som i slutändan kommer att få ta notan och vilka de politiska följderna blir.

Jag är inte så bra inläst på de nya EU-reglerna för bankräddning. Men officiellt gäller väl nu principen att staterna (“vanliga skattebetalare”) inte längre ska bli behöva täcka bankernas förluster. I stället för bail-out ska det bli bail-in. Ansvaret ska flyttas till dem som lånat ut pengar till den krisande banken (inklusive de “vanliga småsparare” som satt in större belopp på vanliga bankkonton).

Om jag fattar saken rätt, ligger bail-in-principen helt i linje med minusräntan. Det blir ju ännu mindre fördelaktigt att ha pengar liggande på banken. Alltså pressas ytterligare lite kapital till att ta risker på annat håll, placerade t.ex. på aktiebörsen eller i fastigheter.

Såväl minusränta som bail-in-regler pekas nu ut som orsaker till den uppseglande bankkrisen i hela Europa. Allra värst är läget som bekant i Italien. Där överväger nu regeringen att ignorera de nya reglerna och utlova en hederlig bail-out ur statsbudgeten. Tro fan att Tyskland överväger samma sak.

Samtidigt som Deutsche Bank befinner sig i ett nödläge, gör dess chefsekonom ett utspel om att EU borde lägga 150 150 miljarder euro i en ny räddningsfond för utsatta banker. Han uppger sig då främst syfta på italienska banker. Men själva kärnan i vad Deutsche Bank säger är ju att de även för egen del kräver starkare skyddsnät från staten, alltså en återgång från bail-in till bail-out.

Jag vet inte hur mycket det handlar om att rikta intresset bort från hemmaplanen till Italien, men det är onekligen dystra tongångar från chefsekonomen på Deutsche Bank i fråga om Europas ekonomi:

Ich bin kein Untergangsprophet, sondern Realist. Europa ist schwer krank und muss die bestehenden Probleme extrem schnell angehen, sonst droht ein Unfall. Der Kursrückgang bei Bankaktien ist nur das Symptom eines viel größeren Problems. /…/
Wir erleben Krisen in immer kürzeren Abständen. Und ich kann beim besten Willen nicht erkennen, wo Wachstum herkommen soll.

Om kraschen för Deutsche Bank fortskrider tillräckligt långt – vem kommer att få betala? Vilka blir de politiska följderna i Tyskland och i övriga Europa? En bail-in som drabbar så kallade “småsparare” låter verkligen som stoff för högerpopulisterna i AfD att kalasa på. En bail-out skulle drabba bredare folklager i form av nedskärningar, men med lite längre fördröjning, fler lager av förmedling och större utrymme för maktkamper mellan Tyskland och övriga Europa. Tänker jag. (Men jag har som sagt rätt dålig koll på teknikaliteterna.)

K276: Riot.Strike.Riot I


Jag tänkte blogga under min läsning av Joshua Clovers nya bok Riot.Strike.Riot och slås av hur svårt det är att översätta ordet riot. Svenskans “kravall” känns aningen för snävt; “upplopp” är troligen mer korrekt men känns ändå inte helt rätt i sin dubbla betydelse, den ena juridisk, den andra från tävlingssporten. Saken blir inte enklare av att brottsbalken kriminaliserar “våldsamt upplopp” vilket rent logiskt kan uttydas som att våldet “å person eller egendom” är en blott accidens, att det alltså inte hör till upploppets essens. I vilket fall rymmer engelskans riot (och därmed kanske även den här bloggens titel) en rikare vardagsspråkliga betydelser.

Joshua Clover är poet, men inte det minsta intresserad av att fastna i meditationer över vad som ryms i ett ord. I stället för att ontologisera vill han historicera, vilket inte minst är att periodisera. Bokens titel ska läsas som en historiesociologisk modell över hur den kollektiva handlingens former har förändrats under moderniteten. Tre faser, två skiften. Skiftet från riot till strike hänger samman med den industriella revolutionen. Strejken blir till ett “socialt faktum” någon gång i början av 1800-talet, om inte förr så 1842. Då inleds en historisk epok där upploppet går tillbaka som kollektiv uttrycksform (i den industrialiserade världen, det vill säga). Parallellt med kapitalismens “långa kris”, vars start kan dateras till 1968 eller 1973, sker sedan den andra skiftet som vi är mitt uppe i, från strike till riot.

“Den nya upploppsepoken” skiljer sig från den gamla. Brödupploppen på 1700-talet riktade sig mot höga priser på livsmedel; ofta bottnade de i en protest mot att spannmål exporterades trots att lokalbefolkningen inte hade nog med mat. Vår tids upplopp tenderar däremot att inledas “inte vid kornboden utan vid polisstationen”; gnistan utgörs ofta av att polisen misshandlat eller mördat någon rasifierad, som i fallet med Rodney King i Los Angeles-upploppen 1992 som Joshua Clover ser som ett portalexempel.

Om denna bok är ett akademiskt arbete – jag är ännu inte säker efter att bara ha läst inledningskapitlet – så får det sorteras in under historisk sociologi. Närmare bestämt rör den just de frågor om social och politisk konfrontation som präglar forskningsfältet “contentious politics studies” (CPS), vilket har presenterats i historikertidskriften Scandia av de tre lundahistorikerna Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson och Stefan Nyzell. Dessa konstaterar att den brittiske sociologen Charles Tilly utgör “CPS-fältets fixstjärna”, särskilt i sin dialog med den brittiske historikern E.P. Thompson. Den ene en strukturalist som intresserade sig för storskalig förändring över långa cykler, den andre intresserade sig för folkliga protester ur mer kulturhistorisk synvinkel, grundad i en marxism. En tredje inspirationskälla har varit antropologen och anarkisten James C. Scott.
Ur mötet mellan dessa tre perspektiv uppstod alltså forskningsfältet CPS. Det är ett delvis liknande möte som lagt grunden för Joshua Clovers Riot.Strike.Riot, även om anarkismen (såväl den klassiska och den insurrektionella som den antropologiska) vid första anblick tycks märkligt frånvarande. I dess ställe har Clover fört in en värdekritik, fast med elegant minimering av de marxologiska inslagen. Bokens index rymmer inga hänvisningar till Heinrich, Kurz, Postone eller Rubin, om än en hel del till Marx.

Kapitalet som “processerande motsättning” kan begripas via flera begreppspar. Produktion kontra cirkulation – värde kontra pris – mervärde kontra profit – totalkapitalet kontra det enskilda kapitalet. Det enskilda kapitalet har varken skäl eller möjlighet att bry sig om varornas värde eller om kapitalismens överlevnad, eftersom det lyder under tvånget att konkurrera med andra enskilda kapital om att utvinna profil. Med andra ord en motsättning mellan vad Marx benämnde som absolut och relativt mervärde: konkurrensen mellan enskilda kapital driver totalkapitalet att ersätta det levande arbetet med dött, samtidigt som kapitalet inte kan existera annat än genom att ständigt öka behovet av levande arbete i avlönad form.

Kapitalets jakt på relativ tillväxt undergräver dess absoluta tillväxt. Krisen är ett resultat av denna motsättning. Den yttrar sig inte i en brist på pengar, utan snarare i att det finns ett överflöd av såväl pengar som av arbetskraft, men inget meningsfullt sätt att kombinera dessa två på ett sätt som får pengarna att växa. Med andra ord uppstår, i den lång krisepok vi genomlever, en “överskottsbefolkning“, som i linje med konkurrensens logik tenderar att bli rasifierad.

Det blir tydligt att Joshua Clovers övergripande analys är samstämmig med tidskriften Endnotes. Han polemiserar både mot Alain Badious militanta idealism (där upploppet förs tillbaka till “idén”) och mot den sociologiska positivismen (som vill förklarar upploppet utifrån deltagarnarnas omedelbara livsvillkor). Han argumenterar övertygande för att upploppet förtjänar att teoretiseras i egen rätt, inom ramen för en historisk teori om kapitalismens utveckling; “how the capitalist world-system i ordered and disordered”.

Som underbyggnad åt detta räcker det inte med Marx, utan vi får även en sammanfattning av Giovanni Arrighis teori om hur hegemoniska makter löser av varandra i långa cykler, suggestivt tecknad över den marxska formeln P-V-P’. Var och en av de fyra cyklerna – Genua, Nederländerna, Storbritannien, USA – rymmer en trefasad rörelse från cirkulation till produktion och åter till cirkulation. Finansspekulation är enligt Arrighi ett tecken på att den hegemoniska makten går mot sin skymning, även om överskottet på finanskapital just denna gång inte visar några tecken på att finansiera någon nästkommande stormakt. Unikt för vår historiska epok är, utifrån detta synsätt, att den spiralformade expansionsrörelsen tycks ha nått vägs ände. Kina har redan börjat överflödiggöra arbetskraft i stor skala.

Joshua Clovers tar Giovanni Arrighis cykelteori och slår samman de två industriella cyklerna – den brittiska och den amerikanska – till “en enda metacykel” som mycket förenklat rör sig från cirkulation (handelskapital) till produktion (industrikapital) till cirkulation (finanskapital). Detta korrelerar enligt Clover mot rörelsen från upplopp till strejk till upplopp.

Phases led by material production will issue forth struggles mithin production, over the price of labor power; phases led by circulation will see struggles in the marketplace, over the price of goods.

Om upploppet (i sin äldre form) riktade sig mot höga priser, riktade sig strejken mot låga löner. Konsumenten kravallar, arbetaren strejkar. Givetvis går dessa roller in i varandra; konsument och arbetare är två tillfälliga roller i den gemensamma livsföring som är nödvändig för att upprätthålla ett proletariat, skriver Clover.

Även vår tids upplopp har att göra med protesten mot höga levnadsomkostnader, snarare än mot låga löner. Men 2000-talets prissättning fungerar helt annorlunda än 1700-talets. På dagens globaliserade, finansialiserade marknad är det i allmänhet omöjligt att stå upp till försvar av vad E.P. Thompson kallade en “moralisk ekonomi”.

In 1700, police as we recognize them did not exist; /…/ the state was far and the economy near. In 2015, the state is near and the economy far. /…/ Even basic foodstuffs are likely to originate a continent away. /…/ Riot prime cannot help but heave itself against the state; there is not way not to. /…/
Two manifest forms are economic destruction and looting, one often following on the other in a conjoined negation of market exchange and market logic. /…/ Looting is /…/ a version of price-setting in the marketplace, albeit at price zero.

Det ska bli intressant att se hur Joshua Clover utvecklar dessa idéer i bokens kommande kapitel. Återkommer om detta i kommande inlägg och hoppas att även andra vill dela med sig av läseanteckningar närmsta månaden. För i början av augusti kommer Joshua Clover att besöka Stockholm, Göteborg och Malmö.

Storytels köp av Norstedts: tre observationer

Detta att Storytel köper Norstedts är på flera sätt ett intressant tecken i tiden. Ett ungt teknikföretag tar över Sveriges äldsta bokförlag, grundat 1823.
Alldeles bortsett från frågan om den nya ägarnas intentioner så tänker jag spontant att affären är symptomatisk på tre sätt. Det handlar i korthet om textens underordning, om abonnemangsmodellens överordning och om minusräntans spekulationsekonomi. (Huruvida dessa tre saker hänger samman kan bli nästa fråga.)

En given observation är annars att de digitala distributörerna tar över det som brukar kallas innehållsproducenterna. Förutom att “innehåll” är ett vedervärdigt samlingsbegrepp så är jag tveksam till det underliggande sättet att skilja mellan produktion och distribution. En bokhandel som säljer böcker till styckpris är en distributör, alldeles oavsett hur analogt, digitalt eller postdigitalt affärerna bedrivs. Företag som Storytel och Spotify säljer däremot en egen produkt i form av ett abonnemang och bör nog i strikt mening analyseras som varuproducenter. Till detta återvänder jag en annan gång. Nu till de tre observationerna jag nämnde.

1. Textens underordning
För bara några dagar sedan skrev Martin Jönsson, med hänvisning till kulturpessimisten Neil Postman, om “Dagen då texten dog“. Då handlade det om hur Facebook med flera satsar på video utifrån en framtidsprognos som säger att textformen kommer bli allt mer förlegad, oavsett om vi snackar nyheter, underhållning eller personlig kommunikation. Samtidigt kan man väl säga att poddarna (ljud) har tagit över den roll som tidigare spelades av bloggarna (text). Då är det svårt att inte se Storytels köp av Norstedts som ännu en bekräftelse av samma tes.

Vilken tidsekonomi som växer fram ur detta är ännu svårt att säga. Läsningens tid är ju förhållandevis elastisk; man kan läsa en bok eller en artikel mer eller mindre slarvigt, på kortare eller längre tid. Ljud och video funkar annorlunda vilket å ena sidan innebär större möjligheter att stoppa in reklam, å andra sidan en skärpt konkurrens om människors tid och uppmärksamhet. Därtill får man nog säga att poddar och ljudböcker konkurrerar med varandra mer intensivt än vad bloggar konkurrerar med pappersböcker.

2. Abonnemangsmodellens överordning
Storytel har ofta hamnat i skuggan av Spotify. Företaget beskrivs slentrianmässigt just som “ett Spotify för ljudböcker” trots att det finns en klar skillnad i hur de bedriver sina affärer. Skillnaden är att Storytel från första början har utgått från att målet är att sälja abonnemang. Spotify startades däremot med avsikten att gå runt på reklamintäkter och även om den visionen har kasserats så spelar reklamen fortfarande en nyckelroll.

Det är gratisversionen som marknadsför Spotify; länge lade de inte ett öre på reklam. Storytel däremot har ingen motsvarande gratisversion utan bränner i stället massor av reklampengar, vilket inte har undgått någon i Sverige som nyttjar kollektiva färdmedel.

Visserligen är Spotify ett mycket större företag, med många fler användare i Sverige men framför allt verksamt i fler länder. Men ju mer Spotifys omsättning ökar, desto större blir förlusterna. Spotify lever fortfarande på att bränna riskkapital. Lite som att elda tidningspapper under fuktig ved i kaminen.
Storytel går däremot sedan länge med vinst. Visserligen säger detta ingen om den långsiktiga hållbarheten, men i vilket fall är det Storytel och inte Spotify som är den tydligaste representanten för abonnemangsmodellens samtida genomslag. Kanske vore det mer rimligt att beskriva Spotify som “ett Storytel för musik”.

3. Minusräntans spekulationsekonomi
Det är såklart inte med egna pengar som Storytel köper Norstedts.

Köpet finansieras genom banklån om 110 miljoner kronor till marknadsmässiga villkor, framgår det av ett pressmeddelande från Storytel. Till det kommer ett brygglån om 40 miljoner kronor som löper på tre månader från tillträde samt 2 miljoner från egna medel.

Det var likaledes banklån som finansierade Storytels uppköp av konkurrenten Mofibo förra månaden.
Att låna pengar på “marknadsmässiga villkor” är exceptionellt billigt sedan Riksbanken (inte “marknaden”) i början av året sänkte styrräntan till -0,5 procent. Minusräntan är ett symptom på den globala bristen på lönsamma investeringsmöjligheter och ett sätt att pressa kapitalet till att ta ökade risker. Inte ens de nationalekonomer som tycker detta är helt rätt respons förnekar att minusränta leder till en högre grad av “felinvesteringar”.
Det betyder inte att Storytels uppköp av Norstedts är en felinvestering. Sådana kan per definition bara identifieras i efterhand. Men nog är det rimligt att förbereda sig på möjligheten av en framtida Norstedtskrasch, att jämföra med Stampenkraschen, med allt vad det innebär för Sveriges förlagsfolk och författare. Att säga detta är inte att utpeka Storytel som inkompetenta ägare. Men det är ett faktum att minusräntan innebär ekonomiska risker av ett slag som ingen ännu helt känner till.

Till saken hör också förra årets affär, finansierad med nyemission av aktier, som lede grunden till det som nu skett. “Massolit köper Storytel som köper Massolit” löd rubriken för exakt ett år sedan.

Spridning, delning, hat

“Spridningen av material från hatsajter har minskat med nära 75 procent det senaste halvåret.” Detta rapporterar nu en rad socialdemokratiska mediekanaler (Dagens Arena, Politism, Aftonbladets ledarsida), med hänvisning till “en undersökning från LO“. Jag förstår att utspelets syfte är att motverka det urskuldande talet om “alternativmedier” och fastslå att det handlar om rasism, för visst är det rasism det handlar om. Men jag förstår ändå inte varför alla så villigt köper en “undersökning” som inte med ett ord redovisar sin metod.

Undersökningen som gjorts av Johan Ulvenlöv (mediestrateg på LO) har i sig inte tillgängliggjorts, bara hänvisats till i en kort debattartikel i Aftonbladet. Därtill hittas en TT-nyhet som uppger att man räknat antalet “reaktioner i sociala medier” på sammanlagt 9424 artiklar från sex olika sajter. Ytterligare lite bakgrund ges i tidningen Journalisten men även där saknas ambitionen att ifrågasätta vad som egentligen har mätts.

Jag gissar att “sociala medier” som vanligt står för Facebook plus Twitter. Den gemensamma måttenheten heter alltså “reaktion”. Det kan dock ifrågasättas om detta verkligen är ett mått på spridning. Såvitt jag förstår levererar Facebook inga andra siffror än summan av delningar och gillamarkeringar och kommentarer. Vad som gäller på Twitter är mer oklart, men jag gissar att det handlar om retweets plus hjärtan.

Det är mycket möjligt att dessa typer av aktivitet har minskar drastiskt i anslutning till rasistsajternas länkar. Kanske säger det något om en förändrad vindriktning i svensk politik, kanske inte. Siffran är faktiskt ganska meningslös om den inte jämförs mot någonting annat. Det kan ju faktiskt vara så att all delningsaktivitet på Facebook och Twitter har minskat, såväl för traditionella medier som för rasistiska hatsajter (för att inte tala om personliga statusmeddelanden).

Framför allt gäller det att skilja mellan delning och spridning. Delning syftar på en manuell verksamhet; någon väljer att klicka på en knapp för att sprida någonting vidare. Men detta är bara en form av spridning. Den allmänna tendensen i rådande medieklimat går mot en högre grad av automatisering. Det är algoritmer som väljer ut vad som ska spridas, även om urvalet i hög grad sker på grundval av vad vissa användare har valt att klicka på.

Varje gång du postar en nyhetslänk på Facebook kommer den att åtföljas av tre rekommendationer. Där återfinns inte sällan just de rasistiska hatsajterna, oavsett om du valt ut dem eller inte. Samma sak med Google Now, som jag nyligen testade för första gången. Trots att jag inte är någon flitig läsare av de rasistiska hatsajterna, serverade mig Google ett nyhetsflöde fulllt av länkar till dessa. Om man ska studera spridning duger det inte att begränsa sig till den manuella delningen.

Det femte räknesättet

Mitt äldsta barn som är sex år börjar just bli lite intresserad av matematik. Additionen (+) är bemästrad och nu vill sexåringen gå vidare till andra räknesätt. Än så länge är multiplikation (*) och division (÷) lite för krångligt. Närmare till hands ligger subtraktion (-) och lika med (=). Att likhet inte hör till de fyra räknesätten bekommer inte denna sexåring, som glatt kör på som om ekvivalensrelationen var ett femte räknesätt.

Sålunda ställs jag nu regelbundet inför matematiska problem av typen “vad blir sju träd lika med fem stenar?”, “vad blir hundra hus lika med tolv flygplan?”, och så vidare. (Vilka svar som förväntas är inte helt självklart. Vissa ekvivalensrelationer låter sig byggas ut till små sagor, som när stenar eller träd förvandlas till hus. Andra är betydligt svårare.)

Allting hade säkert varit annorlunda om jag hade behärskat abstrakt algebra, men nu löper mina associationer i stället till Kapitalet av Karl Marx och dess inledande kapitel om varuformen. Där spelar ju just likhetstecknet en central roll.

Marx konstaterar att “olika tings storlek kan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för en och samma enhet ar de liknämniga, kommensurabla storheter.”
Den som vill förvandla vete till järn kan gå till marknaden för att få saken gjord. Hur blir denna förvandling möjlig? Hur avgörs vilken kvantitet järn som är lika med en viss mängd vete? Det handlar inte om någon “geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna”, skriver Marx. Likväl är varorna olika uttryck för samma substans. Här är det inte fråga om någon “materialism”, utan om metafysik på högsta nivå.

En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller.

Eftersom det inte finns något naturligt i att ett ting blir till en vara, finns det heller ingenting “onaturligt” i att arbetskraft blir en vara, inte heller i finansspekulation eller patentportföljer.

Gemensamt för varorna är att de utgör “kristaller”, anhopningar av mänskligt arbete. Det finns ingenting i det konkreta arbetet som “skapar värde” och ingen empirisk möjlighet att mäta värdet i en enskild vara. Värdet är ett förhållande mellan varor som tar kommandot över människors förhållande till varandra. Det är inte något som en samhällsklass har tvingat på en annan samhällsklass. Det är inget missförstånd, ingen ideologi, inget lurendrejeri. Nej.

Värdet är en realmetafysik som upprätthålls av alla oss som köper och säljer varor. Alla oss som betalar vår hyra, köper vår mat, säljer vår arbetskraft. Man skulle lätt kunna säg att värdet upprätthålls av alla människor, men det vore fel. Det finns nämligen en stor population som inte agerar på någon marknad, nämligen de yngre barnen.

Då människorna jämför sina arbetsprodukter såsom värden, är det alltså inte därför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom. Då de byter sina olikartade produkter och likställer dem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det. Därför står det inte alls skrivet utanpå värdet, vad det är. Värdet förvandlar snarare varje arbetsprodukt till en samhällelig hieroglyf. Senare söker människorna tyda hieroglyferna och avslöja hemligheten med deras egen samhälleliga produkt, ty bruksföremålens värdebestämning är människans samhälleliga produkt, lika mycket som språket är det.

Vad blir hundra hus lika med tolv flygplan? Med sin fråga lyckas sexåringen slå in en kil rakt in i en “samhällelig hieroglyf”. Hen vet inte om det, men hen gör det. Att behandla likhetstecknet som ett femte räknesätt visar sig vara en radikal manöver. Visst är frågan fortfarande nonsensartad, men det hänger bara på dess vad. Det räcker att byta pronomen till hur för att nå fram till den frågetyp som öppnar för en värdekritik à la Kapitalet:

Hur blir hundra hus lika med tolv flygplan? Hur blir tusen fat råolja lika med en licens för att tillverka ett patenterat läkemedel? Hur blir ett psykologbesök lika med en krogkväll? Hur blir tio kronor lika med en euro? Hur blir Facebooks användardata lika med en försäkring mot ett kärnkraftshaveri? Hur blir koldioxidutsläpp lika med arbetstillfällen?

Lite mer siffror om antalet metalband per invånare (som bl.a. bevisar att svensk metal suger)

Barack Obamas uttalande om att “Finland kanske har det högsta antalet heavy metal-band i världen, per capita” har satt igång en livlig diskussion i vissa kretsar. (Det bör påpekas att presidenten inte uttalade sig om svartmetall, vilket likväl påstods i respekterad musikpress.)

Den tjeckiske kartmakaren Jakub Marian sammanställde i veckan en Europakarta som visualiserar antalet metalband per miljon invånare.

Kartan visar tydligt att Norden ligger i topp. Finland tar mycket riktigt förstaplatsen, följt av Sverige, Island och Norge. Däremot noteras mycket låga siffror i större delen av Östeuropa, exempelvis Ryssland och Ukraina.

Metoden har dock sina svagheter. Även om databasen Encyclopædia Metallum säkert är pålitlig, så innehåller den såväl aktiva som inaktiva band. Om man räknar med allihopa, får man en rätt stark slagsida mot 1980-talet. Detta innebär i sin tur ett orättvist försprång för Västeuropa, eftersom förutsättningarna för att spela metal inte var jättebra i det forna östblocket.

Jag har på skoj gjort några alternativa kalkyler, där jag tittat dels på hur många metalband som är aktiva, dels hur många som klassats som svartmetall av Encyclopædia Metallum. Dess sökmotor låter den seriöst intresserade hämta hem mycket detaljerad data över all världens länder. Men här har jag nöjt mig med att titta på de nämnda nordiska länderna plus Ryssland, Ukraina, Tyskland och USA. Här kommer mina högst preliminära resultat.

Sverige framstår som ett land som har sin metalstorhet bakom sig. Endast 43 % av de svenska metalbanden listas som aktiva, vilket är mycket lågt – endast Danmark hamnar lägre bland de undersökta länderna. Under femtioprocentsstrecket hamnar även Norge och Tyskland, av lätt begripliga skäl. Finland och USA har däremot en knapp majoritet aktiva band. Att två tredjedelar av de ryska och ukrainska metalbanden är aktiva är inte förvånande.

På topplistan över antalet aktiva metalband per miljon invånare halkar därför Sverige ner en bit, men hamnar fortfarande med god marginal före Norge, Tyskland och USA. Långt nedanför dessa finner vi Ryssland och Ukraina. (Jag hade fel som trodde att detta räknesätt skulle ge Östeuropas metalscen en skjuts uppåt.)

Om vi går vidare till att titta specifikt på antal svartmetallband per miljon invånare så vinner Island, med Finland som tvåa och Norge först på tredje plats. Samma rangordning uppstår även om man ser enbart till aktiva band som spelar svartmetall.
Intressant nog visar det sig även att Danmark har fler aktiva svartmetallband än vad Sverige har, i förhållande till invånarantal. Annars framstår Danmark i metalstatistiken mer som en utväxt på Tyskland än som en del av Norden. Att döma av siffrorna har Sverige den minsta svartmetallscenen i Norden.

Slutligen kan vi titta på det mått som vi kan kalla svartmetallkvoten: hur stor andel av alla aktiva metalband spelar svartmetall? Den svenska svartmetallkvoten ligger på 25 %, vilket är uselt, men faktiskt samma nivå som Finland och USA. Bland metalbanden i Norge och Island är det däremot en knapp majoritet som spelar svartmetall.
Mellan dessa extremer återfinns Tyskland (30 %), Ryssland (33 %), Ukraina (37 %) och för den delen även Kina som har en svartmetallkvot på 34 %. Förvisso är underlaget skralt i sistnämnda fall. Kina har enligt statistiken endast 0,05 svartmetallband per miljon invånare. (Dit hör dock DSBM-storheter som Be Persecuted, vars sångare Zhao även medverkade i den mer shoegazing-influerade konstellationen Dopamine.)

PS.
Den som tröttnat på pseudovetenskaplig sifferexercis kan med fördel återvända till förra inlägget, som på mycket mer spekulativt vis diskuterar frågan om populärmusikalisk stagnation. Kommentarstråden har nu även slingrat sig till att dryfta bl.a. indonesisk metal.

K275: Klipp ur ett pågående samtal om popmusikalisk stagnation

Fortsätter nysta i frågan om musikstagnation, genom att röra om bland de många kommentarer som trillat in.

Efter att Monki lyft fram Beyoncés bombastiska show på Superbowl som en stor pophändelse med politisk laddning, replikerade Magnus att det varit helt meningslöst för en lokal artist, utan samma möjligheter till medial exponering. att ens försöka iscensätta en liknande typ kommunikation på den lokala klubben.

En sådan här grej fungerar liksom bara fullt ut om den görs inför tusen strålkastare och med mångmiljonpublik. Men detta isolerar samtidigt stjärnan och gör det svårt att ta upp komplexa ämnen via musiken.

Jag såg någon skriva att Beyoncé är vår tids Bob Dylan. Det var rätt kul. Men nog finns det klar skillnad: Bob Dylan kunde kopieras av en hel generation gitarrkillar som kunde (låtsas) göra samma sak som sin idol. Den vägen är stängd för Beyoncés fans. Även om det nu är möjligt för envar att få tillgång till elektroniska instrument som tidigare krävde miljoninvesteringar, om de ens fanns, så återskapas exklusiviteten genom att själva scenshowen blir en mer central del i spektaklet.

I en annan kommentar påpekar Magnus att mycket av popmusikens glamour har hunnit flytta över till elitidrotten.

Ännu en intressant observation från samma signatur rör textens förändrade roll:

Jag har också intrycket att pop-& rockpubliken numera är mindre aktivt intresserad av texter än man var på 70-80-talen. Det är svårt att tänka sig några vanliga klubbkids eller soulfans idag som lika ivrigt försöker avkoda (eller kreativt använda) låttexterna – så som många faktiskt gjorde med Dylan, Neil Young, Bowie eller en mängd andra artister då för tiden. Idag kan grafiska loggor, kläder hos filmhjältar och reklamfilmer ivrigt diskuteras med pannorna i djupa veck på kultursidor och bloggar, eller i ett twitterflöde, men knappast sångtexter.

Många kommentatorer pekar på teknisk utveckling eller icke-utveckling. Att rockmusiken “dödades” av samplern, synthesizern och sequencern, eller av sin egen oförmåga att utveckla sitt instrumentarium.
Min associationer går omedelbart till det frysta instrumentariet i 1800-talets konsertmusik. Till skillnad från 1700-talets snabba instrumentutveckling – och trots den snabba tekniska utvecklingen på de flesta andra områden – skedde under 1800-talet knappt några förändringar i vilka instrument som begagnades i orkestrarna. Ändå är det få som skulle kalla denna musikkultur stagnerad. Tvärtom domineras våra konsertsalar fortfarande av 1800-talsmusik. Hur ska man tolka detta?

För att återgå till 2000-talet, frågar Audun och Alaoglu om det inte är bristen på nya instrument som får musiken att fastna i gamla hjulspår. Fast vad är ett “instrument” i mjukvarusammanhang? Även om rådande utbud av musikmjukvara på många sätt är likriktande, går det väl knappast säga att det är helt stillastående?
Vidare frågar Sven-Erik Klinkmann:

Apropå Auduns påpekande /…/ kan man fråga sig om det inte inom rocken finns endel starkt inskrivna konservativa och/eller reaktionära tendenser vad gäller instrument och instrumentellt experimenterande, speciellt vad gäller de för formen helt centrala instrumenten elgitarr och elorgel, någonting som i så fall går stick i stäv mot en allmän innovationsinriktning inom modern eller modernistisk musik?

Å andra sidan skriver Magnus:

Utan att fetischisera vissa gitarrmän eller sångare kan man ändå rätt tydligt se att det kommit en förskjutning mot starkt repetitiv rytm och groove, från en musik som (särskilt på 70-talet) byggde mer på melodier, vokala element, chord progressions och improviserat, jammigt samspel; /…/
Orsaker som drivit på den förändringen finns förmodligen inom musikteknologin (samplingsboomen, möjligheten att snabbt bygga konturskarpa riff och grooves som hade varit svåra eller omöjliga att spela bra utan samplers, förskjutningen på lokalsidan från rockklubbar och ungdomsgårdar till stora dansställen och festivaler med dyra ljudanläggningar, allt fler kanaler i studiokonsolerna osv)

Kanske övertolkar jag när jag tänker att dessa två kommentarer pekar mot två skilda förklaringar till rockmusikens stagnation, en “endogen” förklaring som ser stagnationen komma inifrån står mot en “exogen” förklaring som pekar på yttre faktorer. Kanske är detta en falsk motsättning som på något sätt bör övervinnas. Jag har ingen aning just nu.

Sen har vi själva problemet med att tala om en stagnerande populärmusik, när musikaliska framsteg eller stagnation knappast går att mäta. Visst är det subjektivt och “rätt godtyckligt“. Detta problem kvarstår även efter det uppföljande inlägget där jag ordade vagt om en “immanent utveckling” som “rockmusiken tappat för länge sen” men som ännu lever i housemusiken. Ja, jag försökte väl artikulera om det hela, problematiken från framsteg/stagnation till liv/död, men det kanske bara blev ännu mer mystifierande?

Elias Hillström nämner Bob Stanleys bok Yeah Yeah Yeah och tesen om hur popmusiken hamnat i kris till följd av ett fragmenterad medieklimat där mainstream och underground inte längre tvingas i möte. Men denna kris betyder inte självklart att allt blivit så mycket sämre, bara annorlunda:

Mycket tyder på att saker och ting har förändrats mer än vad vi har möjlighet att ta in och förstå nu idag. Ge det en tjugofem, femtio år och digitaliseringen runt millennieskiftet kan komma att framstå som en brytpunkt. Popmusiken har alltid varit lika mycket kontext som musik. När nu hela den gamla infrastrukturen fallit sönder är det självklart att vi också lyssnar på ett annat sätt.

Detta light-optimistiska synsätt avvisas av Mark Fisher:

Here’s one of the things that people say, “oh we don’t know if things are new yet, there might be new things, we just don’t know yet.” But that’s just a fallacy, people did know when things were new before. Even if that’s true, and in this age of hyper-visibility it would be slightly odd if there are things that we hadn’t really seen, what’s missing is a popular experience of newness. At the very least that is what has disappeared. But I think what’s also missing is this circuit between the experimental, the avant garde and the popular. It’s that circuit that’s disappeared. Instead what we have is Experimental™ which is actually well established genres with their own niche markets which have no relation to a mainstream.

Sven-Erik Klinkmann skriver i en av sina långa, vidgande kommentarer om hur det hela kan kopplas till en förändrad tidsuppfattning:

Kanske är det så som den brittiske medieteoretikern Charlie Gere påstår att vi är på väg mot en tidsuppfattning där betydelsen av nuet blir alltmer accentuerad, något som också tycks hänga ihop med kulturella synkoniseringar av olika slag. Att vara osynkad är det värsta öde en människa i en sådan situation kan råka ut för.
Betydelsen av nuet och det omedelbara ökar i systemet, nödvändigheten av omedelbar respons och feedback, vilket ytterligare speedar upp den här utvecklingen. Den ökade komplexiteten och snabbheten hos dagens teknologi åstadkommer både berusningseffekter och en djup ängslan.
Samtidigt karaktäriseras popen av en ständig strävan för att inte säga fixering vid att vara ett steg före, att hitta det nya, helt oberoende av vad det sedan råkar vara. Och viljan att sopa undan spåren av det förflutna, nollställandet, tycks, som en skugga, följa med detta att vara modern, även om också den andra tendensen, att skapa en kanon också finns med, något som ökar osäkerheten och ambivalensen i systemet.
Hur man än försöker beskriva detta tillstånd tror jag att man förr eller senare hamnar i interna motsättningar eller paradoxer

Någonstans i allt detta måste vi tänka in den strukturförändring som det innebär att popmusiken “inte längre ägs av enbart de unga” (Magnus). Det går inte längre för unga människor att “vara i fred” och känna “att de här artisterna tillhör oss, även i vardagen”. Ja, ungdomskulturen i efterkrigsmening var kanske en parentes. Men vem har sagt att generationell exklusivitet skulle främja utveckling? Är detta rätt väg att söka orsaker till en musikstagnation? Samtidigt hänger det uppenbarligen samman med att höga priser driver bort de mindre köpstarka från scenerna.

David Graeber har en rättfram prekaritetsvinkel på popkulturfrågan, som citeras i en kommentar:

Back in the 20th century, every decade or so, England would create an incredible musical movement that would take over the world. Why is it not happening anymore? Well, all these bands were living on welfare! Take a bunch of working class kids, give them enough money for them to hang around and play together, and you get the Beatles. Where is the next John Lennon? Probably packing boxes in a supermarket somewhere.

Man kan som Magnus tala om hur den “tysta disciplineringen av de yngres vardag” har eliminerat tidigare frizoner. Det handlar inte nödvändigtvis om att alla betydelsefulla band en gång i tiden levt på bidrag, även om många gjort det. Viktigare är kanske att se det större sammanhanget av lokaler och lokala eldsjälar som arrangerar spelningar, festivaler och klubbar.